Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘jan björklund’

murvux

Jag sätter mig för att skriva några rader om lärlingsutbildning. Det slår mig hur fullständigt irrelevant nästan all skoldiskussion på sociala medier är för denna skolform. Jag läser några tweets av någon som utger sig för att vara docent i pedagogik. Han säger ungefär, att han föredrar förmedlingspedagogik framför elevstyrt arbete sju dagar i veckan… Nå, så hur förmedlar man en excellent utförd putsning av murad fasad? Bäst med Powerpoint? Nej, skolan är en ytterst komplex organisation. Förmedlingspedagogik är ett svar på bestämda problem i vissa sammanhang, elevstyrt arbete svaret i ett annat. För det allra mesta är undervisning en kommunikativ process, men inte ens om sådana grundläggande ting tycks vi kunna bli överens.

Jag har i olika sammanhang kallat många av de skolbilder som florerar på nätet för ”monoistiska”. Med det menar jag att de ofta utgår från en bestämd uppsättning förutsättningar på vilka ett antal metoder kan tillämpas för att uppnå ett visst förutbestämt resultat. Förmodligen stämmer ofta dessa antaganden ganska bra om alla nödvändiga villkor är uppfyllda, men det är just det, villkoren skiftar. Och när de gör det krävs sådant som inlevelse och föreställningsförmåga för att en utvecklande dialog ska äga rum mellan olika parter med skilda referensramar. Detta verkar vara extra svårt att leva upp till inom just skolprofessionen, kanske för att verksamheten är så explicit politiserad.

Jag minns när en stor mängd övertaliga yrkesmilitärer skulle bli lärare i slutet på 90-talet. Det skulle äntligen bli lite ”ordning och reda”. Det blev det inte. Få av dem orkade över huvud taget etablera sig i skolans värld. Den uppsättning framgångsnycklar de hade med sig från kasernerna passade förvånande nog inte lika bra i skolans värld. Orerandet om ordningsregler överlevde dock och skrevs till och med in i Skollagen 2010. Nu skulle det äntligen bli ”ordning och reda”. Det blev det inte. Och så där håller vi på. Det går fortfarande inte en dag utan att det propageras för ordningsregler på sociala medier. Nå, de finns ju nu, så vad är fortfarande problemet?

bilaaMonoismen blev möjligen också Jan Björklunds dilemma när han tillträdde som utbildningsminister och skulle göra praktisk politik av sitt lättsmälta tankegods. Han fungerade praktiskt sett så väldigt mycket bättre i opposition. Som ansvarig, i mötet med en komplex verksamhet och verklighet, uppstod en mängd dilemman som han löpande tvingades korrigera med improviserade ad-hoc-innovationer. Ett av alla problem var just lärlingsutbildningen. ”Alla kan inte bli akademiker”, brukade Björklund säga och hävdade självsäkert att svaret utgjordes av en praktisk arbetsplatsförlagd utgång med begränsad teori. Här såg Björklund den självklara lösningen för skoltrötta och lektionsstörande strulpellar med bakvänd keps, detta trots att upprepade försök allt sedan tidigt 1970-tal gått bet på uppgiften. Efter åtta år som utbildningsminister hade Jan Björklund inte bara misslyckats med lärlingssystemet. Han hade dessutom åstadkommit en generell nedgång i antalet elever vid gymnasiala yrkesutbildningar samt en galopperande ökning av elever inskrivna vid IV (IM), d.v.s ren högstadieterapi. Han gjorde uppenbart ett antal grova missbedömningar, av vilka det grövsta kanske ligger förborgat i hans uttalande, ”alla kan inte bli akademiker”. För hur är det?

murigenEn klok politiker kommunicerar möjligheter och framtidsalternativ, snarare än begränsningar och samtidsproblem. Kanske är det först i år, 2016 och fem år efter skolreformernas genomförande, som sanningens minut äntligen orkar infinna sig för en svensk lärlingsutbildning. Det finns tre anledningar till varför det förhoppningsvis skulle kunna vara så.

För det första börjar Skolverket nu att få ordning på de nationella styrprinciperna för lärlingsutbildningarna. På uppdrag av regeringen har Skolverket inrättat ett Lärlingscentrum som kan samordna de lokala insatserna på ett nationellt plan. Deras plan tycks hämtad från tidigare (före 2006) framgångsrika satsningar. I den mediala nyhetsfloran syns allt fler exempel på lokala aktörer som presenterar meningsfulla och verkligt attraktiva yrkesutgångar för lärlingar. Själva utbildningsplanerna har dock inte förändrats sedan skrivningarna i Gy11. Jag återkommer till det.

För det andra har det under flera års tid upparbetats en omfattande brist på arbetskraft inom många yrkesområden som lämpar sig väl för lärlingsutbildning. Ungdomsarbetslösheten sjunker snabbt. Det kan bero på att bristen på arbetskraft närmar sig ett akut läge, det kan ha andra orsaker, men är obestridligt.

murdvlFör det tredje bedrivs ett omfattande politiskt kampanjande för satsningar på ”enklare arbeten”. I sammanhanget kampanjas även för ”lägre ingångslöner”. Diskussionen handlar förvisso främst om arbeten helt utan krav på utbildning, men pendelrörelsen från ett tidigare starkt fokus på avancerade kvalifikationer och matchning är tydlig.

Så kommer det nu att bli drag i lärlingsutbildandet? Nja, historiskt talar det mesta entydigt emot en svensk lärlingsutbildning. Jan Björklund och andra har envist pekat på Tyskland och Danmark som föredömen, men bodelningen mellan utbildning och arbetsmarknad, stat och näringsliv, har sett helt annorlunda ut i dessa länder. Vi behöver bara åka till Danmark för att finna en lärlingsutbildning som är väsensskild från vår svenska. Grundläggande delar har sina rötter ända tillbaks i medeltidens skråväsende. Under de allra senaste åren börjar dessutom problem att hopa sig även i den danska utbildningen, kanske som en följd av postindustriellt präglade förändringar på arbetsmarknaden. Det finns dock en del grundläggande särdrag i den danska utbildningen som man skulle kunna ta fasta på även i Sverige, om man på allvar vill etablera en långsiktigt hållbar lärlingsutbildning. Med vissa komplement kan vi kanske till och med ta steget vidare. Nämligen:

Släpp efter på det centralistiska kontrollbehovet och tillåt ändamålsenliga anpassningar i den lokala praktiken. I Sverige är gymnasielärlingarnas studieplaner identiska med motsvarande gymnasieprogram. Mycket vore nog vunnet om de lokala studieplanerna för lärlingar kunde anpassas till de aktuella arbetsmarknadsbehoven, i första hand tilltänkt lokalt anställande part. Vilken studieplan som ska gälla, kan fastställas i det lärlingsavtal som upprättas mellan lärling, huvudman och arbetsplats.

Fördela utbildningsansvaret rättvist mellan parterna. I en traditionell svensk kontext har en stor del av ansvaret landat på skolan. Skolan har enligt lag och förordning varit skyldig att såväl införskaffa lärlingsplats som erbjuda rehabiliterande elevinsatser i de fall lärlingen inte sköter åtaganden enligt sitt lärlingskontrakt. Fördela istället ansvaret jämnt mellan skola, arbetsplats och lärling. Dokumentera ansvarsfördelningen i gällande lärlingskontrakt.

Renodla lärlingsformen. Boskillnaden mellan gymnasielärling och vuxenlärling behövs knappast. Avgångsbetygen från grundskolan gäller i bägge fallen. De branschspecifika kraven utöver gäller också i bägge fallen.

Därutöver: Ställ högre krav på de berörda branscherna att samordna sitt deltagande och säkra lärlingsplatser. ”Tvinga” företagen att inte åka snålskjuts på befintlig (skolsystemstilltjatad) kompetensförsörjning. Det finns fortfarande branscher som gärna skriker om kompetensbrist utan att bidra konstruktivt till APL- eller lärlingsförsörjning. De är dock samtidigt organiserade på ett sätt som borde göra nationell samordning till en ganska enkel match. I dessa sammanhang har dessutom mycket jobb och bindande löften redan blivit nedlagda.
Så att… Succé?

lärlingvvs

Read Full Post »

byggställ akro

Förenklat går det att urskilja två slags ledare. Den ena sorten hämtar bekräftelsen för sitt ledarskap hos sina överordnade samt hos dem med större inflytande, den andre hämtar den hos sina underordnade samt hos avnämarna. Den förra sorten bär de egenskaper som passar bra i en auktoritär och hierarkisk organisation, den senare får problem i ett sådant sammanhang men kan fungera utmärkt i en demokratisk organisation.
I skuggan av det auktoritära ledarskapets kris har dessa aspekter av ledarskapet på senare tid åter börjat lyftas fram. Radions program Kropp och själ har gjort ett utmärkt inslag om auktoritärt och demokratiskt ledarskap. Sociologen Roland Paulsens avhandling om ledningskulturen hos Arbetsförmedlingen har rönt stor uppmärksamhet och innovativa ledargestalter som Lisa Lindström hos företaget Doberman börjar ta plats i det offentliga samtalet. Än så länge rör det sig bara om krusningar på ytan men ”det rör sig” och i detta landskap hamnar skolans diskussion om det pedagogiska landskapet ”i brygga” mellan de bägge ytterligheterna. Jag har tidigare berört detta i Den pedagogiska ledaren och auktoritet I och Den pedagogiska ledaren och auktoritet II.

Skolans senaste reformcykel har helt igenom tillåtits bära en enda lekmannapolitikers, Jan Björklunds, prägel. Resultatet har blivit därefter. Reformernas enskilda inslag syftar nästan alla till att förstärka skolans auktoritativa inslag. Det gäller skollagen, skolinspektionen, de centrala målen, betygssystemet, differentieringen av teori och praktik, förste-lärarreformen, lärarlegitimationerna och så vidare. Kontroll, kontroll och kontroll.

Vid skolans förra reformcykel 1989-1994 gällde i stort sett motsatsen. Intentionerna handlade om fördjupad demokrati. Skolan decentraliserades, SÖ avskaffades, skolenheternas självstyre förstärktes, betygssystemet blev safetymålrelaterat, skolpeng infördes, friskolor tilläts och så vidare. Samtliga dessa punkter har (med rätta) utstått hård kritik under 2000-talet men om man läser förarbeten till de olika reformerna går det inte, enligt min bedömning, att se annat än ärligt avsedda demokratiska intentioner (Vad som sedan blev utfallet är en annan och mer komplicerad historia).

I det större perspektivet utgjorde skolans reformcykel 1989-1994 således slutpunkten på efterkrigstidens demokratiseringssträvanden. Vid tiden för den senaste reformcykelns inledning 2007 hade pendeln svängt. ”Den starka ledaren” var åter vad som efterfrågades. Även skolans pedagogiska ledare förväntades kunna utöva sitt ledarskap på ett sätt som formade och satte deras (ledares) prägel på den lokala skolverksamheten. Det är nog först under det senaste året som det i offentliga samtal åter börjar antydas att synsättet inte är oproblematiskt. I spåren av PISA-katastrofer, ett hårdnande samhällsklimat med djupnande klyftor och gungande nationalstater börjar åter det auktoritära ledarskapets inbyggda svagheter göra sig påminda.

Egentligen borde allt det jag har skrivit ovan vara självklarheter. Samhällets infrastruktur blir snabbt mer komplicerad och tekniskt oerhört mycket mer sofistikerad. Samhällets sociala struktur går åt motsatt håll och blir, i akropolisdet längre perspektivet, allt mer primitiv. Makt, kontroll, inflytande och ägande samlas vertikalt och på allt färre händer när den allt mer komplicerade infrastrukturen kräver motsatsen, det vill säga maktspridning, decentralisering, demokratisering och ökad jämlikhet. Självfallet går det då ”troll” i både skola och samhällsmaskineri. Behovet av ett mer demokratiskt ledarskap är skriande och brådskande, men minns vi ens längre hur man gör?

