Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Joneji Masuda’

When Doves Cry 2

I början på 90-talet studerade jag systemiskhet som fenomen. Jag försökte dåförtiden sammankoppla det med den informationsteknologiska infrastruktur som snabbt växte fram och ser vid återläsning att jag var något på spåren, även om jag inte rätt kunde tolka alla tecken på vad som komma skulle. I lättare bearbetning återges här den originaltext som jag länge ruvat över och upplevt som strukturellt daterad. Frågan om systemiskhetens konsekvenser är dock, trots allt, lika aktuell i dag som för 20 år sedan.

Det informationsintensiva samhället kan ge ett intryck av att försätta människor i situationer där de antingen har för mycket att göra, eller för lite. Bägge dessa grupper av människor hävdar gärna att yttre tvingande krafter, samhället, företaget eller systemet, orsakar deras belägenhet. Fenomenet kan kallas ”det tudelade systemet” och fångar essensen av vad som konstituerar en ”bipolär systemiskhet”.

Systemiskhet uppstår när en organisatorisk struktur etableras genom investeringar av olika slag. Investeringar i räls och tåg har skapat den transportorganisation vi kallar järnvägen. Den är ett exempel på systemiskhet därför att arten av investeringar låser den medföljande organisationen på olika sätt. Den upplevs som tvingande därför att människornas kollektiva samverkan har åstadkommit ett system där individen måste koordinera sina handlingar med andras för att påverka helheten i någon riktning. Systemiskhet av något slag uppstår i alla organisatoriska strukturer. Många av de upplevda problemen inom skolan kan ses som en konsekvens av dess systemiskhet. Även samhällets informationsteknologiska struktur är systemisk och där kan informationsstress uppstå genom en upplevd brist på kontroll.   

Med systemiskhetens bipolaritet menas att de i systemet ingående människorna tycks polarisera sig i motsatser. Människors olikheter förstärks av systemets egenskaper till extremer. Individen som uppvisat visst ansvarstagande befinner sig plötsligt översållad med arbete. Den något mer återhållne faller helt i glömska. Bägge upplever informationsrelaterad stress.

När en organisation blir systemisk kan man hävda att dess innovativa stadium är förbi. Rutin ersätter kreativiteten. Detta kan även inträffa i en informationsteknologisk infrastruktur. Mycket av den informationsstress vi känner igen, uppträder i situationer där informationshantering har blivit rutin och grå vardag.

When Doves Cry 5Om man betraktar informationsteknologin som systemisk, kan man utgå från hur vi som världsmedborgare har sammankopplats i databaserade nätverk och blivit beroende delar av en övergripande struktur med givna teknologiska spelregler. Joneji Masuda uttryckte 1984 visionen, ”Men när vi går in i det tjugoförsta århundradet, kommer den globala informationstillgängligheten att vara en realitet. Det blir då möjligt för människor världen över att ta i anspråk tjänster som sträcker sig från system för självstudier och biblioteksinformation och system som gör att de kan spela och tävla med varandra till system som möjliggör för dem att delta i världsomfattande omsröstningar om sådana saker som kärnkraftens användning…

30 år senare kan jag konstatera att Masuda tog ut en korrekt riktning, men att han misstog sig gällande den mänskliga psykodynamikens inflytande över den nya tekniken. Den ”sörgårdsidyll” som målas upp av Masuda, har sin utvecklingsfront i Japan. Alla är inte överens om dess förträfflighet. Japan är ett tudelat samhälle där kvinnor, trots alla högteknologiska framsteg, ägnar i genomsnitt fem timmar per dag åt hushållsarbete, i små hem med litet barnantal. Män lever generellt genom sina lönearbeten. ”Efter avslutad arbetsdag är det inte ovanligt att gå ut och ta en drink och äta tillsammans med kolleger. På grund av långa arbetsresor är klockan ofta 22-23 innan mannen kommer hem på kvällen. Då väntar ”Men´s hour” i de kommersiella TV-kanalerna.”

Inga-Lisa Sangregorios vittnesmål är 30 år gammalt men ännu applicerbart. Exemplet visar hur ny teknik riskerar att stöpas i gamla former och användas för att förstärka redan existerande sociala mönster.

Om samhällets systemkaraktär förstärks, gynnar detta ett ökat beroende av systemet som sådant, samt därmed också olika kontrollsystem och tungrodda beslutshierarkier. På 2010-talet känner vi igen fenomenet från diskussionerna gällande så kallad asocial ingenjörskonst. För människan blir det allt svårare att inom When Doves Cry 4systemets ramar hävda sin vilja, vilket också underminerar hennes känsla av ansvar. ”A central core of modern mans ”neurosis” is the underminig of his willing and decision”, som Rollo May har uttryckt det.

Upplevelsen av att sakna kontroll, att ens egna handlingar inte spelar någon roll, leder till stress. Vi känner igen denna stress som exempelvis frustrationen över att behöva uthärda ett oändligt sammanträde, eller aggressionen då vi upplever omgivningen som bromsande och inkompetent. I den informationsteknologiska infrastrukturen är toleransen mot olika typer av ”tvingande” situationer mycket låg, sannolikt som en följd av att våra uppmärksamhetsresurser redan är hårt anspända av teknikens inneboende krav. Som bekant upplevs även små störningar, typ sega nätanslutningar, som mycket påfrestande.

