Jag är för min del övertygad om att den skola vi format under senare år, inte särskilt väl speglar barnens lärande. Jag betraktar tvååringen som gång efter gång krånglar sig upp i den otympliga rutschbanan. Barns lärande sker med alla sinnen, över allt, hela tiden.
Den nya vurmen för auktoritär förmedlingspedagogik framstår som obegriplig. Barns lärande sker dialogiskt och modellerande, med sin högsta utväxling i vad Vygotskij kallade den proximala utvecklingszonen. Det utgör motsatsen till den konstruerade överordning och underkastelse som utgör den klassiska förmedlingspedagogikens kärna.
Den skola vi format under senare år rustar knappast våra barn för omfattande framtidsutmaningar. Den låser in deras lärande, är en utvecklingsbroms. Den lär dem möjligen lydnad, olydnad och att prestera på andras villkor.
Jag talar inte om någon revolution, att skolsystemet måste vändas upp och ner. Vad som krävs är kulturförändring, egentligen att våga ge plats för en optimistisk och frigörande människosyn. I sammanhanget utgör faktiskt Skolkommissionens delbetänkande en strimma av hopp.
Jag ville bara få detta sagt och mina bevis är till stor del anekdotiska, det vill säga mina egna erfarenheter av barndom, lärargärning och föräldraskap.
samtider 