Det demokratiska ledarskapet existerar, frodas och lever i välmåga men endast i begränsade lokala öar. Det gäller vissa arbetsplatser, vissa bostadsområden och inte minst, vissa skolor. På det viset måste det nog vara. Demokratiskt ledarskap är inget som kan storskaligt implementeras uppifrån. Det hör till sakens natur att det måste få växa fram lokalt på de berördas villkor. Detta kräver kunskap, tålamod, kompromissvilja och mängder av tillit. När dessa grundförutsättningar finns blir det oftast någonting mycket bra. En situation där Alla är vinnare.

Skolan som institution samt dess pedagogiska ledarskap har alla förutsättningar att vara föregångare i en riktning mot en fördjupad demokrati som kan svara mot dagens samhälleliga komplexitet. Idag står dock skoldebatten långt i från en sådan målsättning. PISA-resultaten är diskussionens nav och runt dem rör sig olika stereotypa uppfattningar om hur Skolsystemet, i Singular och med stort S, bör formas och implementeras. Ingen kommer att gå segrande ur den tvekampen.
To be continued…

Read Full Post »

moppe

Vår statminister tycker att landets barn och unga måste skärpa sig. De landar snett i kunskapstävlingarna mellan länder och det duger helt enkelt inte om konkurrenskraft, tillväxt o.s.v. De kan inte glo på Netflix och blippa med sina teknikprylar hela dagarna, utan nu är det lyssna på läraren och göra sina läxor som gäller. Annars… tar vi ifrån dem deras mobiltelefoner på lektionerna. Snacka om ministerstyre. Ridå.

Jo, det är inget uppbyggligt inhopp i skoldebatten han gör, vår statsminister. Skolans ordningsproblem och mobiltelefonerna har Jan Björklund tjatat om i åtta år. Ordningsproblemen var kanske det viktigaste fokusområdet i den skollag han lanserade 2010. Varje läskunnig person kan i Kap.5 innantill läsa vad som gäller för exempelvis mobiltelefoner som stör undervisningen. Lagstiftningen är redan på plats och är i juridisk mening mycket enkel att tillämpa. Om det ändå inte sker är nog problemet mer kulturellt än juridiskt.

Och anledningen till denna Löfvenska björklundare är tydligen en studie gjord vid London School of Economics (av alla ställen) som har forskat fram att elever som ägnar sig åt mobiltelefon istället för undervisning lär sig mindre. Jo, tror f-n det.

Förutom att han efterlyser lagstiftning som redan finns, är det är tråkigt att Stefan Löfvén väljer en mästrande och patriarkal ton när han talar till landets barn, ungdomar och föräldrar. Dessa är hans egentliga uppdragsgivare och de allra flesta av dem har fostrats till kritiska och självständigt tänkande individer som inget hellre vill än att bidra. De vet vad som krävs för att nå framgång i sina studier, men de vet också att ställa krav på den undervisning som utgör en stor del av deras vardag. Det är något Löfvén borde vara stolt över och ödmjuk inför. Vill man nå framgång med sin skolpolitik bör man därför lyssna på dem som befinner sig i eller nära skolans verksamhet hela dagarna. Antagligen hade bilden nyanserats och kommit att handla om viktigare saker än detta mobiltelefonsförbudsältande.

övningsstolarJag instämmer dock när det gäller själva kärnfrågan. Skolan har ordningsproblem och ja, mobiltelefoner liksom annan tekniks närvaro vid fel tillfälle kan verka störande. Men för att på allvar förstå problemet måste man inse att skolan är en spegel av det samhälle den verkar i. Det finns exempelvis undersökningar som visat att så mycket som en fjärdedel av nationens produktivitet försvinner i privat surfande och mobiltelefonanvändning på våra arbetsplatser.
Högre chefer tycks vara de värsta ”syndarna” Den som ser sig omkring upptäcker också att småbarnsföräldrar inte längre tittar på sina barn. De tittar i sina skärmar. Små barn tillägnar sig tekniken redan innan två års ålder. Sådan är kontexten. Men om allt detta talas det mindre. Skolan får åter axla rollen som projektionsyta för allas våra tillkortakommanden, för ungdomsarbetslösheten, ansvardifussionen och en samtid som är svår att få grepp om.

Således försvinner inte problemet oavsett vilka lagar man inför. Förändringen kräver kulturförändring och nya sätt att tänka. Låt oss återvända till kärnfrågan, skolans ordningsproblem.

I den politiska debatten framkastas genomgående ytliga analyser som oftast inte bottnar i något annat än tro, magkänsla, fördomar eller egna gamla skolerfarenheter. Det kan antydas att landets lärare är så tappade bakom en vagn att de med berått mod skulle tillåta fri användning av ny teknik på ett sätt som står i vägen för elevernas lärande. Det kan påstås att landets lärare och rektorer helt enkelt inte begriper att de kan samla in samt även beslagta störande föremål. Dumheter. Om det för övrigt skulle vara så illa vore det väl än mer meningslöst att skälla på eleverna. Då ligger bollen uppenbart hos huvudmän och myndigheter.

Landets lärare, rektorer och elever har i sin vardag att hantera ett nationellt styrsystem som är inkonsekvent och motsägelsefullt. Verksamheten uppmanas att förena likvärdighet med individualisering, likformighet med valfrihet. De duktiga eleverna ska tillförsäkras sin egen utvecklingstakt utan att de mindre duktiga för den sakens skull halkar efter. Skolan skall vara trovärdiga i sin myndighetsutövning på en kommersialiserad marknad som gjort eleverna till kunder.

I skolans verksamhet vistas de flesta av landets barn och ungdomar. I en ordinär skolklass består majoriteten av vanliga resonabla individer, era söner och döttrar. Om man ber dem lägga undan sina telefoner så gör de i allmänhet detta. Några procent av eleverna blir dock genom sitt problemskapande beteende energitjuvar i verksamheten. Även bland dessa klarar dock skolan att komma till tals med de flesta, även om 2000-talets påtagliga segregering har bidragit till att vissa skolor får dra ett väldigt tungt lass.

Återstår en liten klick elever, kanske en på hundra som är så traumatiserade eller psykiskt labila att ingenting biter. Dessa elever kan ensamma, genom gränslöst beteende, sätta negativa avtryck i en hel skolverksamhet. Inte sällan handlar det om pojkar med en ytterst dysfunktionell självuppfattning. Våld, vandalism, maktspel, döds- och bombhot är vardag där de drar fram. Detta är en grupp elever som skolan har ytterst svårt att härbärgera. De utgör ett problem för rektor, för lärare, för skolkamrater och även för elevhälsan. Behöver det tilläggas att dessa elever inte tillgodogör sig skolans undervisning?

altare_0009Men i det svenska skolsystemet har ”rätten till utbildning” helt och hållet blivit skolans ansvar in absurdum. Därför är det enda tydliga ansvar som existerar runt dessa destruktiva elever skolans ansvar för deras rätt till utbildning. Det är naturligtvis praktiskt för polis, socialtjänst m.fl, men ytterst opraktiskt för skolan. Om skolan använder någon av de ”konsekvenser” som föreskrivs i skollagens Kap 5, vägs de upp av utredningar och extra stödåtgärder enligt Kap. 3 med vilkas hjälp eleven skall ”komma på banan” igen. I många fall överklagas åtgärder eller brist på åtgärder till någon av alla de juridiska överrockar som Jan Björklund har försett skolan med. Eftersom systemen är komplicerade är risken överhängande för att skolan har begått något formaliafel på vägen och får ”på tafsen” av Skolinspektionen, vilket sedan står att läsa om i den lokala tidningen. Detta är också anledningen till att skolans huvudmän ogärna använder de möjligheter till avstängning som faktiskt finns. En gymnasieelev kan ägna sig åt mordhot och ändå slippa undan med två veckors avstängning. Det är klart att detta sätter viss prägel på skolans ordningsfrågor.

Jag menar att systemet är orimligt och en stor del av anledningen till den svenska skolans ordningsproblem. Dessa elevers ohälsa kan inte först och främst vara skolans problem. Om skolan, så som den ser ut idag, ska fungera, bör den kunna stänga av dessa elever från undervisningen. Efter avstängningen bör det falla på någon annan samhällsinstans att fånga upp problemet och samordna de insatser som behövs för att komma vidare. Jag betraktar detta som en självklarhet, i synnerhet på gymnasiet, som för övrigt är en helt frivillig skolgång (än så länge).

Jag tror att den instans som är mest lämpad för att samordna insatserna runt dessa avstängda elever är den kommunala organisationens kommunstyrelser. Det skulle ge dynamik åt detta arbete och landets skolor arbetsro. Och det är klart att inte heller dessa medborgare ska lämnas i sticket. Tvärtom.

Epilog: När jag skriver detta hör jag Jan Björklund (för vilken gång i ordningen?) prata prat om att införa lärlingsutbildning som fungerar så bra i Tyskland och Danmark. Tänk, dessa utbildningar existerade faktiskt i svensk tappning redan när han blev landets utbildningsminister för nio år sedan. Han har haft nio (!) år på sig och inte ens lyckats kolla upp vad som faktiskt skiljer de tyska och danska systemen från det svenska. Svaret på det svenska lärlingsfiaskot står på sätt och vis inskrivet i texten här ovan, men det får jag utveckla i ett kommande inlägg.

Read Full Post »

ölSpecialpedagogexamen och speciallärarexamen har snarlika beskrivningar och det är inte meningen att det bara ska vara några enstaka arbetsuppgifter som skiljer två examina åt, säger Jana Hejzlar, utredare på Högskolverket.

Citatet är hämtat ur en artikel i Lärarnas Tidning som följer upp Högskoleverkets utredning om specialpedagoger.

Specialpedagoger? Det existerar alltså två snarlika lärardiscipliner, speciallärare och specialpedagoger. Detta är något som Jan Björklund aldrig andas en bokstav om. I debatt efter debatt får han oemotsagd göra numret om att regeringen nu infört den speciallärarutbildning som socialdemokraterna en gång avskaffade. Eftersom skolpolitisk spetskompetens saknas i våra partier, oavsett färg, leder diskussionen aldrig förbi detta statement för att utmynna i någon nyansering eller problematisering.

För hur var det? Det fanns en enighet i riksdagen om att den gamla konstruktionen med exkluderande specialklasser hade spelat ut sin roll. Elever skulle så långt som möjligt inkluderas, oavsett de individuella förutsättningarna. För detta behövdes en skräddarsydd specialpedagogisk kompetens. Speciallärarna försvann, specialpedagogerna kom.  Så stavas den korrekta bakgrunden och mot den förefaller Jan Björklunds statement en smula kryptisk.

trädJan Björklund kritiserar avskaffandet av specialläraren. Retoriskt gör han en figur av att det skulle ha rört sig om s-märkt flum. Det innebär en implicit kritik av den nya lärardisciplinen, specialpedagogen. I grunden måste kritiken uppfattas som att det är svängningen från ett exkluderande synsätt till ett mer inkluderande som utbildningsministern i själva verket vänder sig emot.

På den tiden hette det OBS-klasser och de leddes av speciallärare. Modellen bör rent logiskt ligga nära Björklund som målbild för hans reformer. För hur ska man annars uppfatta hans kritik och idé?

Nu blir det komplicerat. För ute på skolorna finns det sedan en tid alltså både speciallärare och specialpedagoger, två separata men snarlika lärardiscipliner. Hur bygga logistik och organisation med vettiga avgränsningar? Låter man specialläraren ta hand om exkluderingen medan specialpedagogen sköter inkluderingen?

