Betrakta våra arbetsplatser och de konflikter som nästan alltid grasserar på dem. I våra vardagliga meningsutbyten tillskriver vi dem nästan alltid, mer eller mindre rationella orsaker. Det är kollegor som vill olika, chefer som är dumma, resurser som är orättvist fördelade. Konflikterna finns där för det mesta, som ett ständigt bakgrundsbrus i våra arbetsliv. Det är heller inte särskilt många teman som varieras. De är rent av så få och lätt igenkännbara, att den globala armén av välavlönade organisationskonsulter borde ha löst problemet rationellt och slutgiltigt redan för länge sedan. Men det händer inte. Det rör sig uppenbarligen om något mycket mer djupt liggande, något mer undflyende än bristande rutiner eller organisatoriska knutar som kan lösas upp. Många forskare har försökt förstå vad som händer, några har fastnat för det faktum att människan är ett flockdjur. Om din impuls är att sluta läsa redan här, gör det.
Människan är ett flockdjur. Om vi backar ett par steg, betraktar våra konflikter och försöker bortse från deras meningsbärande detaljer så framträder ett universellt mönster av interaktioner som ser likadant ut bland alla flockdjur. Gruppen, och gruppens rangordning, formas i både inre och yttre kamp för att optimera de ingående individernas överlevnadsvärde. Så ser det ut i apflocken, hos lejonen, men även hos oss människor. Ur detta faktum har det inom vetenskapen uppstått en dikotomi som, liksom de flesta dikotomierna, egentligen är falsk. Den skiljer i frågan om våra mänskliga egenskaper ut vad som anses vara natur och ställer det mot vad som anses vara kultur. Under seklernas lopp har premissen fått långtgående konsekvenser för hur vi betraktar vår egen art och för idéer om på vilka grundantaganden vi bör forma våra samhällen.
Dikotomin mellan natur och kultur är falsk därför att dessa sidor av vårt mänskliga väsen är oupplösligt förbundna med varandra. Om vi vill beskriva någon del av oss i termer av ”ren natur”, återstår endast det autonoma nervsystemet samt en uppsättning anatomiska egenskaper, och inte ens dessa grundläggande variabler är helt stabila över tid. Den enkla ”vem-tar-vem-logik” som antas styra det ”naturliga urvalet”, påverkas i människans fall, på ett djupgående sätt av den socio-tekniska infrastruktur vi själva har skapat, och som omger oss. En sådan sak som att bildandet av familj förskjuts uppåt i ålder och att födslotalen sjunker, förklarar vi gärna med kulturella, snarare än biologiska, orsakssamband. I själva verket hänger de fullt ut samman med en enda aspekt av den mänskliga biologin, vårt reflexiva medvetandet. Medvetandet tillåter oss att ur slutsatser om gårdagen planera för morgondagen. Information gällande våra livsval, hämtar vi ur vår omgivande sociotekniska infrastruktur, vilken även den är ett resultat av vårt reflexiva medvetande. Kort sagt, ur det reflexiva medvetandet, denna kognitiva enskildhet och unik för det mänskliga släktet, emanerar allt det vi kallar kultur. Vårt reflexiva medvetande är per definition en ”metafunktion” som förser oss med ”metakunskap”.
Därför blir det biologiska argumentet, så som det används i forskning, politik och överhuvudtaget i vår mellanmänskliga retorik, ganska skrattretande. För vad är egentligen att ta hänsyn till vår biologiska konstitution? Med biologiska argument framförs bestämda uppfattningar om hur våra könsroller bör utformas, hur skolan bör bedrivas och infernaliska metateorier, som den om ”the economic man”. Oavsett vilka argument som lyfts, har de dock ett par saker gemensamt, att de bara utgör aspekter i en omfattande härva av helhet, samt att själva kännedomen (medvetenheten) om dessa aspekter möblerar om den ”spelplan” de är tänkta att beskriva. För om vi menar allvar med att vi accepterar den biologiska premissen, då utgör även konflikterna i vårt arbetsliv, liksom mobbingen i skolan, en del av ett naturligt tillstånd, och frånvaron, snarare än närvaron av detta tillstånd skulle utgöra ett problem för den biologiskt orienterade medborgaren. Att betrakta tioåringen som får sina glasögon krossade på skolgården må då möjligen smärta vissa själar, men bör alltså i ett sådant perspektiv betraktas som ett naturligt mänskligt biologiskt förlopp.
På goda grunder kan man vara skeptisk mot dem som stödjer sina teser med biologiska argument eller idéer om en ”naturlig” ordning. Dels är den ”biologiska sanningen” komplex och motsägelsefull; mot uteslutningsmekanismerna i den prepubertala socialiseringsprocessen står en lika stark potential för att utveckla empati och inkluderingsmekanismer. Dels omformar ”kulturen” kontinuerligt premisserna för den ”biologiska sanningen”; vad som betraktas som ”naturligt” och ”onaturligt” färgas starkt av kulturellt influerade och, delvis stokastiskt etablerade, tids- och rums-markörer. Det vetenskapligt tränade ögat kan förvisso få syn på en del allmängiltiga mänskliga beteenden, så som det inledande exemplets arbetsplats, men få, om ens någon, drar av detta den ”naturliga” slutsatsen att vi bör värna arbetsplatskonflikterna, vår arts naturliga urval. Snarare brukar, ställd inför dylika fakta, den biologiskt orienterade medborgaren anföra diverse pseudo-biologiska argument; ”Så går det med en massa kvinnor på samma plats” eller, ”Så går det med en svag ledare”.
