pedagogiskt ledarskap

Posts Tagged ‘pedagogiskt ledarskap’

Pedagogiskt ledarskap dekonstruerat

Posted in Skoldebatt, tagged bo nestor, definitioner, nina wahlström, pedagogiskt ledarskap, per kornhall, rektor, skolinspektionen, skolledarna, skolverket, sven-eric liedman on februari 25, 2016| Leave a Comment »

pedled 6

Det faktum att Skolinspektionen för ett par år sedan avgivit en definition på Pedagogiskt ledarskap har väckt begränsad uppmärksamhet. Skolledarnas förre ordförande Lars Flodin menar att, Skolinspektionen har valt en bra definition av begreppet pedagogiskt ledarskap i sin rapport. Förbundet delar uppfattningen att implementeringsarbetet med de nya reformerna har inneburit ett steg på vägen mot ett mer systematiskt förhållningssätt när det gäller kvalitetssäkring och utveckling. (Skolledaren, 2012). Det är en av få kommentarer. Skolledarna har senare omprövat sin uppfattning, vilket jag återkommer till.
Principiellt, utifrån skolväsendets organisatoriska uppbyggnad, kan man tycka att avgivandet av en dylik definition borde hänföras till Skolverket, vilka ju har till uppgift att förse skolan med styrdokument, utveckla dessa samt kommunicera möjliga tolkningar av dem. Att Skolinspektionen ändå gör detta som en självpåtagen uppgift kan säga något om den myndighetskultur de verkar i.

pedled 3 Jag börjar dock bena i en innehållsanalys av Skolinspektionens definition. Jag har valt en enkel design för innehållsanalysen där jag vill kunna identifiera vad i definitionen som utgör subjekt, vad som är objekt, vad relationen mellan subjekt och objekt innehåller samt huruvida några ”korrektiv” har kopplats till subjekt respektive objekt.

Pedagogiskt ledarskap är allt som handlar om att tolka målen samt beskriva aktiviteter för en god måluppfyllelse i relation till de nationella målen i skolan och för att förbättra skolans resultat så att varje elev når så långt som möjligt i sitt lärande och sin utveckling. Det betyder att rektor måste ha kunskap om och kompetens för att tolka uppdraget, omsätta det i undervisning, leda och styra lärprocesser, samt skapa förståelse hos medarbetarna för samband mellan insats och resultat.(Skolinspektionen, 2012)

Vad jag kan se är det endast bisatsen leda och styra lärprocesser som har att göra med vad som skulle kunna vara pedagogiskt ledarskap. Den första meningen är fullt ut en allmän definition av nationellt styrd skola. Begreppet Pedagogiskt ledarskap kan helt enkelt bytas mot skolverksamhet… är allt som handlar om att tolka målen samt beskriva aktiviteter för en god måluppfyllelse i relation till de nationella målen i skolan och för att förbättra skolans resultat så att varje elev når så långt som möjligt i sitt lärande och sin utveckling.

Huvudsatsen i andra meningen, Det betyder att rektor måste ha kunskap om och kompetens för att tolka uppdraget, beskriver en förutsättning för ledarskap, vilket som helst. Denna huvudsats följs av bisatsen, omsätta det i undervisning, vilket nog de flesta betraktar som den centrala förmågan i läraruppdraget. Skolinspektionens syftning blir obestämd.

pedled 1 Den avslutande bisatsen, samt skapa förståelse hos medarbetarna för samband mellan insats och resultat, beskriver ett individualistiskt, prestationsinriktat och fostrande chefskap, åter frikopplat från begreppet pedagogik. Dessutom är det möjligt att tolka begreppet insats som syftande på individuella prestationer i en skolmiljö där det ofta är processinriktad samverkan och liknande som avgör resultatet.

Skolinspektionens definition av begreppet ”pedagogiskt ledarskap” reser således i min analys många frågetecken. Det är svårt att förstå på vilket sätt denna definition kan verka klargörande för innehållet i Skolinspektionens granskning av rektors ledarskap, så som den utförts enligt rapport nr 2012:1 (Skolinspektionen, 2012).

Skolinspektionen är inte först om att formulera en definition på Pedagogiskt ledarskap. I sin text ”Pedagogiskt ledarskap och pedagogisk ledning” (Nestor, 1993), väljer Bo Nestor att definiera begreppet på följande sätt,
Det inflytande en skolledare utövar i förhållande till lärare genom olika handlingar, som syftar till att påverka dem att utveckla undervisningen i enlighet med de mål och riktlinjer som anges i skolans styrdokument.

Denna definition lyckas i en mening visa på ledarskapets innebörd samt konkretisera vad i skolans verksamhet som ska påverkas samt hur detta ska ske.

pedled 5 Det har förflutit 20 år mellan Bo Nestors definition och Skolinspektionens. Går något att utläsa ur det?
I Nestors definition utgör rektor det tydliga och aktivt påverkande subjektet för begreppet pedagogiskt ledarskap och ställs som sådant i relation till skolans lärare, objekten. Rektors, subjektets aktiviteter syftar till att påverka lärarnas, objektens, aktiviteter i den riktning som anges i skolans styrdokument. Tankegången är lätt att följa och innehåller ett begränsat antal tolkningsmöjligheter.

