Så kan man väl nästan påstå att den våta drömmen om svensk fotboll i Europa har släckts även för denna säsong. Närmast var Malmö som kämpade heroiskt in i det sista för att få till det där saliggörande trenollmålet i matchens sista självande minuter hemma mot Zagreb. Årets match?
Jo, Malmö FF bjöd på en riktigt nagelbitare och under långa perioder i matchen spelade de på en nivå som nog kunde hävda sig i europasammanhang. Men en nykter efterhandsanalys utmynnar nog ändå i att Dynamo Zagreb, sett till hela dubbelmötet var det vassare laget. De östeuropeiska lagens karakteristiska uppspel, snabbt och rakt, centralt i banan med precisa passningar och vettlös press på bollhållaren. Istället för att dra isär sjönk MFF allt för ofta ner och bildade säck i eget straffområde.
Men sett annorlunda. Betrakta den sista kvarten av returmatchen. MFF hade Zagreb i brygga. Man klarade de snabba bollförflyttningarna och kom i anfall efter anfall. Durmas löpte nästan som i trans och slog inlägg efter inlägg som nästan (!) nådde en heroiskt löpande Daniel Larsson. Endast ett antal ”om inte om” lade sig denna gång mellan MFF och fortsatt champions League-spel. Varför är det så svårt?
Sportens förståsigpåare har analysen klar. Sverige behöver en överlägsen etta, likt Barcelona i Spanien eller Englands Manchester United. I detta lag skulle högavlönade stjärnor flockas och de skulle vinna allsvenskan år efter år, och vidare kvalificera sig till Champions League-spel. Det som med svenska mått mätt saknas, är de stora pengarna. Någon infantil miljardär måste göra klubben till sin privata lekstuga. Bland möjliga lag att axla en dylik mantel nämns givetvis de publikdragande storstadslagen, IFK Göteborg, Djurgården, AIK och kanske Malmö FF.
Det må vara en sak att jag ogillar idén. En allsvenska där Djurgården bärgar guld år ut och år in är i mina ögon trist och har inget med idrott att göra. Om det är priset för europaspel så ser jag hellre på Barcelona. Charmen med allsvenskan är just att rent sportsliga, taktiska och professionella avgöranden får så stor plats, vilket möjliggör för ”bonnalag” som Kalmar FF, Gefle IF och Trelleborg att bygga en stabil allsvensk grund genom att värva smart, ta hand om egna talanger och rent allmänt bygga smarta spelidéer på begränsade resurser. Det gynnar också breddidrotten och sporten som folkrörelse.
En annan sak är att förståsigpåarna gör sig skyldiga till ett enkelt tankefel, nämligen att blanda ihop två saker, pengar med skicklighet. Det är en kompetent spelidé uppbackad av individuellt skickliga spelare som vinner matcher, inte sedelbuntar. Det är förödande att förväxla dessa två. Visst har pengar betydelse som lockbete för spelare som vet sitt värde, men skickligheten i sig har inget med pengar att göra utan är resultatet av lika delar talang, träning, självförtroende och tur i en miljö präglad av uppmuntran, trygghet, samarbete och inkännande feedback. Detta vet tränare som Tom Prahl i Trelleborg och Pelle Olsson i Gävle, tränare som vet hur man spinner guld av halm.
Den som förstår detta kan också, när det rätta tillfället kommer och himlens alla stjärnor står rätt, ta sig till Champions League med spelare som Durmas, Larsson, Figueiredo, Mehmeti, Hamad, Aubynn, Andersson och Dahlin.
Mitt resonemang får något slags stöd i studier av professor Tomas Peterson vid Malmö högskola. Han har i sina studier följt 1100 spelare från ungdomsspel 1984 fram till 25-årsåldern. Studien visar bland annat hur den fysiska mognaden avgör vilka spelare som ska gallras bort. Resultatet blir att den elit som selekteras fram, som kan ställa lönekrav, inte nödvändigtvis är de ”skickligaste” spelarna. Det är således inte tur eller ”slump” när Pelle Olsson plockar in en division III-spelare från Söderhamn i sin startelva, som kort därefter tar plats i svenska landslaget. Han åstadkommer samma trollerinummer gång på gång. Och det är heller ingen slump att majoriteten av spelare i svenska landslag tar sig dit på andra sätt än genom fotbollsförbundets olika selekteringssystem.
För den som förmår se spelaren, människan, potentialen, finns det under och bortom den smala eliten en guldgruva att ösa ur, oändligt många stjärnor att upptäcka.
samtider 