Det nya är att diskutera klassamhället. Vänstern ägnar sig åt överklassafari i Saltsjöbaden medan borgerliga skribenter traderar berättelsen om den möjliga klassresan. Ingen förnekar klassamhällets närvaro, men beroende på politisk utgångspunkt relativiseras alternativt inskärps dess närvaro genom mikropolitisk bevisföring. I den borgerliga berättelsen blir klasstillhörighet, som hos en omtalad folkpartist, en individuell fråga om tycke och smak eller en romantisering av Stefan Löfvens väg från svetsare till politruk. Vänstern å sin sida indigneras, pekar på riskkapitalbolagens enorma vinster, eländet i Fas3 eller, som sagt, besöker överklassen på deras gräddhyllor.
Genomgående präglas debatten av en felaktig föreställning om vad som rimligen kan läggas i begreppet klassamhälle. Argumentationen sker utifrån fel logisk förståelsenivå. Det sker genom att begreppet får beteckna en immanent egenskap i ett system, ungefär som hos spelplanen i Algas monopol. Denna egenskap i debatten ser också Peter Wolodarski, DN. Han skriver, Naturligtvis är det i sin ordning att som analytisk term tala om ”klasser”, på samma sätt om man kan tala om ”arbetsgivare”, ”invandrare” eller ”löntagare”. Men det förrädiska är när sådana termer används för att stämpla verkligheten snarare än att ge ett perspektiv på den. Det är lika primitivt att avfärda invånarna i Saltsjöbaden som överklass som att tala om invandrare som brottslingar eller Malmö som gangsterstad. Därefter faller tyvärr också Wolodarski in i mönstret, relativiserar sin egen tes och hinner i förbifarten avfärda Jonas Sjöstedt som farlig marxist.
Det är synd, för hade Wolodarski vågat tänka sin tanke till slut hade han upptäckt att det egentligen är bland neoliberala ekonomer och debattörer man finner de mest genomtänkta exemplen på marxistisk analys. Karl Marx använde som bekant begreppet klass i analytisk mening. Det var ett instrumentellt begrepp som försökte åskådliggöra kapitalismens grundläggande drivkraft, motsättningen mellan ägarna av produktionsmedlen och exploateringen av den arbetande klassen. Klassbegreppet hade således i Marx analys inte så mycket med levnadsstandard att göra. Det utgjorde begreppsapparat för att åskådliggöra ett system som över tid resulterar i koncentration av ägandet, monopolisering och ”profitkvotens fallande tendens”. Karl Marx eftermäle präglas dock starkt av att han villigt medverkade till en real och brutal politisering av sin teori. Spåren av de östeuropeiska samhällsexperimenten förskräcker allt jämt.
Genom att Marx låter sina teorier vila på förekomsten av ”krafter”, fungerar de hyggligt vid en makroekonomisk förståelse. När det kommer till realpolitisk förståelse är de dock värdelösa. Varför? Därför att det vi känner igen som samhälle inte alls är någon spelplan a´la Algas monopol, inte är något ”Ding An Sich” bortom oss själva. Intuitivt är detta lätt att förstå. Bortom de relationer och beroendeförhållanden som knyts mellan människor finns överhuvudtaget inget samhälle. Samhället är mänsklig interaktion. För att få en vettig förståelse av klassbegreppet måste vi därför också förstå oss själva som ständigt medskapande i det vi kallar klassamhället. Den som arbetar i exportindustrin är för all del beroende av sin arbetsgivare, men arbetsgivaren är precis lika beroende av att någon vill arbeta där.
Om man accepterar tanken på att det ur mellanmänsklig interaktion kan uppstå styrkeförhållanden är det också lätt att förstå de skillnader i tankesätt och strategier som kan uppstå beroende på i vilken position man befinner sig. Klassamhället bör då kunna få sin framträdelseform baserad på, exempelvis vilka som ställda inför en ojämlik fördelning ser inkomstspridning alternativt ser orättvisor. Så enkelt är det dock inte. Precis som Wolodarski påpekar är ogillandet av orättvisor förenligt med att bo på Östermalm. Klasstillhörighet och klassidentitet sammanfaller i senkapitalistisk tid allt mindre.
Min slutsats är därför, strunta i klassamhället. Diskussionen har endast akademiskt intresse, är vilseledande och flyttar fokus från politikens väsentligheter. Om klyftorna i samhället ökar, ökar de även utan prefixet klass och inga andra än vi, inga teorier, system, heliga principer eller lagbundenheter, kan bestämma hur vi ska se på varandra och vilken framtid vi önskar oss. Själv föredrar jag vanlig medmänsklig hygglighet och önskar medverka till en politik byggd på det. Låt oss börja, varför inte med Grekland?
samtider 