Det pågår inom skolpolitiken en egendomlig diskussion om huruvida utbildning ska fokusera på fakta eller på förståelse. I diskussionen har det bildats läger där man förespråkar antingen det ena eller det andra. Diskussionen rör sig inte en millimeter framåt, vilket kan bero på att dikotomisering normalt sett kräver begreppspar av liknande logisk typ. Fakta respektive förståelse är olika slags begrepp. Termen 
fakta representerar statiska förhållanden, inte sällan i form av rena benämningar. Fakta kan dessutom inte existera utan förståelse (annat än i vissa specialfall). Termen förståelse är ett processinriktat begrepp som beskriver inre tillstånd. Termerna fakta och förståelse kan således liknas vid begreppen subjekt och predikat i satsbyggnad. Termer som dessa går inte att ställa mot varandra. Däremot kan det vara fruktbart att studera hur de är relaterade till varandra. Betänk exemplet matlagning. Diskussionen gäller huruvida det viktiga är att ha fakta om råvarorna eller kunskap om tillredningen. Det blir en ganska konstig diskussion.
Diskussionen, i den dikotomiserade formen, är av sent datum. Man kan spekulera i att dess upphov hänger samman med ett skolväsende som i den postindustriella eran börjat röra sig i riktning bort från det traditionella korvstoppningsidealet. I denna omstöpningsprocess har den traditionella stoffskolans kulturbärare sett symboliska och trygghetsskapande fundament som ämnesinstitutioner, kateder, läroböcker, lärarauktoritet och summativa bedömningsritualer successivt trängas undan. I dess ställe har, som alltid i brytningstid, nya provisoriska idéer implementerats i etapper, idéer vilka ofta upplevts som främmande och diffusa. Dessa nya idéer är av naturliga skäl inte färdigutvecklade, utan anger snarare en riktning. De prövas i tvekamp med redan existerande strukturer och inbjuder i brytningstiden till ett regelrätt krig mellan förnyelse och det bestående. Ur detta uppstår också de haltande dikotomierna.
Om vi på allvar vill studera hur fakta och förståelse är relaterade till varandra, måste begreppen länkas till den roll våra sinnliga erfarenheter och våra känslor spelar för kunskapsbildningen. Resten av detta blogginlägg kommer att handla om det.
Ofta ställer mötet med den moderna, i synnerhet den digitala, tekniken våra kognitiva strategier på huvudet. Våra nedärvda strategier för mottagande tolkande och sortering av information tycks inte fungera som förväntat. Ett exempel på detta är hur en schackdator kan stressa människor genom att svara för snabbt. Om datorns motdrag kommer utan fördröjning, kan detta verka paralyserande även på en skicklig spelare. Våra kognitiva strategier har flera egenskaper som står i konflikt med teknikens sätt att fungera. En redogörelse för några av dem ger också ledtrådar till varför dikotomin mellan fakta och förståelse är så fruktlös.
De flesta av oss har någon gång upplevt den så kallade coctailpartyeffekten. Vi står på en fest bland samtalande grupper och riktar uppmärksamheten mot vår samtalspartner. Andra röster hörs bara som ett brus, tills vårt namn nämns någonstans i rummet. Uppmärksamheten flyttas blixtsnabbt över till det samtal i vilket vårt namn nämndes. När vår hjärna tolkar omgivningen, tycks den alltså ta fasta på det välbekanta. Detta faktum har bildat grund för gestaltpsykologin, en inriktning som söker de ”regler” vi (vår hjärna) använder då vi tolkar vår omgivning, och följaktligen vid inlärning. Några av dem förklaras i den ”klickbara” figuren ovan.
Människans mentala bearbetning av fakta är analog med den hon använder på fysiska objekt. När vi memorerar saker, sker detta spatialt såväl som lineärt. När vi ser ett upp och nedvänt A, måste vi med mental kraft vrida det 180 grader innan vi identifierar det som ett A. När När vi bedömer det geografiska avståndet mellan Luleå och Malmö, formar vi en mental karta över Sverige i huvudet på vilken vi färdas mellan orterna.
Text på en boksida är linjärt ordnad, därmed också de fakta som presenteras. I datorn ordnas fakta i form av bytes som exakta uppgifter. Det mänskliga medvetandet är däremot mer att likna vid ett associativt nätverk. När vi memorerar förbleknar exakta intryck väldigt snabbt för att kvarlämna det memorerades innebörd eller mening. När vi återkallar lagrad information ur minnet sker detta genom sökande i mentala nätverksstrukturer. Huruvida vi minns, beror på antalet alternativa sökvägar, samt sökvägens styrka.
Kunskap om minnet och tänkandets struktur används idag av systemvetare, kognitionsergonomer och andra för att skapa harmoniska gränssnitt mellan maskin och människa, mellan den digitala tekniken och dess användare. I allmänhet utgår de i sitt arbete från en modell som innebär att människan har ett intellekt som kan behandlas separat från känslolivet. Detta modellerade intellekt är till skillnad från känslorna regelstyrda, förnuftiga, och kan således formaliseras. Ett problem dessa modeller stöter på är att människor tycks relatera information och fakta direkt till olika slags känslor. De gör detta på ett sätt som ger intrycket av att känsla och förnuft är intellektets odelbara konstituenter. Det finns också forskare som stödjer denna syn. Den finlandssvenske läkaren Matti Bergström ( se t.ex boken ”neuropedagogik”), är en intresseväckande representant.
Ett barn lägger grunden för sin omvärldsuppfattning genom ett konkret och sinnligt förhållande till omgivningen. Det är ur dessa sinnliga erfarenheter som ett abstrakt tänkande senare kan formas. De sinnliga erfarenheterna är laddade med känslor, känslor som kommer att bidra till utvecklandet av begrepp, såväl som förmåga att associera och hantera symboler. Ur detta perspektiv kan systematiserad inlärning via skolmiljö och digitaliserade läromedel bli en begränsning snarare än en förlängning av vår intellektuella förmåga om den introduceras vid för tidig ålder eller tillåts dominera för mycket av vår erfarenhetsbas. Om vi tillgodogör oss allt fler erfarenheter via skolmiljöns och de digitala verktygens relativt torftiga simulering av den fysiska verklighetens mångfald, kan det i ett längre perspektiv urholka förutsättningarna för komplexa tankeprocesser.
De flesta av oss (?) är rationalistiskt lagda och vill gärna hålla ordentliga rågångar mellan, å ena sidan ett metafysiskt förnuft av obefläckade fakta, å andra sidan känslor, sinnlighet och annat oberäkneligt. Kommunal planering, experimentell vetenskap och mycket annat blir liksom enklare om världen ”är” enkel kausalitet. Men, ”likväl rör den sig”. Den som inte tror mig kan som ett uppenbart och lättillgängligt exempel studera Bunkeflostudiens resultat.
samtider 