I Skolinspektionens definition syftar inte längre begreppet pedagogiskt ledarskap direkt på rektor som subjekt. Pedagogiskt ledarskap är istället …allt (min betoning) som handlar om att tolka målen, samt beskriva aktiviteter för en god måluppfyllelse i relation till de nationella målen i skolan och för att förbättra skolans resultat så att varje elev når så långt som möjligt i sitt lärande och sin utveckling. Därefter förklarar Skolinspektionen vilka krav detta ställer på en rektor. I sin definition har Skolinspektionen således gjort rektor till objekt. Definitionens subjekt tycks förflyttat uppåt en nivå för att bli synonymt med avsändaren. I riktning mot vem rektor utövar sina aktiviteter förblir outtalat utom i den sista bisatsen där förståelse för sambandet mellan insats och utfall skall skapas hos medarbetarna.

Skolans reformcykel 1990-1994 hade genomgripande konsekvenser för det nationella skolsystemets utformning. I dess inbyggda spänningar finner man fröna till skolans senaste reformcykel, 2008-2012. Mellan Bo Nestors definition av pedagogiskt ledarskap från 1993 och Skolinspektionens definition från 2012 kan man i tid placera forskaren Ninni Wahlströms kommentar om pedagogiskt ledarskap från 1998,

Rektor har fortfarande inte nått fram till positionen som en självklar pedagogisk ledare för skolan – kanske för att ingen riktigt vet hur en sådan ser ut? Personal och rektor behöver tala sig samman om vad de avser med begreppet ”pedagogisk ledare” på sin skola… (Wahlström, 1998 s. 71).

Citatet kan illustrera stämningar i det sena 90-talets skola där en decentraliserad målstyrd organisation fortfarande sökte sina former. Under 2000-talet har detta sökande utvecklats till en kamp mellan de olika aktörerna i skolväsendets komplicerade styrkedja om initiativ och formuleringsprivilegium. Denna, de senare årens motsättningar finns beskrivna ur olika perspektiv i böcker som ”Hets” av Sven-Eric Liedman (Liedman, 2011) och ”Barnexperimentet” av Per Kornhall (Kornhall, 2013).

Man bör kunna pröva om de förskjutningar som förekommer i definitionerna av begreppet ”pedagogiskt ledarskap” i detta perspektiv kan tolkas som att dagens skolväsende består av flera ”beslutsnivåer”, som utifrån sin roll i styrkedjan, sin tolkning av det egna uppdraget, samt delvis i konflikt med andra beslutsnivåer, tolkar skolans verklighet, verksamhet och uppdrag på disparata sätt.

Denna uppfattning stärks då jag återvänder till den kommentar förbundet Skolledarna gjort till Skolinspektionens definition av pedagogiskt ledarskap. Deras ordförande Lars Flodin menar i februari 2012 att Skolinspektionen har valt en …bra definition av begreppet… (Skolledaren, 2012). Ett och ett halvt år senare har Skolledarna fått ny ordförande och gör en helomvändning gällande synen på Skolinspektionens definition. I ”Dagens samhälle” talar ordförande Mats Nilsson om att …felfinneri och angiveri hotar rektorns ledarskap i skolan. (Dagens Samhälle, 2013) och på förbundets hemsida lanseras en helt egen definition av ”pedagogiskt ledarskap” (Skolledarna, 2013) i tydlig opposition till Skolinspektionen.

pedled 2 Vi kan här skönja en motsättning mellan vad som kan betraktas som den ”politisk styrande nivån”, företrädd av Skolinspektionen och den ”förvaltande verksamhetsnivån” företrädd av Skolledarnas riksförbund. Lägger vi därtill skolans egentliga huvudmannanivå, samt hur dessa vill beskriva ledarskapet i skolan, kan vi se tre olika ledningssfärer med tre delvis olika tolkningar, kanske agendor. Ur det senaste avtalet mellan skolans huvudmän och de fackliga organisationerna kan vi läsa följande om det pedagogiska ledarskapet,

Ledarskapet i skolan måste utvecklas. För detta har skolchefer (eller motsvarande) huvudansvaret. Det krävs närvarande pedagogiska ledare som, tillsammans med lärarna och deras fackliga företrädare, tar ansvar för förändringar och förbättringar som måste göras. Det kräver en tydlig ansvarsfördelning. En systematisk uppföljning och utvärdering av elevernas resultat är nödvändig. Skolan ska vara en modern arbetsplats. Det är naturligt att skolledare och lärare prövar nya metoder, tillvaratar forskning och tillämpar ny teknik…Skolledningarna behöver ha en tydlig vision om hur skolan kan förbättras. Skolledning och lärare måste ständigt föra samtal om hur skolans arbete ska utvecklas och förändras för att uppnå målen. Parterna har ansvar för att skapa en förtroendefull dialog – med ett ömsesidigt respektfullt förhållningssätt och en god kommunikation i en anda av nytänkande. (HÖK-12, 2012).

Det avslutande citatet visar att huvudmannanivån förlägger ansvaret i fråga om ”pedagogisk ledning” hos skolchefen. Den skiljer sig på så sätt från tidigare redovisade definitioner. Man kan också notera att dess förhållande till Skollagens skrivningar kan uppfattas som problematiskt (Skollagen 2010:800 8§-10§).

