Inbjudan! Erbjudande!
Härmed utgår ett mycket attraktivt erbjudande till landets universitet och högskolor att knyta undertecknad till ett mycket angeläget forskningsprojekt gällande läskunnighet hos landets beslutsfattare. Undertecknad har, för uppdraget, relevant forskarbehörighet.
Bakgrund: Vid en genomgång av landets kommuner, visar det sig att så mycket som en tredjedel, d.v.s närmare 100 kommuner, har tolkat skollagen på ett sådant sätt att kulturskolornas aktiviteter inte tillåts inkräkta på den enskilda elevens skolundervisning. Ur detta faktum uppstår således en närmast binärt uppdelad geografi över Sverige fördelad på dem som har förstått, respektive inte förstått, den mycket lättlästa texten i skollagens 7 kap 18§:
En elev i en skolform som avses i 17 § får beviljas kortare ledighet för enskilda angelägenheter. Om det finns synnerliga skäl får längre ledighet beviljas. Rektorn beslutar om ledighet. Rektorn får inte uppdra åt någon annan att fatta beslut om ledighet som avser längre tid än tio dagar.
Frågan om våra barn- och ungdomars musicerande kan förefalla perifer och oviktig. I själva verket är den central. Forskning har visat att deltagande i kulturskolans verksamheter inte bara påverkar hälsa och självkänsla i positiv riktning, utan också förbättrar de generella skolprestationerna. Därutöver förknippas musikskolan av svenskar med viktiga kvalitets- och kulturvärden som också sätter sina nationalekonomiska spår i den unikt starka svenska musikexporten. Hur kommer det sig då att en så stor andel av landets beslutsfattare misslyckas med att läsa, förstå och tolka ovanstående enkla lagtext?
Företrädare vars kommuner agerar i enlighet med denna skrivning har naturligtvis inga problem med att förklara varför de följer lagen. I dessa kommuner uppmuntras samverkan mellan skola och kulturskola och de har goda och självklara argument. Exempelvis hänvisar klartänkte företrädaren för Folkpartiet i Bollnäs, Ingrid Hammarberg, till ”barnens bästa” och att, …det som har fött den här oron det är en hörsägen, en skröna. Rektor Susanne Froms i samma kommun tillägger vad forskning tydligt har visat, …så brukar det generellt vara dom barnen som lyckas bättre i skolan för de lägger upp en strategi hur man läser läxor.
Intrycket av bristande läsförståelse stärks när man tar del av de argument som framförs av de kommuner som stängt ute kulturskolorna. Spelar man fotboll eller ishockey gör man inte det heller på lektionstid. Man har väl åkt lite grann i en gräddfil i musikskolan tidigare. Men vi måste följa skollagen, säger Margareta Jansson, rektor på Gunnarsbyskolan i Charlottenberg.
Eftersom det är en rektor som har fattat beslutet, ligger åtminstone själva mandatet på rätt nivå i organisationen. Altt jämt brister dock läskunnigheten hos denna rektor. Uttrycket ”gräddfil” kan för övrigt vara intressant att skriva in i en diskursanalys (behöver jag påpeka att här inte avses sådan gräddfil som man har till sillen?).
Den smärre fråga som tycks ha gått samtliga kommuner förbi är det faktum att det aktuella tidsutlägget som drabbar den individuella eleven handlar om sammantaget 2-5 skoldagar under ett läsår beroende på hur den aktuella kulturskolan har organiserat sig. Beslutet gällande elevledighet skulle därmed i praktiken kunna ligga redan på lärar- eller mentorsnivå.
Syfte med undersökningen: Om så mycket som en tredjedel av landets skolbeslut bygger på hörsägner och skrönor är det lätt att förstå den negativa utveckling som plågar utbildningsväsendet. Innehållet i olika lagar och reformer spelar mindre roll när våra beslutsfattare saknar verktyg för att uttolka deras innebörder. Andra, mer grundläggande åtgärder, måste i så fall vidtas för att något kvalitetsarbete ska kunna äga rum inom skolväsendet. Det kan också betraktas som en rättvisefråga att ”svaga” beslutsfattare uppmärksammas, utreds och får tillgång till stödfunktioner i en sådan utsträckning att de kan fungera normalt i en medborgerlig och demokratisk kontext.
Frågeställning och hypotes: Den tänkta forskningsansatsen berör frågan om beslutsfattares läskunnighet. En rimlig hypotes är att 30% saknar denna vitala förmåga. Det återstår dock att identifiera var, i en vertikal beslutshierarki, den bristande läsförståelsen kommer till uttryck, och varför i så fall den organisatoriska omgivningen väljer att agera i enlighet med beslut byggda på hörsägner och skrönor. Det senare väcker frågor om auktoritetsbundenhet, organisationens inre kontrollsystem samt huruvida det hos individen existerar en möjlig benägenhet att i vissa situationer ”frånkoppla” den egna tankeverksamheten.
Metod och Teoretisk referensram: Jag kan tänka mig allt från rationalistiskt inriktade surveystudier med kryss-enkätfrågor, till symboliskt interaktionistiska sociogramstudier där beslutsfattarnas rädslor och barndomstrauman penetreras. Mer renodlade förutsättningar än så här får knappast ett forskningsprojekt inom humaniora. Det går knappt att undgå succé oavsett vilken teori och metod man väljer. Så vad säger ni? Visst vattnas det i forskarmunnen?
Hör av er,
Undertecknad
samtider 