Det är lätt att moralisera över ordningsbetyg. Sett till de problem man tror sig kunna lösa är förslaget ett slag i luften, men det får stora och långsiktiga konsekvenser för våra barn och unga. Förslaget blockerar också en viktigare diskussion, den om de systemfel som utgör skolans verkliga bekymmer. Symbolpolitik är gratis och riskfritt, strukturreformer kostar, både i kronor och politiskt mod. Att förslaget om ordningsbetyg kan samla en riksdagsmajoritet, säger mer om samtidens auktoritära strömningar, än om vilken politik som skulle kunna gynna en allmänt samhällsnyttig utveckling.
Bortsett från dessa moraliskt uppenbara aspekter på sakfrågan, borde man nog också diskutera politikens syn på detta med att införa och att avskaffa saker och ting. Dessa två storheter behandlas sorglöst som om de vore två sidor av samma mynt. Så är det inte. De systemiska 
skillnaderna mellan att införa och att avskaffa är väsentliga. Låt mig exemplifiera.
Sverige är en monarki. Att styrelseformen egentligen utgör en anakronism är de flesta överens om. Sverige avskaffar likväl inte sin monarki. Om Sverige istället hade varit en republik, förefaller det osannolikt att någon skulle komma på tanken att införa monarki. Det finns således systemiska skillnader mellan att införa och att avskaffa. Kunskapen om detta förhållande är svagt utvecklat hos dagens politiker och ledare.
Jan Björklund säger sorglöst att ordningsbetyg finns i Norge, och att man där inte diskuterar att avskaffa dem. Det är inte sant. Det finns en opinion i Norge för att de skall avskaffas, men den vinner ingen tillräcklig parlamentarisk majoritet. Det finns heller inte, vad jag vet, någon forskning som kan berätta att ordningsbetygen skulle vara särskilt välgörande för det norska utbildningssystemet, snarare tvärtom. Därmed vet vi inte heller om Norge hade övervägt att införa ordningsbetyg om de, liksom Sverige, hade avskaffat dem. I denna fråga blir den internationella utblicken intetsägande.
Resonemanget ovan kan förefalla hypotetiskt, men handlar om högst avgörande aspekter av det politiska hantverket. Låt mig ta ytterligare ett exempel.
När Sverige valde att bli medlemmar i EU, skedde det i en folkomröstning. Landets ekonomiska elit var övertygade om det nödvändiga i ett medlemskap, och därför gick i stort sett alla resurser till Ja-sidan. Trots denna exempellösa mobilisering kantad av hotbilder och 
skräckvisioner, var det med minsta möjliga marginal som ja-sidan till slut lyckades få sitt mikroskopiska försprång. Priset var polarisering och mätningar efter inträdet har genomgående visat på såväl polariseringen, som en svängning till stabil majoritet för ett utträde, vilket trots det inte har skett. Det politiska landskapet, för- och emot, har dessutom ömsat skinn i takt med att EU:s dagordning har förändrats. Att införa, var något helt annat än vad som nu blir att avskaffa, om Sverige mot all förmodan gör en swexit.
Förr i världen fanns det en medvetenhet om, och respekt för, de systemiska dilemman jag har försökt beskriva ovan. Det tog sig uttryck i att lagar och politiska beslut bereddes mycket noggrant innan de sjösattes, eller avlägsnades. Exempelvis lades förslaget om svensk enhetsskola redan i 1946 års skolkommission. Den testkördes sedan i över ett decennium för att beslutas i riksdagen 1962 och inte vara helt genomförd förrän 1972.Ordningsbetygens avskaffande var en del i denna omfattande beredning. Sådana ledtider är helt otänkbara i dagens opinionsstyrda kvartalspopulism. Om riksdagen nu, utan tillstymmelse till forskning eller beredningsunderlag, väljer att höfta till ett bedömningssystem med ordningsbetyg, blir det svårt att i närtid avskaffa dem igen oavsett deras konsekvenser för svenskt utbildningsväsende. Det är i så fall både ansvarslöst och amatörmässigt agerat.
samtider 