Nej, det kan man inte. Enligt skolans styrdokument är det inkluderande arbetssättet den otvetydiga normen. Vad Jan Björklund än vill påskina i retoriken, gäller inkluderingstanken genomgående även i hans eget reformpaket.  Av Skollagen 2010:800 Kap. 3, 7§, framgår att det särskilda stödet, …ska ges inom den elevgrupp som eleven tillhör om inte annat följer av denna lag eller annan författning. Skolinspektionen ser, med hot om vite, till att doktrinen följs. Ur lag är den traditionella specialläraren. Ur skollag.

Vi börjar skönja ännu ett av de nya skolreformernas Moment 22. Bakom Björklunds pampiga retorik döljer sig än en gång ett populistiskt och ogenomtänkt hastverk som vid sin storskaliga implementering ställer de lokala skolenheterna inför svårlösliga dilemman. Som alltid, på ena eller andra sättet, löser skolorna även detta. En vanlig modell är, vad jag förstår, att speciallärarna ambulerar jämte ordinarie lärare i utvalda klasser och att de ofta finns med i ”läxverkstäder” och liknande. prismaSpecialpedagoger inriktas mer mot individuella utredningar av behov, lärarhandledning och frågor gällande speciella läromedel. Det haltar men funkar, hjälpligt, för det mesta, om enheten är stor nog att rymma bägge sorter. Ännu en ståltrådsreform som kräver mängder av silvertejp.

Summering: Jan Björklund gör en politisk höna av att han har återinfört de speciallärare ”som socialdemokraterna avskaffade”. Han låtsas inte om att speciallärarna ersattes av de snarlika specialpedagogerna. Speciallärarna undervisade i OBS-klasser. Sådana finns inte längre och Björklunds egna reformer blockerar effektivt deras återinförande. Frågan om hur speciallärarna skall arbeta i stället finns inte i debatten. Inte heller frågan om hur skolan ska hantera det förhållandet att det nu finns två snarlika ”special…” istället för en. Jag citerar ”Team Rocket” i Pokemon,

Bered er på trubbel

Dubbel trubbel

Read Full Post »

passa re 1Vad som anses vara skolans viktigaste resurs varierar över tid. På 90-talet ansågs rektors ledarskap vara av helt avgörande betydelse. Rektorsmakten stärktes i många avseenden, lärarmakten snarare kringskars. Några år in på 2000-talet har dock lärarens betydelse för undervisningens kvalitet kommit att betonas allt mer. Det märks i debatten och i den faktiska politiken. Både reformer som lärarlegitimationen och karriärstjänsterna samt intresset för den klassrumsnära forskningen skvallrar om detta. Intuitivt borde det också märkas i en skollag skriven så sent som 2010. Men är det så?

Jan Björklund brukar hävda att …de reformer som för närvarande genomförs i skolan är de mest genomgripande sedan folkskolestadgan infördes 1842. Om Björklund hade haft kunskap om denna reform hade han också insett att den egentligen aldrig var särskilt genomgripande. Den stadgade en utveckling som i industrialiseringens, urbaniseringens och befolkningstillväxtens spår redan pågick för fullt. Folkskolestadgan utgjorde en välsignelse över ett redan pågående anpassningsarbete.

Folkskolestadgan 1842 hade två dominerande fokusområden. Det ena handlade om undervisningens rent fysiska, lokal- och materialmässiga förutsättningar. Det andra handlade om skolans viktigaste resurs, lärarna. En mängd punkter i stadgan reglerar vad som i olika avseenden kan förväntas av en folkskolelärare. Ett par exempel:

– Varje lärare som är examinerad äger rätt att erhålla lön värd minst 16 tunnor spannmål, bostad med bränsle, samt sommarbete och vinterfoder för en ko.

Passa re 4– För att bli antagen till skollärare krävs av den sökande gudsfruktan och sedlig vandel och att han avlagt lärarexamen. Vissa lärare skall kunna vaccinera och åderlåta.

För att kontrollera hur folkskolestadgan efterlevdes inrättades en tidig form av skolinspektion som först och främst höll folkskolans lärare under uppsikt. Den tidens inspektörer uppträdde också som skolutvecklare och drog sig inte för att helt sonika ”ta över” lärarens undervisning och statuera pedagogiskt exempel.

Det skiljer 168 år mellan 1842 års folkskolestadga och Skollag 2010:800. Vad som hänt på dessa år är att läraren har fått träda tillbaka, från att vara det helt dominerande lagstiftningssubjektet, till att inta en närmast parentetisk funktion som lagstiftningsobjekt när det gäller skollagstiftningen. I Skollag 2010:800 ger en enkel ordsökning att orden rektor och vårdnadshavare förekommer i 114 respektive 107 fall. Ordet lärare (förskolelärare) finner vi endast i 58 fall.

En ordsökning säger inte allt, men granskar vi de närmare sammanhangen ser vi att såväl rektor som vårdnadshavare i stor utsträckning förekommer som subjekt, dvs lagstiftningen formulerar stadganden med dessa som utgångspunkt. I fallet lärare förekommer det motsvarande mycket sparsamt. De är lagstiftningens ”bifigurer”1).

Förutom de regleringar som gäller grundläggande anställningskrav på en lärare, finner jag i Skollag 2010:800 endast läraren som tydligt subjekt i ett enda sammanhang. Det gäller de befogenheter som läraren delar med rektor enligt Kap. 5, rätten att vidta disciplinära åtgärder.

Passa re 56 § Rektorn eller en lärare får vidta de omedelbara och tillfälliga åtgärder som är befogade för att tillförsäkra eleverna trygghet och studiero eller för att komma till rätta med en elevs ordningsstörande uppträdande.

Men även i Kap. 5 försvinner läraren ur handlingen efter 8 § och kapitlet utmynnar i utredningar och annat som är en affär endast för rektor.

Signifikativ för Skollag 2010:800 är Kap. 5, 5 §. Paragrafen reglerar skolans ordningsregler och är en affär för rektor och elever. Inte lärare. Märkligt.

Mönstret att skollagen bollar skolans inre angelägenheter mellan huvudman, rektor, elever och vårdnadshavare går igen på många ställen. I Kap. 4, som reglerar skolans systematiska kvalitetsarbete, jämställs läraren med övrig personal och dess roll inskränker sig till medverkan under rektors ansvar,

4 § …Kvalitetsarbetet på enhetsnivå ska genomföras under medverkan av lärare, förskollärare, övrig personal och elever. Barn i förskolan, deras vårdnadshavare och elevernas vårdnadshavare ska ges möjlighet att delta i arbetet.

passa re 2Rektorn och förskolechefen ansvarar för att kvalitetsarbete vid enheten genomförs enligt första och andra styckena.

Vad gäller skolenhetens kvalitetsarbete fyller alltså elever och vårdnadshavare en viktigare funktion än lärarna.

Sammantaget kan man konstatera en sak: När våra nya skolreformatörer satte sig ned för att formulera en ny skollag, var det inte med skolans viktigaste resurs, läraren, för ögonen. Skollag 2010:800 utgör i sig självt ett bevis på läraryrkets avprofessionalisering.

168 år av svensk skolutveckling har resulterat i lärarens professionsavveckling. Man kan fråga sig varför…

…to be continued…

 

1) En motsvarande ordsökning på 1985 års skollag visar att rektor och lärare är lagstiftningsmässigt mer jämställda, men de förekommer väsentligt mer sällan i lagstiftningstexten. Våra senaste skollagar skiljer sig i att där 1985 års skollag reglerar på strukturnivå (vad ska göras?), reglerar den senaste på detaljnivå (vem ska göra?). Så sett liknar Skollag 2010:800 mer 1842 års folkskolestadga än 1985 års skollag.

Read Full Post »

karusell

Vinterns skolpolitiska fluga var Sveriges radios #kaosklass. Gensvaret blev så stort att granskningen nu har fortsatt. Det började med att SR hade forskat fram varför Sverige sjunker i PISA. Det berodde på att det fanns elever som skrek och kastade möbler genom klassrummets fönster. De gjorde så för att de inte fick det särskilda stöd de hade rätt till.

I toppen av PISA finner vi ställen som Shanghai och Sydkorea. Vi kunde ha dragit slutsatsen att eleverna där får det särskilda stöd de har rätt till och att de därför har de arbetsro i sina klassrum och uppnår fenomenala kunskapsresultat. Men det gjordes inte och förmodligen, om någon skulle granska saken, är nog det ”särskilda stödet” i de framgångsrika BRICS-länderna, synnerligen torftigt och ojämnt fördelat.

Så här finns en egendomlighet i den svenska skoldebatten.

övningsstolarIdén om kaosklassen och det uteblivna särskilda stödet bildade snabbt axiom i den flodvåg av åsikter och debattinlägg som Sveriges Radios forskning utlöste. Alla tycks vara överens om premissen att, ja så är det nog i våra klassrum. Debatten handlar om vad det beror på och den skruvar sig, som alltid, snabbt tillbaka till den primitiva och absoluta nollpunkten. Skoldebattens Perpetuum Mobile. De politiska partierna ger oss sina respektive käpphästar och Jan Björklund höftar fram några på magkänsla improviserade åtgärder. De präglar diskussionen i SVT:s partiledardebatt här om dagen och vi kan dem vid det här laget. I sammanhanget ”kaosklass” delar de upp sig på två centrala perspektiv och åtgärdspaket:

1. Det särskilda stödet når inte eleven. Utöver snålhet och inkompetens hos huvudmän och rektorer anses klasserna vara för stora och speciallärarna för få. De omedelbara åtgärderna handlar förstås om mer av kontroll och politisk styrning. Bland de politiska förslagen märks mindre klasser med arbetsro samt fler och högre lärare.

2. De unga vet inte hut. Orsaken anses vara mesiga lärare, strykrädda rektorer och inkompetenta föräldrar (alltså inte ”vi och våra barn” nu, utan ”de andra och deras ungar”). Här löser Jan Björklunds kunskapsskola problemet, på sikt, väldigt lång sikt. Han har försett svensk skola med ett synnerligen bombastiskt reformpaket (lgr 80 2.0), men tillsätter ändå, för säkerhets skull, en utredning om ordning och reda, ledd av Metta Fjelkner.

Således, man kan uttrycka det som att problemet beror på att eleverna får för lite och för mycket stöd. Det daltas för mycket och för lite. SR:s uppföljande granskning har ”lämnat” det särskilda stödet och handlar mest om klassrummets allmänna kaos.

Skoldiskussionen i SVT:s partiledardebatt lämnar efter sig en olustig känsla av total politisk förvirring. Låt mig summera:

Jan Björklund öppnar med att vi nu har infört kunskapsskolan och att resultaten vänder någon gång 2015-2018. Häpnadsväckande nog verkar partiledarna vara överens om denna premiss. Kunskapstappet mellan 2009 och 2012 är brantare än någonsin och detta tillåts Björklund oemotsagd skylla på den gamla flumskolan. Partiledarna tycks i stort sett köpa Björklunds världsbild, att flumskolan avskaffades i augusti 2011, fem år in på hans ministär. De nickar då han kräver ett tolvårigt mandat för att vända resultaten enligt exakt den formel SAMSUNGhan slog fast redan i början på 90-talet, då svensk skola för övrigt låg i världstopp. Jag baxnar. ”Patienterna dör, men våra operationer är lyckade”, är vad man låter meddela.

Vidare, Jan Björklunds ”bevis” på vändning är det ”kraftigt” ökade söktrycket till landets lärarutbildningar. Den som är det minsta insatt vet att man kan sätta många parenteser runt detta ”bevis”. I debatten står det oemotsagt.

”Det har gått utför i 20 år!” säger Björklund. Ingen protesterar trots att raset 2009-2012 har varit brett och exempellöst. Att ”raset” skulle ha pågått kontinuerligt sedan 1994 är bara tom populistisk retorik. Exempelvis har andelen obehöriga gymnasieelever fördubblats de senaste åren efter att innan ha legat i stort sett still under 2000-talet.

