Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘NATO’

NATOnotan

bunker

Det pratades mycket dumt i NATO-debatten. Det ledde oss in i ett medlemskap. Vi lovades en passiv prenumeration på skydd mot ryska stormaktsambitioner. Istället fick vi efter 200 år av fred ett krig från vilket våra söner och döttrar återvände stympade, drogade och traumatiserade; i bästa fall; i andra fall i anonyma zinkkistor.

Att medlemskap i NATO kunde handla om krig, var i den politiska kampen ett argument som viftades undan likt en irriterande fluga. Det handlade inte om krig, utan om att ställa upp för varandra, att värna demokratin och den fria världen. Det handlade om vår trygghet, om att upprätta den nationella stoltheten och om att hålla Vladimir Putin stången.

Att ett Sverige anslutet till NATO var precis vad Putin hett och innerligt önskade sig, var det ingen som anade. Kanske borde vi ha kunnat se hur Sveriges förmenta alliansfrihet var en nagel i ögat på ryssen, en gråzon och ett geopolitiskt gissel i en världsbild som mådde bäst om den var svartvit. I efterhand är det lätt att följa hur det ryska propagandakriget i skön förening med vårt eget, steg för steg drev Sverige in i NATO. Det svenska medlemskapet satte Sverige på den svarta kartan och undanröjde ett moment av osäkerhet åt Putin.

kattVisst kunde vi se Donald Trump komma. Men att mannen med fingret på knappen för domedagsvapnen skulle kunna bli en Trump var irrelevant i fråga om NATO, hette det. NATO kunde varken underställas en Trump eller någon fascistisk diktatur i Ungern, hette det. Vi var så blåögda och naiva. Vi underskattade så gravt den pressade stormakten, det hotade globala kapitalet och den arsenal av tvingande argument de kunde prestera när kniven låg mot strupen. Det kan vi se i efterhand. Men vi ville det så gärna, precis som vi så gärna ville värme från EU, EMU, Irakkriget och TTIP.

Den storskaliga lösningen blir sällan som man tror. Den blir värre.

Saken blev inte bättre av att den allmänna värnplikten återställdes under den socialdemokratiska minoritetsregeringen. Den blev värre. De av våra ungdomar som inte ville statera kanonmat i Turkiet hamnade i fängelse eller levde som landsförrädare i exil. De som återvände levande blev aldrig mer ens skuggan av sig själva.

Saken blev inte bättre av att ”det nya utanförskapet” motades med nya högerpolitiskt raffinerade recept. De av våra arbetslösa ungdomar som vägrade att statera kanonmat vid den ryskbaltiska fronten förlorade sin rätt till ersättning och försörjningsstöd, gjordes rättslösa. De som gav upp och tog värvning dog som flugor där borta.

Våra politiker och beslutsfattare begav sig aldrig av till någon front. De stannade här hemma och arbetade för att anpassa de nationella nyhetsströmmarna så att vi nåddes av rätt information. Det om alliansens lyckade framstötar, det om hjältedåden vid fronten. De intellektuella rösterna negligerades och fredsivrarna hånades. De hungerstrejkande soldatmödrarna forslades bort av våra rättsvårdande myndigheter. Kriget förblev en abstraktion vars onda skugga föll allt lägre och längre. Först då de första smutsiga bomberna detonerade i våra städer och spred sitt gift på svenskt territorium, först då steg på allvar ett vanmäktigt ursinne ur folkdjupet. Men då var det så dags.

Vi kunde ha valt annorlunda. Vi kunde ha valt att utgöra en envis röst för fred, avspänning och nedrustning. Men det gjorde vi inte. Propagandan, auktoritetstron och den populistiska euforin över alltings enkelhet drev oss åt ett annat håll och gav oss slutet på världsnyheterna. Slutet medgav ingen ångervecka.

Happaranda 1983

Read Full Post »

nationalmonumentet_0474

Läser åter denna text idag, 2014-05-19. Den ligger bara dryga året bort. ”Vad var det jag sa”, säger jag aldrig, men…

Det handlar förstås om politik, att det är trängsel i mitten. Det har nu länge varit en stående punkt bland våra borgerliga opinionsbildare. Och att det straffar sig att flirta med vänstern. Det måste således vara en otillräcklig spridning högerut som utgör problemets kärna. Eller vad handlar det om? Jag försöker verkligen begripa, men det går trögt.

Som Heidi Avellan nu senast i Sydsvenskan. Hennes tes är, apropå den senaste partiledardebatten, att svensk politik har kört fast i mitten. Ja, kanske det. Men å andra sidan, borde inte det man finner där i mitten vara något ganska liberalt, och är inte Heidi Avellan just, liberal? Så vad är då problemet?

