Inger Enkvist är kroniskt förbannad, kompromisslös och beslutsam. I sitt jagande efter den svenska skolkollapsens urkund har hon denna sommar föreslagit ett riksdagsbeslut som fattades i nådens år 1962. Det är mer än ett halvsekel sedan. Om inte Enkvist haft ett av landets mer prestigefyllda lärosäten som plattform undrar jag hur många som hade brytt sig om hennes världsfrånvända skoldystopier. De växlar hon drar på 1962 års riksdagsbeslut är närmast skrattretande i sin totala brist på empirisk och historisk relevans.
Det beslut Inger Enkvist pekar på innebar att Sverige övergav den sexåriga folkskolan och införde den nioåriga enhetsskola vi fortfarande har. I och med att flick- och realskola försvann, menar Enkvist, utbröt omedelbart anarki och bristande studiedisciplin i landets alla klassrum, ett kaos som regerar ända in i våra dagar.
Vad Inger Enkvist totalt missar i sin analys är en del andra händelser av vikt som, vid sidan av riksdagens skolbeslut, inträffade under 1962. Låt mig nämna några av dem:
Beatles första album släpptes och popgruppen Rolling Stones bildades. På moderna museet i Stockholm förfasades folk över en viss uppstoppad get med ett bildäck om magen och Andy Warhols tavlor med Campbell soppburkar visades för första gången. Kristina Ahlmark Michanek skrev debattboken ”Jungfrutro och dubbelmoral” om en friare syn på sexualiteten och boken ”491” om några asociala ungdomar, vållade skandal. Författaren Lars Görling sade att den var avsedd som ”en träklubba i skallen” på de sociala myndigheterna.
Vidare förbjöd Sveriges riksdag Piratradiosändningar efter att ”Radio nord” nått många lyssnare med sina sändningar från ett fartyg i Öresund. ”Telstar”, världens första kommunikationssatellit, sändes upp och den svenska gränspolisen rapporterade om kraftigt ökande införsel av centralstimulerande medel. Det följande året inleddes med att världens första diskotek öppnade i New York och företaget Hoffman-La Roche började sälja en medicin under varunamnet Valium.
Jag tror att den i nutidshistoria bevandrade läsaren börjar ana var jag vill komma. Under åren kring 1962 gick efterkrigstidens moderniseringsprojekt på högvarv. Som en bieffekt uppstod de homogena grupperna ”ungdom” och ”ungdomskultur” som, historiskt sett, nya samhällsfenomen i den västliga sfären av världen. Den expansiva och jämlikhetsinriktade efterkrigspolitiken innebar att även ungdomar i snabb takt blev relativt autonoma, därmed även kommersiellt och politiskt intressanta. Den gamla tidens auktoriteter så som läraren, pastorn och fabrikören övergavs i stor utsträckning bland unga för att ersättas av popstjärnan, revoltören och den centralstimulerande drogen.
Den modernisering av skolväsendet som ägde rum 1962 är således en tidsmarkör, en logisk utveckling som faller väl in i ett mönster som präglade stora delar av västvärlden under dessa år. Beslutet om enhetsskola var ett resultat av samtidens strömningar, det ”orsakade” inte de effekter som Inger Enkvist hänvisar till, vilket egentligen faller på sin egen orimlighet. En liknande skolpolitisk utveckling ägde rum i flera västländer, exempelvis Finland. I andra länder tilläts de ”graderade” skolsystemen vara kvar. Någon tydlig korrelation mellan vilka system som leder till det ena eller andra i fråga om sådant som studiedisciplin, existerar inte.
Däremot är egenskaper hos de samhällsstrukturer som omger skolsystemet av avgörande betydelse. Sveriges position som bärare av en synnerligen sekulär, marknadsorienterad och individualistisk kultur återspeglas givetvis i våra skolor.
Avslutningsvis, Inger Enkvist hävdar att Sverige 1962 övergav skolans kunskapsmål för dito fostransmål. Det är ett meningslöst påstående, knappt ens värt att bemöta. Fostransmål har alltid varit centrala i alla utbildningssystem ända sedan antikens dagar, så väl före 1962 som efter. Om själva kunskapen i detta sammanhang skall betraktas som mål eller medel är ett intressant filosofiskt spörsmål.
samtider 