Det tål att funderas över, hur ett mobiltelefonförbud kommer att förändra skolornas lokala arbete. Huvudregeln är ju att förbud blir meningsfulla först då människor rättar sig efter dem. 2009 blev jag kontaktad av Sveriges Radios P4. Jag var då rektor för en stor byggskola och innehade tydligen skånskt rekord i antalet elevavstägningar. Reporterns vinkel var givetvis kritisk. – Varför har just er skola dessa pyramidala ordningsproblem, och vad har just dessa elever gjort för att exkluderas från sin lagstadgade rätt till utbildning?
Jag berättade för reportern, så pedagogiskt jag förmådde, om skollagens (1985:110) krav på elever och huvudmän. Jag berättade om elever som skjutit raketer i korridorer, om elever som gjort översvämning på skolans toaletter, som stulit värdesaker av sina skolkamrater och som skrikit ”hora” åt en kvinnlig lärare. Jag berättade om lagstiftningens primära mål, att skapa arbetsro för de i skolan verksamma, och det sekundära, att i avstängningsprocessen utreda själva händelsen, men även utreda problem och behov samt stärka relationen till elever med problemskapande beteenden, att bygga allianser och premiera sådana strategier som kunde leda åter till en normaliserad studiegång. Om allt detta berättade jag, och hoppades väl få en intressant motfråga av reportern, som bläddrade länge i sina anteckningar innan han såg upp på mig. – Men den här, började han. Den här killen har alltså under en rast buskört med sin moped på skolgården. Är det verkligen ett adekvat skäl för avstängning?
Där och då tröttnade jag på intervjun och svarade programmatiskt på de övriga frågor reportern ville ha svar på. Det reportage som senare sändes var rimligt, men förutsägbart.
Den skola jag vid tillfället arbetade på hade givetvis omfattande ordningsproblem, så som det gärna blir i en miljö dominerad av socialt stigmatiserade tonårspojkar. I ett avseende var dock enheten unik. Ingen annanstans i staden skedde ett större individuellt kunskapslyft i tiden mellan avgången från grundskolan fram till gymnasieexamen. Jag föreställer mig att dessa goda resultat blev möjliga genom att skolan, förutom att den outtröttligt till fullo använde sig av skollagen som ett levande dokument, även prioriterade det elevhälsofrämjande vardagsarbetet, samt hade ekonomiska förutsättningar att göra dessa avvägningar. Något år senare, bestämde sig huvudmannen för att grundligt omorganisera enheten enligt NPM, ett beslut vars konsekvenser staden fortfarande lever med. Men det är en annan historia.
Frågan man kan ställa sig så här, ett decennium senare är; hade situationen på vår gymnasieskola sett annorlunda ut om det där och då hade funnits ett mobiltelefonförbud? Spontant är mitt svar på den frågan, nej. På vår enhet fanns det en samsyn kring hur en god ordning kunde definieras och till en sådan ordning hörde definitivt inte några störande mobiltelefoner. I praktisk juridisk mening hade ett mobiltelefonförbud inte förändrat någonting. Det går dock att betrakta den tänkta lagstiftningen ur ett annat perspektiv.
I många fall är mobiltelefonen inget som stör lektionen, utan främst individen, som genom teknikens närvaro fokuserar på fel saker. Kan man tänka sig att ett allmänt mobilförbud skulle kunna utgöra ett incitament för dessa ”passiva” mobilanvändare att faktiskt fokusera på sina studier istället? Kanske, men det är långt ifrån givet att det skulle förhålla sig så. Det finns redan skolor som har genomfört förbud, och på flera av dessa menar man att resultatet är gott. Det rör sig dock inte om något representativt urval eller några systematiska oberoende studier gjorda över ett längre tidsspann. Man kan inte utifrån en handfull lokala initiativ slå fast att ett nationellt totalförbud skulle vara lika verksamt. Om regeringen vill gå vidare med sitt lagförslag bör sådana studier göras. Regeringen har då också att fundera över följande:
- Hur förhåller sig mobiltelefonen, om nu denna ”pryl” skall ägnas exklusivt lagutrymme, till Lap-tops, I-pads, Nintendos och Smart-watches, eller rent av Wi-fi, besläktad teknik med liknande avledande potential? När upphör ”mobiltelefonen” i ett teknikutvecklingsperspektiv att vara just ”mobiltelefon”? Om man inte anser att denna kategoriseringsproblematik är viktig, bör man heller inte lagstifta om en specifik teknisk pryl. Om man anser att den är viktig, bör man kunna förklara på vilka grunder lagen skall skilja på olika typer av störande föremål i skolan. Det leder oss in på den spännande sanktionsfrågan…
- Vilken konsekvens anser man att ett brott mot mobilförbudsregeln skall medföra, och hur skall konsekvenserna för brott mot denna regel skilja sig från det som gäller andra typer av lektionsstörande teknik/föremål? Om skolenheten har Wi-FI och tillåter andra typer av uppkopplad teknik (vilket de flesta har och gör), blir denna gränsdragningsproblematik extra kvistig.