Referenser

HÖK 12 (2012) Förhandlingsprotokoll 2012-09-26. Huvudöverenskommelse om lön och allmänna anställningsvillkor samt rekommendation om lokalt kollektivavtal m.m. Stockholm: SKL, Pacta, Lärarförbundet och LR:s samverkansråd.

Kornhall, Per (2013) Barnexperimentet. Svensk skola i fritt fall. Stockholm: Leopard förlag

Liedman, Sven-Eric (2011) Hets. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.

Nestor, Bo (1993). ”Pedagogiskt ledarskap och pedagogisk ledning. Två svårfångade begrepp”. I Stålhammar, Bert (red.) (1993): Skolledare i en föränderlig omvärld. Göteborg: Förlagshuset Gothia.

SFS 2010:800 Skollagen.

Skolinspektionen (2012) Kvalitetsgranskning. Rapport 2012:1. Rektors ledarskap med ansvar för den pedagogiska verksamheten. Stockholm: Skolinspektionen.

Wahlström, Ninni (1998): Virrvarr eller ordning och reda? Om målstyrning i grundskolan. Skolledarhögskolans skriftserie nr 10. Örebro: Örebro universitet. Pedagogiska institutionen

Hemsidor

Dagens samhälle (2013) http://www.dagenssamhalle.se/debatt/felfinneri-och-angiveri-hotar-rektorns-ledarskap-i-skolan-6124?page=185Hämtat 2013-01-07

Skolledarna (2013) http://www.skolledarna.se/Documents/Policydokument/Definition%20Pedagogiskt%20ledarskap.pdf Hämtat 2013-01-07

Skolinspektionen (2012) http://www.skolinspektionen.se/sv/tillsyn–granskning/kvalitetsgranskning/genomforda-kvalitetsgranskningar/rektors-ledarskap-2/definition-av-pedagogiskt-ledarskap/ Hämtat 2013-01-07

Skolledarna (2012) http://www.skolledarna.se/Aktuellt-o-Opinion/Nyhetsarkiv/2012/Nyhetsarkiv/Viktig-granskning-men-bred-analys-saknas/ Hämtat 2013-01-07

lådan

Read Full Post »

Den pedagogiska ledaren och auktoritet III

Posted in Epistemologi, Politik, Skoldebatt, tagged auktoritärt ledarskap, demokratiskt ledarskap, doberman, jan björklund, kropp och själ, lisa lindström, pedagogiskt ledarskap, pisa, rektor, roland paulsen, SÖ, skolan, skolinspektionen, skolpolitik, skolreformer on augusti 25, 2015| 1 Comment »

Förenklat går det att urskilja två slags ledare. Den ena sorten hämtar bekräftelsen för sitt ledarskap hos sina överordnade samt hos dem med större inflytande, den andre hämtar den hos sina underordnade samt hos avnämarna. Den förra sorten bär de egenskaper som passar bra i en auktoritär och hierarkisk organisation, den senare får problem i ett sådant sammanhang men kan fungera utmärkt i en demokratisk organisation.
I skuggan av det auktoritära ledarskapets kris har dessa aspekter av ledarskapet på senare tid åter börjat lyftas fram. Radions program Kropp och själ har gjort ett utmärkt inslag om auktoritärt och demokratiskt ledarskap. Sociologen Roland Paulsens avhandling om ledningskulturen hos Arbetsförmedlingen har rönt stor uppmärksamhet och innovativa ledargestalter som Lisa Lindström hos företaget Doberman börjar ta plats i det offentliga samtalet. Än så länge rör det sig bara om krusningar på ytan men ”det rör sig” och i detta landskap hamnar skolans diskussion om det pedagogiska landskapet ”i brygga” mellan de bägge ytterligheterna. Jag har tidigare berört detta i Den pedagogiska ledaren och auktoritet I och Den pedagogiska ledaren och auktoritet II.

Skolans senaste reformcykel har helt igenom tillåtits bära en enda lekmannapolitikers, Jan Björklunds, prägel. Resultatet har blivit därefter. Reformernas enskilda inslag syftar nästan alla till att förstärka skolans auktoritativa inslag. Det gäller skollagen, skolinspektionen, de centrala målen, betygssystemet, differentieringen av teori och praktik, förste-lärarreformen, lärarlegitimationerna och så vidare. Kontroll, kontroll och kontroll.

Vid skolans förra reformcykel 1989-1994 gällde i stort sett motsatsen. Intentionerna handlade om fördjupad demokrati. Skolan decentraliserades, SÖ avskaffades, skolenheternas självstyre förstärktes, betygssystemet blev målrelaterat, skolpeng infördes, friskolor tilläts och så vidare. Samtliga dessa punkter har (med rätta) utstått hård kritik under 2000-talet men om man läser förarbeten till de olika reformerna går det inte, enligt min bedömning, att se annat än ärligt avsedda demokratiska intentioner (Vad som sedan blev utfallet är en annan och mer komplicerad historia).

I det större perspektivet utgjorde skolans reformcykel 1989-1994 således slutpunkten på efterkrigstidens demokratiseringssträvanden. Vid tiden för den senaste reformcykelns inledning 2007 hade pendeln svängt. ”Den starka ledaren” var åter vad som efterfrågades. Även skolans pedagogiska ledare förväntades kunna utöva sitt ledarskap på ett sätt som formade och satte deras (ledares) prägel på den lokala skolverksamheten. Det är nog först under det senaste året som det i offentliga samtal åter börjar antydas att synsättet inte är oproblematiskt. I spåren av PISA-katastrofer, ett hårdnande samhällsklimat med djupnande klyftor och gungande nationalstater börjar åter det auktoritära ledarskapets inbyggda svagheter göra sig påminda.

