Frågan om religiösa friskolor har i dagarna skapat en ledarkris inom Liberalerna. På DN-debatt hävdade Jan Björklund med flera att dessa skolor skapar utanförskap och att några nyetableringar därför inte borde tillåtas. Slutsatserna irriterade Birgitta Ohlsson så pass att hon svarade med ett svavelosande genmäle.Detta fick Jan Björklund att gå i taket och att sanktionera de avgångskrav som på SVT-opinion riktades mot henne av landstingspolitikern Anna Starbrink. Triggervarning: Jag kommer i det följande att ägna mig åt spekulationer. Jag kommer att ifrågasätta den officiella bilden av händelseförloppet, så som den förmedlats av experter och proffstyckare.
Det började med att Jan Björklund plötsligt ansåg att SD borde bjudas in till regeringsöverläggningar. Det är på många sätt ett konstigt utspel och kan enkelt avfärdas som opinionsfiske i grumliga vatten. Just detta gjorde de flesta, bland dem Björklunds partikollega Birgitta Ohlsson i några syrliga inlägg på Facebook.
Några dagar senare ville Jan Björklund plötsligt förbjuda religiösa friskolor. Den artikel som publicerades på DN-debatt skjuter tydligt in sig på landets 11 friskolor med muslimsk profil. De 54 kristna skolorna nämns inte alls i artikeln, inte heller den judiska. Artikeln innehåller dessutom sakfel. Även detta utspel avfärdades av de flesta som opinionsfiske i grumliga vatten. Birgitta Ohlsson författade sitt offentliga genmäle, en välformulerad inlaga med ett antal rimliga invändningar som fick partiledarens utspel att framstå som än mer pinsamt. Dagen därpå krävde Anna Starbrink att Birgitta Ohlsson skulle avgå och ledarkrisen var ett faktum.
I media har förloppet beskrivits som en strid om ledarskapet, eller som en strid mellan två falanger inom partiet. Bland annat Expressen antyder att det bakom striden skulle dölja sig en spelplan med tydliga agendor. Sett till hela händelseförloppet framstår dessa spekulationer som efterhandskonstruktioner. Jag tror, med tanke på affärens alla taffliga och uppenbart varumärkesskadliga inslag, att mycket skedde i affekt utan någon större eftertanke.
Jan Björklund och hans partiledning bör rimligen redan från början ha insett att utspelen gällande SD:s representation och de muslimska friskolorna var kontroversiella. De bör ha övervägt tanken att förslagen inte följde liberal logik samt att risken för röstfiskesstämpling var uppenbar. Möjligen kan det usla opinionsläget ha grumlat partiledningens omdöme. Jag tror under alla omständigheter inte att utspelen parti-internt omgavs av några ivrigt klappande liberala hjärtan. I något skrymsle av det kollektiva medvetandet gnagde säkert insikten om att man lät ändamålen helga medlen, att utspelen var ett politiskt ”dirty work”.
Ponera att utspelen hade gällt någon typisk liberal mainstream-fråga i stil med en ny pappamånad och Carl B. Hamilton i det läget hade opponerat. Antagligen hade ingenting mer än en axelryckning hänt. Utspelen var dock av en art som, med viss rätt, öppnade för moraliskt ifrågasättande, därav Jan Björklunds kraftiga reaktion. Han blev inte bara arg, han blev även rädd och sanktionerade i affekt Anna Starbrinks destruktiva avgångskrav. Sedan var cirkusen i gång.
Uttryckt i vardagspsykologiska termer, tror jag således att händelseförloppet drevs av ett negativt grupptryck. Birgitta Ohlsson blir i sammanhanget visselblåsaren, den som påpekar att kejsaren är naken.
I medierna förekommer ytterligare ett par resonemang när det gäller liberalernas ledarstrid. En av dem gör gällande att Björklunds utspel skulle vara en planlagd del i Alliansens normalisering av SD. Där till anser jag att val av ämne och avsändare liksom tidpunkt och timing på det stora hela verkar för konstig. Jan Björklund är verkligen inte känd för att måna om parlamentariska procedurer eller breda överenskommelser. När det tidigare har handlat om att V eller MP har ställts utanför blocköverskridande samtal har aldrig Björklund varit den som lagt fingrarna emellan. Det förefaller som att utspelen helt härrör från parti-interna diskussioner inom Liberalerna. De udda ämnesvalen talar dock för att Björklunds strategi gäller mer än bara ett taffligt försök till röstfiske. I Björklunds värld utgör utspelen en frontförflyttning eller omgruppering som förberedelse för nästa drag. Detta ”nästa drag” är dock grundligt saboterat av Birgitta Ohlsson och vilket det var lär vi aldrig få veta.
Ett annat resonemang gör gällande att Birgitta Ohlsson skulle vara vänster inom partiet och arbeta för en omprofilering i socialliberal riktning. Några går så långt att de vill förlägga hennes naturliga hemvist till MP eller FI. Den som följt Ohlsson genom åren vet dock att hon i grunden är marknadsliberal och ligger klart till höger om exempelvis Bengt Westerberg. Hon har dock en tydlig ideologisk kompass i många värdefrågor, exempelvis kvinnors rättigheter. Däremot måste Jan Björklund betecknas som en udda fågel i en liberal tradition. Björklund tycks överhuvudtaget sakna ideologisk kompass. Han litar på sitt regelstyrda bondförnuft och formulerar ståndpunkter utifrån hemsnickrade orsak- och verkanprinciper. I sakfrågor landar han oftast i skärningspunkten mellan betongsosse och kulturkonservativ. Ett större mysterium än Birgitta Ohlssons protester är därför hur Liberalerna under så lång tid kan ha tillåtit denna ockupation av sina idémässiga rötter.
samtider 