En populär ståndpunkt är att en skola byggd på vetenskap och beprövad erfarenhet borde kunna postuleras ur resultaten av evidensbaserade experiment och undersökningar. Ur denna förhoppning uppstår också starka önskemål om att det akademiska ämnet pedagogik borde skifta fokus, från kvalitativa frågeställningar och studier, till randomiserat kvantifierade jämförelser av olika undervisningsmetoders utfall, så kallade effektstudier.
När pedagogisk forskning skall kritiseras framhålls ofta den medicinska forskningens kliniska design, samt det ackumulerade vetandet inom angränsande fält så som differentialpsykologi och kognitionsvetenskap som föredömen. Pedagogikämnet får i de jämförelser som görs, ofta spela rollen av akademisk slagpåse. Namnkunniga forskare från angränsande fält uttalar sig genomgående, med referenser till den egna disciplinen, tvärsäkert om hur ämnet borde se ut, verka och beforskas medan ämnets försvarslinje begränsar sig till något dussin verksamma inom den pedagogiska akademien. I det följande kommer jag, att med visst eftertryck, argumentera för att kritiken mot pedagogikämnet till stora delar är osaklig och animerad, att den ofta bedrivs oreflekterat samt att den, dessvärre och till stora delar, kan infogas i en auktoritär och illiberal samtidsdiskurs som verkar systematiskt och förvånansvärt synkront, i Sverige men även internationellt. En så kategorisk slutsats kan nog uppfattas som en överdrift, dock, om man betraktar den pedagogik-kritiska debattens sociogram, så är det tydligt hur konservativa, konservativt finansierade eller hos näringslivet närstående tankesmedjor, agerar som debattens motor, och det är tydligt i alternativmedia samt hos olika internetforas kommentarsfält hur högernationalistiskt präglade miljöer viftar som debattens svans. Försöken till kvalificerad och berättigad kritik av pedagogikämnet blir i denna systematiska kontext uppmärksammad och uttolkad på ett polariserande sätt, som endast vill förstärka bilden av en hopplöst förlorad akademisk disciplin. Dessa förhållanden återspeglas tyvärr också i att realpolitiken i stor utsträckning vänder den pedagogiska 
akademien ryggen. Utbildningsexpertis och utredningsväsende rekryteras i allt högre utsträckning från andra akademiska discipliner, så som nationalekonomi, statsvetenskap, kognitionsvetenskap med flera. Den senaste SOU:n på skolans område (SOU 2019:40) ”Jämlikhet i möjligheter och utfall i den svenska skolan” är, inte nödvändigtvis symptomatiskt, författad av två ekonomer och en socionom.
Hjulsta-gate, som blossade upp under mars 2019, är ett genretypiskt exempel på hur den pedagogiska debatten numera förs. Den började med larmrapporter om stök och våld på en grundskola utanför Stockholm. Våldet tillskrevs metoden ”lågaffektivt lärande” och huvudskyddsombudet för LR, Irene Ziverts, gick så långt som till att kräva ett föreläggande om förbud för metoden. Inom loppet av ett dygn var drevet igång. Liberalernas Roger Haddad poserade med krav om att BEO borde läggas ned och moderaternas Kristina Axén Olin krävde en omedelbar ”redovisning av arbetsmetoden”. Debattörer som Isak Skogstad vidgade diskussionen till att gälla ”progressiv pedagogik” generellt och det hävdades som en vedertagen sanning att metoden saknade vetenskaplig evidens för det sammanhang i vilken den tillämpades. Vinkeln i nationalistisk alternativmedia blev varianter på ”Ny rektor införde flumpedagogik på förortsskola” och debatten singlade snabbt mot sin logiska nollpunkt med Hanif Balis flitigt delade twitter-analys, citat: Bara 10% av svensk pedagogisk forskning handlar om metoder. 80% av forskningen är skriven på svenska så den ej kan granskas internationellt. 70% av forskningen citeras aldrig internationellt. Endast 6% av avhandlingar hade effektutvärderingar, endast 2% av hög kvalitet…För att beskriva det kort, svensk pedagogisk forskning är en intern circlejerk och svenska folket får äta kanelbullen på slutet av dagen. Utbildningschef Hamid Zafar svarade instämmande på Balis ”circlejerk-analys” genom att slå fast, citat: Intressant med tanke på att det tydligt framgår av skollagen att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Tydligen är det ok att göra undantag för vissa metoder.