Egentligen borde allt det jag har skrivit ovan vara självklarheter. Samhällets infrastruktur blir snabbt mer komplicerad och tekniskt oerhört mycket mer sofistikerad. Samhällets sociala struktur går åt motsatt håll och blir, i det längre perspektivet, allt mer primitiv. Makt, kontroll, inflytande och ägande samlas vertikalt och på allt färre händer när den allt mer komplicerade infrastrukturen kräver motsatsen, det vill säga maktspridning, decentralisering, demokratisering och ökad jämlikhet. Självfallet går det då ”troll” i både skola och samhällsmaskineri. Behovet av ett mer demokratiskt ledarskap är skriande och brådskande, men minns vi ens längre hur man gör?

Det demokratiska ledarskapet existerar, frodas och lever i välmåga men endast i begränsade lokala öar. Det gäller vissa arbetsplatser, vissa bostadsområden och inte minst, vissa skolor. På det viset måste det nog vara. Demokratiskt ledarskap är inget som kan storskaligt implementeras uppifrån. Det hör till sakens natur att det måste få växa fram lokalt på de berördas villkor. Detta kräver kunskap, tålamod, kompromissvilja och mängder av tillit. När dessa grundförutsättningar finns blir det oftast någonting mycket bra. En situation där Alla är vinnare.

Skolan som institution samt dess pedagogiska ledarskap har alla förutsättningar att vara föregångare i en riktning mot en fördjupad demokrati som kan svara mot dagens samhälleliga komplexitet. Idag står dock skoldebatten långt i från en sådan målsättning. PISA-resultaten är diskussionens nav och runt dem rör sig olika stereotypa uppfattningar om hur Skolsystemet, i Singular och med stort S, bör formas och implementeras. Ingen kommer att gå segrande ur den tvekampen.
To be continued…

Read Full Post »

Den pedagogiska ledaren och auktoritet II.

Posted in Politik, Skoldebatt, tagged chef, ledare-följare-situation, makt, organisationspsykologi, pedagogiskt ledarskap, rektor, skolan, skolinspektionen, socialpsykologi on oktober 29, 2014| 1 Comment »

Jag vill minnas att frågeställningen handlade om vad som är särpräglande eller signifikant för rektorsrollen i en skolorganisation. Det var på rektorsutbildningen och vi skulle i en anda av modern seminarieundervisning skriva våra svar på ”post-it”-lappar. Dessa skulle sedan sorteras upp i teman på en av salsväggarna. Jag skrev makten och lönen på varsin lapp. Närmare 50 rektorer skrev runt fyra lappar var och så småningom satt ett par hundra lappar på väggen sorterade i olika kluster. De kluster som varierade teman som pedagogiskt utvecklingsarbete, arbetsmiljöansvar och administration var stora, andra något mindre. Min makten-lapp var helt ensam, likaså min lönen-lapp. De berördes inte heller i den efterföljande analysen.

Under 2000-talet har rektors position i skolorganisationen stärkts. Rektors befogenheter har utökats och fördjupats. Att det är rektor som ska leda skolans pedagogiska utvecklingsarbete är ett stående mantra inte minst hos Skolinspektionen. Och ingen förnekar väl egentligen att en rektor har makt, men själva ordet makt undviks i skolans språkbruk. Än tydligare ryggar skolan i detta sammanhang för att definiera lärare utifrån deras (allt mer) underordnade position. De har att underordna sig och anpassa sig till bland andra rektors maktutövning men som ingående i en analys över skolans organisation är detta perspektiv fullständigt frånvarande… Intressant.
När rektors makt alls diskuteras gäller saken nästan alltid skolans ställning i relation till andra aktörer, t.ex politiker. När skolans inre arbete står i fokus används omskrivningar för makt. Ledarskapsbegrepp i olika varianter, som ledare-följare-situation eller pedagogiskt ledarskap, är populära.

Ledarskap och makt är besläktade begrepp men de är långt ifrån synonymer.Det sägs populärt att en chef har makt i kraft av sin position medan en ledare vinner inflytande i kraft av sina relationsbyggen. Vem som vill kan se att rektorsrollen i formell mening mestadels bygger på det förra. Då det pedagogiska ledarskapet avhandlas ligger dock fokus helt på det senare. Rektor förväntas kunna vara chef och ledare i en och samma person. Vad gäller rektors roll som pedagogisk ledare tenderar man dock att helt bortse från rektors roll som chef, alltså som makthavare. Denna partiella blindhet får konsekvenser och utgör kanske en orsak till att det pedagogiska ledarskapet är och förblir ett något dunkelt begrepp.