Vad som främst skiljer oss människor från andra djur,är alltså vårt planerande och reflexiva medvetande. Man kan förvisso även peka på vår stora hjärnvolym, vår upprätta gång och vår ”motsatta” tumme, men det är medvetandet som låter oss upptäcka biologiska aspekter av oss själva som vi, när vi får syn på, blir medvetna om, också kan påverka viljemässigt långt bortom våra nedärvda instinkter. Att exempelvis lösa arbetsplatskonflikter är svårt ja, men långt ifrån omöjligt. Om vi betraktar saken på detta vis, måste vi konstatera att människan har ett stort mått av fri vilja. Vi kan, när vi vill, sätta upp gemensamma mål och, oavhängigt ”biologiska sanningar”, förverkliga dessa.
Den skarpsynte läsaren upptäcker antagligen en grundläggande motsägelse i min framställning. Å ena sidan hävdas en stark biologisk determinism, å andra sidan hävdas ett stort mått av mänsklig fri vilja. Precis så komplext är det. Vi föds som biologiska varelser. Parallellt med att våra nedärvda egenskaper sätter gränser för, och determinerar vår utveckling, utvecklar vi ett reflexivt medvetande som, i samverkan med de sociotekniska miljöfaktorer som omger oss, gör oss medvetna om våra ”oreflekterade (instinktiva) beteenden” och därmed, gör dem tillgängliga för manipulation. Man skulle kunna uttrycka det som att ”kunskap om…” är den faktor som tillåter oss att undertrycka vår nedärvda biologi till förmån för planerade handlingar av ”fri vilja” eller, när vi medvetandegörs om alla oönskade och destruktiva konsekvenser av att krossa glasögon på en skolgård, väljer vi andra mer konstruktiva handlingsalternativ. Det är inte okomplicerat för oss, men det går.
Som ”kronjuvelen” bland våra föreställningar om biologiskt nedärvda egenskaper, måste vi nog utnämna vår osvikliga tendens att organisera våra samhällen efter principen om auktoritet och underordning i en hierarkisk struktur. Om inte alla civilisationer tar sin början i denna organisationsform, så går de i vart fall under med den. Hierarkier bygger vi oftast oreflekterat, vare sig de behövs eller inte. Det finns förvisso sammanhang där den hierarkiska organisationen ger uppenbara vinster, men långt ifrån som den slentrianmässiga tillämpning och det organisatoriska axiom den är. Vissa vill kalla vår tendens att forma och upprätthålla hierarkier för ett lika ofrånkomligt ”naturligt”, som okomplicerat önskvärt, tillstånd; tro dem inte. All tänkbar empiri pekar i en annan riktning. Där det förekommer hierarkier förekommer det nästan alltid problem, ju mer hierarkiskt, ju mer problematiskt. Under det senaste halvseklet har forskning inom olika discipliner frilagt en lång rad problematiska omständigheter som, i kombination med dagens sociotekniska infrastruktur, tenderar att uppstå kring vår ”drift” att i alla sammanhang organisera oss ”oreflekterat hierarkiskt”. Den mest besvärande gemensamma konklusionen i denna forskning är att de hierarkiska strukturerna uppmuntrar processer som, över tid tenderar bidra till att strukturen degenererar och blir ”giftig”, eller starkt självförstörande. Trots detta, förekommer knappt något principiellt ifrågasättande av den hierarkiska organisationsformen.
Så långt kommen i min framställning brukar många vilja protestera. De argument som anförs, varierar på en skala, från uttryck för irriterad magkänsla, till kvalificerade resonemang om biologi (som sagt), utvecklingspsykologi, hjärnforskning och idéer om bra och dåligt ledarskap. Märk väl att jag inte har gjort mig till tolk för någon anarkistisk idé som förkastar varje tanke på auktoritet. Vår nedärvda drift att skapa hierarkier är stark och har i evolutionär mening säkert fyllt en viktig funktion. Jag skriver i föregående stycke att det finns ”sammanhang där den hierarkiska organisationen ger uppenbara vinster”. Det är till exempel ofta lämpligt att ”den mer erfarne” tillerkänns ett formaliserat tolkningsföreträde framför ”den mindre erfarne”. Eller att en ”tilldelad funktion” i en organisation beledsagas av befogenheter visavi andra personer i organisationen. Det går att ge många exempel på sådana förhållanden. Min poäng är att det går att ge en förfärande mängd exempel även på motsatsen, att vår slösande generositet när det handlar om att i alla tänkbara sammanhang acceptera ”auktoritära strukturer”, utgör ett av de större hindren för att upprätthålla, eller helst öka, den allmänna livskvalitén i de samhällen vi konstruerar.
