Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘klassamhälle’

Jag var ensam i min avgångsklass om att börja på det naturvetenskapliga programmet. Det krävde en idog övertalningskampanj från min far. På hela skolan var vi tre, av 200 elever. Många av mina gamla skolkamrater gick på den närbelägna yrkesskolan, om ens där. I min nya miljö benämndes de allmänt som getto-barnen. Det gjorde ont. Detta utspelade sig ändå i en tid när klassresor ansågs höra till vanligheterna.

Många år senare blir Jan Björklund utbildningsminister och jag jobbar på en stor byggskola. I sociologisk mening är elevgruppen homogen. Den består av pojkar från arbetarklassen. Betraktat som individer, finns dock många olika slags människor. Den består av de kulturellt och socialt berikade eleverna från entreprenörshemmen, de kulturellt och socialt stigmatiserade eleverna från utanförskapsområdet, samt däremellan hela spannet av skiftande bakgrunder och förutsättningar, drömmar och förhoppningar. Där finns rent av en grupp tjejer, sinsemellan unika personligheter, men bundna till varandra av sina, i sociologisk bemärkelse, udda yrkesval.

Det finns en stolthet på skolan, men i gymnasievärldens illa dolda hackordning står den lågt i kurs. Även om ingen talar om getto-barnen så att jag hör det, så bryr sig heller ingen om att det är på denna skola som elevgruppen gör det största resultatmässiga lyftet under sin gymnasietid. Skolan befinner sig helt enkelt på gymnasiesamhällets bakgård. Om något, kan man reta sig på skolans höga personaltäthet.

Det finns en del tydliga mönster när det gäller skolans undervisning. Yrkeslärarna har sällan problem med sådant som ordning och reda. Inte ens passen i yrkesteori störs av stökiga elever. Adjunkterna har omfattande ordningsproblem. Mest utsatta är språklektionerna. En stor del av skolans disciplinärenden berör störningar i samband med svenska- eller engelskalektioner. Inget av detta beror på att yrkeslärarna är särskilt stränga, eller på att de i högre utsträckning kräver arbetsdisciplin. Det beror inte heller på att de i större, eller mindre, utsträckning ägnar sig åt förmedling och katederundervisning. Det har absolut ingenting med pedagogisk skicklighet att göra. Det går helt enkelt inte att skapa en förståelse för vad som händer utan att betrakta den socialpsykologiska kontexten eleverna befinner sig i samt vad den betyder för deras identitet, trygghet och kulturella tillhörighet. Ingångsvärdet på en språkadjunkt signalerar i denna kontext ”hot”. Det är inom ”språkets domäner” som många av dessa elever har upplevt nederlag ända sedan förskoleåldern.

Vad som beskrivs i förra stycket är en generalisering, likväl ett odiskutabelt mönster. Alla elever, i alla klasser, bidrar inte aktivt till detta mönster, kanske inte ens en majoritet av dem. Än viktigare, det finns yrkeslärare som inte lyckas hålla ihop sin undervisning och det finns adjunkter som lyckas väldigt väl. Mönstret vi ser, är summan av helheten, av skolans sätt att organisera sig, av värderingar som är i omlopp och av förväntningar från det samhälle som omger skolan. Det finns inga enkla beslut eller undervisningsmodeller som kan påverka detta. Oavsett vilka detaljer vi famlar efter, sammanfaller de sällan fullt ut med det mönster som helheten bildar.