Vi har genomfört den största omläggningen av skolan sedan 1800-talet, kan Björklund påstå ostört, ett uttalade som är fullständigt ”far-out” i sin grandiositet. De senaste årens reformer är i realiteten inte mer än en klumpigt genomförd re-make av lgr80. Reformcykeln 1994 var betydligt mer genomgripande. Men, ingen protesterar.

Sverige har de minsta skillnaderna mellan skolorna i världen, säger Björklund. Ingen protesterar. Skolverkets larmrapporter liksom PISA-analyser hävdar entydigt att skolsegregationen växer snabbt och påverkar skolans resultat. Detta faktum kan viftas bort likt en irriterande fluga i en partiledardebatt supervalåret 2014.

wpid-2013-10-16-22.09.01.jpgEnade kring den gemensamma utgångspunkten, att operationen har lyckats, blir själva debatten ett tafatt skuggboxande med de vanliga käpphästarna, kring vilka alla inblandade är nära nog överens. Vi får mindre klasser (vart fjärde år), mindre (men mer) byråkrati, högre (och lägre) löner och (som alltid) hårdare kontroll. Systemfelet står orört och dess skugga blir allt längre. ”Jag inför kunskapsorientering och kunskapsfokus i den svenska skolan”, säger Björklund okommenterad. Resultaten ”skriker” i rakt motsatt riktning. Så långt partiledardebatten.

Faktum är att den svenska skolan, ställt i relation till de förutsättningar den tvingas arbeta under, mår oförskämt bra. Få verksamheter hade överhuvudtaget överlevt det kakafoniska styrsystem man har underkastat landets elever, lärare och rektorer. De är av ett sällsynt segt och tålmodigt släkte.

Jag tror att den politiska styrningen av vårt svenska skolsystem är en formidabel #kaosgenerator. En del av svaret på varför, ser du, som sagt, här ovan. Problem, orsaker och förslag på lösningar kastas upp som enskildheter utan några inbördes samband eller vad som i forskning kallas ”multifaktoriella variabler”. Ena dagen är det ”läsningen” eller ”läxorna” för att nästa vara ”sena ankomster” eller ”högskoleprov”. Med ståltråd och tuggummi lagas och skarvas det i ett lapptäcke av reformer som bildar vårt svenska skolsystem.

Ingen bör bli förvånad om resultatet av detta endimensionella plotter blir #kaosklass. Låt mig presentera delarna,  den ”giftiga” treenighet som konstituerar detta destruktiva system.

teori

Det är när vi väljer att se bortom enskildheterna vi får syn på en inkompatibel helhet. Svaret på skolans resultatsmässiga ras är multifaktoriellt. Det ligger i skärningspunkten mellan tre dimensioner, skolans ledarskap, dess styrprincip och dess värdegrund. Triangelns konstituerande hörn är inte bara oförenliga, de kortsluter varandra. I sina möten bildar de en ”giftig brygd” som obevekligen skapar vikande kvalité och sjunkande kunskapsresultat. Och tyvärr, de senaste sju årens skolreformer kommer bara att förstärka dessa tendenser (vilket ju redan har skett 2009-2012). För att resultaten ska vändas måste minst två av triangelns hörn omprövas. I varje lyckat lokalt skolexempel har detta redan skett, men nationellt, vilka hörn som ska bort, det är i hög grad en politisk fråga.

 

Read Full Post »

Stalins Gift

Leif Lewins utredning gällande kommunaliseringen av skolan offentliggjordes för en tid sedan. Lewin drog de slutsatser alla redan visste att han skulle, eller kunde, dra. Därefter utbröt en lika förutsägbar som programenlig pseudodebatt med förväntade fronter och argument. Jag brukar hävda att frågan om skolans huvudmannaskap är kraftigt överskattad. Att diskutera organisation utan att beröra innehåll är teknokratiskt. I kristider älskas förvisso teknokrater, men i längden är dessa det sista skolan behöver.

Jag tänker nu ägna mig åt något så komplicerat som att problematisera föreställningar om vad en statlig skola kan föra med sig. Det betyder inte med nödvändighet att jag på ett principiellt plan förordar kommunal eller fristående huvudman men att jag ifrågasätter de villkor och kriterier som har formerats runt debatten.

Idén om staten som skolans frälsare har något religiöst över sig. Staten ikläds rollen som den magiska gudom som genom besvärjelser och på något mystiskt sätt kommer att ställa allt dåligt till rätta. Som genom ett trolleri antas skolan bli likvärdig, välfinansierad och högpresterande. Någon konkretion av hur detta går till förekommer överhuvudtaget inte. En stark hand griper in och ställer allt till rätta.

Sky LineLärarnas riksförbund har dragit igång en kampanj.Med hjälp av PFM Research har de forskat fram att fyra av fem lärare vill ha staten som huvudman. Detta anser förbundet vara skäl nog. Några ytterligare argument tycks inte behövas. Och det kan man förstå. Ett guds rike mår sällan särskilt väl av konkretion. LR skulle då behöva fundera på bland annat följande:

Hur ska den skatteväxling om 200 miljarder per år som skolan kostar ske från kommun till stat? Med redan beräknade statliga underskott måste statens inkomster ökas med 30-35%. Den statliga skalan skiljer sig från den kommunala genom sin progressivitet. Justeringar och jobbskatteavdrag har under lång tid urholkat den statliga skattebasen och den nödvändiga skatteväxling eller reformering av skattesystemet som följer av statlig skola kommer att, förutom de skattetekniska utmaningarna, att erbjuda politisk dynamit.

Hur ska statens lokala och regionala styrning konstrueras? Jag utgår från att inte ens LR och Jan Björklund tror att rikets alla skolor kan styras från lokaler på Kungsholmen i Stockholm. Något liknande Skolöverstyrelsens länsskolnämnder finns antagligen i åtanke. Den som vill studera en veritabel orgie i byråkratisk formalia, kan gå på upptäcktsfärd i den dokumentation som landets avsomnade länsskolnämnder har lämnat till eftervärlden för beskådan. Systemet försvann under trycket av sin egen tyngd.

Och, detta betyder att en gammal administration ska skrotas samt en ny byggas och tjänstetillsättas. Här blir det intressant. För själva idén bygger ju på att statens stora vishet klarar vad kommuner inte klarar. Var finns rekryteringsbasen till den statliga organisationen? Har staten någonstans ett förråd av kompetenta skoladministratörer som idag sitter sysslolösa? Nej, naturligtvis inte. Den mentala bilden av att en organisations kompetens skulle vara något annat än det man fyller den med är metafysik.

Hur ska även fristående huvudmän förstatligas? Denna fråga lyfts till och från av kritiker, men det är tydligt att ingen vill ta i frågan. Om de fristående huvudmännen blir kvar förändrar ett förstatligande egentligen inte så mycket. Målet gällande likvärdighet kommer att fortsatt hämmas av konkurrenssituationen mellan skolor.

Hur ska det fria skolvalet avskaffas? Samma sak här. Så länge det fria skolvalet, rätt eller fel, existerar, kommer staten att ställas inför exakt samma logistiska dilemma som kommunerna.

Centralen 2När det gäller just likvärdigheten, finns dock en poäng värd att fundera över. Kommunerna satsar uppenbart olika summor på sina skolor. En stat skulle rent hypotetiskt kunna jämna ut dessa skillnader och göra skolan mer likvärdig. Men, för det första, kan vi idag inte se någon avgörande mellankommunal variation gällande resultat och, för det andra, vill vi koppla mellankommunal variation i resultat till ekonomi, då famlar vi i blindo. Här tycks åter andra parametrar än huvudmannafrågan ha stort inflytande.

Eftersom kommunernas skattesatser varierar kan man också rent principiellt fråga sig varför lågskattekommuner ska erbjudas samma förutsättningar som högskattekommuner. Även kommuninvånare gör prioriteringar i fria val.

Så långt kommen hör jag invändningen att det satsas olika (läs, för lite) på barn i behov av särskilt stöd. Jo, det förekommer. Men totalkostnaden för svenskt skolväsende är trots allt jämförelsevis hög, och är det något staten redan idag har full möjlighet att bevaka, så är det just skollagens skrivningar om rätt till särskilt stöd.

Lönerna då? Med gamla tiders tarifflöner fanns det för lärare en förutsägbarhet och möjligen upplevd rättvisa gällande den egna ekonomin. Nu gäller individuell lönesättning och de sifferlösa avtalen breder ut sig. Huruvida centrala förhandlingar förs med stat eller SKL saknar i praktiken betydelse. Statens införande av karriärtjänster har dessutom effektivt blockerat möjligheterna att i avtal åstadkomma generella lyft. Spridning är vad som kommer att gälla.

Arbetstiderna? Tror man för ett ögonblick att USK:ens upphörande har med huvudmannafrågan att göra är minnet kort.

Så det nya är att tala om ”dubbelkommando”. Skolan sägs ha två styrsystem. Jag vill nog tala om tre, och problemet är inte deras antal, utan att de styr åt olika håll. Staten förordar vertikal regelstyrning, kommunerna kör ekonomistyrningens ”just-in-time” och skolenheterna målstyrning enligt läroplanen. Tacka f-n för att det blir problem. Därmed borde debatten inte handla om valet av huvudman utan om vilken styrprincip som egentligen ska gälla för den svenska skolan. Här ställs vi inför ett ideologiskt vägval där allt för få vågar tala ur skäggen.

Den finska skolan, bör den förstatligas? Nej, jag behöver inte åter påpeka att den finska skolan är kommunal. Men dess styrsystem kan omnämnas i singular.

Således, drömmen om en stark statlig hand sjunker samman som en sufflé till vad den egentligen är, just en dröm. Dessutom borde ju LR betänka att deras sakrament och tilltänkte överstepräst, Jan Björklund, är fördriven redan till hösten. Kanske lystrar statens näste allsmäktige till efternamnet Fridolin. Brrr… Den du, Zoran Alagic.

Centralen

*) Uppdatering 2014-02-26: Läser senare det finstilta gällande LR:s undersökning. Svarsfrekvensen ligger på 66%. Det betyder i klartext att hälften av det totala antalet lärare som ingick i underlaget inte har uttryckt sitt stöd för en statlig huvudman. En öppen och tydlig redovisning av ett så stort bortfall höjer trovärdigheten. Tycker jag. 

Read Full Post »

Jag vill inledningsvis varna för att här följer ett lååångt inlägg. Om du finner innehållet intressant kan ett bra sätt att läsa ett stycke då och då. Nåväl…

De obehöriga eleverna som grupp, tillskapades som en konsekvens av skolans och betygssystemets reformering 1989-1994. Gymnasiets IV-program infördes som ett sätt att hantera en ny situation. Från slutet av 90-talet fram till regeringsskiftet 2006 låg andelen elever på IV runt 9%. Den regering som då tillträdde gick till val på att systemet skulle avskaffas. Idag, åtta år senare, är andelen elever på IV (IM efter 2011) dubbelt så hög, 18,2%. Ett misslyckande? Jo, men om detta råder en kompakt tystnad i skoldebatten. Man kan fråga sig varför.  

Blogginlägget nedan tar sin utgångspunkt i den politiska process som ledde fram till riksdagsbeslut 1994 och redogör sedan för på vilket sätt frågan om obehöriga elever har kommit att i förlängningen påverka den skolpolitiska debatten. Avslutningsvis redogör jag för hur frågan har kommit att påverka genomförandet av skolans senaste reformcykel 2006-2011.

 betyg

En ögonblicksbild från tidigt 90-tal.