Så här definieras ”pedagogiskt ledarskap” av Skolinspektionen:

Rektor antas således inta ett coachande förhållningssätt, vara inspiratör och vägvisare. En coach som anställer, avskedar, bestraffar och sätter lön… Är det en oproblematisk kombo? Jo, tydligen har vi bestämt oss för det. Dock, makt gör saker med människor, både med de som utövar den och de som utsätts för den. Detta har fastslagits i en oändlig rad av social- och organisationspsykologiska studier och är alltså vetenskapligt väl belagt. En rektor som vill sätta skolans pedagogiska agenda måste ha förståelse för att vederbörande i någon mening kommer att bli bemött som chef. Hur individerna i ett lärarlag reagerar och agerar inför en chefsperson grundar sig i livserfarenheter ända tillbaka till barndomen. Någon vet att smickra, en annan att gömma sig, en tredje att obstruera. Provkartan på (delvis omedvetna) reaktioner är bred. Samma sak gäller alla de (delvis omedvetna) fix och trix en rektor ägnar sig åt för att säkra sin maktposition. Utan förståelse för, och kunskap om, denna typ av processer, som ju präglar varenda lokalt utvecklingsarbete på skolnivå, kan det inte existera något pedagogiskt ledarskap. I vart fall inte om vi väljer att organisera skolverksamhet på det sätt vi gör.

To be continued…

Not: Du som är verksam inom skolan bör antagligen helt bortse från ovanstående diskussion. Betrakta då hellre skolan som ett sällskapsspel där du och din position är en av pjäserna. Reglerna utgörs av styrdokumenten. Din rektor är engagerad, vänlig och hjälpsam: Gå framåt tre steg, lyft 5000 kronor från banken. Din rektor är oberäknelig och hotfull på ett vagt sätt: Stå över ett kast eller gå tillbaka till ”gå”.

Read Full Post »

Den pedagogiska ledaren och auktoritet I.

Posted in Epistemologi, Politik, Skoldebatt, tagged auktoritär ledarskapsfilosofi, demokratiskt ledarskap, ledarskap, pedagogiskt ledarskap, riv pyramiderna, skolan, Skoldebatt, stanley miligram, the simpsons on september 25, 2014| 1 Comment »

I ett avsnitt av TV-serien The Simpsons hamnar den ondskefulla Mr. Burns, VD för stadens kärnkraftverk, i fängelse. Hans färglösa assistent Waylon tvingas att ta över ledningen och ser ett tillfälle att ersätta Mr Burns brutala ledarskap med något mer humant. Som den ”hyvens” ledare han är, går han efter jobbet ut och svingar en bägare med delar av sin personal, Homer Simpson och grabbarna. Vid bordet börjar snart de anställda att be om fördelar och ledigheter som Waylon lättvindigt godkänner. Manskapet öser beröm och smicker över Waylon tills hans telefon ringer och han tillfälligt måste avlägsna sig från bordet. Då han gått tar samtalet omedelbart en ny vändning. Waylon idiotförklaras och skämten om hans enfald avlöser varandra. Homer och de andra märker inte att Waylon obemärkt återkommer och att han kan höra vad som sägs om honom. I samma stund bestämmer han sig för att bli som Mr Burns, fast värre.
Denna lilla episod ur The Simpsons är intressant genom den omedelbara igenkänning och identifikation som den skapar. I synen på ledarskapet utgör den en tydlig spegel av sin samtid och anspelar skickligt på de stereotyper som finns i västvärldens kollektiva medvetande. Ledarskapet skildras i episoden längs en enda dimension, det auktoritära, där ytterligheterna utgörs av den repressiva maktens kontroll och den eftergivna maktens låt-gå-mentalitet. Den som kan sin organisationslära vet att detta, som sagt, endast är en dimension av ledarskap. De flesta har exempelvis hört talas om demokratiskt ledarskap, men har antagligen också en ganska vag uppfattning om begreppets djupare innebörd. Att skruva det demokratiska ledarskapet skulle inte fungera i The Simpsons format. Tittarna skulle inte förstå.
Jag nämner episoden ur The Simpson därför att det, när jag såg den, slog mig hur det auktoritära ledarskapet har gjort come-back och under 2000-talet blivit main-stream. När det i vår samtid talas om ledarskap avses implicit det auktoritära. Det har blivit ett axiom. Ledarskap beskrivs i termer som starkt, tydligt eller inspirerande och det har åter blivit legitimt att som ledare peka med hela handen. Om demokratiskt ledarskap någon gång hamnar på agendan villkoras det genast och begränsas av de auktoritära befogenheter som krävs för ett fungerande ledarskap. Det demokratiska blir i sammanhanget anomalin, som stör det rena ledarskapsbegreppet.
Så har det inte alltid varit. En förändring av vårt kollektiva medvetande har omärkligt ägt rum. Efter 2:a världskriget och nazisternas härjningar var alla uttryck för auktoritärt tänkande, lydnads- och disciplinkultur hårt ifrågasatta. Åtskillig forskning inriktades på att kartlägga konsekvenserna av auktoritärt tänkande och ledarskap. Det mest kända exemplet är de experiment som Stanley Miligram utförde vid Yales universitet 1963.
Miligrams experiment utfördes i laboratoriemiljö. Försökspersonerna mötte en auktoritär person i läkarrock som förklarade att det rörde sig om ett inlärningsexperiment. Elever (införstådda med experimentet) skulle få frågor. Om de svarade fel skulle försökspersonerna via en kontrollpanel förmedla elektriska stötar till eleverna. Vid upprepade fel skulle strömstyrkan ökas. Det visade sig att ytterst få försökspersoner ifrågasatte experimentets upplägg och att en förskräckande stor andel var beredda att förmedla elektriska stötar av dödlig styrka till eleverna. Några kunde rent av uppleva en form av förbjuden upphetsning i att göra detta. Auktoritetstro och lydnad visade sig överordnad förnuftet.
Under några efterkrigsdecennier framlades således överväldigande vetenskapliga bevis för nackdelar och risker med auktoritära lydnadsstrukturer. Intresset för alternativa ledningsformer, så som det demokratiska, blomstrade. Ännu på 1980-talet kunde man ta del av helt demokratiska ledarlösa organisationsexperiment. En känd näringslivsdirektör kunde skriva en bok med titeln Riv pyramiderna. Nu har dessa experiment och böcker begravts i glömskans töcken. När de åberopas idag kallas de flum. Det är här begreppet flumskola har sina rötter. Det auktoritära ledarskapet kunde visserligen på rent vetenskapliga grunder förkastas som en farlig och skadlig modell för mänsklig organisation men alternativen till det hann egentligen aldrig få chansen att utvecklas innan den historiska öppningen slöt sig om dem.
Något har hänt på trettio år. Idag är det auktoritära ledarskapet en så självklar del av vår organisatoriska omgivning att den inte urskiljs som auktoritär, utan endast som ledarskap. Den utgör axiomet, det naturliga tillståndet. I skolans värld, på den nya rektorsutbildningen beskrivs rektorer och lärare som ledare och följare där rektorns självklara uppgift är att leda skolans pedagogiska utvecklingsarbete. Lärarna har låtit sig reduceras till utförare av rektors intentioner. Skola utan rektor, organisation utan ledarskap, är en omöjlig, rent av förbjuden tanke. Hur hamnade vi här?
To be continued