Inom ramen för det mönster jag har beskrivit, finns det som sagt adjunkter som lyckas väldigt väl med sin undervisning. Det är odiskutabelt. Är det meningsfullt att fråga sig vad som gör just dessa lärare ”särskilt skickliga” på att navigera bland ”pojkar från arbetarklassen”? Kanske, men det råder delade meningar även om det. Mitt bestämda intryck är att skillnaden ligger i deras sätt att bemöta sina elever. De är trygga nog i klassrummet för att kunna hävda sin professionalitet på ett prestigelöst sätt. De använder aktivt sin inlevelseförmåga för att betrakta sin undervisning ur den individuella elevens perspektiv. Genom att relatera till sina elevers upplevelser, kan de också ställa krav på ett sätt som leder till inlärning istället för konfliktsituationer. Denna sensibilitet för egna och ”den andres” upplevelser och behov, hjälper dem att undvika vad som inom psykologin benämns parallellprocesser. De absorberar och returnerar inte sina elevers negativa projektioner, utan neutraliserar dem genom att besvara dem med ett konstruktivt fokus på undervisningsmålen samt de långsiktiga vinster som kan ligga i den egna ansträngningen. Allt detta gör de utan att förlora elevens perspektiv eller dennes svårigheter ur sikte.

Det är inte enkelt att bli en ”särskilt skicklig” lärare av det slag jag har beskrivit ovan, men det handlar inte heller om någon medfödd talang. Utöver elementa, så som djup förtrogenhet med sitt ämne och väl förberedda lektioner, kräver det personlig ödmjukhet och lång ”medveten” träning med sikte på de relationella klassrumssituationer som kan uppstå. Det kräver också en tro på att denna typ av kunskap är möjlig att förvärva. I de fall en hel skolkultur kan byggas kring denna typ av övertygelser, blir resultatet nästan alltid någonting väldigt bra. Men det händer inte så ofta.

I den politiska debatten möter vi, när det talas om pojkar från arbetarklassen, en skev karikatyr av lågbegåvade, initiativlösa, osjälvständiga och kulturellt utarmade individer med dålig impulskontroll. Det är egentligen förfärligt och, än mer förfärligt, att det i namnet av denna generalisering torgförs förslag på skolans område, som om den anomalistiska karikatyren hade något slags empiriskt stöd i verkligheten. I sociologisk mening är jag själv en pojke från arbetarklassen. Jag blir förbannad när min komplexa bakgrund reduceras till en nedlåtande karikatyr. Fundera på vad karikatyren kommunicerar till den generaliserade gruppen. Rätar de på sina ryggar och söker sig ett yrkesprogram? Upplever de att bildning är för dem? Ledande frågor.

När vi tänker på pojkar från arbetarklassen, associerar vi sällan till dem som har uppfört varenda byggnad, varenda gata och varenda starkströmsinstallation i vår omgivning. Vi associerar snarare till ett vagt hot om kaos som måste disciplineras. Av ”söndercurlade diagnosbarn” blir det inga ”villiga tjänsteandar” som kan underlätta våra privilegierade medelklassliv. ”Alla kan inte bli akademiker”, men barn från medelklassen ”klarar sig alltid”, tänka sig. Pojkar från arbetarklassen måste lära sig underordning. Först därefter kan någon enstaka av dem trotsa de nedärvda förköpsrätternas tyngdlag och göra sin modesta klassresa. Detta är den samtida ideologiska, därmed även skolpolitiska, diskursens undertext.

Read Full Post »

Det nya är att diskutera klassamhället. Vänstern ägnar sig åt överklassafari i Saltsjöbaden medan borgerliga skribenter traderar berättelsen om den möjliga klassresan. Ingen förnekar klassamhällets närvaro, men beroende på politisk utgångspunkt relativiseras alternativt inskärps dess närvaro genom mikropolitisk bevisföring. I den borgerliga berättelsen blir klasstillhörighet, som hos en omtalad folkpartist, en individuell fråga om tycke och smak eller en romantisering av Stefan Löfvens väg från svetsare till politruk. Vänstern å sin sida indigneras, pekar på riskkapitalbolagens enorma vinster, eländet i Fas3 eller, som sagt, besöker överklassen på deras gräddhyllor.