Inledningsvis kan det vara värdefullt att ge en interiör från den svenska gymnasieskolan åren närmast efter det att skolreformerna 1989-1994 börjat sjösättas. En omedelbar konsekvens var att det på många gymnasieskolor samlades små grupper av lärare och skolpersonal till seminarier och rådslag för att söka riktlinjer i en nystartad verksamhet som fått namnet IV. IV-programmets tilltänkta målgrupp var de elever som hamnade vid sidan om gymnasiets nationella program. En klok lärare någonstans i mellansverige slog fast vad som med tiden skulle bli variationer på en devis för många IV-program, Vår skola skall vara en rörlig skola, inte en rörig skola. (Lindelöf, 1997)

Devisen kan tyckas enkel och självklar, men visade sig i verksamheten vara en hårfin balansgång. De flesta inser det nödvändiga i förhållningssättet, men gång efter annan leder det in i konflikter, återvändsgränder och förvirrade grubblerier. Frågan när gör vi skola? ställs otaliga gånger och i olika sammanhang (ibid, 1997). Det kan belysas med några exempel:

– En elev tycks ha kaotiska hemförhållanden och mycket tyder även på missbruksproblem. Lärarna hävdar på goda grunder att elevens problem inte är skolrelaterade. Skolan tar kontakter med socialförvaltning, BUP och hemmet som alla hävdar att om skolan inte är problemet kan den genom samverkan ändå vara en del av lösningen. Ett nätverk har uppstått kring eleven.

– En elev betraktas av lärarna som strulig och ointresserad. Han ägnar dagarna åt lek vid datorn och snack i uppehållsrummet. Lärarna slår vi ett möte fast att eleven inget lär sig. Specialpedagogen protesterar och pekar på att samma elev under perioden lärt sig att ta emot tillsägelser utan att gå sin väg, att han börjat delta i idrottslektionerna och är ombytt. Hon pekar vidare på att hans närvaro liksom hans tidhållning blir allt bättre. Eleven börjar bli trygg och är stadd i progression.

ivbp 005– Bakandet av det egna brödet har blivit en självklar ingrediens i skolans elevcafé. Vid ett möte noterar någon att denna verksamhet har sin motsvarighet i en av det nya gymnasiets kurser. Detta utlöser en febril aktivitet i undersökandet av vad i verksamheten som kan betraktas som gymnasiekurser, och vad som i så fall skulle kunna tänkas höra till ett program.

Revyn är en bärande och populär del av elevernas gemensamma examensarbete. Veckorna före premiär är fulla av förberedelser och tvingar fram näst intill dygnet runtarbete. Klagande röster höjs från kärnämnesrepresentanter. Ni stjäl tid från svenskan, matten, samhällskunskapen… Kursplanerna hinns inte färdigt!. Estet och medielärarna kontrar, revyn är svenska, är matte, är samhällskunskap. Ta vara på chansen.

De fyra exemplen har det gemensamt att de skildrar samma kulturkrock. Gymnasieskolan hade länge varit en institution med givna spelregler. Decenniers verksamhet hade format en tydlig kultur som gjort verksamheten funktionell, men som begränsat utrymmet för nytänkande och flexibilitet. Å ena sidan gjorde invanda sätt att tänka att formen blev viktigare än innehållet för skolans representanter. Å andra sidan, hade samhället utanför skolan givna förväntningar på vad skola innebar, förväntningar som formats ur egna erfarenheter av möten med skolan. När denna skola mötte IV inom ramen för en gymnasieskola ställdes gamla invanda tankesätt på prov.

dinoDe elever som skrevs in vid IV hade för det mesta negativa erfarenheter av skolan (se t.ex Lindelöf, 1997). Skolan hade ofta misslyckats i sitt kunskapsförmedlande uppdrag och behovet av nytänkande fanns således inbyggt i själva situationen. Skolan måste överbevisa eleven om att den innebar något gott, eleven måste ompröva gamla förhållningssätt till utbildningsväsendet. IV-systemets samlade erfarenheter pekade snart mot att det, för att förverkliga detta mål, krävdes en skola, och för all del ett socialt inriktat relationsbyggande, som vågade vara gränsöverskridande. Devisen en rörlig, inte rörig skola, hjälpte lärare och personal inom IV att finna konstruktiva lösningar på problem liknande dem i exemplen ovan. Vid en särskådning visade sig problemen sällan vara ”problem”, snarare tecken på att IV-programmens verksamhet var stadda i utveckling. Arbetet med obehöriga gymnasieelever började finna sin form, och var stadd i förvandling från idé till praktik (Skott, 2009).

 

Reformvägen till de obehöriga eleverna på IV

Reformcykeln 1989-1994 var på många sätt omvälvande för skolväsendet och komplicerades av två regeringsskiften från start till mål. Arbetet initierades under skolminister Göran Persson (S) men många av dess bärande inslag utformades under borgerlig regering och Beatrice Ask (M) som skolminister, för att i slutändan sjösättas av en nytillträdd socialdemokratisk regering 1994. Man kan i sammanhanget konstatera att ”…det är många skolpolitiska beslut som förblir oförändrade mellan regeringsbyten.” (Jarl och Rönnberg, 2010).

SösdalaEnligt Bo Lindensjö och Ulf P. Lundgren var 1990-talets två stora teman decentralisering och därmed målstyrning och valfrihet (Lindensjö och Lundgren, 2000). De betygsberedningar som arbetade från 1990 och framåt hade därför som gemensam utgångspunkt att det relativa betygssystem som gällt från 1962 var omodernt. Betygen, om de alls skulle finnas, skulle passa ett målstyrt system och vara relaterade till fasta kunskapskriterier (Jarl och Rönnberg, 2010). Som en konsekvens av denna princip definierades vad som kunde anses som godtagbara kunskaper i ett ämne. Detta innebar indirekt att man samtidigt hade fastställt en definition på vad som kunde betraktas som icke godkända kunskaper. ”Uppdraget enligt dir.1990:62: ”Av ett målrelaterat betygssystem följer således att tydliga kravgränser måste ställas upp. Särskilt viktig är härvid definitionen av en gräns som kan anses som godkänt. ” Därav följer att det också bör finnas betygssteg under godkänt.”  (SOU 1992:86).

I regeringens proposition ”Växa med kunskaper” (Prop. 1990/91:85) saknas en explicit diskussion gällande ”obehöriga”, eller ”icke godkända” elever. Parallellt med denna proposition arbetade dock 1990-års betygsutredning (Lindensjö och Lundgren, 2000) enligt direktiv 1990:62 vars slutbetänkande kom 1992, ”Ett nytt betygssystem” (SOU 1992:86). Den diskussion gällande behörighet till gymnasieskolan som återfinns i betygsutredningen, finns inte i propositionen gällande en ny gymnasieskola. Propositionens tydliga huvudinriktning är en gymnasieskola för alla. ”Den helt övervägande andelen av de elever som går ut grundskolan fortsätter numera i gymnasieskolan. Mot den bakgrunden ser jag det nu som ett naturligt steg att ge lagstadgad rätt till utbildning i gymnasieskolan för alla de ungdomar som har slutfört sista årskursen i grundskolan eller en motsvarande utbildning.” (Prop. 1990/91:85, sid.56). För att fånga upp de ungdomar som av en eller annan anledning inte kan hänföras till utbudet av ”nationella program” föreslår propositionen att ”individuella program” inrättas. ”Varje kommun skall vara skyldig att erbjuda ett individuellt program till de ungdomar i kommunen som har avslutat sin grundskoleutbildning men inte sökt eller inte har tagits in på något nationellt program. Omfattningen av de individuella programmen regleras inte i skollagen, eftersom de skall kunna fylla många olika syften. Däremot föreskrivs i lagen att utbildningen på ett individuellt program skall följa en plan.” (Ibid, sid.64).  

I sin precisering av motiven till inrättande av individuellt program, antyds i Prop. 1990/91:85 som en av flera anledningar, att modellen skulle beröra elever som ej inhämtat tillräckliga kunskaper i MD5050grundskolan. ”Ett motiv är det kompensatoriska, dvs elever, som saknar tillräckliga kunskaper för att kunna tillgodogöra sig en gymnasieutbildning, ges möjlighet att få motsvarande grundläggande kunskap. Ett annat motiv är att verka motivationsskapande och vägledande för omotiverade och studieobestämda elever. Ett ytterligare motiv ligger i att på olika sätt stödja de ungdomar som inte kommit in på sitt val till gymnasieskolan och elever som avbrutit sin gymnasieutbildning. Ett fjärde motiv är att tillmötesgå önskemålen hos de mycket målinriktade ungdomar som vill ha en individuell utbildning av ett slag som inte ryms inom de nationella programmen.” (Ibid, sid.89).

I en delvis annan anda än ovan fastslår betygsutredningen i sitt slutbetänkande att kravet, ”…för godkänd, som i princip skall kunna nås av alla elever, samt betoningen av skolans ansvar för att föra fram alla elever till godtagbara kunskaper är utgångspunkterna för behörigheten för de nationella programmen på gymnasieskolan. Det innebär att eleven för att vara behörig för de nationella programmen måste vara godkänd i alla ämnen.” (SOU 1992:86, sid. 90). Eftersom utredningen inser att alla elever inte kommer att uppfylla dessa kriterier föreslår man ett antal undantag från huvudregeln. ”För att inte hamna i en återvändsgränd bör dock eleverna ha möjlighet att tas in på ett sökt nationellt program med betyget Icke godkänd i ett par ämnen, som är av mindre vikt för det aktuella programmets inriktning. Då ställs emellertid ett allmänt krav på komplettering…” (Ibid, sid.91).

I förslaget till ”En ny läroplan” för gymnasiet (Prop. 1992/93:250), slår man i princip fast betygsberedningens tankegångar. I propositionen nämns den kritik som förekommit i remissyttranden från bl.a Elevorganisationen och Svenska kommunförbundet. Propositionen slår dock fast att elever ”…som i den nya grundskolan inte når godkänd nivå i något av de grundläggande ämnena svenska, matematik och engelska bör…hänvisas till studier på ett individuellt program i gymnasieskolan.” (Prop. 1992/93:250, sid.61).

Kontentan av skolans reformcykel 1989-1994 är att den socialdemokratiska regeringen, med smärre justeringar, fastställer det målrelaterade betyg enligt en fyrgradig skala som betygsutredningen (SOU 1992:86) har föreslagit i sitt slutbetänkande, IG-G-VG-MVG. Det individuella programmet rörs inte av den borgerliga regeringen och blir en av hörnstenarna i Lpf-94 (Lpf 94, 1994). Gymnasieskolans nya behörighetsregler träder i kraft 1998.

havet 

De obehöriga eleverna blir politiskt slagträ

I mitten av 90-talet finns en folkpartistisk politiker i Stockholm som snabbt etablerar sig som ett riksbekant namn i skoldebatten, Jan Björklund. I sin retorik under tioårsperioden från 1996-2006 har fallande ”kunskapsresultat” och ”obehöriga elever” varit hans frekvent återkommande teman. I en debattartikel som liknar en programförklaring (Dagens nyheter, 1996) tar Björklund stöd mot forskaren Bo Sundblad och hävdar att en fjärdedel av landets 15-åringar inte kan läsa Metro. ”Var fjärde 16-åring saknar i dag grundläggande färdigheter i svenska språket. Det visar att den socialdemokratiska flumskolan har misslyckats. Nu måste vi satsa på att lära eleverna läsa, skriva och hantera datorer i stället för att slå vakt om ämnen som textilslöjd och hemkunskap.” (ibid, 1996). Redan i denna ”tidiga” debattartikel skjuter Björklund in sig på behörighetsfrågan och hävdar att många gymnasielärare varnar ”…för att gymnasiereformen resulterar i ökad utslagning. De tidigare yrkesinriktade tvååriga utbildningarna har förlängts med ett tredje teoretiskt år. Detta resulterar just nu i att fler elever än någonsin slås ut från gymnasiet.” och vidare, ”Ändå drar många debattörer fel slutsats. Även ett begränsat teoriblock på ett yrkesinriktat gymnasieprogram skapar utslagning om en fjärdedel av eleverna inte ens kan läsa när de kommer från grundskolan.” (ibid, 1996).    

