Ja, visst finns där liv, men just ”liv” är inte vad man primärt överväldigas av på Kruberagrottans botten. Om man är intresserad av den större bilden, det vill säga.
Svensk utbildningspolitik har i stor utsträckning kännetecknats av koncensus och långsiktighet. De konfliktlinjer som finns, och har funnits, har i liten utsträckning varit tydligt partipolitiserade. Oftast har de skurit genom partigränserna och inbegripit andra aktörer, så som lärarfacken, arbetsgivarorganisationer, intresseföreningar och forskarsamhället. Beslutet om skolans kommunalisering kan nog utses till det enskilt mest infekterade skolbeslutet som har fattats av svensk riksdag. Man bör dock hålla i minnet att detta beslut till stor del handlar om skolans organisation och ekonomi, till en mindre del om skolans innehåll. Beslutet genomdrevs av Socialdemokraterna, men det var den tillträdande borgerliga regeringen 1991, som förankrade beslutet (eller snarare, struntade i att förankra) och byggde sin friskolereform på de förutsättningar som kommunaliseringsbeslutet hade skapat. Det tydligaste försöket (i modern tid) att partipolitisera skolan påbörjades i själva verket kring 1995, då Jan Björklund, med benäget bistånd av DN:s dåvarande chefredaktör Hans Bergström, inledde en intensiv kampanj med udden riktad mot vad som kallades den ”socialdemokratiska flumskolan”. Genom en stor mängd artiklar, böcker och riksdagsmotioner, byggde Jan Björklund på kort tid upp en unik plattform som exklusiv politisk opponent mot den rådande skolpolitiken. Projektet fick draghjälp av de massiva nedskärningar som präglade 90-talets offentliga välfärd i spåren av kapitalmarknadernas avreglering. Under perioden omstöptes den offentliga sektorn enligt 
företagsekonomiska modeller, vilket skapade ytterligare grogrund för den populism och de politiska förenklingar som vunnit fäste under 2000-talet. De solitära sanningssägarna och de auktoritära budskapen upplever just nu sin guldålder.
Under perioden 2011-2015, kan man se att pratet om ”socialdemokratisk flumskola” gradvis försvinner ur debatten, för att successivt ersättas av ”konstruktivistiska” och ”postmodernistiska” idéer, som förklaring till skolans förfall. Orsaken till detta är antagligen att landets skolminister under perioden heter Jan Björklund och att han sedan 2006 har ett, i stort sett öppet mandat, att förändra den svenska skolan i en mer traditionalistisk riktning. Som vi vet, går det långt ifrån som på räls, och hans upprepade adresseringar till socialdemokratisk flumskola, klingar med tiden allt mer krystat. De obehöriga gymnasieeleverna blir snabbt fler, inte färre, och i de internationella mätningarna faller svenska skolelever brant. När även atlantångar-liknelsen punkteras, har hänvisningen till flumskolan definitivt passerat sitt bäst-före-datum och den ”konstruktivistiska konspirationen” övertar definitivt rollen som huvudsaklig syndabock. Möjligen blev just det McCarthy-liknande drevandet mot konstruktivismen 2011 års skolreforms viktigaste bidrag till eftervärlden. Vi skriver nu 2019, och noterar hur till och med Björklunds ”paradnummer”, den övertydligt auktoritarianska Skolinspektionen, anklagas brett för att ingå i en konstruktivistisk konspiration. Redan i maj 2011 förutspådde jag att eftervärldens dom mot Skolinsp
ektionen skulle bli hård, men jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig möjligheten att denna närmast anti-konstruktivistiska skapelse skulle kritiseras för att vara just konstruktivistisk. Så här löd istället slutklämmen i min, snart decenniegamla, förutsägelse,
Tack och lov lever vi i en demokrati. Allt fler kommer att börja undra och ställa frågor om denna märkliga symbios med såväl makten som massmedia, allt fler kommer att läsa och fundera över den flod av kvasijuridiska hastverk som framställs med klipp-klista-kopiera-metoden och formligen väller ut från myndigheten. Allt fler kommer också att bli förundrade över ett statligt verk som behandlar skolans lagar och planer, normativa som stadgande, som om det gällde åtalspunkter i ett brottsmål. Jag tror att om inte förr, så senare, kommer eftervärldens dom att drabba Skolinspektionen. Och den blir hård. För i demokratin är respekt, lyhördhet och förtroende de bärande elementen i all form av konstruktiv utveckling.
Jag hade nog rätt när jag förutsåg en eftervärldens dom riktad mot Skolinspektionen. Jag var dock naiv som trodde att den skulle komma i form av en demokratiskt inspirerad systemkritik. Domen har snarare tagit formen av det aparta rasandet mot godtyckliga brottstycken med möjligen, här och där, konstruktivistiska konnotationer, ur myndighetens aldrig sinande flod av själlös byråkratprosa. Det hela påminner inte så lite om entusiasmen hos grottforskare, när de söker bevis för liv och finner det i form av anaeroba bakterier i djupt liggande, ej syresatta, grottsystem. Ja, visst finns där liv, men just ”liv” är inte vad man överväldigas av på Kruberagrottans botten. Om man är intresserad av den större bilden, det vill säga.
Jag noterar i samtiden att tongivande opinionsbildare inom skolområdet allt mer flätas samman med idédebatten inom den högervingade nationalkonservatismen. 2019 inleds signifikativt med krav och rop på ”avakademiserat” vardagsspråk i skolans styrdokument. Man vill dra täcket över huvudet och somna om. God natt, vi ses i Nangilima.
samtider 