Anna stannade till på Hindvägen när deras hus var inom synhåll. Hennes blick sökte sig till en gräsmatta som började bli synlig där snön drog sig tillbaks. Ett antal gula blommor sträckte på sig som om de legat slumrande under snötäcket hela vintern. Det var tussilago, visste Anna. Varma minnen från hennes första vårar svepte genom medvetandet utan att hon kunde hejda dem. Området mellan husen hade bara varit grus, snöslask och jordhögar. Hon och Rebecka hade dragit runt i galonbyxor med en tom pepparkaksburk och letat efter dessa guldblommor. På sin födelsedag hade hon fått en guldtårta med fyra ljus i. Hon blinkade och försökte se klart genom tårade ögon. Vad var det med henne? Hon hade ju haft en riktig skitdag. Anna slängde upp sin kanvasväska på ryggen och gick hemåt.
– Hallå, ropade Anna redan i hallen utan att få något svar. Hon sparkade av sig sina sneakers och gick in i köket. Rebecka satt vid köksbordet med Viggen i knäet och tittade ut genom fönstret.– Vilken jävla skitskola jag går på, sa Anna och ställde sin kanvasväska på köksbordet. Jag vill fan inte gå dit igen.Hon sjönk ihop på en stol och lät hakan vila mot bordskivan.– Istället för Maria Rodriguez har vi fått nån jävla mupp som påstår att svenska femtonåringar inte klarar av att läsa en vanlig dagstidning. Dessutom har de gjort om grupperna så att nästan halva min klass går i vår svenskagrupp. Vi är nästan fyrtio elever, men bara tjugofem bänkar. Jag fattar inte hur de har tänkt. Rebecka såg på henne utan att säga något.– Alltså, jag pallar inte ett helt år till på Svea. Så är det bara, fortsatte Anna. Jag måste fan byta.Rebecka såg ut genom fönstret igen. Anna rätade på sig.– Fan vad du var munter då. Har du fått mens? – Mamma är på sjukhuset igen, sa Rebecka utan att vända på huvudet. Ambulansen har varit här.Anna kände hur det omedelbart knöt sig i mellangärdet på henne. Det var som om någon tog ett grepp runt hennes revben och drog i dem.
– Och pappa, viskade Anna.
– Är på sjukhuset. Han tog bilen, sa Rebecka.
– Är mamma sämre igen?
– Blodproppar tror jag. Hon var alldeles vit när ambulansen kom.
– Men fan. Det går inte, sa Anna. Hon måste ju bli frisk snart om vi ska till Gotland.
– Pappa skulle ringa när han vet lite mer.
– Jag såg tussilago på vägen.
– Jag vet, sa Rebecka. Jag har sett dem.
De blev sittande vid var sin ände av bordet utan attsäga något.
Klockan var nästan åtta på kvällen när Anders Svärd plötsligt stod med ytterkläderna på i öppningen in till köket. Han var spöklikt blek och stod med händerna längs sidorna som om han höll en osynlig skottkärra. Han såg på dem.
– Hej, viskade Anna.
– Du skulle ju ringa, sa Rebecka.
– Ni får nog göra er i ordning och följa med till sjukhuset. Lena är död nu.
– Jag visste det, viskade Anna och kröp ihop på sin stol. Varför?
– Hennes hjärta orkade inte. Innan vi åker skall vi tillsammans välja kläder som vi kan ta med åt Lena, till hennes sista vila. Anders lyfte sina händer och gömde sitt ansikte i dem. Han skakade.
De stod sida vid sida framför mamma Lenas öppnade garderobsdörr. Anna såg omedelbart den ljusblårutiga bomullsblusen som mamma, när hon var på riktigt gott humör, brukade bära ledigt nedsläppt över en stickad beige kjol, ibland med ett smalt svart skärp om midjan. Hon lyfte ut galgen med blusen och lade den på sängen. Snart fann hon även kjolen och skärpet i en av lådorna. I tygerna fanns doften av mamma och den intensiva känslan av att hon närvarade gjorde att hon fick sätta sig ner för att inte tappa balansen. Rebecka följde henne med blicken och kämpade fram ett leende genom tårarna.