- Om individuella undantag, vilket redan diskuteras, skall kunna göras från huvudregeln, hur skall en rättssäker reglering av dessa undantag se ut? Hur skall man förhindra att ”beslut om undantag” blir ett nytt lagrum kring vilket elever och vårdnadshavare kan bedriva eviga tvister?
- Bör det utformas sanktioner riktade mot huvudmän/skolenheter som av konkurrensskäl eller oförmåga inte lever upp till förbudskravet? Nu närmar vi oss en viktig poäng och anledningen till att jag inledde min text med avstägningsexemplet; vad gör vi med dem som inte lever upp till Skollagens skrivningar gällande ordning och studiero? Detta är nog egentligen ett av de centrala problemen…
Skolor undlåter i parti och minut att följa skollagen och de hävdar alla möjliga anledningar till varför det inte går att göra detta. Denna undlåtenhet får ytterst sällan några juridiska konsekvenser, utan blir snarare, som nu med mobilförbudsdiskussionen, brandfacklor i skoldebatten. Det ”egentliga” problemet är således inte avsaknaden av lagrum, utan något annat. Många väljer här att tala svävande om ”flumskola”, ”skolkulturen” eller om ”abdikerat ledarskap” och”felaktiga incitament”. Många tror rent av att saken löser sig automatiskt om man inför ”disciplin” och ”katederundervisning”. Jag tror dock att saken är mer komplicerad. Jag tror att den kritiska massan juridiskt sett, ligger i spänningsfälten mellan Skollagens olika kapitel och de olika kapitlens paragrafer. Dessa skapar en inkompatibel helhet. Låt mig visa:
Kalle har skolplikt – Kalle stör lektioner med sin mobil – Skollagens Kap. 5 – Kalle får tillsägelser, vårdnadshavare involveras, Kalle blir avstängd mm –Skollagens Kap.3 – Loop – Kalle har rätt till utbildning – Kalle utreds och tillförsäkras de åtgärder han behöver för att rätten till utbildning skall vara uppfylld- Kalle har skolplikt – Kalle stör åter lektioner med sin mobil – Kalles lärare har blivit skyddsombud och läst in sig på arbetsmiljölagen– Loop – arbetsmiljölagen -Subloop- Skollagens Kap 5. –o.s.v.
Ovanstående är ett typexempel på redundant lagstiftning. Tillämpning i ett lagrum, skapar kontradiktion i ett annat lagrum vilket resulterar i en ytterst byråkratisk och komplicerad tillämpning. Skolinspektionen har, sedan den tillkom 2008, lagt mycket av sitt fokus på att kritiskt granska hur skolor och huvudmän orienterar på detta juridiska, av spetsfundigheter minerade, slagfält. Deras granskningar är värda ett eget stycke.