Read Full Post »

Skolans kaosgenerator del II

Posted in Skoldebatt, tagged auktoritär ledarskapsfilosofi, demokratisk värdegrund, just-in-time, kaosklass, ledning, organisationsteori, pedagogiskt ledarskap, SKL, skolan, skolinspektionen, skolledarna, skolpolitik, skolverket, styrningsfilosofier on januari 9, 2014| 4 Comments »

I en tidigare bloggtext påstod jag att det är när vi väljer att se bortom enskildheterna i dagens skola som vi får syn på en inkompatibel helhet. Jag påstod att svaret på skolans resultatsmässiga ras är multifaktoriellt att det ligger i skärningspunkten mellan tre dimensioner, skolans ledarskap, dess styrprincip och dess värdegrund. I sammanhanget presenterade jag en teori illustrerad av en triangel, skolans kaosgenerator. Att redogöra för en abstrakt teori i en blogg är lite som att servera grisfötter i gelé på ett barnkalas. Men jag gör det ändå… alltså redogör för teorin.

Teorin utgår från antagandet om existensen av tre separata styrningsfilosofier. Vad gäller de styrningsfilosofier som har dominerat den svenska skolutvecklingen så kan de enligt litteraturen, med avseende på styrningens centrala innehåll, grovt sett indelas i tre typer; den regel/juridiska styrningsmodellen, den ekonomiska (mål-)styrningsmodellen och den informativ/ideologiska styrningen (Se t.ex Lindensjö/Lundgren, 2000 eller Stålhammar, 1991).

Teorin beskriver ett organisatoriskt skoltillstånd som har växt fram som en konsekvens av skolreformer och allmän samhällsutveckling under 1990-talet. Det är emellertid först under den senaste reformcykeln man kan säga att tre separata styrningsfilosofier tydligt har formerats runt tre separata och jämnstarka ledningsnivåer som verkar i förhållande till samma övergripande verksamhetsmål för skolan.

Triangelns konstituerande hörn är inte bara oförenliga, de kortsluter varandra. I sina möten bildar de en ”giftig brygd” som obevekligen skapar vikande kvalité och sjunkande kunskapsresultat. Och tyvärr, de senaste sju årens skolreformer kommer bara att förstärka dessa tendenser (vilket ju redan har skett 2009-2012). För att resultaten ska vändas måste minst två av triangelns hörn omprövas. I varje lyckat lokalt skolexempel har detta redan skett, men nationellt, vilka hörn som ska bort, det är i hög grad en politisk fråga.

Det inbyggda påståendet i Figur 1 och 2 är att tre lika tydliga som disparata styrningsfilosofier/ ledningsnivåer verkar mot ett gemensamt övergripande mål; att åstadkomma och utveckla kompetens, kunskap samt förmågor (hos eleverna).Figur 1 (medel) påvisar vilken styrningsfilosofi det rör sig om. Figur 2 (ansvar) relaterar denna styrningsfilosofi till en bestämd ledningsnivå i verksamheten. Jag skall kort redogöra för de ingående begreppen:

– Skolans politiska nivå har under senare år kommit att i hög grad personifieras av en enskild politiker, utbildningsminister Jan Björklund. Utbildningsministerns retorik bär tydliga drag av en auktoritär ledarskapsfilosofi. Som ideal framstår en vertikalt ordnad regelstyrning där skolans kvalitet och likvärdighet garanteras av disciplinering. Skolans auktoritet upprätthålls och följs från över- till underordnad i en beslutshierarki. Det går att mångfaldiga exempel på hur utbildningsdepartementet och den 2008 inrättade Skolinspektionen verkar enligt denna styrningsfilosofi. Även Lärarnas Riksförbund kan associeras med denna grundsyn. Den föreslagna teorins påstående bygger på att den auktoritära ledarskapsfilosofin i hegemonisk mening kan sägas bilda utgångspunkt för de senaste årens nationella skolstyrning och -politik.

