Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘läsförståelse’

I skolans värld är få saker så symbolmässigt omhuldade som läsning, och återigen har läsning blivit det nya. Spinnets vågor går höga bland skolfolk på sociala medier. Att läsa mycket och djupt är entydigt bra.

Våra elever skall helst ha plöjt 40.000 bokstäver, eller var det böcker, innan de fyller arton, och de bör åtminstone behärska 50.000 synonymer, eller var det tidsadverbial, om de skall klara vuxenlivets blanketter från försäkringskassan. Exakt vad eleverna läser, är av underordnad betydelse. Gärna skönlitteratur, åtminstone om det gäller pojkar från arbetarklassen. Få, om några saker, smäller högre i en lärargärning än att få en bakvänd keps att öppna Fogelströms Mina drömmars stad och bli sittande med näsan mellan sidorna. Men Jules Vernes fungerar också, egentligen bättre eftersom läsningen av samtliga hans odödliga volymer, från Voyage en Angleterre et en Écosse 1859 till Les Naufragés du « Jonathan » 1909, tar exakt 300 timmar i anspråk. 300 timmar är vad politiker har berövat svenskämnet genom en minskning från 1800 timmar till 1500. Har man inte Jules Vernes går det lika bra med Camilla Läckberg. Rent av en sönderbläddrad hyllrad med Nick Carter är bättre än ”dessa förbannade iPads” (arg smiley).

Det slås fast att läsförmågan hos skolbarn har sjunkit genom åren. Följer man 25 år av undersökningar så ser man att den bristande ”funktionella läsförståelsen” hos femtonåringar har ökat från nästan en tredjedel av underlaget till, nästan en tredjedel. Det kan tyckas att detta motsvarar ingen ökning alls, men då har man inte adderat sådant som folks magkänslor och anekdotiska bevis. Många känner någon som har hört lärare vid akademin intyga att studenterna blir allt dummare. Även Ann Heberlein. En aktuell undersökning kastar ljus över vad som hänt. Den har följt högskoleprovens test av ordförståelse och kan konstatera att resultaten sjunker. Dock, visar det sig, så drabbar minskningen selektivt. Den drabbar ord av inhemsk och germansk språkstam, medan den latinska förefaller intakt. Vi blir bättre på engelska. Nu blev det komplicerat.

Det finns ett grundläggande missgrepp i diskussionen om läsning, nämligen tron på att språk och ordförråd utvecklas genom läsning. Egentligen är det tvärtom, att läsningen utvecklas genom ordförråd och språk. Ordförrådet hos barn utvecklas explosionsartat långt innan de kan läsa. De kan redan prata flytande språk då de börjar avkoda alfabetets krumelurer och ljudningar. Ett barn i sexårsåldern säger inte sådant som mor ror eller far är rar. De bygger redan välkomponerade meningar med en godtagbar grammatisk nivå. Här kan det vara läge för ett avslöjande, nämligen att språket inte är något immanent naturfenomen. Det är en social uppfinning, skapad av människor för några tusentals år sedan, utbyggd, påbättrad och anpassad sedan dess. Språket förändras ständigt. Nya ord föds, gamla glöms bort. Språket är levande materia och som sådan vanskligt att jämförande undersöka longitudinellt. Språket kan omöjligt vara objektivt. Det enda vi kan veta säkert är att vi bara behöver söka oss 250 år bakåt i tiden för att hamna i en värld där knappt en käft kunde läsa (Vissa framhärdar i att skolan var bättre då, att lärarna fick vara lärare, men det är nonsens). Bokstäverna och de ordsymboler de kan sammanfogas till är evolutionärt, av sent datum. Människors prat, språket, fanns långt innan alfabetet. Kanske är det därför barn pratar flytande språk, långt innan de läser flytande text? Vilket för oss in på kommunikation.

