EM-kvalet och Zlatan i all ära, årets fotbollsmirakel är utan tvekan rödvästarnas, Sandviken IF:s, avancemang till Division 1 norra. Det mest anmärkningsvärda är kanske det allt annat än ortodoxa sätt de gjorde det på. Den historien börjar 80 mil rakt söderut, på en vindpinad åker utanför Malmö.
IFK Klagshamn är ett av alla dessa kamratgäng som ägnar sig åt ett vardagsnära och oglamoröst idrottande långt bortom glansen från de stora fotbollsklubbarna. Till deras största sportsliga framgångar vid sidan om årets avancemang till division 1, hör kanske att Åshöjdens BK använde deras hemmaplan då Max Lundgrens böcker blev TV-serie på 80-talet. IFK Klagshamn vann som sagt årets upplaga av Division 2 södra och klev därmed högre upp i seriesystemet än man gjort tidigare i sin 90-åriga historia. Avancemanget kom otippat och klubbens reaktion än mer otippat. Man gjorde det i fotbollssammanhang ytterst sällsynta och tackade nej till platsen i Division 1 södra. Som skäl för beslutet har man angett sin ekonomiska situation, men bakom beslutet finns säkert också en ”smålagsorganisation” som inte står riktigt rustad för spel på semi-elitnivå. Tränaren Anders Grimlund må gnissla tänder, men få av lag eller publik i Division 1 lär kommande säsong gråta över att man slipper besöka den vindpinade åker som heter Klagshamns IP.
80 mil norr om Klagshamn jublas det i Sandviken, men först efter att man åter hunnit förbanna sitt öde att åter missa serieavancemang med minsta möjliga marginal. Sandvikens IF är en klubb med anor, plats 17 i den allsvenska maratontabellen och plats 9 i tabellen för den näst högsta serien. 1957 såg 20 288 personer seriefinalen mot IFK Norrköping på Norra IP. Kim Källström har spelat i klubbens färger, en klubb med anor som sagt. Allsvenska Gefle IF lär behöva ytterligare ett allsvenskt decennium för att överglänsa lillebrors CV. I början på 90-talet hamnade dock Sandvikens IF i bandyns slagskugga och har sedan dess fört en undanskymd och tröstlös tillvaro längre ner i seriesystemet. Så hade det nog förblivit om Klagshamn inte fattat sitt beslut. När telefonen ringde från fotbollsförbundet utbröt jublet. Sandvikens IF spelar i Division 1, börjar närma sig den nivå där man hör hemma, sin rättmätiga nivå.
Sandvikare är av ett särskilt släkte. Mentaliteten kan sammanfattas som en sällsam blandning av hybris och masochism. Jublet över en plats i Division 1 har knappt hunnit lägga sig innan den välbekanta polariserade diskussionen är igång. Fotbollslaget har fått konstgräs på sin plan, men arenan ligger inklämd bakom den illa parkerade ”megamastodont-volkswagen” som kallas Göranssons arena. Det är stadens skandalomsusade bandytempel. Utifrån sitt geografiska läge tycks fotbollsplanen mer vara inplacerad för det sedan länge insomnade smålaget Örtakoloniens IF, känt som innehavare av jumboplatsen i näst högsta seriens maratontabell. När Sandvikens IF nu ska spela i Division 1 anser man givetvis att man behöver återta och få konstgräs på den så kallade VM-arenan med plats för flera tusen åskådare. Vissa viktiga matcher, menar man, kommer att locka publik långt över de 700 platser som den nuvarande arenan erbjuder. Jag undrar i mitt stilla sinne vilka matcher som åsyftas, är det lokalderby mot Dalkurd FF, eller vad? Och jag kan föreställa mig kommentarsfälten i Arbetarbladet den dag när pengarna börjar rulla, när Sandvikens IF har fått sin VM-arena, har åkt ur Division 1 och något hundratal sitter och huttrar på de ödsliga läktarna. Låt oss hoppas att det inte blir så, utan att klubben istället, som farmare, kan närma sig Gefle IF och att de i kreativt utbyte kan stärka södra norrlands fotbollsnav.
Tills dess önskar jag Sandvikens IF ett stort grattis till platsen i Division 1 och ser fram mot en spännande fotbollsäsong med rödvästarna.
samtider 