– Lädersandalerna från Visby. Det var dem hon brukade välja till. – De ligger i tvättstuga, sa Anders. Jag kan hämta dem. Strumpor, eller strumpbyxor bör hon väl ha till?
Anna såg sin mamma framför sig, hur hon stod på altanen en solig höstdag och med ett brett leende band upp björnbär som om det vore höjden av lycka.– Tightsen. De kroppsfärgade, viskade Anna. Hon hade alltid tightsen under om det var lite kallt.
Anna försökte resa sig utan att lyckas. Kraften hade runnit ur henne, som efter en övermänsklig ansträngning.
Maria Rodriguez hade satt sig vid det brunbetsade konferensbordet för att få plats med alla sina papper. Det långa hennafärgade håret var uppsatt i en tjock hästsvans. Hans Högberg satt bakom sitt väl tilltagna skrivbord och kisade in i sin omfångsrika datorskärm. Han scrollade med musen och mumlade något ohörbart. Maria djupandades med en illa dold aversion mot hela situationen. Syret på rektorsexpeditionen började ta slut och det skarpa ljuset från den infällda takarmaturen fladdrade en aning. Mötet hade varat i mer än en halv timme och ungefär samma frågor hade vispats runt ett antal varv.
– Han fiskar efter något, tänkte Maria men höll god min och försökte besvara hans frågor så gott hon kunde.
Hans Högberg rätade upp sig och såg på henne utan att släppa datormusen.
– Och du kan alltså inte se något som är avvikande någonstans i hennes samlade omdömen?
Maria bläddrade för minst femte gången i pappershögen på konferensbordet och svarade,
– Nej, det är genomgående minst godkänd nivå på Annas prestationer. Även om hon sällan gör mer än vad som är absolut nödvändigt så kommer hon att klara minst E om inget väldigt konstigt händer. Hon utmärker sig inte i något avseende.
– Ingen systematik i frånvaron?
– Nej, spridda skurar. Totalt knappt femton procent av vilka hälften är oanmäld.
Hans Högberg tystnade igen och knappade några nedslag på sitt tangentbord. Maria lutade huvudet bakåt och gjorde några rullande rörelser för att mjuka upp sina halsmuskler.
– Och alltså inget utagerande i klassrummet, fortsatte Hans Högberg med blicken fäst i sin datorskärm. Maria drog upp axlarna, släppte sina anteckningar på bordet och lade sina händer ovanpå.
– Alltså, det börjar kännas som att vi har gått igenom det här ett antal gånger nu. Nej, det finns absolut inget särskilt att säga om Anna Svärd. Hon är som vilken elev som helst. Om jag får tro någonting så är det att hon förmodligen är betydligt skarpare i skallen än vad hon vill visa upp i skolan.
– Varför tror du det?
Maria ryckte på axlarna.
– Sådant märks bara. Hon fattar snabbt.
Rektor Högberg lutade sig bakåt i stolen och korsade sina ben.
– Okej. Jag förstår. Jag ber om ursäkt om jag tröttar ut dig med en massa detaljer. Jag vill bara vara noggrann, så att vi inte förbiser någon viktig detalj inför elevvårdssamtalet. Jag hoppas du förstår det.
Maria rätade på sig och började samla ihop sina anteckningar.
– Så, då är vi färdiga då?
– Jo, vi är färdiga men jag har en annan fråga.
Maria såg upp på Hans. Han kliade sig i det grånande håret och fortsatte trevande: – Jo, alltså. Gamla kopieringsrummet här längst ned, det som, assistenternas utrymme, du vet vilket?
Maria nickade utan att säga något.
– Det står snart tomt. Vad skulle du säga om att få ett eget kontor?
Maria såg på honom utan att röra en min och utan att göra någon ansats att svara. Hans Högberg skruvade på sig.
– Du kan naturligtvis tänka på saken…
– Är det här Kenneths idé?
Maria frågade utan att släppa honom med blicken. Hans Högberg knäppte händerna över magen och försökte möta hennes blick.
– Jag kan inte gå in på enskilda medarbetare, men efter allt som har hänt vore det kanske en bra idé med skilda arbetsrum.
– Allt som har hänt?
– Du skrev som bekant en incidentrapport.
Maria lade armarna i kors över bröstet.
