Det nya i skolan är #kaosklass. Sveriges radio har forskat fram varför Sverige sjunker i PISA. Det beror på att det finns elever som skriker och kastar möbler genom klassrummets fönster. De gör så för att de inte får det särskilda stöd de har rätt till.
I toppen av PISA finner vi ställen som Shanghai och Sydkorea. Vi måste dra slutsatsen att eleverna där får det särskilda stöd de har rätt till. Därför har de arbetsro i sina klassrum och uppnår fenomenala kunskapsresultat.
Idén om kaosklassen och det uteblivna särskilda stödet har snabbt bildat axiom i den flodvåg av åsikter och debattinlägg som Sveriges Radios forskning har utlöst. Alla tycks vara överens om att, ja så är det nog i våra klassrum. Debatten handlar om vad det beror på och den skruvar sig, som alltid, snabbt tillbaka till den primitiva och absoluta nollpunkten. Skoldebattens Perpetuum Mobile.
De politiska partierna ger oss sina respektive käpphästar. Vi kan dem vid det här laget. Det saknas disciplin och kateder, eller det är kommunaliseringen, eller det är lärarna, för få eller för dåliga. Eller det är föräldrarna, eller det är friskolorna, eller segregering, eller…
Integrering? Frågan ställs nu om det här med ”integrering” av elever, är det egentligen så bra i alla lägen?Är kanske segregering vägen framåt? Är det resursskolor, ljudisolering och OBS-klasser som ska föra oss till PISA-toppen?
Nej, naturligtvis inte. Faktum är att den svenska skolan, ställt i relation till de förutsättningar den tvingas arbeta under, mår oförskämt bra. Få verksamheter hade överhuvudtaget överlevt det kakafoniska styrsystem man har underkastat landets elever, lärare och rektorer. De måste vara av ett sällsynt segt och tålmodigt släkte. Och alla de ovan uppräknade förklaringsmodellerna är som teflon. Jag tänker nu berätta vad jag tror:
Jag tror att den politiska styrningen av vårt svenska skolsystem är en formidabel #kaosgenerator. En del av svaret på varför, ser du, som sagt, här ovan. Problem, orsaker och förslag på lösningar kastas upp som enskildheter utan några inbördes samband eller vad som i forskning kallas ”multifaktoriella variabler”. Ena dagen är det ”läsningen” eller ”läxorna” för att nästa vara ”sena ankomster” eller ”högskoleprov”. Med ståltråd och tuggummi lagas och skarvas det i ett lapptäcke av reformer som bildar vårt svenska skolsystem.
Ingen bör bli förvånad om resultatet av detta endimensionella plotter blir #kaosklass. Låt mig presentera delarna, den ”giftiga” treenighet som konstituerar detta destruktiva system.
Det är när vi väljer att se bortom enskildheterna vi får syn på en inkompatibel helhet. Svaret på skolans resultatsmässiga ras är multifaktoriellt. Det ligger i skärningspunkten mellan tre dimensioner, skolans ledarskap, dess styrprincip och dess värdegrund. Triangelns konstituerande hörn är inte bara oförenliga, de kortsluter varandra. I sina möten bildar de en ”giftig brygd” som obevekligen skapar vikande kvalité och sjunkande kunskapsresultat. Och tyvärr, de senaste sju årens skolreformer kommer bara att förstärka dessa tendenser (vilket ju redan har skett 2009-2012). För att resultaten ska vändas måste minst två av triangelns hörn omprövas. I varje lyckat lokalt skolexempel har detta redan skett, men nationellt, vilka hörn som ska bort, det är i hög grad en politisk fråga.
Vilka två ska bort?
(…fortsätter här: Skolans kaosgenerator)
samtider 