Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Pedagogik’

Ämne: Murning (inom ramen för ett övergripande tema ”den goda hantverkaren”)

4/5-11

I går hade jag nöjet att iaktta ett lärande möte. Eleven – en ganska osäker och utsatt 16-åring, Läraren – en trygg och kunnig yrkesman som förstått vikten av bemötandet och relationen i det lärande mötet, Uppgiften – att ta sig diagonalt genom en tegelsten. Detta sker med en skarp klinga på en vinkelslip. Momentet är riskfyllt, om eleven slinter eller verktyget hugger kan scenen snabbt bli mycket blodig. Eftersom jag känner eleven och hans lynne vågar jag knappt titta på. Läraren instruerar kunnigt och tålmodigt hur snittet ska ligga och hur maskinen ska hanteras. Han finns lugnt vid elevens sida, ger förtroende, men är helt koncentrerad på elevens rörelser. Han kan korrigera mjukt genom att lägga en hand på elevens axel, manövrera och peka. Han använder ofta ordet ”bra”. Resultatet blir bra, eleven strålar av stolthet. Scenen fångar essensen i det lärande mötet. Denna lärare är fantastisk. Det han gör ser så enkelt ut, men jag vet hur krävande det är. I min värld finns det många sådana lärare. Svensk skola är fantastisk.

5/5-11

Idag lades lektionen upp så att tre murarelever skulle lära mig de olika ingående momenten vid putsning av vägg. Läraren meddelade de överraskade eleverna att vi idag hade en ny elev (jag) och att eleverna idag var lärare och handledare. Först lärde Magnus mig hur bruk blandas så att det har rätt konsistens för putsning. En skottkärra kördes till blandaren på övningsgården. Denna kunde förses med bruk från en silo med hjälp av en knapptryckning. Vatten sprutades manuellt i blandaren från en slang via ett galler. För att fästa på vägg får bruket inte vara för rinnigt. Hellre lite för torrt, vilket kan korrigeras med att tillföra extra vatten under själva arbetet. En kärra bruk kördes in till den aktuella muren.

Willy visade mig hur en sektion på 1 meter riggades med hjälp av två trästavar som skulle sitta i våg i bruk två cm ut från muren. Muren hade dessförinnan ”ruggats” med löst bruk för att putsen skulle fästa bättre. Bruket slängs på väggen med en slev och den speciella ”knycken” är viktig för att bruket alls ska fästa. Att få tjok upp till 2 cm att fästa, och sitta diagonalt på rätt ställe visade sig vara krävande. Jag tackar mina handledare för att de tålmodigt fortsatte instruera tills det fungerade hjälpligt. Vattning av själva muren var nödvändigt. Till slut har man lyckats åstadkomma en diagonal sträng med bruk som är två cm tjock och staven trycks in i denna och fixeras med hjälp av ett vattenpass.

Keith visade hur skurningen går till. Mellan de två trästavarna vattnas muren och man börjar sedan från golvet slänga bruk med slev, cirka 3 decimeter upp på väggen. Därefter hålls en en meter lång bräda så att ytterändarna vilar mot de vertikala pinnarna. Denna förs sedan försiktigt uppåt samtidigt som den ruskas
i sidled. Resultatet ska bli en fasad som kan putsas. Sucessivt arbetar man sig upp för muren cirka tre decimeter i taget. Efter att ha torkat i cirka en timme kan den slutputsas.

6/5-11

Besök av en författare Renzo Aneröd. Renzo är ursprungligen hantverkare och ska under en timme hålla workshop med eleverna. Fokus är varför värderingarna i dagens samhälle ser ut som de gör. En av skolans lärare inleder och återknyter till författarens bok Vildsvinet som alla elever har läst. Renzo beskriver  rapsodiskt 90-talets snabba förändringar med invandring, ökade klyftor och hög arbetslöshet. Han beskriver vidare hur det ur detta uppstått subkulturer som dagens generationer tar för givna, men som ytterst har sitt ursprung i samhällsutveckling och politiska beslut. Eleverna är mycket deltagande och igenkänningsfaktorn är hög. Man diskuterar de traditionella värderingar som är knutna till byggyrket och dessa värderingars ursprung. Lektionen är en del av samverkan mellan karaktärsämnena och svenska. Målet är att eleverna ska bli varse sina värderingar, få argumentera för dem, ompröva så att de verkligen kan stå för vad de säger. Identitetsstärkande och viktigt för ”den gode hantverkaren”.

Read Full Post »

Jag gillar inte att vara reaktiv men ibland brinner hjärnan. Så känns det inför den djupt obehagliga stridsskrift som Skolinspektionens direktion har författat i Svd under rubriken ”Vi tvekar inte att straffa skolorna”. Måltavla för deras vrede är några av landets mest utsatta skolor belägna i den svenska nyfattigdomens absoluta epicentrum. De som kritiserar företräder ett statligt verk med privilegier och resurser som de kritiserade skolorna bara kan drömma om. Deras rätt att oemotsagda döma har förlänats av en populistisk utbildningsminister och förstärkts av okritisk massmedia. Gemensamt kramar de det sista av framtidstro ur det svenska skolsystemet och vi ser redan tecknen på hur rädsla för repression och skamstraff lamslår allt större delar av svensk utbildningsverksamheten.

