Nu är tarifflöner på tapeten. Många vill tillbaka till det, och en del yrvakna debattörer undrar varför facken gillar lönespridning. Som med det mesta, finns det en bakgrund till varför det ser ut som det gör idag. Det finns några saker man måste förstå, om man alls skall förstå något om löner.
Det mest fundamentala förhållandet gäller att, någon måste förhandla en lön. En lön är ett avtal mellan två parter, där löntagaren mot en överenskommen ersättning säljer sin tid till arbetsgivaren. Om man inte själv förhandlar fram villkoren för detta, måste man ta hjälp av en ställföreträdare. I vårt svenska system utgörs den legala ställföreträdaren nästan alltid av facket. Vi kan inte veta hur svensk lönebildning hade sett ut utan fackföreningar. Vi vet dock att dessa fyllde en avgörande roll för utvecklingen under de decennier då Sverige industrialiserades. Styrkan låg i att lönearbetare organiserade sig och kunde gå i strejk på ett sätt som innebar kännbara förluster för arbetsgivarsidan. För att lyckas, krävdes en hög grad av ansvarsfull solidaritet mellan fackföreningarnas medlemmar. Enighet gav styrka. Som en följd av alla konflikter på arbetsmarknaden, organiserade sig arbetsmarknadens olika parter allt mer, och lönebildningens regelverk blev med tiden en komplicerad fråga även för landets regering. Från 1932 fanns Socialdemokraterna i denna regering, och för att slippa tvingande lagstiftning framförhandlades det så kallade Saltsjöbadsavtalet 1938. Detta avtal stadgade hur förhandlingar skulle drivas samt hur konflikter skulle hanteras.
1889 bildades Sveriges första fackliga centralorganisation, Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti. I organisationen samsades parlamentarisk och facklig kamp fram till 1898, då det Socialdemokratiska partiet renodlades för parlamentariska ändamål, medan Landsorganisationen (LO) bildades för att bedriva partiets fackliga kamp. Det socialdemokraterna partiets ändamål kan således sedan begynnelsen sägas vara att tillvarata LO-kollektivets intressen i riksdagen. Framförhandlade tarifflöner, kollektivistisk lönebildning, förekommer ännu fram i våra dagar inom många av de yrken och arbetsplatser som organiseras genom LO.
Tjänstemän och akademiker kom att organisera sig långt senare än arbetarkollektivet. TCO bildades 1944 och SACO 1947, det vill säga först efter att Saltsjöbadsavtalet slutits, liksom efter att den fundamentala kampen för fackliga rättigheter var genomförd. Detta förhållande kan helt enkelt förklaras med att dessa yrkesgrupper stod arbetsgivarna nära under industrialismens barndom. Först under mellankrigstiden, dels som en konsekvens av arbetarkollektivets institutionaliserade organisering, dels med framväxten av industrikoncerner och den offentliga sektorns expansion, uppstod behovet bland högutbildad arbetskraft att bevaka sina intressen visavi arbetsgivaren. De har dock, i varierande grad, kommit att fortsatt stå närmare såväl arbetsgivarparten, som den parlamentariska borgerligheten. De ”sifferlösa avtalen” har också, över tid, varit mer vanligt förekommande inom de sektorer som organiseras av TCO och SACO.
Från 1980-talets senare hälft, svepte en nyliberal avregleringspolitik över västvärlden. Bäst symboliseras den kanske av Margareth Thatchers långa maktinnehav i Storbritannien och hennes ideologiska allians med USA:s president Ronald Reagan. Vid sidan om omvänt progressiva skattesänkningar och kapitalmarknadernas avreglering bestod vitala delar av politiken i utförsäljning och privatisering av offentlig egendom samt inskränkningar i fackföreningarnas inflytande. Även i Sverige, som endast upplevde svallvågor av den mest hårdföra politiken, var fackföreningarna pressade från flera håll. Den nyliberala politiken hade fört in de västliga ekonomierna i depressionsliknande tillstånd. Med vikande marknader, bankkris, lånebubblor och skenande offentliga underskott, blev strejkvapnet politiskt svårmanövrerat. Kompromisser om exempelvis den individuella lönesättningen blev ett av flera verktyg som kunde hjälpa fackföreningarna att med fredliga medel begränsa konsekvenserna av nedskärningar och låga reala lönelyft. Mycket av 90-talets dagspolitiska realiteter tycks idag vara bortglömda, eller historiskt korrigerade för att passa samtidens olika agendor. En del av dåtidens uppfinningar, som i stridens hetta utgjorde pragmatiska kompromisser, har med tiden idealiserats och förvandlats till pseudoideologier (i processer med drag av Stockholmssyndromet). Den individuella lönesättningen är en sådan pseudoideologi.
Läget för dagens fackföreningsrörelse är att de står organisatoriskt och ekonomiskt väl rustade, men att deras förhandlingsutrymme har krympt väsentligt under de 30 senaste åren. De har, i varierande grad, inkorporerat en del av det nyliberala tankegods, med vilket de tvingades kompromissa under krisåren. Det har skett ett värderingsskifte i hela samhällsdiskursen, vilken också märks inom partipolitiken. Den som idag vill rösta politiskt för solidarisk lönepolitik (tariffer), har egentligen bara att välja på Vänsterpartiet.
Utifrån det ovan beskrivna scenariot har den individuella lönesättningen också blivit ett system som ”underlättar” fackföreningarnas arbete. Förhandlingsutrymmet har som sagt krympt, och det är svårt att åstadkomma generella lönelyft som glädjer medlemmarna. I ett sådant läge erbjuder de sifferlösa avtalen och idén om lönespridning en väg att genom den löneglidning som uppstår, kunna peka på ett godtagbart utfall i ”den övre kvartilen”. I processen uppkommer också per definition en del upplevda orättvisor, vilka facket kan förhandla om under paroller som ”höjda lägstalöner”, ”åtgärda snedsitsar” e.t.c. För fackföreningarna fyller således de individuella lönerna en psykologisk funktion som omfördelar förhandlingsansvaret från de egna organisationerna, till de enskilda medlemmarna. Om vad som hade varit bäst utifrån perspektivet generell löneutveckling, tvistar de lärde. John Lapidus utredning från 2015 utgör dock en spännande brandfackla i diskussionen.
Vad jag har försökt visa här är att de modeller för lönebildning som diskuteras idag har en lång förhistoria och att positionernas ideologiska och intressemässiga ursprung knappast alls, hävdas i dagens debatt. Vad som då var knivskarpa politiska skiljelinjer, diskuteras idag som pragmatiska ståndpunkter, eller rent av, som evidensbaserad lönepolitik. För att förstå varför facken idag relaterar som de gör till ”individuella löner” och ”lönespridning”, måste man förstå den process som har lett fram till de konnotationer som dessa, ursprungligen högerpolitiska begrepp, har bibringats genom de senaste fyrtio årens kamp om problemformuleringsprivilegiet på lönebildningens område. På motsvarande sätt måste man förstå hur ”tarifflöner” historiskt har varit ett medel för fackets vänsteranstrukna ”solidariska lönepolitik”, d.v.s. gemensamt framförhandlade löner som har stärkt löntagarkollektivet på arbetsgivarens bekostnad. Om dagens fackföreningar skulle få för sig att på allvar utmana den rådande ordningen så skulle de omedelbart få erfara det ytterst kraftiga genmälet från ett mäktigt etablissemang som vant sig vid att stå relativt oemotsagda med privilegiet att äga dagordningen. På kort sikt är det osäkert om facken skulle ta sig helskinnade genom en sådan drabbning.
samtider 