Så sent som för ett par veckor sedan påstår Erik Helmersson i DN att försvararna av lågaffektivt bemötande ”uppträder sektbetonat”. Givet det autentiska koncentrat av debatten, så som jag har återgett det ovan, vill jag nog vända på det perspektivet. Eftersom även jag har uttryckt viss skepsis till inslag i metoden är mitt ärende här inte att dra en lans för Bo Hejlskov, däremot kan jag tveklöst konstatera att det i detta sammanhang är fanatismen hos motståndare till metoden som lever upp till sektformulärets kriterium 1A. Det framträder ett tydligt mönster där metodens kritiker binds samman av en gemensam idé om att ”svensk pedagogisk forskning är intern circlejerk”. Man kan dock omedelbart, och helt objektivt, slå fast att metoden ”lågaffektivt bemötande”, som ju denna debatt handlar om, inte har det bittersta med pedagogisk forskning att göra. Bo Hejlskov är legitimerad psykolog och verkar helt inom psykologförbundet. Han har i sin tur hämtat sina idéer från britten Andrew McDonnell, professor i psykologi som har forskat på metoden sedan 1980-talet och i sin tur hämtat metodens teori från psykologisk affektteori. Det generaliserade påståendet om ”bristande evidens” är hämtat ur luften. Inom området förekommer rent av upprepade ”effektstudier” som har uppvisat tydliga exempel på att antalet incidenter har minskat när bemötandet i en given verksamhet skett enligt lågaffektiva principer. I svensk kontext har den omfattande kritiska debatten som förts inte haft något ”pedagogiskt etablissemang” som motpart, utan i princip en enda person, Bo Hejlskov. För att återknyta till mitt inledande påstående, berättelsen om det lågaffektiva bemötandet är inte en berättelse om ”postmodernt pedagogiskt flum”, utan först och främst berättelsen om ett politiskt reaktivt drev, därutöver möjligen en berättelse om vilka 
svagheter som ligger i att bygga skolverksamhet runt enskilda effektstuderade metoder. Det som nämligen kännetecknar sociala verksamheter, i synnerhet skolan, är hur en mängd enskilda, erfarenhetsbaserade metoder hela tiden samspelar med mångfacetterade sammanhang och situationer, som de inte enkelt kan separeras från.
Hur illa vald den medicinskt tillämpade effektstudien kan vara i pedagogiska sammanhang, går också att illustrera med utgångspunkt i den debatt som för några dagar sedan anordnades av SVT i svallvågorna av Erik Helmerssons inlägg om ”den lågaffektiva sekten”. Som kombattanter ställdes i varsin ringhörna psykolog Bo Hejlskov och liberalernas skolpolitiske expert Isak Skogstad. Debatten kom ironiskt nog inte att handla om ”lågaffektivt bemötande”, utan om vilken metod som borde väljas i de fall en elev plötsligt ”kastar möbler eller spottar på sin lärare”. De i debatten föreslagna alternativen är antagligen fullt möjliga att undersöka metodiskt enligt designen för en randomiserad effektstudie av medicinskt snitt. Om vi i sammanhanget betraktar den ”obstruerande eleven/störningen” som symptomet så kan, enligt TV-debatten, potentiellt verksam behandling vara, A) Tillkalla rektor, eller B) Tömma klassrummet på övriga elever. Resultatet av ena eller andra interventionen skulle kunna avläsas i en oberoende variabel bestående av exempelvis ett antal kalibrerade och ”kontrollerade” mätpunkter avseende variansen i klassrummens relativa arbetsro över tid. I bästa fall, skulle studien kunna påvisa en systematisk skillnad i effekt mellan A och B. För att dra jämförelsen med medicinen ytterligare ett varv, är det dock tänkbart att det, liksom när det gäller läkemedel, skulle kunna gå att identifiera en lång rad bieffekter av respektive metod. Bieffekterna utgör ett omfattande problem (inte minst inom psykiatrin) för medicinen, men något säger mig att, om skolverksamhet i hög utsträckning skall utformas evidensbaserat, kommer bedömningen av diverse metoders effekter kontra deras biverkningar, att bli en mer tillspetsad syssla inom det pedagogiska fältet än någonsin inom medicinen. Jag är tämligen övertygad om att ”sysslan” skulle föra hela det evidensbaserade projektet tillbaka till den skolpolitiska ”tyckonomins” ruta 1. Det betyder inte på något sätt att pedagogik är meningslöst, eller att skola inte kan beforskas. Det betyder däremot, antagligen, att den randomiserade och kvantifierade, prydligt avgränsade effektstudien, är en illa vald vetenskaplig design när det kommer till att besvara många av de fundamentala frågorna som skolan söker svar på.
Pedagogisk forskning bör, som all forskning, utsättas för granskning och kritik. Svensk pedagogisk forskning är dock varken särskilt mycket sämre eller bättre än vad svensk forskning är i generell bemärkelse. Min huvudtes är att det omfattande drevet mot pedagogisk forskning i första hand är politiskt motiverad. Attackerna på ämnets metodval består i stor utsträckning av illa underbyggda svepargument. Diskussionens egentliga föremål är, som alltid, synen på skolans kunskapsuppdrag i relation till föreställningar om auktoritet kontra autonomi.
samtider 