År 2008 lades ”myndigheten för skolutveckling” ned och ”skolinspektionen” inrättades i dess ställe. Skolinspektionen har helt befriats från skolutvecklande ansvar och kan fullt ut fokusera på att söka svagheter hos enskilda skolor. De samverkar i detta uppdrag med massmedia genom total transparens vad gäller inspektionsresultat och täta pressmeddelanden gällande förhållanden vid inspekterade skolor. Det finns redan tecken på att denna nyordning har förändrat den skolreformerande beslutsprocessen i grunden. Skolreformering som traditionellt sett är en trög process blir genom denna konstruktion mycket snabb och effektiv. Landets utbildningsminister kan presentera en idé, exempelvis att det behövs mer kateder, skolinspektionen uppdras att finna stöd för detta, en ny förordning om lärarledd undervisning kan produceras som skolinspektionen med hot om tvingande åtgärder och offentlig exponering kan tillse blir implementerad i den lokala verksamheten. Bilden av skolans kris och misslyckande har konkretiserats till att gälla namngivna skolor, stadsdelar, kommuner och skolformer, i några fall enskilda pedagoger och beslutsfattare. Men blir något bättre?

Skolinspektionen har anammat ett repressivt styrsystem där uppdraget utförs med fluffigt regelverk och ett lyhört öra i maktens korridorer. Systemet är inget nytt. Det har prövats fullskaligt i sovjetunionen och dess lydstater. Det kännetecknade rent allmänt den predemokratiska staten. Skolinspektionen säger sig bygga verksamheten på vetenskap och beprövad erfarenhet. Man undrar i sitt stilla sinne hur mycket mer beprövad den erfarenheten behöver bli. Tecknen på en skola som stelnar ser vi redan.

Just nu ser skolorna om sina hus. Ingen vill ju bli uthängd och bespottad. Man lär sig successivt hur inspektionen klipper och klistrar bland paragrafer och måldokument. Man finner de rutiner som krävs för att rentvå sig, undvika risker och skjuta problem ifrån sig. Att organisationer svarar på ett yttre repressivt hot med dessa strategier lär oss all beprövad erfarenhet. Verksamheten bygger ett skal av skyddande byråkrati, blir bra på juridisk formalia och skapar defensiva kollegiala strukturer. Den verksamhet som har varit dynamisk blir statisk. De relationella förhållningssätten ersätts av instrumentella och meddelarskyddet förvandlas gradvis till institutionaliserat angiveri. Vill vi våra barn denna skola? Tja, den beprövade erfarenheten säger oss att resultaten på de nationella proven nog kan stiga i ett rädslans regemente. Och i Skolinspektionens Sverige väger mätbarhet tyngre än det mesta.

Jag blir gråtfärdig när jag ser kommunala fritidspolitiker stå med skammens rodnad på kinderna och be inspektionen om ursäkt för skolornas resultat. Jag blir förtvivlad när jag ser aningslösa rektorers hurtiga prat om att de kvasijuridiska inspektionsprotokollen kan bli en del i utvecklingsarbetet. Utan självrespekt och eftertanke, utan tillstymmelse till fördjupad analys förmedlar de ängsligt vad de hoppas är rätt svar på en fråga de inte förstår.

Tack och lov lever vi i en demokrati. Allt fler kommer att börja undra och ställa frågor om denna märkliga symbios med såväl makten som massmedia, allt fler kommer att läsa och fundera över den flod av  kvasijuridiska hastverk som framställs med klipp-klista-kopiera-metoden och formligen väller ut från myndigheten. Allt fler kommer också att bli förundrade över ett statligt verk som behandlar skolans lagar och planer, normativa som stadgande, som om det gällde åtalspunkter i ett brottsmål.  Jag tror att om inte förr, så senare, kommer eftervärldens dom att drabba Skolinspektionen. Och den blir hård. För i demokratin är respekt, lyhördhet och förtroende de bärande elementen i all form av konstruktiv utveckling.

Read Full Post »

De flesta har fått den välkända filosofiska frågan om huruvida ett träd som faller i en skog utom hörhåll för alla ändå ger ifrån sig ett ljud. Det korrekta svaret anses vara nej. Man hänvisar då till ljudalstringen som en mekanisk process där molekylernas kedjereaktion resulterar i att överförd transmittorsubstans i hjärnan genererar den retning eller förnimmelse som vi brukar kalla för ljud. Den molekylära kedjereaktionen (i luften) äger däremot rum oavsett om det finns öron i närheten eller inte.

