
Ibland kunde man önska sig lite konsekvenstänk från de som tar plats i skoldebatten. Den ter sig annars som ett ihoptrasslat garnnystan med många lösa ändar. Som nu, diskussionen om våra överbelastade lärare och vad man skall göra åt saken. Moderaternas landsmöte är tydliga med att lärare bör avlastas så att de kan undervisa mer. Protesterna från lärarhåll kommer omedelbart. Avlastning, ja tack men inte mer undervisning.
Sista ordet är inte sagt och inga beslut är fattade men jag kan redan nu konstatera att devisen, låt lärare vara lärare och ägna sin tid åt undervisning har hörts en hel del det senaste året. Inte minst har devisen ljudit från lärarfacken i samband med kampanjer för statsimplementerade så kallade lärarassistenter. När det i nästa led av konkretion går upp för dem att mer utrymme för undervisning innebär just mer utrymme för undervisning blir de ledsna. Det var liksom inte så det var tänkt?
Skoldebatten hamnar allt för ofta i denna typ av ogenomtänkta vinkelvolter. En högljudd problembeskrivning får fäste i media och landar hos våra politiker som svarar med en storskaligt framhastad reform av något slag. Om vi funderar över operation lärarassistent så bör en verksam sådan handla om minst tiotusen tjänster, om den skall ge märkbar effekt. Det innebär en årlig nettokostnad på
3,6 miljarder, sannolikt 4,0 miljarder kronor. Vem trodde att det allmänna skulle skjuta till dessa medel ovanpå förstelärarpengar, lönesatsningar och minskade klasstorlekar utan att röra lärartätheten? Det är naivt i så fall. Svensk skola kan inte räkna med några nettotillskott under överskådlig tid. Snarare är det tveksamt om den framgent kan räkna med samma andel av vår BNP. Därför måste skolan reformeras smart och konsekvenserna av varje enskild reform vara ordentligt genomtänkt.
Jag håller i sak med om, om vilket jag har tjatat en hel del, att skolan dras med ett administrativt underskott. Låt mig därför framställa ett par tänkbara nollsumme-scenarion för frågans lösning:
Om vi fullföljer de tankegångar som virvlar runt på M:s landsmöte, i sociala medier och i våra centrala lärarfack så kan vi givetvis välja att ta konsekvenserna av en storskaligt statlig implementering av skräddarsydda lärarassistenter. Dessa tar hand om allt strul som kan störa lärares undervisning och lärare kan dessutom få prov och examina centralt och anonymt rättade. Om lärare avlastas undervisningens fostrande inslag och dessutom avprofessionaliseras i bedömningshänseende, frigörs så klart kapacitet för undervisning. Låt oss säga att denna dessutom inriktas på traditionell katederundervisning, förmedling av centralt formulerat faktainnehåll så som Jan Björklund och hardcore-traditionalister förespråkar, så frigörs ännu mer kapacitet för undervisning. Man skulle, så som görs i vissa skolmodeller, kunna samla lektionsinnehåll med övningar och exempel i mappar, lektion för
lektion, läsår för läsår och på så sätt frigöra ännu mer kapacitet för undervisning. I detta perspektiv finns det inte några starka argument för en undervisningsskyldighet understigande 30 timmar per vecka. Om svårintegrerade elever samlas i specialklasser kan dessutom klasstorlekarna ökas till minst 40 elever/klass. Ingen lärarutbildning behöver längre överstiga tre år (utom möjligen 1:e-lärarnas om de skall organisera mappsystemet). Motsvarande rationalisering kan naturligtvis göras i rektorsledet. Ett så industriellt, positivistiskt och behavioristiskt sätt att tänka kring skola är ovant för oss i Sverige och har svårt att få fäste i den faktiska verksamheten. Emellertid har idétraditionen ett starkt fäste i skoldebatten, som en abstrakt protest mot en demokratisk, värdegrundsorienterad och progressivistisk skola.
En alternativ utgångspunkt är att fortfarande erkänna skolans administrativa underskott men förlägga ansvaret för att lösa detta på skolans professionella verksamhet. De öronmärkta medel som centraldirigerats för att åtgärda ditt och datt får istället tillfalla skolenheten som en budgetförstärkning och uppdraget att lösa problemet tillerkänns den lokala verksamhetens samdistribuerade ledarskap. Lärares och rektorers professionella ansvar
betonas mer än idag. Behovet av centrala och kommunala kontrollsystem lättar, vilket verkar administrativt avlastande i alla led. Om skolenheten bäst optimerar sin verksamhet med lärarassistenter, karriärlärare, ekonomer eller skolsekreterare bestäms av skolenheten. Behov och förutsättningar kan som bekant skilja sig en del mellan skolor. I detta scenario säkrar staten den nationella skolans likvärdighet genom att byta fokus från i första hand kontroller och påbud till att arbeta skolutvecklande.
Summa sumarum: Så som jag önskar mig skolan bör lärares undervisningstid absolut inte öka, snarare tvärtom. Därför att, i gengäld måste lärares professionella ansvar främjas och betonas. Som verksam lärare ansvarar man för att planera, genomföra och följa upp lektioner, liksom
man ansvarar för en samvetsgrann uppföljning och bedömning av varje elev, en kontinuerlig egen fortbildning, liksom man ansvarar inför de politiskt och demokratiskt formulerade mål som finns samlade i skolans läroplan. Om framtidens skola skall ha en chans bör ingen av dessa garanter för yrkets autonomi kompromissas bort, snarare bör de återerövras. Något liknande gäller naturligtvis skolans lokala ledarskap. Inför alla storskaliga implementeringsförslag bör konsekvenstänket därför alltid finnas där, oavsett om det gäller legitimationer, förstelärare, lärarassistenter, ordningsregler, centralt rättade prov eller något annat. Skola är olika och komplex, fungerar allt sämre med storskalighet och likformighet. Skolans avsiktsförklaring är och bör vara demokratiskt beslutad, dessutom respekteras som sådan. Kraften, kunskapen, lärandeorganisationen och framåtrörelsen finns i den lokala skolverksamheten och bör respekteras som sådan.












