Redan blommar Haverroten (Tragopogon porrifolius) och är verkligen en prydnad i grönsakslandet.
Jag har inte lyckats övertyga så många om tjusningen med att odla eget morotsfrö. De flesta tycker att det verkar för svårt och för krångligt. Jag får vässa mina argument.
Morot är inte den enda tvååringen som brukar finnas i våra köksland. Hit hör även Svartrot, Kardborrerot och Haverrot. Om man vill fröodla är en avgjord fördel med dessa senare att de kan stå kvar på sin växtplats över vintern (med lite tur kan även moroten göra det, men det blir mer av ett vågspel).
Härmed faller ett argument mot att odla eget frö på tvåårig gröda. Valet av en art som kan övervintra på friland gör att man slipper allt pyssel med frostfri förvaring. Risken för att dessa grödor korsar sig är också betydligt mindre än vad som är fallet med morot.
Det starkaste argumentet handlar dock om växternas originella blomning. Ett köksland där några stånd av dessa grödor har sparats över vintern ger en fantastisk blomning på försommaren med ståtliga växter av ett slag som få visste fanns. Detta har sina givna poänger även om man inte gitter samla ihop deras fröer fram på sensommaren.
Men glöm inte att rötterna i första hand är föda. Svartrot har nog de flesta provat. Haverrot är mer okänd. Jag tycker att dess smak och konsistens är fantastisk, en korsning mellan palsternacka och jordärtskocka, ostron säger man på kontinenten. Den är tjatig att skala eftersom den gärna grenar och trådar sig. Man får också vara snabb med kastrull eller stekpanna eftersom det händer saker med dess färg nästan direkt efter skalning. Har man väl gjort sig detta besvär har man att göra med en riktig delikatess. Jag vill minnas att även Kardborrerot är gott, men har glömt detaljerna eftersom det är några år sedan jag senast fröodlade den.
Fröer till de nämnda rötterna beställer du med fördel från Runåbergs. De kan sås på friland så fort tjälen har gått ur jorden. Lycka till.
samtider 