Paleontologen David Waterston fastslår redan 1913 i tidskriften Nature att Piltdownmannen är ett falsarium där fyndet består av en mänsklig skalle med käken från en apa. Han skriver att, ”För mig tycks det lika inkonsekvent att tillskriva käken och skallen samma individ, som det vore att koppla ihop en schimpansfot med benen från ett i grunden mänskligt lår och underben.” Trots detta skulle Piltdownmänniskan inta en erkänd plats i den mänskliga förhistorien under fyrtio års tid. Stephen Jay Gould skriver, ”Före Piltdownmänniskan satt den engelska paleontologin fast i den skräpkammare som numera bebos av dem som studerar utomjordiskt liv…Frankrike hade å andra sidan välsignats med ett överflöd av neanderthalare. ..Piltdownmänniskan kunde inte ha varit bättre ägnad att vända på detta sakernas tillstånd.”
Piltdown ligger i södra England, ett par mil från Hastings. Byn är liten och domineras idag av sin golfbana. Amatörarkeologen Charles Dawson fick 1908 ett benfragment av en arbetare som hade hittat detta i en grusgrop då de grävt i området. Dawson hade återvänt och funnit fler benrester. 1912 knöt han till sig en intendent från British museum samt en känd teolog, Teilhard de Chardin, och de började tillsammans att systematiskt söka igenom området. Under tre år grävde de fram en mängd benfragment, djurfossil och bearbetad flinta från vilka de kunde rekonstruera en mänsklig förfader, den så kallade Piltdownmänniskan, Eoanthropus dawsoni.
Det mest kända, och uppenbart osannolika särdraget hos Piltdownmänniskan gäller det sätt på vilket ett fullt modernt kranium kombineras med käken från en orangutang. Trots denna anomali dröjde det enda fram till början av 50-talet innan bluffen slutgiltigt avslöjades. Forskaren Kenneth P Oakley gjorde ett fluorprov på lämningarna enligt vilka benresterna inte kunde vara särskilt gamla. Han gick vidare med sina undersökningar och kunde på punkt efter punkt konstatera att fynden var kraftigt manipulerade.
Hur kunde det komma sig att en hel värld i allmänhet och britter i synnerhet kunde godta en billig bluff så till den grad att Piltdownmänniskan kunde förbli etablerad vetenskap under ett halvt sekel? Stephen Jay Gould skriver, ”Den korrekta förklaringen fanns redan från början, men hoppet, önskningarna och de förutfattade meningarna hindrade att den accepterades.”
Sant i Piltdown, sant också i Nossebro.
Essunga kommun tillhörde så sent som 2007 en av Sveriges sämsta skolkommuner. I detta hopplösa läge slås en näve i bordet och man bestämmer sig helt enkelt för att bli bäst. Tre år senare är man bäst och varenda kommun med självaktning sänder en delegation för att ta del av undret i Nossebro. Ett antal sanningar hamras in i skolsverige; Det går om man vill! Det behöver inte kosta! Man måste tillämpa resultat från den pedagogiska forskningen och använda sig av beprövad erfarenhet. Endast ett par veckor innan ballongen spricker skriver s-märkte skoltalesmannen Mikael Damberg på sin blogg, ”Den 1 december åker jag till Essunga kommun som visat att det går att vända utvecklingen och lyckats med att se till att alla elever når målen i grundskolan. Essunga är en skolkommun som inspirerar!” (hur besöket avlöpte mitt i skadeglädjedrevet vill jag inte veta).
Nu är det 100 år sedan Piltdownmänniskan såg dagens ljus. Vi vet att dagens mänsklighet inte är fullt så korkade och enögda som gårdagens. Vi lever i en upplyst tid där fördomar och populistiskt trams har svårare att få fäste, visst! Hur kommer det sig då att en nation så omedelbart införlivar det Nossebroiska önsketänkandet? Svaret på den frågan får sökas i svaret på frågan, vad innebär det att vara bäst på 2000-talet? Vi lever i en tid där bäst = överst i en ranking = bäst betyg om det gäller skolan. På den skalan klättrade Nossebro och, givetvis, det går snabbast fuskvägen. Den är alltid närmast och mest bekväm.
Nog raljerat. . .
Det finns en andra sanning, en verklig bedrift i Nossebro. I denna lilla gudsförgätna kommundel har man trott på skolan, tagit skolans göranden och låtanden på allvar. Utgångsläget har varit uselt. Från detta har man rest sig och skapat en verksamhet där eleverna återvänt till skolan, där eleverna är stolta och glada, där skoltrötta och diagnostiserade pubertetsgrabbar närvarar i undervisningen och tar dess budskap på allvar. En skola enligt läroplanens alla mål, men det är sådant som är svårt att mäta. Det är sådant som är det viktigaste, men som intresserar absolut ingen.
I Nossebro såg alla en fuskande skola, i Piltdown såg alla en fuskande paleontolog.
Först år 1995 tittade någon i en dammig koffert. Den låg på vinden i ett avlägset hörn av British museum. I kofferten fanns de slutliga och avgörande bevisen för vem som lurade världen med Piltdownmänniskan. En tjänsteman vid museet som gick att knyta till brottsplatsen hade i kofferten lämnat benfragment som behandlats exakt på det sätt man kunde knyta till Piltown. Kunskapen blev kännedomen om en bedragare, inte all den metakunskap som Piltdownfallet skänkte, kunde skänka gällande obekväma sanningar om 1900-talets vetenskapssamhälle och alla fallgropar som fanns i den vetenskapliga systematiken.
För läsare som vill fördjupa sitt kunnande i Nossebroisk ungdomskultur rekommenderar jag starkt alla verk av traktens missförstådda geni ”Ronnie Brolin”. Se vidare http://www.ifocus.nu/%C3%A4lska-mig/
För dig som inte begriper att ditt hus kan bli så otroligt mycket snyggare rekommenderar jag http://www.frammestadssnickerifabrik.se/. Nordens coolaste fönster, från Nossebro.
samtider 