Under perioden fram till 2006 befinner sig Jan Björklund i opposition på riksplanet, men kan som skolborgarråd i Stockholm utveckla en utbildningspolitik nossebrosom ofta går på tvärs med regeringens intentioner. I den rikspolitiska debatten blir IV-programmen Björklunds återkommande måltavla. Ett axplock,

”För de elever som har det allra svårast på gymnasiet inrättades det så kallade individuella programmet (IV-programmet) i den nya gymnasieskolan. IV-programmet skulle bli ett undantag i gymnasiets totala organisation, enligt dåvarande skolministern Göran Persson. Men i dag är IV-programmet gymnasiets tredje största program.” (Dagens Nyheter, 1998).

Förslag gällande Stockholm: ”Huvuddelen av de elever som i årskurs nio inte är godkända i något eller några av ämnena svenska, engelska och matematik slussas inte som i dag vidare till gymnasiets individuella program. Dessa elever får i stället gå ett extra år i grundskolan.” (Dagens Nyheter, 2002)

IV-programmet är skolväsendets största fiasko. Huvuddelen av IV-programmet borde flyttas till lågstadiet.” (Svenska Dagbladet, 2004).

I dag är det individuella programmet det största utbildningsprogrammet för pojkar i årskurs ett på gymnasiet. Trots att det programmet är gymnasiets dyraste utbildning slås 80 procent av eleverna ut.” (Dagens nyheter, 2005)

Många av eleverna som idag går på individuella programmet skulle mycket väl kunna gå en praktisk utbildning, med lägre teoretiska krav” (Svenska Dagbladet, 2007)

Thomas Östros, S-märkt utbildningsminister 1998-2004 fick ägna åtskillig politisk energi åt att manövrera i den återkommande kritiken gällande IV-programmen och de obehöriga eleverna. MD målareRedan år 2000 (SOU, 2002) inleddes arbetet med en gymnasieproposition (Prop. 2003/04:140) vars lagförslag var tänkta att träda i kraft från 2007. Frågan om de obehöriga eleverna visade sig bli propositionens stötesten (Lärarnas Nyheter, 2004). I arbetet med propositionen låg en intention om att avskaffa IV och ersätta det med en successiv inslussning i gymnasiet. Östros svängde dock i frågan, så pass sent att hela propositionen fick skjutas upp. I den proposition som senare antogs av riksdagen fanns IV-programmen kvar i reformerat skick. ”Elever på individuella program skall enligt regeringens mening ges utbildning på heltid och som i sin omfattning är likvärdig med den utbildning som erbjuds på nationellt program. Lagregleringen av detta bör träda i kraft den 1 juli 2006” (Prop. 2003/04:140, sid. 50). Det är således detta IV Jan Björklund tar över som utbildningsminister 2006.    

 

IV vid tiden för en ny reformcykels genomförande 2006-2011

Under 90-talet växte andelen IV- elever i den svenska gymnasieskolan för att innan millennieskiftet nå en nivå på 8-9% av gymnasieeleverna. Andelen har sedan legat konstant runt denna nivå fram tills dess Jan Björklund började sjösätta sina reformer. Från 2008 syns ett trendbrott där andelen IV-elever (efter 2011 benämnda IM) börjat stiga. 

Som jag antytt inledningsvis fanns det i de lokala skolverksamheterna inte någon kunskap om hur verksamheten skulle bedrivas när IV introducerades. På många skolor avdelade ledningen ett lärarlag som fick fria händer att skapa ”något” som fungerande utan att störa den allmänna ordningen (Skott, 2009). IV kom mestadels ledare humlaatt verka i det tysta, ofta mer eller mindre exkluderad från en större skolgemenskap. I det tysta uträttades dock storverk av modiga lärarlag som växte med svårigheterna och över tid förvärvade en rik bank av erfarenheter. Denna del av vår svenska samtidshistoria är fördold för de flesta. Dels utgör andelen lärare med erfarenhet från IV inte mer än enstaka procent av den totala lärarkåren, dels har verksamheten varit stigmatiserad såväl som exkluderad. Denna exkludering i kombination med den utsatthet själva verksamheten innebar, gjorde att IV-lärare försökte samverka med sina motsvarigheter på andra skolor. Nätverk uppstod som till en början var mestadels stödjande, men som blev stabila utvecklingsmotorer då myndigheten för skolutveckling skapades och bidrog med överblick, kunnande och resurser (Myndigheten för Skolutveckling, 2006). Ur denna process uppstod under 2000-talets första år vad man kan kalla för en nationell IV-modell där fem verksamhetsmässiga huvudspår gradvis växte fram som lösningar på lokala problem, och i växelverkan med centralt fattade politiska beslut;

PRIV Det programinriktade IV riktade sig till elever som endast saknade något enstaka behörighetsgivande ämne. I princip integrerades dessa elever i ett nationellt gymnasieprogram men fick parallellt undervisning i det saknade grundskoleämnet.

IV-grund Vände sig till elever som saknade fler grundskoleämnen och sågs vara i behov av något som kunde liknas vid ett tionde skolår.

IVIK Vände sig till elever av utländsk härkomst som vistats en kort tid i Sverige och av den anledningen behövde kompletterande studier.

Yrkes-IV Vände sig till vad som kan kallas skoltrötta, eller svårmotiverade elever, där anställningsbarhet genom något år av yrkespraktik varvat med teori kunde ses som en framkomlig väg.

Förstärkt IV Var en starkt individualiserad studieform som främst vände sig till elever med påtagliga funktionshinder

 

Ny reformcykel 2006-2011

2006 blev Jan Björklund utbildningsminister. Med tunga förväntningar på sina axlar skulle han nu omsätta sitt tankegods i praktisk skolpolitik och inledde med att omedelbart blåsa av pågående reformarbetet (Utbildnings- och kulturdepartementet, 2006).

I direktiven till utredningen om en ny gymnasieskola, Gy09 (Utbildningsdepartementet, 2007), var IV avskaffat. Enmansutredare Anita Färm skulle presentera det nya gymnasiets tre huvudinriktningar nämligen, gymnasieexamen med högskolebehörighet, yrkesexamen samt lärlingsexamen. De första eleverna skulle kunna söka in till det nya gymnasiet hösten 2009 och de elever som inte uppnådde behörighet för något av dess tre spår antogs kunna gå ett extra år i årskurs 9 (Folkpartiet, 2005).

Anita Färms arbete resulterade i ”Framtidsvägen – en reformerad gymnasieskola” (SOU 2008:27). Utredningen föreslår mycket riktigt att IV avskaffas, men noterar samtidigt att det under utredningstiden har vuxit fram en bild ”…av att många ungdomar trivs och är nöjda med de individuella programmen. Den generellt negativa bilden av de individuella programmen är inte rättvisande.” (SOU 2008:27, sid. 259-260). Utredningen konstaterar vidare, ”Trots att personalen vid de individuella programmen lyckas få dessa ungdomar att efter sin förmåga fungera i samhället, så ses det inte som ett lyckat resultat i statistiken.” (ibid, sid. 259).

Enligt utredningen avskaffas IV genom att man istället inför ”preparandåret”, ”de individuella alternativen” samt en ”programintroduktion”. Preparandåret innebär att elever ”…som bedöms ha förutsättningar att inom maximalt ett års kompletterande utbildning bli behöriga, erbjuds ett MD5114preparandår inom grundskolans ram.” (ibid, sid. 570). Inom de individuella alternativen kommer ”…främst obehöriga elever i behov av särskilt stöd att finnas. ” (ibid, sid.573). Preparandåret skapas som ett alternativ för de ”…ungdomar som invandrat till Sverige under gymnasieåldern eller i slutet av grundskoleåldern…” (ibid, sid. 575).

Gällande de obehöriga eleverna kan SOU 2008:27 ge intrycket av att man ersätter ett fungerande system med något nytt oprövat. Sara Carlbaum har i sin avhandling ”Blir du anställningsbar lille/a vän?” ur en diskursanalys studerat hur utredningen kopplar vissa begrepp som ”obehöriga”, ”väntare”, ”bytare” och ”avbytare” till otydlighet som ”…orsakar  problem med måluppfyllelse och genomströmning” (Carlbaum, 2012). Hon hävdar att vissa ”…subjekt positioneras ständigt som avvikare, de på yrkesprogram, de på individuella program eller i uppföljning, men också de med ”utländsk bakgrund” eller de från ”arbetarklassen”, här under benämningen de med lågutbildade föräldrar. I positioneringen av de som ”misslyckas”, de som är ”obehöriga”, ”byter” eller ”avbryter” utgör både klass, kön och etnicitet strukturerande faktorer. IV anges ha en ”överrepresentation av elever med utländsk bakgrund och män som avbryter mer frekvent än kvinnor” (ibid, sid. 185). Carlbaums analys utmynnar i att den tidigare visionen om en gymnasieskola för alla, i utsagorna om IV, marginaliseras och bryts upp. ”Jag menar att det kan tolkas som att gymnasieskolan i meningen nationella program inte ska vara till för alla.” (ibid, sid. 187).

Under alla omständigheter fanns utredningens förslag gällande behörighetsregler och alternativ för obehöriga elever inte med i den proposition (Prop. 2008/09:199) som i maj 2009 överlämnades till riksdagen. ”Det måste utredas vidare…Det är kanske den mest strategiska frågan och en utmaning att lösa”, menade Bertil Östberg, statssekreterare på utbildningsdepartementet (Smålandsposten, 2009).   

Förslaget gällande de obehöriga eleverna behandlades så småningom separat i en promemoria (Departementspromemoria, 2009) och inarbetades sedan i propositionen gällande skollag (Prop. 2009/10:165). Enligt förslaget skulle IV-programmen ersättas med;  

Programinriktat individuellt val; En programinriktad variant som riktade sig till elever som endast saknade något enstaka behörighetsgivande ämne. I princip integrerades dessa elever i ett nationellt gymnasieprogram men fick parallellt undervisning i det saknade grundskoleämnet.

Preparand; Vände sig till elever som saknade fler grundskoleämnen och sågs vara i behov av något som kunde liknas vid ett tionde skolår.

Språkintroduktion; Vände sig till elever av utländsk härkomst som vistats en kort tid i Sverige och av den anledningen behövde kompletterande studier.

Yrkesintroduktion; Vände sig till vad som kan kallas skoltrötta, eller svårmotiverade elever, där anställningsbarhet genom något år av yrkespraktik varvat med teori kunde ses som en framkomlig väg.

Individuellt alternativ; Var en starkt individualiserad studieform som främst vände sig till elever med påtagliga funktionshinder.

Den som nu tycker sig drabbad av en ”deja vu” kan återvända i texten och jämföra vad som skapades inom ramen för Gy11 med det IV-system som växte fram genom lokala tillämpningar under några år på 2000-talet.  IV avskaffades främst genom att själva ordet ersattes med andra beteckningar.

”Men vad gäller en utbildningsväg istället för IV-programmet, så är jag övertygad om att dagens IV-elever skulle kunna gå färdigt skolan med goda resultat om de fick en mer individuellt anpassad utbildning”, kommenterar Jan Björklund i ett pressmeddelande (Folkpartiet, 2009). Idag vet vi att den obehöriga gruppen, som inte längre får kallas IV-elever, vuxit rekordartat de senaste åren. Från 11,3% 2006, uppgår andelen 2012 till 18,2% av gymnasiets elever (Skolverket, 2013).

