Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘nebbiolo’

När man vaknar på påskaftons morgon och hela världen blivit vit kan man glömma allt vad trädgårdsarbete heter. Sån tur då att konstrundan finns. Bland olja, tenn, akvareller och vadmal står tappra konstnärer i sina utkylda fähus och gör vad de kan för att få liv i sina fingrar och oss på gott humör. En inre kraft styr oss genom snödrevet mot Friden vid vägs ände utanför Mellby. Med kylan på behörigt avstånd utanför matsalens pastorala fönster tinar vi upp intill en reslig gjutjärnskamin. På tallriken en vedugnsbakad pizzarulle Mohlin, gorgonzolafylld och garnerad med vildsvinskorv. I glaset ett kraftfullt Brunello di Montalcino. En sådan isande påskafton förvandlar denna stund till konstrundans största konstverk. Tack Peter, tack Barbro.

Det är stunder som denna man funderar över vinet. I vårt nordiska och årstidsbundna klimat hör de kraftfulla rödvinerna till höst och vinter. De förknippas med koftan, brasan och de levande ljusen. Om denna påsk hade varit ”normal”, hade ett glas Brunello känts malplacerat då man längtar efter det lätta och friska. Så här års kommer försäljningen av roséviner i gång. Vita viner, även de tyngre, märks mer. De röda vinerna får träda tillbaka, men måste det vara så? Finns inte det lätta friska rödvinet? Vi skulle kunna söka dem i Spanien eller Frankrike, men nu prövar vi Italien.

I Italien dricks en speciell form av sparkling rödvin, Spumante. Dessa lyser med sin frånvaro på vårt svenska systembolag, men finns i deras tillfälliga vårkatalog faktiskt representerade av en sort,

Vecchia Modena 2011 (nr 99240), 69:-

Drycken är sorttypisk så kallad Lambrusco, från Emilia-Romagna. Hur just denna producent hittat till Sverige förblir en gåta, för smaken liknar mest Kivik, klistrig frukt med en eftersmak av askorbinsyra. För den som orkar söka vid sidan av systembolagets utbud finns naturligtvis en uppsjö av mer dryckesvärda Lambrusco-viner. Exempelvis har La Battagliola (2011) fått positiva omdömen. Med tanke på Spumante-kulturens fäste i Milano bör det även i det Lombardiska utbudet av viner på Oltrepó Pavese Rosso (Bonarda med Barbera, Uva Rara och Ughetta) finnas en uppsjö av spännande producenter att pröva. De röda vinerna här kan ofta fås som antingen stilla, eller som pärlande (frizzante).

Gårdskrogen Friden i sommarskrud 

Det lätta och friska bör dock också kunna sökas hos ett ungt, stilla rött vin. Jag föreställer mig att druvan Nebbiolo, som gjort de komplexa och långlagrade Barolovinerna från Piemonte berömda, bör kunna vara en kandidat för vår- och sommarvinet. Samlingsnamnet Langhe, har öppnat för en lång rad viner där den kärva Nebbiolodruvan (eller Barbera, men vi lämnar dem därhän) ofta lättats upp med Chardonnay eller liknande. Resultatet blir viner som bär en föraning om Barolos komplexitet men som kan drickas yngre och inhandlas för ett lägre pris. En typisk kandidat är,

Langhe Nebbiolo Fontanafredda 2010 (nr 22300), 99:-

Som med alla Langhe måste vinet luftas. Jag vet inte om det beror på vinernas sulfithalt, men det är först efter att vinet har syresatts som det kommer till sin rätt och smakerna blommar. Då är Fontanafredda en utmärkt kandidat till påskmiddagen. I systembolagets tillfälliga sortiment hittar vi också,

Lange Nebbiolo La Spinetta 2009 (nr 99230), 189:-

Karaktären liknar det man finner hos Fontanafredda, men är kanske inte värd dubbla priset. Med dessa viner som referenspunkter kan man dock söka vidare i ett utbud som även hos systembolaget är hyggligt omfattande. I beställningssortimentet finns t.ex,

Gavarini Nebbiolo delle Langhe 2007 (nr 75135), 169:-

En liten sensation från kände Baroloproducenten Elio Grasso, och

Langhe Arborina 2008 (nr 99159), 669:-

Dyrt, men väldigt speciellt, från en annan Elio, Altare. Enligt sägen förvisades denne vinproducent temporärt från familjens egendom då han, påverkad av erfarenheter från Bourgogne, började tokgallra Nebbiolostockarna för att få fram exklusiv Barolo.