I vår samtida offentlighet, har tyvärr begreppet ”maktordning” kommit att utgöra en samlande benämning för att illustrera denna typ av problematik. Ursprungspositionen är i princip att ”maktordningar finns, och är problematiska”. I opposition mot denna position har det uppstått en stark idé om att ”maktordningar finns inte, men om de finns är de oproblematiska”. Man kan nog konstatera att denna senare position, trots att den är ologisk, idag äger problemformuleringsprivilegiet och att maktordningsbegreppet mest nyttjas pejorativt för att illustrera något postmodernt ej önskvärt. Dessutom har själva begreppets betydelse förskjutits i en riktning där det handlar om huruvida specifika grupper systematiskt gynnas eller missgynnas inom ramen för olika de facto hierarkiska system.Det gör att maktordningsbegreppet ställer sig i vägen för den viktigare diskussionen, nämligen den om det driftsstyrda auktoritarianska tänkandet som sådant.
För att än en gång återknyta till denna texts inledande arbetsplatsexempel; alla intriger, revirpinkandet, maktspelen och vuxenmobbningen som är våra ständiga följeslagare, mycket av det pågår som en oreflekterad följd av våra rangordnande aktiviteter och leder egentligen bara till en sämre livsmiljö för alla. Egentligen är vi medvetna om detta och, egentligen fria att göra på ett annat sätt. Istället för att vädja till ett metafysiskt ”förnuft” skulle vi kunna hänvisa till det universella reflexiva ”medvetandet” och den frihet detta ger oss att handla ”rationellt” i ordets egentliga innebörd. Eftersom ett sådant rationellt handlande avkräver oss ”kunskap om…”, förutsätter det troligen i sin tur att vi istället för att vädja till det metafysiska begreppet ”upplysning”, börjar tala om ”bildning”, i ordets egentliga innebörd. I detta ligger att, med kunskap om gårdagen, dra slutsatser om nuet och, tillsammans kunna planera för morgondagen.
För att tala med forskarens språk, berör dock allt detta bara ”de beroende variablerna”, att vi blir varse utfallet och konsekvenserna av ett givet agerande i en viss situation. Nyckeln till vår gemensamma framtid ligger, för att åter låna forskarens språk, i valet av oberoende variabler att uppmärksamma. Det är först när vi faktiskt ”vet” vad ”vi” ”vill”, och klarar av att samtala om detta, som vårt reflexiva mänskliga medvetande på allvar kan betjäna vår strävan att skapa en värld som vi gemensamt vill leva i.
Vi har alla varit spädbarn och genomgått den fas då våra sinnen differentierades. Innan det skedde, hände det ofta att vi blandade ihop dem. Synintryck kunde misstas för taktil beröring, taktil beröring för en smak. I nära växelverkan med vårt primära känsloregister, lärde vi oss med tiden att differentiera, sortera och reagera adekvat på olika sinnesintryck, liksom fakta och erfarenheter. Som vuxna, har vi lärt oss hur saker fungerar. Vi begriper vår omvärld och kan i stor utsträckning relatera till den fakta som föreläggs oss. Viss fakta fyller oss med aversion, annan med ett inre lugn. Demarkationslinjerna för vår världsbild är fortfarande i vuxen ålder, fångna i de känslostormar ur vilka många av dess konstituerande fakta en gång assimilerades. Ställda inför ett faktum som ryggdunkar, alternativt utmanar vår inre kompass, reagerar hela vårt nervsystem momentant innan intellektet träder in som moderator. Detta förhållande är väl belagt i forskning, men egendomligt frånvarande i den akademiska gren som lystrar till namnet kognitionsvetenskap. Kognitionsvetare redovisar gärna hur ”kunskap” bor i vår frontallob, och byggs i associativa mentala nätverk av ”objektiva fakta”. De undlåter allt som oftast att redovisa hur frontallobens nätverk är intimt sammankopplade med djupare liggande neurologiska strukturer, så som vår perceptuella minnesbank och våra känslor. Kognitionsvetarna forskar på, som om Descartes hade rätt i sitt antagande, att våra känslor bor i tallkottskörteln.
Dualismen, den epistemologiska klyvningen mellan känsla och förnuft, sysselsatte Gregory Bateson under större delen av hans vetenskapliga karriär. Hans grundläggande frågeställning utgick från en strävan att epistemologiskt smälta samman dessa mentala element, utan att göra våld på empirin eller falla ned i metafysiken. Han upptäckte tidigt att naturens egna processer utgjorde en annan logisk typ än den vi normalt använder för att definiera vad som är förnuftig fakta och kunskap. Inom den klassiska logiken kan den kartesianskt rationella utsagan beskrivas som en syllogism med formen ”x är y, y är z, z=x”. Formen kallas allmänt för ”Barbara-syllogismen”. Naturens processer, liksom poesins och drömmarnas, sker dock enligt en”metaforisk” logik som liknar ”gräs-syllogismens”, alltså ”x är y, z är y, x=z”. Bateson förklarar,
samtider 