Så skönt. Äntligen slipper vi de förbannade åtgärdsprogrammen! Eller? Finns det i sammanhanget plats för mer än två åsikter, för och emot? Jag brukar hävda att svensk nationell skola lider av ett administrativt underskott. Jag tror att just detta underskott till och med kan vara ett av skolans centrala problem. När jag anför dessa argument brukar de jag talar med få något frånvarande i blicken och tycks inte alls förstå vad jag talar om. Och nej, det finns inte mycket forskning att komma med och ja, egna erfarenheter, summerade iakttagelser, kan ibland leda helt fel. Nåväl, jag upprepar min ”tredje” ståndpunkt tills den åtminstone bemöts i sak.
Den typiska svenska skolenheten har generellt sett en svagt utvecklad administrativ kultur. Det finns enkla förklaringar till detta. Kraven på systematiserad dokumentation utöver vad som är direkt relaterat till undervisning och drift, har införts gradvis och har aldrig kompenserats vad gäller resurstilldelning.
Många jämförbara organisationer har genomgått en liknande utveckling. Vi kan se den inom polisen såväl som inom vård och socialtjänst. I dessa organisationer har ökade administrativa krav tillmötesgåtts genom att resurser har hämtats från kärnverksamheten, i klartext minskad produktivitet. I polisens fall betyder det färre timmar i brottsbekämpning / polis, inom socialtjänsten mindre klienttid / socialsekreterare, inom vården mindre patienttid / läkare. Dessa organisationer har över tid utvecklat framtunga byråkratier.
Skolan är i detta hänseende unik. Organisationen är ”platt” och mycket transparent i förhållande till sina avnämare. Dess kärna och legitimitet består av tidssatt och schemalagd undervisning, där varje försök till rationalisering möter hårt motstånd. Fenomenet kan enkelt förklaras med att i stort sett varje omfördelning till administration i skolans fall drabbar undervisningen. Varje försök med större klasser, lärarlösa lektioner eller teoretisk slöjd utlöser nationella ramaskrin. Skolans behov av administrativ utveckling har därmed lösts antingen på förvaltningsnivå hos huvudmannen, eller ”ad hoc” på enheten med de till buds stående medlen. Grundorganisationen har inte förändrats nämnvärt på 150 år. Faktum är nog att lärare idag ägnar mer tid i undervisning än under USK:ens dagar, samtidigt som de administrativa kraven har ökat påtagligt.
En mycket stor del av den kritik Skolinspektionen riktar mot enskilda skolenheter berör brister i administrativ hantering. Enligt ett stickprov jag gjort omfattande cirka 100 inspektionsprotokoll (februari-mars 2011) handlar en majoritet av påpekandena om sådant som; brister gällande kvalitetsredovisning, brister i planer mot kränkande behandling, brister i handläggning av åtgärdsprogram, individuella utvecklingsplaner, felaktiga delegationsbeslut samt formaliafel gällande betyg och skriftliga omdömen mm. Sett på detta vis bör det förr eller senare bli uppenbart att det traditionella sättet att organisera skolverksamhet inte kan svara upp mot de lagstiftnings- och administrativa krav som under en rad av år har implementerats i skolan. Den så kallade 3%-regeln, enligt vilken de lokala skolenheternas administrativa kostnad schabloniseras, ger en vink om hur man från centralt håll grovt underskattar den enskilda skolenhetens behov.
Att kompensera skolan fullt ut för den administration de i dag förväntas utföra kan ses som både en ekonomisk och organisatorisk utmaning. Statsmakten och skolans tillsynsmyndigheter har nöjt sig med att ställa krav på ordning och formaliserade rutiner gällande dokumenthantering. Detta låter sig göras, i ett teoretiskt perspektiv, men blir i praktiken en utmaning om det ska ske som en kostnadsneutral åtgärd. Såväl utformning, implementering, som underhåll av administrativa system kräver tid, prioriteringar och kontinuitet, tid som ska avsättas och prioriteringar som ska göras i en verksamhet som blir allt mer händelsestyrd, allt oftare reformerad och där allt mer av den pedagogiska verksamheten ska dokumenteras, följas upp, bedömas och utvärderas. Mina försiktiga uträkningar landar vid att en satsning i storleksordningen ”karriärstjänsterna” nog borde ha satsats på lokal administrativ uppbackning av utbildningsväsendet, en förstärkning motsvarande bortåt 10.000 administrativa heltidstjänster.
Det mesta av skolans byråkratiska tillväxt har hamnat på förvaltningsnivå eller högre upp i skolhierarkin. Enligt Parkinsons kända lag löser detta som bekant inga problem i pyramidens bas. Tvärtom genererar styrnings-, tillsyns- och överklagandenivåerna ännu mer administration i den lokala verksamheten.
Slitningen mellan å ena sidan, den pedagogiska grundverksamheten och, å andra sidan, växande krav på dokumentation och rättsäkerhet, kommer av allt att döma att växa oavsett hur många gånger skolministern möblerar om sin garderob. Jag föreställer mig att beslutsfattare förr eller senare tvingas till begränsningar när det gäller vad som rimligen kan identifieras som skolans uppdrag och skyldigheter. Beroende på politisk inriktning kan det innebära ett fjärmande från skolans likvärdighetskrav, alternativt en tydligare betoning på bildningen som individens rättighet snarare än som skolans skyldighet.
Professor Hans Zetterberg har en gång uttryckt följande, För att den lilla världen ska fungera fordras samarbete, lojalitet, solidaritet, osjälviskhet och gemensamma ägodelar. I den stora världen gäller konkurrens, vinstintresse, kompetensgradering, privat äganderätt och ”en smula god byråkrati”. Det illustrerar på ett utmärkt sätt skolutvecklingens institutionella dilemma eftersom skolan alltid förväntats gränsla dessa världar.
Jag har i denna bloggtext ställt frågan om varför skolan sedd som administrativ organisation knappt alls problematiseras av vår samtid annat än i ett antingen-eller-perspektiv. Dess verksamhet i övrigt diskuteras ju ständigt ända ner på molekylnivå. Antagligen är det för att ämnet som sådant är så tråkigt och helt utan glans för avsändaren. Därför förbisett trots att det kanske utgör utbildningsväsendets Akilleshäl.
samtider 