Nej, Heidi Avellan är ute efter något annat. Jag skulle vilja läsa hennes text som ett upprop för en vitaliserad demokrati. Jag försöker verkligen. Hennes text är egentligen intresseväckande, men budskapet skyms av de teser hon för fram. Hon pläderar för en uppsättning politiska idéer som hon menar saknas i dagens politiska samtal. Deras frånvaro blir på något sätt beviset för att demokratin inte längre fungerar. Och ungefär där går jag fullständigt vilse.

Den politiska rörelse som enligt Heidi Avellan skulle kunna rädda demokratin, bör driva följande frågor:

  1. Fler låglönejobb i tjänstesektorn och låga ingångslöner!
  2. Sverige med i NATO!
  3. Kvalitet i välfärden, och privata vinstuttag!
  4. Staten är ond!

Ridå.

Ursäkta Heidi Avellan, men jag begriper inte det här. Förutom att dessa frågor redan finns på den politiska dagordningen utgör de väl snudd på antitesen till en revitaliserad demokrati. Det är ju exakt samma frågor som drivs av varenda borgerligt sinnad opinionsbildare och som varenda borgerlig tankesmedja har drivit i flera decennier. Precis dessa punkter framförs med sådan emfas, och i så många sammanhang att det nästan ger intryck av näringslivsfinansierad kampanjjournalistik. De representerar klassisk högerpolitik, snarare än en liberal diskurs.

tegelugnarna_0071Men, ja, det är frågor som har svårt att vinna ett brett parlamentariskt stöd. Och just det tycks hänga samman med att frågorna saknar förankring i väljarkåren. Deras frånvaro är helt enkelt ett utslag av folkviljan. Kan det betraktas som ett demokratiskt problem?

Naturligtvis inte. Politikens professionalisering och kappvändarmentalitet kan det, liksom folkrörelsernas kräftgång och frånvaron av idealism och ideologi. Kanske kan trängseln i mitten ses som ett uttryck för allt detta, liksom kanske även populismen. Men folkviljans genomslag är väl ändå demokratins själva essäns? När folkviljan överges, överger vi väl också demokratin?

Det finns skäl, goda skäl, till att Heidi Avellans politiska program har haft svårt att finna stöd i väljarkåren. De bakomliggande argumenten till dessa skäl har över tid fallit i glömska och förtigs också helst av dagens opinionsbildare.

När Heidi Avellan och andra talar sig varma för lönesänkningar, frågar sig allt färre varför politiken ska bestämma över lönenivåer? På vilket sätt är en sådan tanke liberal? Varför ska denna ordning för övrigt bara gälla de låga lönerna och de okvalificerade arbetena? Enligt en svensk mycket framgångsrik modell är arbetstagaren fri att förhandla sin lön, liksom arbetsgivaren är fri att lägga sitt motbud. Denna modell har ett brett folkligt stöd och den har resulterat i löneutjämning. Den är så självklar att vi inte längre ser den. Ingen reagerar längre när våra politiker och opinionsbildare träder över denna osynliga gräns. Man reflekterar inte ens över att lönenivåer alltid är relativa och att låglönesänkningar därför endast kan resultera i ökande samhällsklyftor. På vilket sätt är det demokratiskt?

juteindustrin_0169När det framförs som ett argument för NATO-medlemskap att Fogh-Rasmussen låtit meddela att NATO inte automatiskt tänker undsätta Sverige om landet blir invaderat då är det snubblande nära intellektuellt ohederlig. Vad annat kan Fogh-Rasmussen säga? Mer intressant är vilka av våra söner och döttrar ska sändas ut i kriget och vilka barns föräldrar. Mer brännande är också frågan om på vilket sätt det är liberalt att offra svenska människoliv i det globala stormaktspolitiska intrigspelet? Och på vilket sätt kärnvapen kan anses demokratiska? För det är fortfarande dessa saker frågan gäller. NATO-medlemskap är ingen passiv prenumeration på invationsskydd, utan ingåendet i en krigsmakt med globala anspråk.

Den nordiska modellen har skördat exempellösa framgångar genom sin sinnrikt konstruerade blandekonomiska modell. Eftersom Norge har behållit flest av dess ursprungliga drag är det också nordens mest framgångsrika land. Den gemensamt finansierade välfärden har varit gemensamt ägd, vilket också har garanterat det demokratiska inflytandet. Hur kan det vara en liberal ståndpunkt att det vi finansierar gemensamt för vår trygghets skull ska vara privatägt och generera vinster? Vem, mer än Jan-Emanuel Johansson, kan glädjas åt att Jan-Emanuel Johansson blir mångmiljonär på vanskött skattefinansierad samhällsservice?

Den utbredda acceptansen för skatteuttag och gemensam finansiering av gemensamma behov har lagt grunden för ett stabilt välfärdssamhälle med hög levnadsstandard. Eftersom värnandet om en stark, demokratisk stat med jämlikhetsambitioner i alla historiska sammanhang har lyckats bättre än nattväktarstaten när det gäller att värna de många människornas frihet, är detta också en självklar liberal ståndpunkt. Det är i vart fall vad vetenskap och beprövad erfarenhet visar.

Read Full Post »