 

Efterskrift

I skolpolitiken har de obehöriga eleverna använts som politiskt slagträ, vilket har fått konsekvenser. Jan Björklund tycks med sin retorik ha underblåst vad som skulle kunna kallas ett nationellt IV-trauma genom att beskriva IV i termer av S Bollmisslyckanden och dyster statistik. Genom de senaste årens gymnasiereformer har man lyckats avskaffa ordet, men inte systemet. Inget tyder ännu på att det nya IM leder till ett minskat behov av alternativ vid sidan om de nationella programmen. Regeringens intention, att frigöra medel för grundskolans lägre stadier, klingar så långt obesvarad. Det finns en viktig skillnad mellan nya IM och gamla IV. Gamla IV växte fram organiskt genom att lokala problem fick lokala lösningar och att dessa lösningar i växelverkan med centralpolitiska beslut spreds inom professionen. Vid en viss tidpunkt har systemet kopierats av utbildningsdepartementet, reglerats och försetts med lagskrivningar för att därefter implementeras i det nationella gymnasiesystemet. Man har därigenom skapat ett statiskt system för ett dynamiskt sammanhang. Eftersom arbetet med obehöriga elever kräver flexibilitet och är omvärldsberoende, talar det mesta för att det nya systemet kommer att kräva täta revisioner.

När Björklund säger att 21793 elever studerade på IV 2006 (SvD, 2008), kan det låta svåröverblickbart om man valt att betrakta IV som något hotfullt, negativt och icke önskvärt. Men vad innebär 21793 elever?

I en mellanstor stad motsvaras statistiken av ungefär 75 individer. Det är en grupp på 15 elever i vart och ett av de spår som gymnasiet tillhandahåller för obehöriga elever. Utgör dessa fem grupper om femton elever en möjlig och lösbar utmaning för Sveriges skolsystem? Sett i detta mikroperspektiv svarar jag tveklöst ja på den frågan. Jan Björklund har i många sammanhang upprepat att endast 20% av dessa elever klarar sig genom gymnasiet. I en mellanstor stad återstår 60 individuella öden att följa. Ett antal, kanske 20%, av dessa förlorar sig tragiskt nog i missbruk, psykisk sjukdom och kriminalitet. Denna kategori räddas å andra sidan inte med några skolreformer. Av återstående 48 vet vi att några fortsätter via folkhögskola, studentenkomvux eller andra utbildningsalternativ. En handfull börjar arbeta, några ”flyter” och några flyttar utomlands. På mikroplanet kan ett ”annat sätt” att betrakta de obehöriga eleverna, förvandla frågan till något ganska hanterbart.

IV kostar många miljarder, brukade Jan Björklund säga. Sanningen har legat runt två miljarder per år. Det låter som mycket pengar men beror också på vad man jämför med. Det alternativ till IV som infördes 2011bör redan närma sig fyra miljarder. En annan och intressantare alternativ jämförelse skulle kunna vara att det antagligen hade varit betydligt mer kostsamt att inte erbjuda några IV-program. I en mellanstor svensk stad motsvaras kostnaden för hela IV av fem ungdomars heldygnsvård inom socialtjänsten. Det är en typ av alternativ sanning som landets kommuner länge har varit plågsamt medvetna om.

 

Referenser

Carlbaum Sara (2012) Blir du anställningsbar lille/a vän? Diskursiva konstruktioner av framtida medborgare i gymnasiereformer 1971-2011. Umeå: Statsvetenskapliga institutionen, Umeå universitet.

Dagens Nyheter (1996)  Den socialdemokratiska flumskolan har misslyckats. 12 april.

Dagens Nyheter (1998) Tre av tio hoppar av gymnasiet. 25 maj.

Dagens Nyheter (2002) Vi avskaffar nioåriga grundskolan. 17 januari.

Dagens Nyheter (2005) Vi ställer hårdare krav för plats i gymnasiet. 28 december.

Departementsmomemoria (2009) U2009/5552/G. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Folkpartiet (2005) Pressmeddelande 30 juni.

Folkpartiet (2009) Pressmeddelande 28 september.

Gy 2000:21 (2000) Individuella programmet. Stockholm: Skolverket.

Jarl Maria, Rönnberg Linda (2010) Skolpolitik från riksdaghus till klassrum. Stockholm: Liber.

Lpf 94 (1994) Läroplan för de frivilla skolformerna Lpf 94. Stockholm: Skolverket.

Lindelöf, Klas (1997) När gör vi skola? Kulturpedagogik i praktiken. Falköping: Vestr Gothia.

Lindensjö Bo, Lundgren Ulf P. (2000) Utbildningsreformer och politisk styrning. Stockholm: HLS Förlag.

Lärarnas Nyheter (2004) Kovändning om IV kan stjälpa gymnasiereformen. 25 mars.

Myndigheten för skolutveckling (2006) Kvalitet inom IV – hela skolans ansvar. Stockholm: Liber

Prop. 1990/91:85 (1991) Växa med kunskaper – om gymnasieskolan och vuxenutbildningen. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Prop. 1992/93:250 (1993) En ny läroplan. En ny läroplan och ett nytt betygssystem för gymnasieskolan, komvux, gymnasiesärskolan och särvux. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Prop. 2003/04:140 (2004) Kunskap och kvalitet – elva steg för utvecklingen av gymnasieskolan. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Prop. 2008/09:199 (2009) Högre krav och kvalitet i den nya gymnasieskolan. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Prop. 2009/10:165 (2010) Den nya skollagen – för kunskap, valfrihet och trygghet. Stockholm: Utbildningdepartementet.

Skolverket (2013) Rapport 395. Elever per programtyp och program. Stockholm: Skolverket.

Skott Pia (2009) Läroplan i rörelse. Det individuella programmet i möte mellan nationell utbildningspolitik och kommunal genomförandepraktik. Uppsala: Pedagogiska institutionen, Uppsala universitet.

Smålandsposten (2009) Utmaning skapa nytt IV-program. 22 januari.

SOU 1992:86 (1992) Ett nytt betygssystem. Stockholm: Allmänna förlaget.

SOU 2002:120 (2002) Åtta vägar till kunskap – en ny struktur för gymnasieskolan. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

SOU 2008:27 (2008) Framtidsvägen – en reformerad gymnasieskola. Stockholm: Fritzes.

Svenska Dagbladet (2004) Nio av tio saknar slutbetyg. 19 november.

Svenska Dagbladet (2007) Björklund sågar IV-program. 31 mars.

Utbildnings- och kulturdepartementet (2006) Pressmeddelande 11 oktober.

Utbildningsdepartementet (2007) Pressmeddelande 5 februari.

Read Full Post »

Återpublicerar här åter, men oavkortat, Jan Björklunds skolmanifest från 1996, en påtaglig visualisering av en blivande skolministers skolvision och det ”inbyggda” misslyckandet som följer därav:

”Var fjärde 16-åring saknar i dag grundläggande färdigheter i svenska språket. Det visar att den socialdemokratiska flumskolan har misslyckats. Nu måste vi satsa på att lära eleverna läsa, skriva och hantera datorer i stället för att slå vakt om ämnen som textilslöjd och hemkunskap.

Samtidigt måste undervisningen individualiseras. De elever som behöver mer tid ska få det, medan de snabbare bör få möjlighet att fördjupa sig.

Häromdagen slog språkinstitutionerna vid universiteten larm: de blivande grundskollärarna har inte tillräcklig kompetens i svenska. Enligt läsforskaren Bo Sundblad* har var fjärde sextonårig gymnasist inte  tillräckligt god läsförståelse för att tillgodogöra sig den lättlästa tidningen Metro.

Larmrapporterna duggar numera tätt om kunskapsbristerna i den svenska grundskolan. En annan läsforskare, Birgitta Allard, lät 1995 flera hundra genomsnittliga elever på teoretiska gymnasielinjer skriva var sin  uppsats. Resultatet måste betraktas som skrämmande. Två elever av tre på gymnasiet uppfyller endast mellanstadiets krav i förmåga att använda sig av svenska språket. Var femte elev hanterar sitt modersmål som en åttaåring på lågstadiet.

Samtidigt varnar många gymnasielärare för att gymnasiereformen resulterar i ökad utslagning. De tidigare yrkesinriktade tvååriga utbildningarna har förlängts med ett tredje teoretiskt år. Detta resulterar just nu i att  fler elever än någonsin slås ut från gymnasiet.

Många debattörer hävdar att det redan nu är dags att riva upp gymnasiereformen och att de praktiska linjerna utan teori var bättre för en stor del av eleverna. Jag tror i och för sig att det finns en del önskvärda förändringar kvar att genomföra på gymnasiet. Ändå drar många debattörer fel slutsats. Även ett begränsat teoriblock på ett yrkesinriktat gymnasieprogram skapar utslagning om en fjärdedel av eleverna inte ens kan läsa när de kommer från grundskolan. Men är det då gymnasiet det är fel på? Det vore mer logiskt att söka felet i andra änden.

Den allmänna folkskolan infördes i Sverige 1842. Den viktigaste jämlikhetsskapande faktorn var att alla skulle kunna läsa, skriva och räkna. Motiven för utbyggnaden av den obligatoriska skolan fram till den nioåriga grundskolan 1962 var egentligen hela tiden desamma. Kunskap åt alla var en förutsättning för ekonomisk utveckling, för demokrati och för jämlikhet.

Men så hände något avgörande. I 1969 års läroplan (Lgr 69), som togs fram av dåvarande utbildningsministern Palme, skiftades perspektivet. Tidigare hade kunskap setts som en förutsättning för jämlikhet. Nu kom jämlikhetsmålet att överordnas kunskapen. Det blev viktigare att alla
barn läste samma stoff, i samma takt under lika lång tid än vad de faktiskt lärde sig. Vi fick flumskolan.

Avsikten var att skapa jämlikhet. I själva verket skapades en skola som inte tillfredsställde någon. De snabba eleverna fick inte stimulans. De svaga eleverna sackade efter och tappade till slut fotfästet. Vi fick en skola med minst lika hög utslagning som tidigare skolsystem.Två stora läroplansrevisioner har ägt rum sedan 1969, Lgr 80 och Lpo 94. Det är dock trist att konstatera att många av nackdelarna i 70-talets flumskola trots detta lever kvar och varje år resulterar i att nya ungdomar slås ut.

Hur klarar sig en person som aldrig lärt sig läsa? De 20-30 procent som aldrig ens lär sig förstå texterna i tidningen Metro är naturligtvis de som oftast drar det kortaste strået även senare i livet. Ingen social reform kan vara viktigare än att se till att alla lär sig läsa och skriva.

Hela utgångspunkten för att i dag komma till rätta med skolans problem är att erkänna att olika barn har olika förutsättningar. En del lär sig vissa moment mycket snabbt. Andra behöver längre tid. I själva verket är tiden, vid sidan av läraren, den kanske allra mest avgörande inlärningsfaktorn.

Jämför med en körkortselev. Vissa klarar uppkörningen efter 8 lektioner. Andra kan behöva 25. Men när körkortet är taget uppfyller alla en godtagbar nivå. Om körkortsutbildningen skulle fungera som grundskolan  skulle alla elever ta exakt lika många lektioner och därefter få körkort, oberoende av körskicklighet.

För kvaliteten i hela utbildningsväsendet, och därmed ytterst för Sveriges framtid som tillväxt- och välfärdsnation, är det av helt avgörande betydelse att kvaliteten i den obligatoriska grundskolan höjs kraftigt när det gäller basfärdigheter.

För det första är det nödvändigt att totalt öka undervisningstiden. Ett tionde skolår med skolstart vid sex års ålder ger ett nödvändigt tillskott. Denna ökade tid skall inte, som vid tidigare förlängningar av skolplikten, fyllas ut med nya ämnen. Tvärtom skall den ökade tiden användas för att bättre befästa de basfärdigheter som skolan i dag inte lyckas med.