Jag blev vid ett tillfälle mordhotad av en gymnasieelev. Det började med att dennes explosiva beteendeproblem utgjorde en omöjlighet för vederbörandes närvaro på skolenheten. Jag försåg huvudmannen med underlag och de stängde av eleven en vecka (Skollagen 2010:800). Efter avstängning återkom inte eleven till skolan utan valde istället att mordhota undertecknad via sms, vilket omedelbart, i elevens frånvaro, resulterade i en ny avstängning. Sammanfattningsvis eskalerade situationen snabbt till ett läge där huvudmannen stängde av eleven för resterande läsår. Den myndiga elevens ”vårdnadshavare” överklagade till Skolinspektionen, som i en utförlig inlaga ställde ett drygt tjugotal komplicerade kontrollfrågor till vår enhet. Många av frågorna, i ett ärende där vi ansåg oss ha mycket bra på fötterna, emanerade ur rena påhitt från ”motpartens” sida. Jag behöver knappast tillägga att ärendet renderade en stor mängd arbete och att handläggningen ställde minutiösa krav på skolans dokumentation. När Skolinspektionen efter några veckors handläggning överlämnade sin dom, fann man att eleven i samband med en av avstängningssituationerna inte tillräckligt tydligt hade beretts möjligheter att yttra sig angående beslutet före dess verkställighet. Därmed skulle vederbörande med omedelbar verkan meddelas välkommen till enheten igen. Ridå.
Det jag beskriver ovan är så klart ett anekdotiskt exempel. Jag påstår dock att det är signifikativt för en typ av handläggning och skollagstolkning som har varit kutym inom Skolinspektionen och som har bidragit till att prägla bilden av skolan under det senaste decenniet. Skolinspektionen rymmer i en och samma myndighetskostym, ett åklagarämbete med spetsen mot skolans medarbetare och, ett offentligt biträde åt elever, vårdnadshavare samt andra avnämare. Vad som ur ett skol- eller lärandeperspektiv vore hållbara lösningar, är irrelevant för den typ av tillsyn som bedrivs. Skolinspektionen agerar dock inte på eget bevåg, utan på regeringens och riksdagens uppdrag. Deras verksamhet kan alltså betraktas som en tydlig framträdelseform på ett samhälle med en väldigt komplicerad relation till sitt utbildningssystem.
Jag brukar tala om skolan som allas vår projektionsyta. Eftersom alla barn tillbringar sin uppväxt inom denna institutions väggar, föreställer vi oss att vår gemensamma framtid står skriven i vad skolan har att erbjuda dem. Därför blir också dess styrdokument en bredbent exposé över de önskningar, förhoppningar, tillkortakommanden och rädslor som präglar ett samtida samhälle. Detta är en utveckling som har accentuerats under två decennier, där politiken i allt högre grad har övergett sina ambitioner att se till det gemensammas bästa och att utgöra en ansvarstagande moderator för folkviljan. Genom kommunaliseringen, friskole- och skolvalsreformen, genom lärarnas avprofessionalisering och politikens gränslösa vilja att svara på opinionens impulser, har skolans ledningssystem och styrdokument gradvis glidit ner i den juridiska redundans och de kontraktiva ledningssystem som jag har beskrivit tidigare. Summavis bildar allt detta en giftig institutionell brygd. Och ett förbud mot mobiltelefoner skulle sannolikt endast bidra till att ytterligare en bit omtvistad silvertejp klistras på en redan oöverskådlig mängd konkurrerande utbildningssystemiska ambitioner.
Därför, för att apostrofera en välkänd gammal S-affisch: Gärna mobilförbud i skolan, men först ett grundligt omtag med det bildningsideal som en gång definierade välfärdssveriges satsning på en skola åt alla och ett lärande för livet. Överge den förhärskande kravdoktrinen och låt stödjande strukturer bilda utgångspunkt för ett skolsystem där kunskapen och individens livsmöjligheter på riktigt är det överordnade målet. I en sådan kontext är skolornas lokala ordningsregler fullt tillräckliga som bas för att upprätthålla studiero. Inte ens dessa skulle behövas, om vår samtida vuxenvärld själva kunde erövra minsta uns av mobildisciplin. Ty våra barn är ju varken skyldiga till skapandet av denna monstruösa teknologi, alla dess applikationer eller den maniska upptagenhet med vilken vi viger våra liv åt detta opium.
Epilog: 5 april 1910 lagstiftade Frankrike om ett totalförbud mot att kyssas på järnvägsstationer. Man ansåg att detta ofog medförde allt för många tågförseningar.
samtider 