– Jag gjorde det jag är ålagd enligt våra styrdokument. Hade inte du gjort samma i min situation?
– Det är en hypotetisk fråga eftersom jag inte såg händelsen.
– Du tänker alltså att jag kan ha hittat på, eller överdrivit saken?
Hans Högberg lade händerna i knäet och drog i sina fingerleder. Ventilationssystemet slogs ifrån och tystnaden i rummet blev plötsligt hörbar. Han såg på klockan och insåg att han redan var sen till nästa möte. Han rätade på sig och sa: – Jag har inga synpunkter på din incidentrapport men som chef och ansvarig måste jag förhålla mig till tingsrättens friande dom. Om jag har förstått dig rätt så är du inte intresserad av något eget kontor?
– Nej, det är jag inte.
– Och om en flytt ändå skulle bli aktuell?
Maria ryckte på axlarna och samlade ihop sina papper.
– Du bestämmer, du är rektor.
Rektor Högberg reste sig, lösgjorde sin laptop från dockningsstationen och såg på Maria.
– Okej, jag återkommer.
Maria släppte ner sina papper i en sliten axelväska av jeanstyg, gav honom en trött blick och svarade kort: – Adjö.
Hon sköt in stolen med sin högra höft samtidigt som hon rättade till väskan och försvann, utan att stänga dörren efter sig.
Skolans mötesrum var inte mycket större än dess vitlaminerade konferensbord från Ikea. Mitt på bordet vilade tre ledsna äpplen i en grön plastskål på en liten damasttablett. Nio av de ursprungliga tolv stolarna fanns kvar, av vilka en för det mesta tjänstgjorde som dörrstopp eftersom dörrlåset sedan länge var ur funktion. Rummets bortre kortända dominerades av ett stort fönster som vette mot vad som tidigare varit ett varuintag på skolgårdens baksida. I rummets andra ände, bredvid dörren, satt en anslagstavla av kork med några nödtorftigt uppnålade meddelanden av vilka det mest aktuella bjöd in till en fotbollsturnering som gått av stapeln ett år tidigare. Klassmentor Jeanette Lysander satt vid konferensbordets bortre långsida. Hon såg på klockan i sin mobil och höll sedan upp den för sina kollegor, kurator Bodil Kjellén samt studie- och yrkesvägledaren Rita Haglund.
– Klockan är sju över. Han är sen. Ska någon gå och kolla?
Kurator Kjellén korsade sina armar över bröstet.
– Han är inte precis någon vän till fröken Ur. Vi kan avvakta, tänker jag.
Studie- och yrkesvägledaren, Rita Haglund såg på sitt armbandsur och gjorde en ansats att resa sig.
– Jag kan gå bort och kolla?
Bodil Kjellén lade en hand på hennes arm.
– Lugn. Du kommer att vänja dig. Han kommer.
Rita Haglund hade påbörjat sin halvtidstjänst föregående vinter. Bodil hade funnits på skolan sedan starten sju år tidigare. Bodil var årsbarn med Jeanette, decenniet äldre än Rita. Jeanette bläddrade bland sina papper och sa, mest för sig själv: – Det börjar bli ont om tid nu. Familjen kommer halv. Då måste allt vara…
Dörren slogs upp och Hans Högberg kom in. Han släppte en trave mappar på skrivbordet och satte sig vid kortändan närmast dörren.
– Ursäkta att jag är lite sen. Det har gått i ett hela dagen, mumlade han och såg upp på dem; – men nu är jag här och vi har en stund på oss, som vi får använda effektivt. Ja, Jeanette…
Han drog ett djupt andetag, vek upp skärmen på sin laptop och gjorde sig skrivberedd.
– Vad har vi?
Jeanette gjorde en svepande rörelse med sina armar.
– Jag känner nog inte riktigt att jag har fått information om vad det här mötet går ut på. Vad är det som ska diskuteras?
Hans Högberg svalde en förolämpning om formaliaknarkande adjunkter, släppte tangentbordet och lät händerna sjunka ner i knäet.
