Italien i allmänhet, Toscana i synnerhet har mångomvittnade mattraditioner med råvaror av yppersta klass. När det gäller råvarorna har jag funderat på hur mycket som är en produkt av Italiens odlingstraditioner, jord och klimat. Kan motsvarande ”arombomber” härbärgeras på våra arktiska jordar? Vad jag vet är att druvorna växer som ogräs och faktiskt blir riktigt goda. Persikoskörden dubblades i år och resulterade i hela två välmatade frukter. Detta vet jag alltså redan, men hur är det med alla de fantastiska grönsaker man finner på varenda toskansk restaurang och marknad? Jag bestämde mig inför denna sommar för att vika en del av odlingarna åt oprövat italienskt utsäde, to take Toscana ToSkåne. Hur gick det? Jag kommer här att berätta om borlottibönor, tomater och sodaört.
Sommaren har varit fantastisk, säger ni. Visst, rena medelhavsklimatet när det gäller värmen och alla soldagar, men minns ni våren? Kylan ville aldrig släppa och plågade oss långt in i maj. Det ställde till problem i förodlingen. Tomater, peperoni och mycket annat försås inomhus redan i mars/april och avhärdas successivt under maj för att slutligen utplanteras permanent kring första juni. Avhärdningen innebär att växterna vänjer sig vid klimatombytet genom att vistas ute några timmar om dagen. En förutsättning är att utomhustemperaturen dagtid stiger till åtminstone runt 15 grader. Denna vår bjöd på kallt, kallt, kallt sedan pang, jättevarmt. Det gjorde att 
avhärdningsproceduren delvis misslyckades. Exempelvis skadades stjälkarna på den italienska tromboncinosquashen (Serpente Di Sicilia)så allvarligt att de aldrig hämtade sig. Det som klarade våren fick dock en fenomenal sommar.
Borlotti är Toscanas klassiska böna och bland det absolut mest tjusiga man kan odla. Bönorna är små konstverk, marmorerade i vitt och vinrött. Även baljorna antar denna mönstring då de mognat. Deras kulinariska egenskap handlar framförallt om kombinationen av smak och konsistens. De är krämigare än andra bönor och höjer nivån på vilken sallad som helst. I Italien är bönan så populär att den tillägnas egna högtider.
Jag sådde bönorna på friland mot söder så snart jorden fått upp värmen (15 grader, början på juni). Jag lät stjälkarna klättra på bomullstråd. De rände snabbt i väg ett par meter och började blomma med ljust rosa blomning redan efter midsommar. Blomningen avtog under några augustiveckor för att ta fart igen mot slutet av månaden, kanske för att jag börjat skörda. En fin höst kommer att bjuda på ytterligare en skörd.
Mina borlottibönor och övriga italienska fröer handlades hos Franchi Sementi. Bönorna (Fagiolo Rampicante i Italien) var av sorten Borlotto Lamon och odlingsresultatet mycket lyckat i skånskt klimat. Möjligen bör bönorna försås från zon III-IV. Avkastningen per planta var dock inte gigantisk. För att kunna festa ordentligt på färska borlottibönor krävs åtminstone 15 plantor.
De tomater man köper i våra svenska butiker är tragiska. De växthusodlade lågpristomaterna från Holland är värst, som att tugga uppblött toalettpapper, men så kallade kvisttomater är inte mycket bättre.
Jag valde att förså sorten Costoluto Di Parma redan i mars. Den långa kalla våren gjorde att de förblev krukade inomhus under allt för många veckor. Då de äntligen kunde placeras i växthus var flera plantor allt för gängliga. Några tog sig dock fint och tomaterna mognar fortfarande där ute.
Costoluto Di Parma är stora, röda, något platta och åsade. Smaken, ja den är faktiskt något helt annat än våra köpetomater, en stark doft och syrlig smak som verkligen är tomat. Fantastiskt god, helt enkelt. Enligt forskningsrön från lantbruksuniversitetet i Alnarp är själva tomatsmaksgenen förstörd på våra komersiella tomater. Hos Costoluto Di Parma finns den definitivt kvar och ger precis de goda frukter man minns från Toscana. Tomaten är klart odlingsvärd, men bör stå i växthus från zon II. Klassiska tomatsorter som oxheart och brandywine är dock lika odlingsvärda.
Sodaört (Okahijiki), är egentligen en japansk växt, men populär i Italiensk matlagning, ofta under namnet Agretti. Den bildar en tuva av ihoptrasslade gräslöksliknande skott med en konsistens som påminner om suckulenter. Det lätta tuggmotståndet gör den perfekt som snabbt wokad i olja och sedan ner i någon maträtt. Smaken drar en aning åt det naturligt salta.
Sodaörten är lättodlad som ettårig när den väl kommit igång. Det kan dock vara svårt att hitta frö till sodaört. De är dyra, har mycket kort livslängd och är tröggroende. Jag köpte småplantor på Åbergs trädgård och är nöjd med resultatet.
Sammanfattningsvis går det alltså utmärkt att odla toskanska delikatesser i Sverige. De blommiga smaker man minns från Italienresan kan återskapas i de egna trädgårdslanden. Squashen Serpente Di Sicilia misslyckades i år, men får en ny chans till våren. Det enda jag antagligen väljer bort inför nästa säsong är Erba Stella (Buck´s horn), såg ut som och smakade mest vanligt gräs, inte alls som jag minns det från italienska sallader.
samtider 