När REVA-debatten rasade i Sverige för ett par år sedan var Adam Cwejman mycket aktiv och drog sin lans för den autonoma individen, i kontrast till de strukturella förklaringsmodellerna. Strukturell rasism gör alla och ingen till rasister, hette det då. Igår skrev samme Cwejman på ledarplats i GD om mäns ofredande av kvinnor att, Kultur förklarar sexuella övergrepp.
Se där, Adam Cwejman har gjort en ideologisk (för att inte säga epistemologisk) gir om 180° från en liberalt individualistisk förklaringsmodell för att landa i vad som historiskt och politiskt har kännetecknat en kollektivistisk/nationalistisk förklaringsmodell. Hur är detta ens möjligt?
Adam Cwejman är ytterligare en i raden av i stort sett samtliga ledarskribenter som plötsligt har gripits av vad som förefaller vara samtidens enskilt viktigaste ödesfråga, nämligen sexuella trakasserier på offentliga platser. Det är förvisso inget problem som skall förringas eller ens relativiseras. Allt annat än nolltolerans är otänkbart. Dock är relativisering exakt vad debattens problemformuleringsägare, inklusive Cwejman, ägnar sig åt. Problemet är nämligen inte ”att” sexuella trakasserier förekommer eller ”vad” de representerar, utan ”hur” de utförs och ”av vilka”. Problemet har således reducerats till ”sexuella trakasserier som utförs i grupp av unga män med arabiskt ursprung”. Spinnet har sedan fortsatt enligt vad som liknar ett ”propagandaministeriums” löjligt uppenbara spelplan med destabilisering och fokusförflyttning mot mörkande massmedia, korrumperad polismakt och handfallna politiker, i Sverige och Tyskland parallellt. Grundproblemet är inte längre sexuella trakasserier, utan asylsökande män av arabisk härkomst. Utan dessa, inget problem och ingen ledare om sexuella trakasserier i GD signerad Adam Cwejman.
När jag läser Cwejmans text får jag känslan av att han blivit framföst till tangentbordet av ”någon” högre i rang, ty argumentationen ter sig verkligt egendomlig. Skulle Fahl förklara mordfrekvensen i Honduras, som är världens högsta, och den i Singapore, som är världens lägsta, på samma sätt enkom för att människor mördas i båda länderna?, frågar han retoriskt. Tja, förutom att just generell mordstatistik knappast har med saken att göra så är en jämförelse mellan just Honduras och Singapore värd några essäer i sig. Dock, just kulturella skillnader är nog bland det sista jag hade valt som utgångspunkt för dessa. Geopolitik och socioekonomi är bara två förslag av många på indikatorer som ter sig mer rimliga.
Om jag trots allt vill tolka Adam Cwejman vällovligt så måste hypotesen bli att han har problem med vetenskaplig reflexivitet. I REVA-debatten, som gällde förekomsten av strukturell rasism, hävdade Cwejman konsekvent den autonoma individen som samhällets odelbara konstituent. Han kunde göra detta ganska framgångsrikt eftersom hans motståndare gärna ville hävda motsatsen. Några, bland annat undertecknad, försökte dock redan då visa på en tredje, mer rimlig ståndpunkt. Individ och struktur är nämligen en falsk dikotomi eftersom begreppen omfattar olika förståelsenivåer av ett fenomen. Begreppen förutsätter, snarare än utesluter varandra. En individs handlingar säger lite om vad som finns i strukturen på samma sätt som strukturen inte säger så mycket om vad en enskild individ sysslar med. Den fria individens handlingar är medskapare av en struktur men styrs och begränsas samtidigt på många sätt av vad som redan ligger i den. Det hela verkar uppenbart. Varför är det då så förtvivlat svårt för många att förstå? Varför återgår debatten ständigt till sina fruktlösa hjulspår? Jag tror jag har svaret.