De pedagogiska inslagen i förskolan måste ytterligare förstärkas. Frågan som bör sysselsätta utbildningspolitikerna är hur den svenska barnomsorgen kan utvecklas till en förskola som, inom lekens och  förskolepedagogikens ram, bättre än i dag tar tillvara barnens inneboende lust att lära i förskoleåldern.

För det andra måste utrymmet för moment som traditionellt tillhört ämnet svenska öka kraftigt. I en alltför bortglömd rapport från 1981 visar professor Urban Dahllöf hur svenskämnet successivt tryckts undan i skolan. I själva verket läste en elev för 100 år sedan mer svenska i den tidens sexåriga folkskola än vad dagens elever hinner med på nio år! Skolan förlängdes ju faktiskt till nio år för att ge arbetarklassens barn mer utbildning i de teoretiska ämnen som gav tillträde till högre utbildningar och en bättre bas att stå på i livet. Men tidsvinsten med ett sjunde skolår under mellankrigstiden och årskurs åtta och nio genom 1962 års grundskolereform motverkades av en kraftig minskning av antalet undervisningsdagar per år, färre undervisningstimmar per dag och minskad läxläsning. Den totala effekten blev att såväl svenskans som orienteringsämnenas tidsutrymme minskades samtidigt som övningsämnen, tillvalsämnen och fritt valt arbete ökades.

Dessutom har vi i dag en växande andel elever med invandrarbakgrund som ofta inte får träning i svenska i hemmet eller ens med sina kamrater. För deras integration i samhället är det helt nödvändigt att mer än i dag prioritera undervisningen i det svenska språket.

Det hävdas att övningsämnena utvecklar andra delar av barnens begåvning och att de därmed också bidrar till att förmågan att läsa och skriva ökar. Det är säkert sant. Men avvägningen mellan träning i basfärdigheter och andra ämnen måste trots allt förändras och moderniseras.

Vilka överväganden om det framtida samhällets och arbetslivets krav ligger bakom timplanens krav att en elev under nio år skall delta i 282 timmar trä- eller syslöjd och lära sig hantera elborr och symaskin medan i princip ingen tid i dag läggs ned på att lära eleverna att hantera en dator?

För det tredje måste läsning och skrivning tränas mer. Att läsa klassiska svenska författare måste åter komma på modet i skolan. Litteratur med hög språklig kvalitet är en viktig grund för skriftspråket. I hem med många böcker och en rik studietradition får barnen ofta en naturlig stimulans att läsa. Det är framför allt för de barn som saknar stimulans i hemmet som skolan behöver ge ökat utrymme att läsa bra böcker. Kulturarvet förs ju också vidare genom att barn och unga läser de stora svenska författarna.

Uppsatsskrivning måste prioriteras högre. Inom ämnet svenska, som ursprungligen var just läsning och skrivning, har många nya moment tillkommit. De har säkert ett berättigande, men har i alltför hög utsträckning tillåtits skymma det viktigaste. Samtidigt borde det vara självklart att träna på att läsa och skriva längre texter inom olika ämnen.

studentenFör det fjärde måste undervisningen individualiseras. Det får inte vara fult att organisera undervisningen så att de elever som behöver mera tid för inlärning får det, medan de snabba kan få stimulans genom att gå vidare eller fördjupa sig. För att undvika att vissa elever blir utpekade måste dock permanent nivågruppering undvikas. Rektorer och lärare måste ha klart för sig vad alla måste kunna och vad som kan prioriteras bort för elever som behöver mer tid för de grundläggande momenten. En del i individualiseringen är att ge läxhjälp åt elever som kommer efter.

Datoriseringen av skolan måste skyndas på. Datorer är inte bara apparater som ungdomarna behöver lära sig att använda. De är i hög grad hjälpmedel för att individualisera undervisningen. Inte minst för barn med läs- och skrivsvårigheter kan datorer underlätta inlärningen. I ett första steg måste lärarna utbildas. På sikt bör alla elever i skolan ha en egen dator.

För det femte måste läraryrkets status uppvärderas och lärarna ges möjlighet till mer organiserad vidareutbildning och karriärstege. En rektor är och skall vara en pedagogisk ledare för sina lärare och elever, inte en kamrer som ägnar sin tid åt skrivbordstjänst.

För det sjätte måste statsmakter och kommuner på allvar övergå från detaljstyrning till målstyrning av skolans verksamhet. Det är dags att avskaffa timplanerna. Det är dags att det politiska systemet talar om att en sextonåring skall både kunna läsa och förstå Selma Lagerlöf och August Strindberg. Hur lärare och skolledare organiserar sin undervisning får de avgöra själva. Det är resultatet som är det viktigaste. Resultatet skall mätas och utvärderas.

Vilka signaler sänder ett samhälle till sin skola när den politiska debatten mer handlar om att slå vakt om ämnena textilslöjd och hemkunskap än om att var fjärde 16-åring saknar elementära färdigheter i att läsa och skriva? Varför blir en rektor som överskrider sin budget med 20 procent tre år i rad avskedad, medan en rektor som tre år i rad släpper ifrån sig 20 procent elever som inte kan läsa inte ens ifrågasätts? Sveriges framtid ligger inte i att konkurrera med låglöneländer. Vi skall konkurrera med kompetens. Därom är de flesta ense. Partier och organisationer tävlar nu med varandra om att föreslå de största utbyggnaderna av högre utbildning. Det är bra. Men kvaliteten på framtidens forskare, studenter och gymnasister avgörs ytterst av kvaliteten på den svenska grundskolan.

Den ”jämlika skolan” blev aldrig särskilt jämlik. I stället skapades ny utslagning genom att kraven på kunskaper tunnades ut. Det är dags att inse att det värderingsskifte som inträffade genom Lgr 69 var ett misstag. Jämlikhet är inte viktigare än kunskap. Kunskap är vägen till social utjämning. Det är dags att överge den socialdemokratiska flumskolan.”

JAN BJÖRKLUND i DN 1996-04-12

Länk till Lgr 69

* ”Bo Sundblad har inte undersökt gymnasisters direkta förmåga att läsa Metro och förstå dess innehåll, eller att räkna procent. Men genom att välja ett så pass provokativt exempel vill han visa vad eleverna som lämnar grundskolan med ettor och tvåor i bagaget i realiteten kan.
Enligt det relativa betygssystemet, med betygen 1-5, skulle 7 procent av eleverna få ettor och 24 procent tvåor. Alltså ungefär en tredjedel.” Ur DN 1996-02-15

Read Full Post »

ReparationBearbetat och uppdaterat inlägg fr maj 2012:

Det ”nya” i skolpolitiken var att omdefiniera sakernas tillstånd genom positivt tänkande och klatschig retorik. Vår statsminister menade att det blåste en förändringens vind i klassrummen, som elever och föräldrar såg (SVT, Agenda 2012-05-06). Detta verbala luftslott underblåstes av Jan Björklunds påstående om att …de reformer som för närvarande genomförs i skolan är de mest genomgripande sedan folkskolestadgan infördes 1842, ett påstående som måste betraktas som far-out i sin grandiositet och därför förtjänar en stunds uppmärksamhet.

Den som kan sin folkskolestadga vet att denna reform i realiteten inte var särskilt genomgripande. Vad som då stadgades hade i stor utsträckning redan genomförts på lokala initiativ och läskunnigheten i Sverige var där genom mycket hög. Det kan knappast vara vad Jan Björklund åsyftar med sitt uttalande, att reformen endast är en centralmaktens välsignelse över ett till stora delar redan genomfört system. Mer sannolikt vet han ganska lite om vad folkskolestadgan i realiteten innebar och förlitar sig på att liknelsen som sådan ger ett pampigt intryck. Faktum är att, oavsett hur man väljer att tolka Jan Björklunds uttalande, förblir det ytterst problematiskt.

skornaOm man väljer att tolka honom bokstavligt hör de skolreformer som nu genomförs, långt ifrån till de mest genomgripande. Faktum är att redan den reformcykel som genomfördes 1992-1994 måste betraktas som en långt större förändring av utbildningssytsemet. Under de åren decentraliserades hela skolsystemet. Målstyrning genomfördes och det relativa betygssystemet försvann. Skolans styrdokument och dess förvaltning omarbetades i grunden och gymnasiet blev treårigt.

UPL 1919 kan också göra anspråk på att betraktas som mer genomgripande än dagens reformcykel. Vid detta tillfälle sekulariserades utbildningsväsendet och katekesen försvann. 1950 genomförde Sverige som första europeiska land den 9-åriga enhetsskolan. Än idag talas det också om Lgr-69, där det eftersträvades en modernisering av skolväsendet genom reformer vars ambition var att skapa en likvärdig utbildning som kunde överbrygga sociala skillnader.

Så här kan man fortsätta sin odysse genom svenska skolreformer och slutsatsen blir nog att flertalet av de reformer som genomförts sedan 1842 är mer genomgripande än de som Jan Björklund genomför nu. Vi lägger nu om hela utbildningspolitiken, hävdar Björklund. Men en Pommac blir inte bättre av att kallas Champagne. En kritisk blick upptäcker snabbt att Björklunds reformer till stora delar är ett lapptäcke av återvunnet material, mestadels en re-make av Lgr-80. Men även i delar av 1842-års stadga kan man med lite fantasi höra ekot av Jan Björklunds återblickande skolretorik:

karusell•    Skolans ledning skall bestå av en skolstyrelse med kyrkoherden som ordförande.
•    Varje lärare som är examinerad äger rätt att erhålla lön värd minst 16 tunnor spannmål, bostad med bränsle, samt sommarbete och vinterfoder för en ko.
•    För att bli antagen till skollärare krävs av den sökande gudsfruktan och sedlig vandel och att han avlagt lärarexamen. Vissa lärare skall kunna vaccinera och åderlåta.
•    De ämnen som skall ingå är läsning, skrivning, räkning, kristendomskunskap och biblisk historia, geografi, historia, naturkunskap, gymnastik och sång. För fattiga och svagbegåvade kan en minimikurs med färre ämnen gälla.

Kanske syftar Björklund med sin svulstiga liknelse på släktskapet mellan sitt eget ”tänk”, och det som presenterades 1842.

I en av Erik Beckmans essäer utropar huvudpersonen att krisen är överstånden, och det blir därmed en sanning, den ekonomiska psykologins sanning. Vart efter riksdagsvalet 2014 närmar sig kommer våra folkvalda att allt högre ropa om att krisen är överstånden, samma kris som de retoriskt själva skapade för att  fylla sitt maktinnehav med ett problemlösande innehåll. Det animalsgäller därför att vara på sin vakt under supervalåret, och granska deras retoriska påhitt i relation till återstående valdagstid. När det gäller skolan finns ju alltid risken för att Jan Björklunds ord-reformer knappt är värda det bläck de skrevs med. De reformer som ”ger effekt” handlar ju sällan om ord och skapandet av dokument hit och dit. Verkliga reformer byggs oftast av delaktighet och en optimistisk människosyn, med demokratiska intentioner samt med omfördelade resurser, framför allt med till- och omfördelade resurser.

Det ”nya” i skolpolitiken var att omdefiniera sakernas tillstånd genom positivt tänkande och klatschig retorik. Sedan kom PISA-resultatet 2013 och utgjorde en rejäl kalldusch för den sittande regeringens skolreformatörer. Resultatraset för vår svenska skola 2009-2012 var exempellöst, nedgången så djup och så bred att den saknar motstycke i svensk skolhistoria. Sverige jumbo i OECD, svårsmält…

Därför gäller nu mer än någonsin positivt tänkande och klatschig retorik. Det är ett supervalår då en mikrosekund av maktens eftertanke, rannsakan eller insikt kan spoliera allt. Så, full fart mot avgrunden, var på din vakt, och tips: Följ gärna #björklundsskola på Twitter, för elevperspektiv på skolan (så länge nu våra politiker låter dem ha taggen i fred).

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »