kognitiv psykologi

Posts Tagged ‘kognitiv psykologi’

Det nya är hjärnforskning

Posted in Epistemologi, Politik, Skoldebatt, tagged arbetsminne, arbetsminnesträning, banansången, G.A. Miller, hjärnforskning, hjärnplasticitet, inlärning, kognitionsforskning, kognitionsvetenskap, kognitiv psykologi, korttidsminne, kunskap, Pedagogik, psykologi, skolan, torkel klingberg on oktober 25, 2017| Leave a Comment »

Ut med pedagogiken. ”Det nya” tycks vara att hjärnforskning måste in i skola och lärarutbildningar. Hjärnforskningen betraktas som ”sann” vetenskap och anses bekräfta de flesta av de konservativa skolexperternas favoritargument. Den anses bekräfta allt från katederundervisning till behovet av hierarkier (och tvärtom, vilket vi skall återkomma till). Efter att ha följt utvecklingen inom det kognitiva forskningsfältet sedan mitten på 80-talet, kan jag inte annat än storögt häpna över den diskurs som breder ut sig. Vilka de revolutionerande vetenskapliga fynden egentligen är, konkretiseras sällan. Istället hänvisas det till allmänna idéer om arbetsminnets roll, hjärnans plasticitet eller minnets ordningsskapande strukturer. Slutsatserna om vad i skola och lärarutbildning som måste åtgärdas, är dock alltid lika tvärsäkra.

– Jag har ingen åsikt om vart vi ska, men jag tror kanske att skolan blir mer individualiserad. Digitaliseringen hjälper till i denna utveckling och läraren blir mer av en coach. Det är ett möjligt scenario.

Orden uttalades 2013 avTorkel Klingbergs, ett av svensk hjärnforsknings mer kända namn. Fyra år senare svarar han på frågan om hur man övar barns ”kämparanda”,

– Det är den givna frågan. Det absolut enklaste svaret är: vi vet inte ännu. Det är ett ganska nytt begrepp och än så länge finns det ingen studie där man har visat att om barn gör så här så övar det deras grit i framtiden.

Man skall inte dra för stora växlar på ett par lösryckta citat, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över vad lärare och lärarstudenter skall göra med denna information från en hjärnforskare. Vi ”vet” att hjärnforskningen ”måste in” i skola och lärarutbildning, men hur? Det mest konkreta uttrycket det har tagit sig, är genom Torkel Klingbergs digitala programvaror under företagsnamnet Cogmed.

– Visst är jag medskyldig till kommersialiseringen av så kallad hjärnträning, men som hjälp för barn med nedsatt arbetsminne och koncentrationsförmåga. Jag tycker det vore synd att ta bort den möjligheten för de barnen därför att detta eventuellt kan stressa andra barn.

Klingbergs kommentar härrör sig från en diskussion i amerikansk media om att specialtränandet av barns hjärnor utgör en stressfaktor för föräldrar som tror att de annars hamnar på efterkälken. I Sverige har den debatten uteblivit och hans programvaror sprids friskt på skolorna, oftast under namnet Robomemo. Och hur revolutionerande är de? Enligt SBU (Statens Beredning för medicinsk Utvärdering) ger metoden föga eller ingen effekt tillämpad på elever med ADHD. Detta motsätter sig företaget Cogmeds chef och menar att den visst är effektiv enligt andra studier. Forskningsläget är således oklart. SBU säger en sak, företaget en annan.

Min inledning är inte menad som ett karaktärsmord på hjärnforskaren Torkel Klingberg, tvärtom har jag läst hans populärvetenskapliga framställningar med stor behållning. Däremot anser jag att de förväntningar som ställs på hjärnforskningen och de skolpolitiska slutsatser som dras, är orimliga sett i relation till dess trevande forskningsfront. I synnerhet gäller det när man vill ställa hjärnforskning mot pedagogik. Låt oss mer ingående studera ett par av de exempel som hävdas i debatten.

På senare tid framhålls hjärnans plasticitet som en förhållandevis ny upptäckt inom hjärnforskningen. Det ena är upptäckten knappast är ny; neurologiska experiment drog igång redan på 60-talet. Det andra är att upptäckten som sådan tas som intäkt för en statiskt förmedlande pedagogik, snarare än för pedagogisk reflexivitet. I själva verket är det ju teorier liknande den om hjärnplasticitet som har utmanat äldre tiders behavioristiska black box-idéer. I nästa led dras det tveksamma slutsatser om hjärnplasticitet i relation till arbetsminne. Arbetsminnet anges vara begränsat, när ett sådant statement passar argumentationen, men det anses också vara träningsbart genom sina plastiska egenskaper. Hur är det egentligen? Mig veterligen har ingen på ett övertygande sätt lyckats falsifiera G.A. Millers slutsatser från 1956. Arbetsminnet, eller egentligen korttidsminnet, är konstant över en population, vilket kan kontrolleras genom enkla experiment. Be försökspersonerna att memorera så många som möjligt av ett godtyckligt antal enstaviga nonsensljud av typen, gah, nuf, flö. Be dem sedan återkalla de ljud de minns. De kommer alltid att kunna återkalla runt fyra ljud, oavsett det antal ljud som presenteras för dem. Ju fler försökspersoner som deltar, ju närmare siffran fyra kommer slutresultatet att hamna. Framtidens hjärnforskare kommer således med stor sannolikhet kunna identifiera hjärnans korttidsminne som en avgränsad procedur med tämligen statiska egenskaper. De kommer antagligen kunna konstatera att så kallad arbetsminnesträning till stor del består i mental manipulering av korttidsminnets kopplingar till andra hjärncentran, medan de plastiska effekter som uppstår, till stor del är kompensatoriska. Något utvecklas, till stor del på bekostnad av något annat. Därav fenomen som exempelvis hyperintelligent autism.

De postulat som nu presteras av hjärnforskningen genom ”räknandet av neuroner”, är till stor del vetenskaplig skåpmat för verksamma forskare inom psykologin. Det har varit så under större delen av efterkrigstiden. Genom kliniska experiment inom perceptions- och kognitionspsykologi kopplat till ett samlat vetande inom utvecklings- och socialpsykologi, finns redan en gedigen kunskapsgrund. Denna borde bättre kunna tas till vara inom pedagogik och skolutveckling, men traderas nu istället av hjärnforskare. Torkel Klingberg är för övrigt inne på samma spår. Han tror att hjärnforskningens framtid ligger i tvärvetenskapliga samarbeten. Det är lätt att hålla med honom när man betraktar de samarbeten som har startats, exempelvis mellan pedagogik och hjärnforskning vid Umeå universitet. När pedagoger, som ju kan mycket om skola, samarbetar med hjärnforskare, som kan mycket om lärandets biologi, ökar sannolikheten för att det ställs relevanta forskningsfrågor. I Umeå tycks man redan vara på väg mot ett genombrott inom området matematisk inlärning.

Det ironiska med min betraktelse över hjärnforskningen, är att jag hade kunnat vrida perspektivet 180°, utan att göra våld på några referenser. Där konservativa skoldebattörer åberopar hjärnforskning som argument för katederundervisning och hierarkier, drar nämligen progressiva debattörer slutsatser om vikten av lek, rörelse, entreprenöriellt lärande och sjungande av banansånger på fortbildningsdagar. Den enda slutsatsen man kan dra av detta, är att hjärnforskning har status och att många därför vill låna lite av områdets glans. Paletten av kontradikterande slutsatserna är möjliga, då många av hjärnforskningens fynd i sig själva är motsägelsefulla, precis som våra hjärnor. Korttidsminnet är både begränsat och plastiskt, plasticiteten är både nyskapande och kompensatorisk, och så vidare.

Till sist; begreppen hjärnforskning och kognitionsforskning används slarvigt, och allt för ofta som synonyma företeelser. Begreppet hjärnforskning bör dock reserveras för det medicinskt och biologiskt inriktade studiet av hjärnan, och bör förmodligen inte uttala sig så mycket om vare sig ”katederundervisning” eller ”banansånger”. Kognitionsforskning bör reserveras för det teoretiska studiet av hjärnans processer, så som det så tydligt definieras av Karolinska Institutet: Studier av den kognitiva processen, dvs hur olika mentala aktiviteter bearbetas i hjärnan. Denna vetenskap omfattar delar av psykologin, datavetenskapen, filosofin och lingvistiken.

Read Full Post »

Fakta versus Förståelse

Posted in Epistemologi, Skoldebatt, tagged bunkeflostudien, coctailpartyeffekten, fakta och förståelse, kognitionsergonomi, kognitiv psykologi, matti bergström, Skoldebatt on oktober 9, 2012| 2 Comments »

Det pågår inom skolpolitiken en egendomlig diskussion om huruvida utbildning ska fokusera på fakta eller på förståelse. I diskussionen har det bildats läger där man förespråkar antingen det ena eller det andra. Diskussionen rör sig inte en millimeter framåt, vilket kan bero på att dikotomisering normalt sett kräver begreppspar av liknande logisk typ. Fakta respektive förståelse är olika slags begrepp. Termen fakta representerar statiska förhållanden, inte sällan i form av rena benämningar. Fakta kan dessutom inte existera utan förståelse (annat än i vissa specialfall). Termen förståelse är ett processinriktat begrepp som beskriver inre tillstånd. Termerna fakta och förståelse kan således liknas vid begreppen subjekt och predikat i satsbyggnad. Termer som dessa går inte att ställa mot varandra. Däremot kan det vara fruktbart att studera hur de är relaterade till varandra. Betänk exemplet matlagning. Diskussionen gäller huruvida det viktiga är att ha fakta om råvarorna eller kunskap om tillredningen. Det blir en ganska konstig diskussion.

Diskussionen, i den dikotomiserade formen, är av sent datum. Man kan spekulera i att dess upphov hänger samman med ett skolväsende som i den postindustriella eran börjat röra sig i riktning bort från det traditionella korvstoppningsidealet. I denna omstöpningsprocess har den traditionella stoffskolans kulturbärare sett symboliska och trygghetsskapande fundament som ämnesinstitutioner, kateder, läroböcker, lärarauktoritet och summativa bedömningsritualer successivt trängas undan. I dess ställe har, som alltid i brytningstid, nya provisoriska idéer implementerats i etapper, idéer vilka ofta upplevts som främmande och diffusa. Dessa nya idéer är av naturliga skäl inte färdigutvecklade, utan anger snarare en riktning. De prövas i tvekamp med redan existerande strukturer och inbjuder i brytningstiden till ett regelrätt krig mellan förnyelse och det bestående. Ur detta uppstår också de haltande dikotomierna.

Om vi på allvar vill studera hur fakta och förståelse är relaterade till varandra, måste begreppen länkas till den roll våra sinnliga erfarenheter och våra känslor spelar för kunskapsbildningen. Resten av detta blogginlägg kommer att handla om det.

Ofta ställer mötet med den moderna, i synnerhet den digitala, tekniken våra kognitiva strategier på huvudet. Våra nedärvda strategier för mottagande tolkande och sortering av information tycks inte fungera som förväntat. Ett exempel på detta är hur en schackdator kan stressa människor genom att svara för snabbt. Om datorns motdrag kommer utan fördröjning, kan detta verka paralyserande även på en skicklig spelare. Våra kognitiva strategier har flera egenskaper som står i konflikt med teknikens sätt att fungera. En redogörelse för några av dem ger också ledtrådar till varför dikotomin mellan fakta och förståelse är så fruktlös.

De flesta av oss har någon gång upplevt den så kallade coctailpartyeffekten. Vi står på en fest bland samtalande grupper och riktar uppmärksamheten mot vår samtalspartner. Andra röster hörs bara som ett brus, tills vårt namn nämns någonstans i rummet. Uppmärksamheten flyttas blixtsnabbt över till det samtal i vilket vårt namn nämndes. När vår hjärna tolkar omgivningen, tycks den alltså ta fasta på det välbekanta. Detta faktum har bildat grund för gestaltpsykologin, en inriktning som söker de ”regler” vi (vår hjärna) använder då vi tolkar vår omgivning, och följaktligen vid inlärning. Några av dem förklaras i den ”klickbara” figuren ovan.

Människans mentala bearbetning av fakta är analog med den hon använder på fysiska objekt. När vi memorerar saker, sker detta spatialt såväl som lineärt. När vi ser ett upp och nedvänt A, måste vi med mental kraft vrida det 180 grader innan vi identifierar det som ett A. När När vi bedömer det geografiska avståndet mellan Luleå och Malmö, formar vi en mental karta över Sverige i huvudet på vilken vi färdas mellan orterna.

Text på en boksida är linjärt ordnad, därmed också de fakta som presenteras. I datorn ordnas fakta i form av bytes som exakta uppgifter. Det mänskliga medvetandet är däremot mer att likna vid ett associativt nätverk. När vi memorerar förbleknar exakta intryck väldigt snabbt för att kvarlämna det memorerades innebörd eller mening. När vi återkallar lagrad information ur minnet sker detta genom sökande i mentala nätverksstrukturer. Huruvida vi minns, beror på antalet alternativa sökvägar, samt sökvägens styrka.

Kunskap om minnet och tänkandets struktur används idag av systemvetare, kognitionsergonomer och andra för att skapa harmoniska gränssnitt mellan maskin och människa, mellan den digitala tekniken och dess användare. I allmänhet utgår de i sitt arbete från en modell som innebär att människan har ett intellekt som kan behandlas separat från känslolivet. Detta modellerade intellekt är till skillnad från känslorna regelstyrda, förnuftiga, och kan således formaliseras. Ett problem dessa modeller stöter på är att människor tycks relatera information och fakta direkt till olika slags känslor. De gör detta på ett sätt som ger intrycket av att känsla och förnuft är intellektets odelbara konstituenter. Det finns också forskare som stödjer denna syn. Den finlandssvenske läkaren Matti Bergström ( se t.ex boken ”neuropedagogik”), är en intresseväckande representant.

Ett barn lägger grunden för sin omvärldsuppfattning genom ett konkret och sinnligt förhållande till omgivningen. Det är ur dessa sinnliga erfarenheter som ett abstrakt tänkande senare kan formas. De sinnliga erfarenheterna är laddade med känslor, känslor som kommer att bidra till utvecklandet av begrepp, såväl som förmåga att associera och hantera symboler. Ur detta perspektiv kan systematiserad inlärning via skolmiljö och digitaliserade läromedel bli en begränsning snarare än en förlängning av vår intellektuella förmåga om den introduceras vid för tidig ålder eller tillåts dominera för mycket av vår erfarenhetsbas. Om vi tillgodogör oss allt fler erfarenheter via skolmiljöns och de digitala verktygens relativt torftiga simulering av den fysiska verklighetens mångfald, kan det i ett längre perspektiv urholka förutsättningarna för komplexa tankeprocesser.

De flesta av oss (?) är rationalistiskt lagda och vill gärna hålla ordentliga rågångar mellan, å ena sidan ett metafysiskt förnuft av obefläckade fakta, å andra sidan känslor, sinnlighet och annat oberäkneligt. Kommunal planering, experimentell vetenskap och mycket annat blir liksom enklare om världen ”är” enkel kausalitet. Men, ”likväl rör den sig”. Den som inte tror mig kan som ett uppenbart och lättillgängligt exempel studera Bunkeflostudiens resultat.

Read Full Post »