Idag skriver Expressens ledare att landets studenter inte har något att fira på studentflaken. Det börjar se ut som en trend, detta att nedlåtande mästra landets unga. Sorgligt. Jag vet inte om Ann Heberlein var den som satte tonen med sin studentflakstext på SVT-opinion för en vecka sedan. Det är den jag ägnar ett svar här nedan.
Det senaste decenniet av svensk skolpolitik verkar ha gått Ann Heberlein helt förbi. Sveriges utbildningsminister har varit Jan Björklund och hans reformagenda har varit nästan ordagrant vad Heberlein efterlyser i sin slutkläm, att en ”…lärare ska vara en auktoritet och eleverna är i skolan för att lära sig”. Ändå har skolans resultatutveckling varit dyster. I många mätbara avseenden har fallen till och med varit brantare efter 2006 
jämfört med den föregående tioårsperioden. Att stigmatisera skolan, att ropa på ordning, reda och lärarauktoritet är kanske otillräckliga åtgärder, kanske missriktade eller rent av kontraproduktiva?
Ann Heberlein började undervisa på universitet 1999 och hävdar att studenternas förkunskaper sedan dess har sjunkit dramatiskt. De studenter som då mötte henne hade gått större delen av sin skolgång i en nyligen kommunaliserad skola som avlövades i spåren av 90-talskrisen. Begrepp som ”lärarlös undervisning” kom i svang och friskolor som John Bauer expanderade. Från år 2000 skedde en stegvis återreglering av den nationella skolan parallellt med en ekonomisk återhämtning och satsning på lärartäthet med mera. Det förefaller mystiskt om dessa åtgärder inte skulle resultera i annat än fortsatt sjunkande förkunskaper bland rikets studenter, förmodligen därför att orsakssambanden är mera komplexa än vad Heberlein vill se. Satsningen på 
vuxenutbildning och breddningen av högskolans bas skedde i snabb takt vid 1900-talets slut och bör gradvis ha förändrat urvalet av studenter. Skolans förvandling till en marknad är en pågående grundläggande förändring. Inget av detta nämns eller problematiseras dock av Heberlein.
Ann Heberlein har samlat sin skolkritik i ett enda påstående om vad som utgör problemets kärna, nämligen ”…den bisarra idén att läraren ska vara någon sorts kompis som ska leverera underhållning”. Efter ett decennium med Jan Björklund som främste skolreformator blir påståendet obegripligt. Vad syftar hon egentligen på och vem bör känna sig träffad? Är det en uppgörelse med Ellen Key, med Alice Miller eller med Lars H. Gustafsson? Som alltid, när dylika påståenden framkastas, konkretiseras de inte. De lämnas till uttolkaren att fylla med innehåll.
Inte heller konkretiseras hennes enda förslag, att införa ordning, reda och lärarauktoritet. Det konkretiseras förresten ytterst sällan. Man tycks tro att lärarauktoritet kan uppstå genom ett beslut i riksdagen, eljest råder beröringsskräck med den grundliga systemförändring som kommer att krävas för att förverkliga visionen.
Följdriktigt avfärdar Ann Heberlein Skolkommissionens förslag. Jag är för egen del försiktigt positiv till delrapportens anslag. Dialog, nationell samling och en nationellt samordnad skolutveckling kan vara vägen framåt. Vad Heberlein framhåller som skolans syfte, att förbereda arbetskraften, är i själva verket bara en delmängd i det övergripande syfte som ända sedan antikens dagar har varit att reproducera värden, mål och föreställningar som utgör samhällets gemensamma grundfundament. Vilka dessa är i en nordisk demokratisk kontext är vi antagligen hyggligt överens om.
samtider 