Många av de elever som har straffat ut sig från skolan, längtar när de återkommer efter att få börja plugga och förkovra sig. Allt som oftast har skolan inneburit en lång rad misslyckanden. Inom dem lever ett hopp om att äntligen ta revanch. Deras beslutsamhet i att äntligen lyckas möta skolvärlden uppvägs av en lika stor rädsla för att åter stötas bort, inte orka eller inte klara av.
Det denna skola har att möta under den första tiden är elever vars prestationsångest är stor och vilkas tillkortakommanden regelmässigt projiceras mot lärarlaget. Eleven söker naturligtvis bekräftelser på att skolan är fiendeland, och frustreras enormt av att inte få denna. Det tvingar fram ett avgörande ställningstagande, att våga bejaka den egna kunskapsutvecklingen, vilket i sin tur innebär att våga samarbeta med och utlämna sig till skolan med dess normsystem och kultur.
För många elever upplevs skolvärlden som en maktfaktor. Läraren upplevs som en auktoritet vilken måste bevekas med de egna prestationerna. Läraren upplevs sällan alls som en resurs i det egna kunskapssökandet. Eleven är helt inställd på att bli bedömd och söker följaktligen koder för vad läraren förväntar sig snarare än kunskap. Det sätt på vilket eleverna upplever skolvärlden präglar naturligtvis också deras sätt att agera inom ramen för undervisningen. Det styr det kommunikativa samspelet bort från kreativt lärande, in i en prestations och konkurrenssituation som verkar förödande på undervisningen. Trots att detta är känt och väldokumenterat, utgör det en Akilleshäl ännu i 2000-talets svenska skola, och är en erfarenhet som i stort sett alla som gått i skola delar. Det är också det första problemet en framgångsrik resursskola har att möta. Det är just i den prestationsorienterade klassrumssituationen dessa elever har misslyckats. Elever med ett skört självförtroende har i misslyckandet läst in ett mindervärde som människa över huvudtaget, vilket i sin tur har tagits som intäkt för en självdestruktiv attityd. Nu skall de bygga en jämbördig relation med läraren, vilket blir en utmaning på flera plan.
Det måste från början göras mycket tydligt för eleven att den återvänder till skolan för sin egen skull, samt att läraren finns där för att vara en hjälp i studierna. Det faktum att många elever har stora brister i förkunskaper dryftas och avdramatiseras. Hur omöjligt det för eleven än kan verka att lösa ett problem står läraren, utan att förebrå, kvar tills problemet är löst. Ofta är det till en början plågsamt för eleven att åter stå inför ett obegripligt mattetal. Hon kan svärande försvinna med en smäll i dörren, intygandes att hon sett skolan för sista gången. Men hon är trots detta välkommen tillbaka, världen håller. Eftersom undervisningen utgår från individens förutsättningar, ges få tillfällen att mäta sig med gruppen. För eleven blir nya kunskapsförvärv tydliga och hon kan se att de bottnar i den egna arbetsinsatsen. Vad eleven gör och vem hon är blir betydelsefullt.
Det är viktigt att eleven i denna skola kan känna igen sin gamla skola. I den misslyckades de, i denna lyckas de. Skolan som institution och dess innehåll är ungefär det samma. Det är således varken eleven eller skolan som är hopplös, utan de förhållningssätt som präglat tidigare erfarenheter. När eleven nu anar att skolans kunskaper finns tillgängliga även för henne, kan hon börja få ett nyktert perspektiv på vad tidigare misslyckanden har bottnat i. Hon börjar också ana konturerna av de möjliga livsval som ligger framför henne. Detta tvingar fram en uppgörelse med många av de beteenden som tidigare utgjort barriär mot omgivningen. Häri ligger den första tidens utmaning för eleven.
Under den första tiden handlar alltså mycket om förhållningssätt. Ämnen och undervisningsformer skiljer sig i stort inte från vilken skola som helst. Den stora skillnaden ligger i bemötandet. Varje elev ges det utrymme vederbörande behöver för att lyckas.
För att bli hela och lyckas behöver dessa elever under en kort tid i livet lite mer av resurser än genomsnittet. Alla vet att denna merkostnad väger mycket lätt i jämförelse med de astronomiska belopp som följer på varje misslyckad skolgång.
På samhällsnivå blir omfördelning möjlig genom resursfördelningssystem. Dessa system kan stödjas av prognos- och analysinstrument. Ett av dessa heter Salsa.
samtider 