Människor är olika. Exempelvis är individuella variationer stora för vad som upplevs vara ”lagom stimulansnivå”. Introverta personer har ett högaktivt nervsystem och blir därför känsliga för yttre signaler och störmoment. Det omvända gäller för extroverta personer. I en systemisk organisation, uppstår en form av ömsesidigt beroende, där individer måste koordinera sina handlingar enligt mönster som bestäms av situationen. Ofta sjunker toleransen för inbördes olikheter, och gynnas en utveckling mot arbetsdelning i de fall där olikheterna inte kan överbryggas. Således tenderar individuella skillnader mellan människor att förstärkas.

Den informationsteknologiska infrastruktur som under de senaste 20 åren har byggts ut till världsomspännande nätverk är systemiska till sin natur. Vi kan se tecken på att de sociala kontaktytorna mellan människor har krympt i samma takt som antalet möjliga kommunikationsvägar har ökat. I synnerhet gäller detta för samhällets formaliserade arenor, så som banker, myndigheter och liknande. De människor som är socialt mindre etablerade förpassas till indirekta omvärldskontakter medan de som sitter mitt i nätverken, är överhopade av sociala kontakter. För de senare uppstår problemet att balansera umgänget via elektroniska media, med personliga möten. En grupp är det stora antal tjänstemän som hänvisar alla inkommande meddelanden till sin mail.

Människor är olika. Detta enkla faktum ställer till problem i alla typer av organisationer samt i vår samhällsplanering. Frågor gällande tolerans och acceptans av olikheter är ständigt aktuella. I takt med att allt större delar av samhället blir systemiska avkrävs vi samtidigt mer av anpassningsförmåga. Kriterierna för att ”passa in” blir snävare. I skolan märks detta tydligt genom att de elever som diagnostiseras och kräver speciallösningar utgör en snabbt växande andel av elevunderlaget. Det kollektiva trycket från omgivningen, i kombination med samhällets dubbla budskap gällande individualism och konformitet, leder till spänningar i, och likriktning av systemet som helhet. Detta leder också till att en potential för alternativa utvecklingsmöjligheter gradvis försvinner.

When Doves Cry 3När det gäller informationsteknologins spridning har den dominerande bilden varit att den inverkar positivt på människors självförverkligande och kreativa skapande. I en japansk framtidsutredning från 1972, utgjorde individens självförverkligande det övergripande målet för perioden 1980-2000. I utredningen är man övertygad om att samtidens institutionaliserade organisationer på 2000-talet har ersatts av informellt fungerande nätverksstrukturer. Erfarenhetsmässigt följer dock teknologiska system ett annat utvecklingsmönster. Kreativitet och originalitet på ett tidigt, innovativt stadium, följs av imitation, kompetensspridning och entreprenörskap på ett senare stadium. En välkänd erfarenhet är att ”genombrotten”, oavsett informationstillgång, är något mycket sällsynt.

Den japanska utredningen underskattar grovt hur ny teknik riskerar att stöpas i gamla former och användas för att förstärka redan existerande sociala mönster. Den är långt ifrån ensam. Denna underskattning är generell regel, snarare än undantag vid storskaliga teknikskiften.

När dynamiken går förlorad i en informationsbaserad infrastruktur kan följden bli en förlamande informationsstress. Att på morgonen finna 500 mail i sin inkorg väcker mer ångest än det manar till kreativitet. Att finna sitt bankkonto tömt efter en kapning känns olustigt och leder till oönskat vardagstrassel. Få varnade för denna typ av problem i informationsteknologins barndom. Idag utgör de en välkänd konsekvens. För att bemöta dessa och många andra problem arbetar man ständigt med frågor som rör standardisering, interaktionsregler, säkerhet och annat. Åtgärderna är nödvändiga, men resulterar samtidigt i kontrollinstrument och regler som förhindrar eller krymper utrymmet för ett fritt användande av tekniken. Sådana åtgärder blockerar alltid kreativa processer och ställer sig i vägen för en idé om självförverkligande.

Teoribildning gällande systemiskhet och dess konsekvenser har fallit i glömska, men bör kunna utgöra ett vitalt perspektiv vid förståelsen av våra samtida strukturella samhällsproblem. Idag plöjer strukturalister och anti-strukturalister i var sin fruktlös parallell fåra, som ingen för sig kan leda till någon större vare sig makro- eller mikroförståelse. Exempelvis skulle den pågående debatten gällande den strukturella rasismen kunna bli begriplig vid en betraktelse av hur samhällets olika systemiska egenskaper resulterar i systematiska konsekvenser för olika kategorier medborgare. Den kan med fördel också kopplas till ett maktperspektiv, hur systemiskhet kan forma en samhällelig ”spelplan” som reglerar över- och underordning. I sin enklaste form kan detta senare illustreras av den rickshaw som obönhörligt krossas under en landsvägsbuss på en bengalisk allfarväg. Det är lätt att se trafikens systemiskhet och dess konsekvenser i över- och underordning. Det är svårare att i sammanhanget ställa ondskefulla bussar mot den enskilda individens fria vilja.      

  

Read Full Post »