Så kan man hålla på, och när man tröttnat på systembolagets utbud kan man börja söka hos alla webbaserade vinimportörer. Så småningom kan man fram på sensommaren runda av med en resa till Italiens Nebbiolo-land, området mellan Turin och Genua strax söder om Alperna. När morgondimman lägrar sig över Piemontes Pinjeklädda kullar gör Nebbiolo-druvan verkligen skäl för sitt namn. Kanske är sommaren så på upphällning att man inspireras till en avstickare mot Valtellina för att möta appasimentovinet Sforzato, kraftfullt och det mest udda som skapas ur Nebbiolo.

Nebbiolo 

Nåväl, sen blir det höst och vinter. Man behöver inte längre fundera på alternativ till tunga, fruktmättade viner utan kan med gott samvete åter börja sniffa på det växande utbudet av amarone.

Efterskrift: Hantverkare PCs kommentar, ”La Grola för h-e!” Han har naturligtvis rätt,

La Grola 2008 (nr 42334), 159:-

Men här pratar vi om en venetianare med mestadels amaronedruvan Corvina, ett härligt prisvärt vin från den ”bästa kullen” som känns friskt, trots sin fruktmättnad. Nog tänkte jag tänkte även på ”valpolicella” den där aftonen på Friden. Det kan bli stoff för ett kommande blogginlägg.  

Read Full Post »

En pikant omständighet som bloggägare är att man kan läsa med vilka sökbegrepp folk hittar till ens sida. Jag måste säga att det är en läsning som inte upphör att förvåna. Idag har någon sökt på ”blanda amarone med barolo”!!!??? Hmmm, jo visst kan man, men i så fall, varför?

Nej, det är givetvis en utomordentligt dålig idé. Blandningen är totalt poänglös. Bägge har ungefär samma alkoholstyrka, är ett konstverk var för sig, men blandade, nej. Man kan blanda Amarone med Valium, men då är inte syftet att njuta av Amarone. Man kan blanda Rémy Martin med Barolo, men man borde då hellre uppsöka någon jourhavande psykolog. Amarone med Barolo, suck.

Man kan blanda Beethovens 9:onde symfoni med Mozarts 25:e, jo hejsan, man får en kakafoni.

Man kan blanda lasagne med sushi, visst, men varför?

Amarone frambringas i ett område söder om Verona. Druvan är i huvudsak Corvina. Det speciella med själva metoden är att druvan får torka till russin innan själva jäsningen på fat inleds. Resultatet blir ett starkt, fylligt vin av det slag som annars mest förknippas med varma områden som driver vinets sockerhalt och alkoholstyrka, t.ex Californiens zinfandelviner (Italiens Primitivo). Men, jag har testat. Tre månader på Zinfandel, sedan längtar man efter Amarones alla nyanser. Det är som att leva lika länge på pulverkaffe för att sedan åter få en kopp färskmalet och nybryggt.

Barolo är Italiens röda Champagne. Framställt ur mager jord och kargt klimat. Vinet är kärvt, men har enorm kraft och kan ligga i många år medan tusen smaker mognar. Druvan i sig, Nebbiolo, är lika ointressant som färska oliver direkt från trädet.

Jag följer sökordarens tankegång och funderar på om denne tänker sig ett spetsigt, lyxigt och svindyrt Ripasso? Ripasso åstadkoms som bekant genom att blanda Valpolicella med mesk efter Amaronejäsning. Men, nej, dålig idé. Ripasso är aldrig bättre än Amarone, Ripasso kräver jäsning , Ripasso är alltså inte en blandning. Ripasso är inte en grogg. Och Amarone / Barolo blir ingen grogg.

Ni som har det ena eller det andra har hundratals år av förfinade metoder i er hand. Det kräver varsamhet. Det behövs inte mycket för att smakerna i flaskan ska förstöras. Jag har flera gånger tagit med fina Amarone till torpet vintertid. Nedkylningen till några få plusgrader är nog för att tusen smaker ska förvandlas till rödtjut. Så är det. Var rädda om era konstverk.

Read Full Post »