Det pratades mycket dumt i NATO-debatten. Det ledde oss in i ett medlemskap. Vi lovades en passiv prenumeration på skydd mot ryska stormaktsambitioner. Istället fick vi efter 200 år av fred ett krig från vilket våra söner och döttrar återvände stympade, drogade och traumatiserade; i bästa fall; i andra fall i anonyma zinkkistor.
Att medlemskap i NATO kunde handla om krig, var i den politiska kampen ett argument som viftades undan likt en irriterande fluga. Det handlade inte om krig, utan om att ställa upp för varandra, att värna demokratin och den fria världen. Det handlade om vår trygghet, om att upprätta den nationella stoltheten och om att hålla Vladimir Putin stången.
Att ett Sverige anslutet till NATO var precis vad Putin hett och innerligt önskade sig, var det ingen som anade. Kanske borde vi ha kunnat se hur Sveriges förmenta alliansfrihet var en nagel i ögat på ryssen, en gråzon och ett geopolitiskt gissel i en världsbild som mådde bäst om den var svartvit. I efterhand är det lätt att följa hur det ryska propagandakriget i skön förening med vårt eget, steg för steg drev Sverige in i NATO. Det svenska medlemskapet satte Sverige på den svarta kartan och undanröjde ett moment av osäkerhet åt Putin.
Visst kunde vi se Donald Trump komma. Men att mannen med fingret på knappen för domedagsvapnen skulle kunna bli en Trump var irrelevant i fråga om NATO, hette det. NATO kunde varken underställas en Trump eller någon fascistisk diktatur i Ungern, hette det. Vi var så blåögda och naiva. Vi underskattade så gravt den pressade stormakten, det hotade globala kapitalet och den arsenal av tvingande argument de kunde prestera när kniven låg mot strupen. Det kan vi se i efterhand. Men vi ville det så gärna, precis som vi så gärna ville värme från EU, EMU, Irakkriget och TTIP.
Den storskaliga lösningen blir sällan som man tror. Den blir värre.
Saken blev inte bättre av att den allmänna värnplikten återställdes under den socialdemokratiska minoritetsregeringen. Den blev värre. De av våra ungdomar som inte ville statera kanonmat i Turkiet hamnade i fängelse eller levde som landsförrädare i exil. De som återvände levande blev aldrig mer ens skuggan av sig själva.
Saken blev inte bättre av att ”det nya utanförskapet” motades med nya högerpolitiskt raffinerade recept. De av våra arbetslösa ungdomar som vägrade att statera kanonmat vid den ryskbaltiska fronten förlorade sin rätt till ersättning och försörjningsstöd, gjordes rättslösa. De som gav upp och tog värvning dog som flugor där borta.
Våra politiker och beslutsfattare begav sig aldrig av till någon front. De stannade här hemma och arbetade för att anpassa de nationella nyhetsströmmarna så att vi nåddes av rätt information. Det om alliansens lyckade framstötar, det om hjältedåden vid fronten. De intellektuella rösterna negligerades och fredsivrarna hånades. De hungerstrejkande soldatmödrarna forslades bort av våra rättsvårdande myndigheter. Kriget förblev en abstraktion vars onda skugga föll allt lägre och längre. Först då de första smutsiga bomberna detonerade i våra städer och spred sitt gift på svenskt territorium, först då steg på allvar ett vanmäktigt ursinne ur folkdjupet. Men då var det så dags.
Vi kunde ha valt annorlunda. Vi kunde ha valt att utgöra en envis röst för fred, avspänning och nedrustning. Men det gjorde vi inte. Propagandan, auktoritetstron och den populistiska euforin över alltings enkelhet drev oss åt ett annat håll och gav oss slutet på världsnyheterna. Slutet medgav ingen ångervecka.
samtider 