Språkets ändamål är kommunikation. Ingen pratar ut i tomma luften. I skolan finns ämnet svenska. Dess mål är kommunikation. Att besvara detta konstaterande med en gråtskrattsmiley är bara dumt, för det är sant. Ord uttalas för att höras, böcker skrivs för att läsas. Våra barn möter svenskämnet vid sex års ålder och har då redan omfattande förkunskaper. De kan prata flytande språk och har redan stora erfarenheter av kommunikation. Gruppen är mycket kompetent, men inomvariationen likväl väldigt stor, en utmaning för varje lärare. Några läser obehindrat text redan när de kommer till skolan, andra stavar sig ännu vid tio års ålder genom meningar, ord för ord. Den senare gruppen sägs alltså växa (magkänslan). Det är här Lev Vygotskij kommer in. Av konservativa, så kallade katederförespråkare, avfärdas han som ovetenskaplig socialist. Det hindrar honom dock inte från att i allt väsentligt ha rätt. Hans centrala idé, om att det lärande barnet utvecklas optimalt i sin ”proximala utvecklingszon”, är empiriskt påvisbar. Och för att barnet över huvud taget ska kunna befinna sig i den proximala utvecklingszonen, måste de utmaningar barnet antar, i någon mening vara inifrånstyrda. Det måste finnas incitament. Barnet måste vara subjekt i sitt eget lärande. Som lärare märker man antagligen av den starka korrelationen mellan ingångsvärdet – rikt språk, och outputen – läsfärdighet. Sen läsinlärning korrelerar i hög grad med fattigt språk. Här finns en liten hake i devisen ”läs för dina barn”. Om godnattsagoläsandet blir kompensatoriskt, en ersättning för det vardagens kommunikativa samspel som inte längre ryms i våra självupptagna vuxenvärldar, då sker ingen nämnvärd språkutveckling, eller läsutveckling. Att läsa för sina barn är silver, att tala med sina barn är guld. Samma grundsats gäller i skolan; att föreläsa är silver, att resonera är guld. Synd då att svensk skola är sämst i Europa på filosofi.

Jag föreslog redan i förarbetena till Lpo-94, att filosofi borde bli ett skolämne även för barn. Idén förpassades till papperskorgen av regeringen Bildt och har blivit liggande där sedan dess. I Finland är ämnet obligatoriskt på gymnasiet, i Norge har det införts även på grundskolan. Filosofin, med sina existentiella perspektiv, inbjuder till svåra samtal och ställer krav på såväl retorik som problemlösning och kritiskt tänkande. Den är höggradigt språkutvecklande, därmed också ett fönster mot läsförståelsen. Filosofi borde bli ett skolämne även för barn.

Read Full Post »

pekbok_0809Någonting har hänt i skoldebatten. Det har börjat talas om Jan Björklund i imperfektum. ”Vår skola faller samman, men Björklunds politik var ändå den rätta”. Operationen lyckades, men patienten dog. Jan Björklund själv har dragit sig tillbaks till sin håla och begrundar storögt förödelsen. Hans förvåning är fullkomligt oförställd. Så in i märgen övertygad om de egna idéernas förträfflighet har ingen politiker varit före honom. Den gamla byskolan i Skene fungerade ju. Han blev inte bara befäl. Han blev till och med minister, skolminister. Vad saknades? Tramporgeln? Borde han ha lagt även det lagförslaget?

Nu öppnar sig åter skolan som politiskt slagfält. Nytänkandet står som spön i backen. Mer pengar och mindre byråkrati. Högre lärare och större läxor. Nej, det här var inte lätt. Jan Björklund har dominerat debatten i två decennier, och han hade ju rätt, även om det mesta verkar gå åt h-e. Förslagen blir prydligt avgränsade och perifera. En liten prioritering här, en liten återställare där. Nej, själva den rådande skolpolitiska tankehegemonin vågar vi inte röra. Den som försöker straffas med döden, den politiska.

griffel_0662Läsförståelse är viktigt. Det är svårt att säga emot, men skolresultaten rasar även här. Det har KD upptäckt. Det jobbiga är att svenska elever tappar tabellplaceringar i tävlingen mellan länder, och KD har forskat fram varför. De tränar för lite! Mängden träning har minskat från 1800 till 1500 timmar. Det är hela 300 timmar, vilket torde motsvara läsningen av samtliga volymer i Jules Vernes produktion, från Voyage en Angleterre et en Écosse 1859 till Les Naufragés du « Jonathan » 1909. Vi talar alltså om 50 års produktion av odödliga verk som våra svenska elever går miste om. Fruktansvärt. Men möjligt att förändra.