– Om tjugo minuter anländer förhoppningsvis familjen Svärd. De är kallade till ett elevvårdsmöte med anledning av att målet mellan elev Anna Svärd och skolans lärare Kenneth Paulsson nu är avgjort. Vad ett sådant möte utmynnar i har jag ingen aning om. Jag betraktar det som en rent preventiv åtgärd. Så, se det bara som ett vanligt elevvårdsmöte. Det jag vill veta nu är hur det går för Anna Svärd. Hur ligger hon till i olika ämnen, frånvaro, incidenter och så vidare?
Jeanette sneglade på sina kollegor och såg sedan på Hans.
– Alltså, som jag ser det, så har vi ändå en ganska känslig situation här. Då tycker jag att det är viktigt att vi har någon slags plan, så att vi är samstämda. Varför har vi mötet, vart vill vi komma? Vad förväntas av oss som närvarar?
Hans svalde och ryckte på axlarna.
– Inget annat än det vanliga. Jag inleder och skapar kontakt, sedan ger jag er ordet på era punkter. Därefter löper väl mötet på som det brukar och ni kan känna er fria att göra vilka inlägg eller frågor ni finner relevanta.
Jeanette såg åter på sina kollegor, sedan på Hans.
– Men, okej. Oavsett vilket. Är det inte viktigt att vi är samstämda?
Hans Högberg såg frågande ut och Jeanette fortsatte.
– Att vi har en gemensam agenda, att vi vet vad vi vill åstadkomma. Lena Svärd är ju lite speciell.
Hans slog ut med armarna.
– Som sagt. Jag betraktar detta som ett ordinärt elevvårdsmöte utan någon särskild agenda. Nu börjar tiden bli knapp. Kan vi gå igenom ditt material nu, Jeanette?
Jeanette knyckte på nacken, sträckte på sig och bläddrade bland sina papper.
– Så, vad vill du veta?
Rektor Högberg svalde ännu en otrevlig tirad och sa: – Hur går det för Anna Svärd? Finns det något jag bör känna till, några icke godkända resultat eller incidenter där hon har varit inblandad?
Jeanette höll ett papper framför sig, skummade kisande innehållet och svarade: – Över lag minst godkända prestationer. En del ströfrånvaro, men ingenting anmärkningsvärt. Vad jag kan se utmärker hon sig inte överhuvudtaget. Frånvaron är högst på idrotten, men inte exceptionell där heller.
– Hur hög är en inte exceptionell frånvaro?
– Totalt tjugo procent, knappt hälften verkar vara skolk, alltså oanmäld. Hon är tydligen ganska duktig när hon är med.
– Och incidenter eller andra noteringar?
– Nej, inget som har kommit till min kännedom, förutom det där i våras förstås.
Hans såg upp från sin laptop.
– I Svenska?
– Minst godkänd prestation.
Högberg lyfte sin bläckpenna och knäppte med den i luften.
– Ovanligt, om ni frågar mig. Normalbegåvad, balanserad elev. Löper plötsligt amok vid ett tillfälle och hamnar i allmän domstol. Jag har aldrig varit med om något liknande.
Jeanette svalde.
– Så är det i alla fall, utifrån den information jag har. Är det vad jag ska framföra på mötet?
Hans vände sig direkt till Bodil.
– Okej, Bodil. Jag vet allt det där med tystnadsplikten och sådant, men har du träffat Anna?
Bodil svarade: – Jo det har jag ju.
– Och?
Bodil lutade sig bakåt och lät blicken vila på lysrörsarmaturens upphängningsanordning.
– Hon har hållit väldig distans, har knappt svarat på de frågor jag har ställt. Jag har naturligtvis erbjudit henne samtalskontakt, men hon har varit demonstrativt ointresserad när det gäller alla former av stöd.
– Varför då?
Hans Högberg såg upp från sin laptop.
– Bra fråga. Det kan givetvis finnas naturliga skäl, att hon helt enkelt anser att hon inte har behov av det. Sen kan väl jag, just i detta fall uppleva att det möjligen skulle kunna ha andra orsaker.
– Vad menar du?
– Genom åren har jag träffat hundratals klienter. Det finns en speciell kategori som kännetecknas av att de ihärdigt förnekar sina problem och som ser på oss som är, tja samhällsföreträdare, som hotfulla varelser man inte bör prata med. Lite så kan det nog kännas med Anna. Hon har, som sagt, varit väldigt avstängd och avvisande som person och händelsen före sommaren visar ju svart på vitt att hon trots allt är en liten tryckkokare och borde ha en hel del att prata om.
