Psykiatrikern David Eberhard hävdar i en krönika för Göteborgsposten att den som vågar vara nyanserad och eftertänksam när det gäller viktiga frågor blir …utpekad av mediemobbarna som känslokall och elak. Han stöder delvis sitt resonemang på de experiment gällande konformt beteende som utfördes av den polsk-amerikanske gestaltpsykologen Solomon Asch för 60 år sedan. Eberhards slutsatser ter sig vid en första anblick högst rimliga men som så ofta när det gäller hans texter sägs inte så mycket rakt ut. Eberhards egentliga ärende skymtar bara genom de signalord han väljer att använda. Jag ska i det följande försöka dechiffrera hans teser.
De experiment av Solomon Asch som David Eberhard lutar sig mot har mycket riktigt ägt rum. Försökspersoner utsattes för grupptryck då de skulle avgöra vilken linje av tre olika längder som överensstämde med en förevisad exempellinje. Uppgiften i sig var enkel, men eftersom gruppen (ett antal medlöpare som var invigda i experimentet) systematiskt gav fel svar, valde även en stor del av försökspersonerna som ett resultat av grupptryck att svara likadant. De slutsatser man kan dra av detta är att människor, åtminstone i vissa situationer, tenderar att vara känsliga för grupptryck.
Att härma andra, anpassa sig och bilda konforma grupper tycks närmast vara en konstant i mänskliga samhällen, vilket Eberhard följdriktigt fastslår. Detta är dock närmast en truism som knappt ens behöver påpekas. Solomon Asch genomförde sina experiment några år efter andra världskrigets slut och anade antagligen redan i sin vetenskapliga design vad resultatet skulle bli. Under efterkrigstiden har sedan den autonoma och kritiskt tänkande individen lyfts som ett framträdande ideal inom utbildning, samhällsanknuten forskning och politisk reformering. Det har naturligtvis skett därför att självständigt tänkande individer har betraktats som en civilisatorisk vaccinering mot den typ av övergrepp som begicks i bland annat det Tredje Riket och som möjliggjordes av destruktiv konformitet i stor skala. Utifrån detta perspektiv kan det i rådande polariserade samhällsklimat te sig rimligt att åter lyfta frågan om den konforma individen. Samhällseliten abdikerar för närvarande på punkt efter punkt från det jämlikhetshävdande, kompromissande och omfördelande ansvar som har utgjort den demokratiska välfärdsstatens ryggrad. Ur de tomrum som uppstår formas endimensionella intressegemenskaper som ofta definierar sig själva genom utpekandet av den andre, syndabocken. I längden är denna utveckling farlig då den ofta visat sig utgöra ett förstadium till krig eller samhällsomstörtande processer. Är det detta Eberhard vill tala om?
Det är svårt att bli riktigt klok på vad som är David Eberhards egentliga ärende. Han antyder, snarare än anger vad som är problemet. Han inleder krönikan med följande mening: I dagens offentliga debatt förefaller emotionella argument vara de allra viktigaste. Hur saker och ting faktiskt förhåller sig tycks däremot sekundärt. Han ger inget exempel på vad han avser utan går efter denna inledning direkt inpå Solomon Aschs experiment, vilka han menar styrker hans tes. Hans tankehopp från emotioner till konforma beteenden förblir oförklarat. Utan belysande exempel eller argumenterande mellanled framstår tankegången som obegriplig, eller åtminstone oförklarad. Kan det vara så att David Eberhard skriver in sig i den tradition där det mesta anses vara underförstått genom det kodade signalspråk som används? Begreppen han väljer känns igen sedan några år, från ledarsidorna på SvD och Expressen, från kommentarsfält och delningar i sociala medier, från artiklar i så kallade alternativa medier, ett kodat signalspråk där den invigde kan nicka instämmande utan att något egentligen uttrycks explicit.
David Eberhard omnämner vårt land som den humanitära supermakten Sverige. Han talar om den svenska kultur som säger att Sverige inte alls har någon kultur och vidare om att en självutnämnd politiskt korrekt samling högljudda och fanatiska människor sätter agendan över vad de anser vara fint att tycka… Av dessa ting drar Eberhard slutsatsen att debatten inte handlar om fakta, utan om känslor när det gäller viktiga frågor som sjukförsäkring, könskvotering och integration. Den som försöker hålla sig till fakta påstår han blir …utpekad av mediemobbarna som känslokall och elak.
Som sagt, det mesta förblir outtalat. Vi får varken veta vilka som utgör den självutnämnda politiskt korrekta samlingen högljudda fanatiker, vilka förtryckande trossatser dessa omhuldar som fina eller vilka de faktabaserade argumenten som förtrycks av mediemobben är. Man skulle kunna säga att Eberhards text blir ett exempel på hans egen tes då förståelsen av den förutsätter en ytterst konform kontext av symboliskt samförstånd. Om vi vill fylla hans text med någon form av meningsbärande innehåll eller budskap måste vi som oinvigd ägna oss åt gissningar.
Att döma av vilka som applåderar och delar hans text är hans tänkta analys av ett slag som gillas långt ut på politikens högerflank. Med de självutnämnda fanatikerna avses då troligen intellektuella personer med en företrädesvis humanistisk agenda. De faktabaserade argumenten skulle troligen kunna rymmas under den gemensamma rubriken hårdare tag , vilka då sannolikt skulle bemötas av liberala Dagens Nyheter och socialdemokratiska Aftonbladet, kandidater att utgöra den Eberhardska mediemobben.
Eller så har både jag och den samlade politiska högerflanken helt missuppfattat hans text. Det går faktiskt inte att avgöra utifrån de bokstavskombinationer som objektivt föreligger i hans krönika.
Det finns en fortsättning på Solomon Aschs experiment om konformitet som David Eberhard väljer att inte redovisa. När hans försökspersoner fick support från en eller flera individer ur medlöpargruppen avtog det konforma beteendet dramatiskt. Hur en individ hanterar ett kompakt motstånd i en avgränsad situation är således något annat än hur en individ förhåller sig till en komplex opinion. Asch och många forskare efter honom har ur bland annat dessa iakttagelser rört sig i riktning bort från de ursprungliga endimensionella modellerna för konformt beteende, mot mer nyanserade socialpsykologiska modeller som inbegriper fler variabler, så som tidsdimensioner och kontextberoenden. Eftersom Asch dog 1996 går det endast att spekulera i vad han hade tyckt om samtidens högerradikala tolkning av hans konformitetsbegrepp. Något säger mig att han, som den utpräglade humanist han var, hade blivit bekymrad och kanske reciterat något av George Orwell.
samtider 