– Genom kommunaliseringen har huvudmannanivån gradvis, genom samarbetsorganisationer som SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) och Friskolornas Riksförbund, kommit att framstå som en allt mer enhetlig aktör. Min teori påstår att det går att identifiera en gemensam ledningsfilosofi som kan karakteriseras som företagsekonomiskt styrningsprincip, syftande till optimering av verksamheten. Principen som sådan har parallellt med decentraliseringssträvanden genom målstyrning, vandrat över från företagsvärlden till offentligt styrd verksamhet (se t.ex. Liedman, 2011). Trenden får ett tydligare genomslag ju närmare den exekutiva verksamheten man befinner sig och präglar därför i hög utsträckning den kommunala/fristående huvudmannens fokus. Enligt denna styrningsfilosofi upprätthålls kvalitet i skolan genom ett adhocratiskt organiserat och projektinriktat arbetssätt där utvecklings- och förändringsbenägenhet betraktas som normer att sträva efter. Tankesättet är besläktat med företagsvärldens ideal att leverera ”Just-In-Time” (JIT-filosofin).

– Min teori påstår att hävdandet av skolans demokratiska värdegrund och arbetssätt, så som den omskrivs i skolans läroplaner, under de senaste åren allt tydligare blivit ett avgörande fokus främst för skolans förvaltande nivå. Som den förvaltande nivån identifieras skolans verksamhetsnivå, som i sitt hävdande av skolverksamhetens normativa värden i stor utsträckning kan stödja sig mot Skolverket och akademierna. Ledningsfilosofin på denna nivå betonar sådant som långsiktighet, meningsfullhet, självständighet, samarbete, kollegialt lärande mm. Det är en styrningsfilosofi som hävdar professionell autonomi och arbetsro mot ”centralstyrning” och ”ideliga omorganisationer”. Verksamhetsnivån når sitt inflytande genom att vara skolverksamhetens utförare och organisatör. Det är också på denna nivå den ”egentliga” professionella kunskapen finns. Under senare år har man kunnat börja ana konturerna av en nationell organisering, i huvudsak via sociala medier.

Om teorin stämmer, får vi syn på vad som kan vara ett antagande om en inkompatibel helhet. Det kan betyda att svaret på skolans resultatmässiga ras (Skolverket, 2013) är multifaktoriellt. Det ligger i skärningspunkten mellan tre dimensioner, skolans ledarskap, dess styrprincip och dess värdegrund. Triangelns konstituerande hörn är inte bara svårförenliga i relation till det gemensamma målet, de kan inverka kontraproduktivt på varandra. Där de möts uppstår olika typer av målkonflikter som obevekligen skapar vikande kvalité och sjunkande kunskapsresultat. Om teorin stämmer, kommer de senaste sju årens skolreformer att bidra till att förstärka dessa tendenser. För att påverka resultaten i en ny riktning måste minst två av triangelns hörn bearbetas. I annat fall löper varje lokalt utvecklingsarbete på en nivå risken att motverkas av de andra nivåerna. Vilka av triangelns hörn som ska bearbetas, samt hur, är i hög grad en politisk fråga. Huvudproblemet enligt teorin, är att tre jämnstarka och disparata styrningsfilosofier/ledningsnivåer i nuläget kan antas motverka varandras syften och att det resulterar i sjunkande kvalitet.

En skolorganisation som befrämjar målen, bör konstitueras av ledningsnivåer med harmoniserande styrningsfilosofier. Vilken som bör väljas är en ideologisk fråga, och vår omvärld har redan visat att det finns mer än en väg som kan leda till skolframgång.

…to be continued

Read Full Post »

Definition av Pedagogiskt Ledarskap

Posted in Fotboll, Skoldebatt, tagged ann ludvigsson, bo nestor, definition pedagogiskt ledarskap, fabio capello, football manager, pedagogiskt ledarskap, rektor, skolinspektionen on februari 17, 2012| 1 Comment »

Just nu står den svenska skolpolitiken extremt bredbent. Det är nära nu till att sömmarna börjar spricka. Med en fot på var sida om helvetesgapet blir det inte så mycket framåtrörelse. När Jan Björklund lägger förslag om ettårig gymnasiepraktik för obildbara, sker det efter flera års skolinspekterande där Skolinspektionen regelmässigt lagt skuldbördan för bristande måluppfyllelse på skolorna. Enligt protokollen har elevmisslyckanden förklarats med att skolans förväntingar inte har varit tillräckligt höga. Detta är också vad den mediaanpassade skolinspektionen har matat ut till en indignerad publik. Märkligt nog samma publik som nu vänder på en femöring och plötsligt anser att det är bättre att ungar utan läshuvud får praktik, än att de inte gör något alls. Färre tycks bekymrade över det nya moment 22 som en prövad skolprofession tvingas hantera.

Är det förresten någon som minns Skolinspektionen? I mitten av december 2011 väckte deras granskning av riksinternaten i Lundberg, Gränna och Sigtuna stor uppmärksamhet. Därefter har de försvunnit från medias radarskärmar. Ett mönster som kan gömma händelser bortom vår insyn. Den som nu vill veta vad Skolinspektionen sysslar med får göra sig omaket att besöka deras hemsida. Och där glimmar den! Efter 60 år av väntan, definitionen på pedagogiskt ledarskap!

