Det märkliga sker efteråt, när Sveriges radio snappar upp det misstroende som ”Svenskt Näringsliv” riktar mot Skolverket och gör ett kortare inslag signerat Bengt Hansell.
Förspelet, att organisationen Svensk Näringsliv i sin rapport ”Likvärdighet i den svenska skolan” hävdar att begreppet likvärdighet är mångfacetterat och på många sätt problematiskt att använda som mått, kan knappast överraska någon. Med likvärdighet, menar de, avses inte att alla elever ska ha samma resultat. Därför, föga förvånande, hävdar de att den snabbt ökande segregationen (mellanskolsvariationen) inom skolväsendet ej ska betraktas som minskad likvärdighet eftersom skillnaderna främst kan förklaras av en mer homogen elevsammansättning på olika skolor. Eftersom det förhåller sig så drar de, naturligtvis, slutsatsen att skolans kompensatoriska uppdrag kan nedprioriteras. Svenskt Näringsliv är trots allt en lobbyorganisation som värnar om landets vinstdrivna skolor. Att de ger Skolverket en känga och hävdar att dessa mäter likvärdighet på ”fel” sätt, hör liksom till saken.
I radions inslag sammanfattar Bengt Hansell de slutsatser som dras av Svenskt Näringsliv. Bland annat heter det att de kraftigt ökande skillnaderna mellan skolor inte har påverkat elevernas resultat (sic). I slutet av inslaget bekräftar Skolverkets undervisningsråd Jonas Sandqvist inslagets tes; den kraftigt ökande segregationen riskerar leda till att familjebakgrund får en större betydelse. Slutsatsen enligt inslaget och Skolverkets representant är alltså att likvärdigheten inte minskar utan att det är risk för att den minskar. Jonas Sandqvist hänvisar till ett ”förtydligande” som lagts ut på Skolverkets hemsida. Förtydligandet innehåller inga nyheter utan upprepar saker som Skolverket hävdat i olika rapporter och pressmeddelanden ända sedan 2009. Det nya är möjligen att Skolverket inte längre explicit pekar ut ”skolvalet” som ett problem. Det hela är förbryllande.
Följden av Sveriges Radios inslag blir att Friskolornas Riksförbund med illa dold skadeglädje kan trycka till Skolverket, att Jan Björklund kan hävda ”vad var det jag sa”, att Svenska Dagbladet i en ledare kan beklaga den skada som Skolverkets ”sanning” har åsamkat nationen. Och så fortsätter det… Allt detta utan att någon ny avgörande fakta faktiskt föreligger. Om jag förstår det hela rätt är vad som har skett, en definitionsförskjutning av begreppet ”likvärdighet”. Ökad segregation ska inte längre, precis som Svenskt Näringsliv föreslår, betraktas som minskad likvärdighet.
Det är i och för sig inte så förvånande att den utpräglat skolvals- och friskolevänliga delen av offentligheten reagerar med en betingad reflex vars enda syfte är att driva opinion, även om man kunde önska sig ett intresse av ärlig och uppriktig analys från detta håll. För de slutsatser som dras i frågan är verkligen inte självklara eller odiskutabla.
Segregeringen mellan skolor ökar alltså mycket snabbt och resultaten sjunker i alla delar. Hur kan detta inte vara ett problem? Det må vara att den socioekonomiska delen av problemet är komplicerad att mäta, men för den elev som har valt ”fel” skola måste väl ändå saken bli en fråga om bristande likvärdighet även om eleven i fråga råkar befinna sig i ”fel” socialgrupp?
I nästa led förväntar sig således vän av ordning att en del nyktra modereringar ska göras av Skolverket, av representanter från seriös forskning och inte minst, av utbildningsdepartementet, utbildningsministrarna eller åtminstone deras sakkunniga. Dagarna går. Det är helt tyst (förutom att Sten Svensson i ett välskrivet inlägg, Dagens Samhälle 22/1, avtäcker elefanten). Ingenting annat alls händer… Jo, den 25 januari postar faktiskt Anna Ekström två tweets där hon åter upprepar vad vi redan visste. Så vad är det som händer? Gustav Fridolin tiger, Aida Hadzialic tiger. Utbildningsdepartementet tiger. På dess hemsida ligger ett meddelande om att man nu även finns på twitter. Där finns tio tråkiga förvaltningstweets.
Till saken hör ju att det pågår en Skolkommission som ska utgöra plattform för en långsiktig inriktning på den nationella skolpolitiken. Den ska presentera sina resultat 2017. En viktig utgångspunkt för kommissionen är att studera effekterna av det fria skolvalet och de vinstdrivna skolorna. Den diskussion som reses i Svenskt Näringslivs utredning kan användas som argument för att kommissionen ska skrota denna utgångspunkt, ett krav som nu också reses av exempelvis Jan Björklund. Men kommissionen tiger, den också.
Konspirationsteorier är tråkiga. Det kan naturligtvis inte stämma, även om den asociala responslösheten som omger frågan ger intrycket av att det fria skolvalet har avförts från dagordningen, av någon eller något. Det kan naturligtvis inte vara så att Skolverket har belagts med munkavle, även om det onekligen är ett intryck man kan få. Det har i och för sig hänt tidigare att regeringen (läs socialdemokraterna) har övergett politiskt obekväma positioner medelst ”ålning under radarn”, men i det här fallet föredrar jag att ange bristande kompetens som förklaring. Kunskap, insikt, magstöd och ideologisk kompass nog att ta debatten saknas, helt enkelt. Ett totalt avlövat idépolitiskt landskap. Jag ryser.
Låt mig nu för tydlighetens skull sammanfatta vad Svenskt Näringslivs rapport faktiskt säger: En snabbt ökande skolsegregation utgör inget problem. Dåliga/fattiga barn samlas på vissa skolor, dugliga/välnärda på andra. Skolresultaten sjunker över hela linjen och galopperande betygsinflation råder, men inget av detta kan bero på fria skolval eller vinstdriven skolkonkurrens. Problemen försvinner om skolproven rättas centralt och vi överger skolans kompensatoriska uppdrag. Over and out. Låter det som rimliga utgångspunkter för regeringens skolkommission?
Om någon idépolitisk utveckling ska ske måste någon ta debatten. Jag trodde aldrig jag skulle sakna Jan Björklund, men han markerade åtminstone, satte ner foten, om än oftast på konstiga ställen. Så, Gustav Fridolin och Aida Hadzialic; J´accuse…! Kräv er rätt, gör er plikt. Ta debatten. Gör det. Pronto!
samtider 