Problemet med denna lösning är att den inte förklarar själva förnimmelsen, eller vad är det att höra ett träd som faller? Sedan Descartes dagar vilar vår världsbild och vetenskapens förklaringsmodeller på en tydlig åtskillnad mellan materiens processer och det upplevda. Händelseförloppet fram till smak, doft, tanke och
liv kan förklaras, men exakt där, på tröskeln till det som egentligen är intressant, övergår vetandet i tro, spekulationer och metafysik.

Existerar själva trädet som faller i skogen då inga ögon finns där som kan se? I princip skulle svaret kunna vara nej eftersom premisserna är de samma som i första exemplet. Möjligen ett mer svävande nej. Fotoner vill ju inte uppträda som förväntat enligt mekanikens regler och hela tanken på att saker måste iaktas för att existera känns otillfredställande.

Vi vet ju också att det omvända förekommer, vi hör plötsligt ljudet av ett fallande träd trots att det inte finns där. Vi kallar det då för att hallucinera, inbillning. Men implikationen är intressant. Förnimmelsen kan uppstå trots frånvaron av hela den föregående mekaniska processen.

Emellertid, det finns oavvisliga bevis för att den mekaniska processen i hjärnan måste äga rum för att en förnimmelse ska uppstå oavsett om trädet faller eller ej, när man dagdrömmer eller hallucinerar. Därmed bör vi kunna sluta oss till att saker ”inte bara händer” oavsett om vi talar om träd i skogen eller våra egna fantasier. För att överhuvudtaget kunna förnimma tanke, idé eller fallande träd krävs den händelsekedja som jag har kallat för mekanisk process. Om inte i yttervärlden så, nödvändigtvis i hjärnan. Bateson (se inlägg 1) hade uttryckt det (han är död) som att ”andliga processer kräver beledsagande energi”.

En rimlig slutsats av ovanstående är att västerlandets 400 år av Descartesianska dualism är en epistemologisk återvändsgränd, en villfarelse som oftare än vi tror leder oss vilse i våra tankar. Förnimmelsen av ljudet från ett fallande träd är inte något väsenskilt från den föregående processen utan en integrerad del av händelseförloppet. Förnimmelsen av ett ljud och den mekaniska kedjereaktionen är olika aspekter av samma sak ungefär som perspektivskiftena i historien om den blinda och elefanten.

Jag tänker i kommande inlägg göra resonemanget ovan mer begripligt med exempel från embryologi och paleontologi men har inte tid just nu eftersom högst konkreta ogräs som finns i mina land verkar bortse från alla epistemologiska förklaringsmodeller. . .eller så har de förstått mer än oss. För inget ogräs någonsin har väl funderat över satsen ”cogito, ergo sum”? Likväl rör dom sig.

Read Full Post »

”En målorienterad strategi för att organisera och leda skolan, en struktur för verksamhetsutveckling samt en processorienterad pedagogisk form för att strukturera undervisningen kring eleverna som individer och i grupp. Undervisningen struktureras kring tre processer; självkunskapsprocess, tillämpningsprocess och kunskapsprocess, vilka tillsammans utgör grunden för kompetensutveckling och lärande. Demokrati, elevinflytande, delaktighet, mångfald, motivation, socialt ansvar, socialt samspel, kreativitet, företagsamhet, värderingsarbete, arbetsmiljö, jämställdhet, marginalisering och utanförskap är områden och frågor som naturligt integreras i den pedagogiska formen.” och bla bla bla…

Vad handlar ovanstående om? Är det någon ”karriärkåt reformpedagog” som fullständigt har tappat markkontakten eller är det en Zaremba som med inskjutna citat raljerar över det flumm som har ersatt katedern i dagens skola?

Nej, tvärt om.

Citatet beskriver det bärande pedagogiska elementet i den skolreform som under Jan Björklunds ledning nu sjösätts. Det kallas för Entreprenöriellt lärande.

Kan någon förklara för mig hur denna processorienterade pedagogiska form, efter alla ordning och reda, kunskaps och katederdiskussioner nu plötsligt kan utgöra högsta pedagogiskt mode för samma konservativa skoldebattörer som ägnat timmar och spaltkilometer i våra media åt att spy galla över PBL och andra reformpedagogiska metoder? Vari ligger de avgrundsskillnader som gör PBL till metoden från helvetet, entreprenöriellt lärande till en avgörande framgångsfaktor? Jag förstår det helt enkelt inte.

Har insikter förmedlade av progressiv pedagogik plötsligt sjunkit in i medvetandet på kretsen runt Björklund?

Eller, det kan väl inte vara så illa att metodens hela förtroendekapital ligger i de associationer till näringsliv och fri företagsamhet som termen entreprenöriellt lärande kan ge? Det vore förfärligt, speciellt med tanke på det osmidiga tungsnubblande som ligger redan i uttalet av själva metoden.

Read Full Post »

« Newer Posts