Under senare års skolräder har Skolinspektionen regelmässigt förklarat missförhållanden med att rektor har brustit i sitt pedagogiska ledarskap. Alla är överens om att pedagogiskt ledarskap inte syftar på ett ledarskap som är pedagogiskt, utan som bedrivs i en pedagogisk miljö. Utöver detta har meningarna gått i sär. Eftersom begreppet har saknat en entydig definition har förmodligen detta också påpekats för Skolinspektionen. I längden har det då inte ansetts riktigt rättssäkert att bara svara typ, ”spelar roll?”. Således har en officiell definition formulerats, och lyder som följer:

Ridå.

Jag är grymt besviken, men andra verkar nöjda. Skolledarnas Lars Flodin menar att, ”Skolinspektionen har valt en bra definition av begreppet pedagogiskt ledarskap i sin rapport. Förbundet delar uppfattningen att implementeringsarbetet med de nya reformerna har inneburit ett steg på vägen mot ett mer systematiskt förhållningssätt när det gäller kvalitetssäkring och utveckling. Det är dock viktigt att skolhuvudmannen ser sitt ansvar i detta och ger skolledarna det stöd som behövs för att axla Sveriges viktigaste uppdrag”. Å andra sidan har Flodin ofta replikerat medhårs och pliktskyldigt när det gäller denna typ av spörsmål. Jag tror inte att hela hans inre krets står upp och hurrar.

Min åsikt? Vad jag kan se är det endast bisatsen leda och styra lärprocesser som har att göra med vad som skulle kunna vara pedagogiskt ledarskap. Den första meningen är fullt ut en definition av begreppet undervisning. Huvudsatsen i andra meningen beskriver ett ledarskap vilket som helst. Den avslutande bisatsen beskriver ett individualistiskt chefskap, åter frikopplat från begreppet pedagogik. Dessutom tycks begreppet insats syfta på en individuell prestation i en skolmiljö där det ofta är processinriktad samverkan och liknande som avgör resultatet.

Eget förslag? Nej, men det finns gott om dem. Ur mängden kan jag hämta Bo Nestors definition, ”Det inflytande en skolledare utövar i förhållande till lärare genom olika handlingar, som syftar till att påverka dem att utveckla undervisningen i enlighet med de mål och riktlinjer som anges i skolans styrdokument”. Den duger alldeles utmärkt.

Men enklast är nog att helt enkelt sluta använda begreppet. När skolpolitiska beslutsfattare ombeds konkretisera begreppet hamnar de alltjämt i den förenklade föreställningen om att ”rektor ska röra sig ute i verksamheten”. När den ska omsättas i en användbar praxis hamnar man ofelbart i föreställningen om lektionsbesökens välsignade inverkan på skolkvalitén. Över deltagarna i den nya rektorsutbildningen formligen haglar lektionsbesöken. Jag finner denna föreställningsvärd förenklad och lite naiv.

Jag har en son som ofta spelar ett dataspel benämnt ”Football Manager”. Spelet är så långt från action man kan komma. Snarare präglas det av administrativa uppgifter i det oändliga. Idén är att man styr ett fotbollslag, men varje litet ingrepp i lagets karriär kräver hanterandet av oändligt många variabler. Min son kan sitta i timmar och lägga upp individuellt anpassade träningsprogram åt individerna i sin trupp. När det är match kan han lägga en kvart på förberedelser inför en enskild hörna. Vem ska stå var, hur slås hörnan, hur rör sig de olika spelarna när den slås? Och så vidare. Allt detta har han utvecklat mer eller mindre till perfektion. Han vinner ofelbart match efter match. Men gör det honom till en bra fotbollstränare?

Jag ser Fabio Capello eller någon annan av de stora fotbollstränarna. Hörnan ska slås. Från sin plats vid långsidan ser de mönstren. Reptilsnabb reaktion, en viftning till den långe backen som ser sig omkring, smyger närmare stolpen och…mål. Om jag vill bryta ner Fabios ledarskap i en deskriptiv definition som andra kan ta till sig och följa kommer jag ofelbart att misslyckas. Det handlar om kunskap, det handlar om erfarenhet, det handlar om övertygelse, utstrålning och ännu mer erfarenhet. Det handlar om att kunna omsätta allt detta i inre mönster och till snabba intuitiva beslut. Det handlar om mod, att våga misslyckas, om social kompetens och om konsten att låta olika erfarenhetsfält befrukta varandra. I allt detta går Skolinspektionen fullständigt vilse med sin mekaniska och dokumentsbundna syn. De sitter fast förankrade bakom parametrarna i sitt Football Manager.

1980-talets arbetslivsforskning var något viktigt på spåren när de talade om tyst kunskap. Jag tror att den grandiosa och instrumentella roll man nu vill tillskriva skolans rektorer kommer att leda fel. Samtidigt som våra lärosäten sprutar ur sig avhandlingar om bedömning och betyg saknas i stor utsträckning framåtsyftande ansatser när det gäller skolans ledarskap. Ann Ludvigsson som disputerat med avhandlingen Samproducerat ledarskap vid Jönköpings högskola står för ett av få intressanta bidrag.

Read Full Post »