Apropå sexuellt ofredande, betänk följande problem: I Sverige vistas tusentals unga tjejer i pubertetsålder på Internets olika forum. Många av dem har där stött på äldre män som på olika sätt har sökt sexuell kontakt. Är problemet omfattande? Ja, gjorda undersökningar tyder på att det är mycket omfattande. 
Den som ger sig ut på nätet under täckmanteln att vara 13-årig tjej möts omedelbart av en förfärande mängd sexintresserade män. I stort sett dagligen rapporterar media om nya grooming-härvor, utredningar och domar. Problemet är av uppenbar strukturell natur. Hade rapporteringen sett annorlunda ut om förövarna hade visat sig vara yngre arabiska män? Dum fråga. Den hade snabbt passerat orkanstyrka och den kulturella förklaringen hade suttit som en smäck. Eftersom gruppen i själva verket tycks utgöras av män, kort och gott utan något prefix, väljs emellertid en individuell förklaringsmodell. Att som man identifiera sig som del av en besvärande struktur ter sig motbjudande. Dessa tusentals män definieras därför som ensamma galningar. De som trots allt framhärdar i att försöka tala om en manlighetsnorm får räkna med att bli offentligt tillintetgjorda, inte sällan av samma språkrör som nu skyndar till kvinnofridens försvar.
Allt kokar således ner i ett ”vi” och ett ”de”. ”De” drar runt i flock och tafsar systematiskt på det motsatta könet. ”Vi” gör inte sånt, bortsett från en och annan ensam galning. Att konstruera ett ”vi” i förhållande till ”de” är överordnat all fakta, ideologi och vetenskaplig stringens. Detta är destruktivt. Detta är propaganda, dålig men effektiv.
Så vad hade varit mer fruktbart? Antagligen så enkla saker som intellektuell hederlighet, besinning, civilkurage och ett genuint intresse för att medverka i lösningen av ett existerande problem. Civilisationens fernissa är tunn. Mycket är redan avskavt.
I dag följer, inte oväntat, Alice Teodorescu upp saken med en ledare som än en gång vrider hela det ideologiska perspektivet 180°. För vad hävdar hon? Invandrare är som folk är mest. Men det är ett stort problem, ty i Sverige är vi flata, åtminstone en polisman som heter Peter Ågren och det är oacceptabelt för det spelar SD i händerna. Slut ”citat”.
Kommer då Teodorescus ledare att spela SD i händerna? Ni vet redan det ironiska svaret. Drevet rullas vidare enligt det förutsägbara avprickningsmönstret. Arabmännen, de trakasserade flickorna, Peter Ågren, DN och alla dessa ledarskribenter utgör statister i en och samma sorgliga berättelse. Den är taffligt regisserad men effektiv och mäktig bortom bortom.
Uppdatering 2016-01-18: Att män skulle ha agerat synkront i tusental vid de uppmärksammade händelserna i Köln är sedan länge dementerat, men hävdas fortfarande återkommande i svenska medier. Allvarligare, att det skulle röra sig om asylsökande flyktingar i de aktuella fallen motsägs av både polisens och vittnens uppgifter. Rimligast bedömning i nuläget gäller att illegala invandrare från Marocko, Algeriet och Tunisien står bakom delar av brottsligheten i Köln. Inget av dessa länder har asylstatus, däremot ”problem” med illegalt utvandrad brottslighet. Inga (!) ensamkommande flyktingar från Afghanistan eller Syrien kan ännu knytas till några kända brott i de fall som nu valsar i pressen. Viktiga fakta, både pressetiskt och mentalhygieniskt. Personligen betraktar jag frånvaron av bevismaterial, övervakningskameror eller åtminstone mobilfilmningar, som en besvärande omständighet, i Köln såväl som i Växjö. Tyskland och Sverige, två högst asylmottagande länder drabbas, men inte Frankrike m.fl med mycket stor postkolonial befolkningsandel från de aktuella länderna. Vad är det egentligen som pågår?
samtider 