Genomgående präglas debatten av en felaktig föreställning om vad som rimligen kan läggas i begreppet klassamhälle. Argumentationen sker utifrån fel logisk förståelsenivå. Det sker genom att begreppet får beteckna en immanent egenskap i ett system, ungefär som hos spelplanen i Algas monopol. Denna egenskap i debatten ser också Peter Wolodarski, DN. Han skriver,  Naturligtvis är det i sin ordning att som analytisk term tala om ”klasser”, på samma sätt om man kan tala om ”arbetsgivare”, ”invandrare” eller ”löntagare”. Men det förrädiska är när sådana termer används för att stämpla verkligheten snarare än att ge ett perspektiv på den. Det är lika primitivt att avfärda invånarna i Saltsjöbaden som överklass som att tala om invandrare som brottslingar eller Malmö som gangsterstad. Därefter faller tyvärr också Wolodarski in i mönstret, relativiserar sin egen tes och hinner i förbifarten avfärda Jonas Sjöstedt som farlig marxist.

Det är synd, för hade Wolodarski vågat tänka sin tanke till slut hade han upptäckt att det egentligen är bland neoliberala ekonomer och debattörer man finner de mest genomtänkta exemplen på  marxistisk analys. Karl Marx använde som bekant begreppet klass i analytisk mening. Det var ett instrumentellt begrepp som försökte åskådliggöra kapitalismens grundläggande drivkraft, motsättningen mellan ägarna av produktionsmedlen och exploateringen av den arbetande klassen. Klassbegreppet hade således i Marx analys inte så mycket med levnadsstandard att göra. Det utgjorde begreppsapparat för att åskådliggöra ett system som över tid resulterar i koncentration av ägandet, monopolisering och ”profitkvotens fallande tendens”. Karl Marx eftermäle präglas dock starkt av att han villigt medverkade till en real och brutal politisering av sin teori. Spåren av de östeuropeiska samhällsexperimenten förskräcker allt jämt.

Genom att Marx låter sina teorier vila på förekomsten av ”krafter”, fungerar de hyggligt vid en makroekonomisk förståelse. När det kommer till realpolitisk förståelse är de dock värdelösa. Varför? Därför att det vi känner igen som samhälle inte alls är någon spelplan a´la Algas monopol, inte är något ”Ding An Sich” bortom oss själva. Intuitivt är detta lätt att förstå. Bortom de relationer och beroendeförhållanden som knyts mellan människor finns överhuvudtaget inget samhälle. Samhället är mänsklig interaktion. För att få en vettig förståelse av klassbegreppet måste vi därför också förstå oss själva som ständigt medskapande i det vi kallar klassamhället. Den som arbetar i exportindustrin är för all del beroende av sin arbetsgivare, men arbetsgivaren är precis lika beroende av att någon vill arbeta där.

Om man accepterar tanken på att det ur mellanmänsklig interaktion kan uppstå styrkeförhållanden är det också lätt att förstå de skillnader i tankesätt och strategier som kan uppstå beroende på i vilken position man befinner sig. Klassamhället bör då kunna få sin framträdelseform baserad på, exempelvis vilka som ställda inför en ojämlik fördelning ser inkomstspridning alternativt ser orättvisor. Så enkelt är det dock inte. Precis som Wolodarski påpekar är ogillandet av orättvisor förenligt med att bo på Östermalm. Klasstillhörighet och klassidentitet sammanfaller i senkapitalistisk tid allt mindre.

Min slutsats är därför, strunta i klassamhället. Diskussionen har endast akademiskt intresse, är vilseledande och flyttar fokus från politikens väsentligheter. Om klyftorna i samhället ökar, ökar de även utan prefixet klass och inga andra än vi, inga teorier, system, heliga principer eller lagbundenheter, kan bestämma hur vi ska se på varandra och vilken framtid vi önskar oss. Själv föredrar jag vanlig medmänsklig hygglighet och önskar medverka till en politik byggd på det. Låt oss börja, varför inte med Grekland?

Read Full Post »