KD ger oss timmarna tillbaka. Det kan ske genom att korta sommarlovet. Det är också viktigt att läraren leder dessa timmar så att läsförståelsen verkligen ökar. Så att vi får valuta för pengarna, för detta kostar. Jag får det till cirka 1,5 miljard. Välinvesterade pengar, om analysen stämmer. Kan vi vara säkra på det?

skylt_0016KD säger att läsförståelse är viktig även för att förstå andra ämnen, som exempelvis samhällskunskap. Oj. Förekommer det även i andra ämnen än svenska att eleverna läser och skriver? Men läser och skriver de då utan att öva sin läsförståelse? Det verkar i så fall märkligt. Kan det rent av vara så att 50 år av skolutveckling inneburit en breddning, modernisering och omvärldsanpassning av skolans ämnesstruktur, där man ansett det nödvändigt att integrera läsandet och skrivandet i andra sammanhang än själva svenskämnet? Nu blev det komplicerat.

Bunkefloprojektets resultat är entydiga. Jo, jag vet att ni inte vill höra detta, att ni håller för öronen och skriker. För det är verkligen underligt, men inte desto mindre sant. Genom att eleverna fick motion och idrott varje dag förbättrade de sina skolresultat, inte bara sin läsförståelse, utan allt! Det är som ett trolleri, omöjligt att ta till sig. Dessutom mycket billigare än att läsa svenska på sommarlovet. Liknande resultat har redovisats inom arbetslivet när anställda har beviljats friskvård på arbetstid. Produktionen har gått upp. Obegripligt! Så svårt att fatta, att arbetsgivarna sparat in förmånen vid första bästa tillfälle trots att de haft resultaten framför ögonen i sin bokföring. Friskvård och motion är ju dessutom roligt. Hur ska det kunna gynna så allvarliga saker som produktion och läsförståelse? Flumm!

Hoppsan. Nu råkade jag utmana den rådande skolpolitiska tankehegemonin. Min text straffas med döden, den politiska. Samma öde som Bunkefloprojektet. Reaktionen är irrationell men en realitet. Är det en liten kvarleva av en Luther som viskar i vårt öra? ”Livet ska inte vara enkelt, allt kan inte vara roligt”.

schoolboys_0658Engelska är viktigt. Här är våra elever duktiga. Jo, men är engelska så viktigt, egentligen? Borde eleverna inte hellre lära sig kinesiska? Alltså, det här är så typiskt. Så fort svenska barn- och ungdomar är bra på något, så ska det dissas. Så var det även med pekplattorna. Debatten handlar 99 gånger av 100 om alla fel och brister och utmynnar i eländesskildringar om psykisk ohälsa, kompetensbrist eller ungdomsarbetslöshet. Den politiska lösningen heter pluggskola och lågbetalda instegsjobb. Och tvång, för dem som vägrar. Så otroligt fantasilöst. Sveriges barn- och ungdomar måste vara de mest odugligförklarade i hela världen (nej, inte dina barn, andras ungar). Vad kan de någonsin hoppas på att få ut av framtiden, annat än ett andrahandskontrakt till marknadsmässig fantasihyra och ett lågbetalt instegsjobb där arbetsgivaren subventioneras för att han har den stora godheten att ta emot dem?

Är jag orättvis? Möjligen, men jag tycker verkligen att svenska barn- och ungdomar är fantastiskt kompententa. De är utan tvivel landets mest värdefulla naturresurs, det sista vi har råd att spara på. Uppmuntrade, inbjudna, efterfrågade och vänligt bemötta, kommer de att uträtta storverk och ge allas vår framtid en ordentlig guldkant. Kan inte skoldebatten börja precis där?

Read Full Post »