– Hennes familj?
– Jo, det är ju just det. Jag har ju träffat hennes mamma, lite vibbar av rättshaverist där. Men jag har inte sett skymten av hennes pappa. Finns han på riktigt?
Hans tittade i sina anteckningar.
– Anders. Jo, det ska han väl göra. Han är kallad till detta möte.
– Där kan en hund ligga begravd om du frågar mig.
Bodil sökte rektor Högbergs blick över sina terminalglasögon och bläddrade ett par sidor i sina anteckningar. Hans såg åter in i skärmen på sin laptop och frågade: – Varför då?
– Jag bara antar, men plausibelt antar. Dysfunktionella föräldrar spelar ofta en roll i sådant här.
Hans tittade på Rita och frågade, Har du något? Har Anna varit i kontakt med dig?
Rita svarade direkt.
– Vid de olika valen ja, inget anmärkningsvärt där. Utifrån vad Bodil har berättat kan man ju kanske ändå fundera på själva familjebilden.
– Men inte alls utifrån dina möten med Anna?
Nu återtog Bodil ordet.
– Alltså, det är klart att när man har mött ett antal hundra elever så kan man kanske tycka att man lär sig känna igen en del mönster. Det finns en del familjer som jag kan uppleva, att de sluter sig, som om de vill hindra omvärlden från insyn. Ibland handlar det om familjer som har väldigt speciella ideal, Jehovas vittnen och liknande. Men det kan också handla om att det finns kriminalitet, missbruk eller övergrepp med i bilden, som präglar familjen. I nio fall av tio brukar det då också finnas en problematisk fadersgestalt. Jag vill verkligen inte säga att det är så i detta fall. Det jag redogör för är mer allmänna iakttagelser.
– Men du menar att dina iakttagelser kan ha bäring på det här fallet?
Hans såg intresserad ut. Bodil ryckte på axlarna.
– Det går i alla fall inte att utesluta, utifrån vad jag har sett.
Hans greppade sin datormus, såg in i skärmen och sa: – Okey. Vi får se vilka som dyker upp på det här mötet. Det ger lite förutsättningarna för det fortsatta upplägget.
Jeanette såg skeptisk ut.
– Hur då? Någon kan väl ändå ha förhinder eller så?
– Visst, men det visar sig. Din uppgift Jeanette, blir att redogöra för elevens kunskapsstatus i nuläget. Bodil, och Rita, ni behöver egentligen bara meddela att det inte finns något särskilt anmärkningsvärt, men du Bodil, kan gärna ställa frågan direkt till Anna, varför hon inte vill ha något kuratorsstöd. Jag kommer därefter att dra lite i frågorna om hur det känns och om vad vi som skola kan göra och om det möjligen är läge för ett skolbyte. Om det blir aktuellt kan du, Rita, dra själva formalian.
Jeanette rätade på sig,
– Skolbyte. Varför då?
– Om! Jag sa om det finns läge för, inte att…
– Men är det något som har diskuterats. Av vilka, i så fall?
Hans hade svårt att dölja sin irritation. Han samlade sig för att finna orden.
– Jag betraktar det som ett fullt rimligt scenario att diskutera utifrån det som har hänt.
– Skolan förlorar ju bara pengar på det.
– Men elevansvaret går väl ändå före?
Jeanette drog fingrarna genom sitt långa kanelbruna hår och såg sig omkring.
– Jag förstår ändå inte. Om elever vill byta skola så gör de väl det. Det finns ju ingen anledning för oss att uppmuntra det. Då är det ju dessutom vi som måste administrera själva bytet, anvisa ny skola och…
Hans avbröt henne
– Det där blir helt och fullt mitt bekymmer. Ingen av er behöver yttra sig om skolbytet. Jag tar fullt ansvar för den punkten.
– Men…
– Om det finns fler frågetecken kring detta så får vi räta ut dem efter mötet, för nu ska de komma när som helst. Jeanette, går du bort till entrén och tar emot?
Anders Svärd hade parkerat familjens stålgrå Volvo 850 på en av taxiplatserna precis vid entrén till Vintertorgets vårdcentral. Han trummade på ratten, medveten om att marginalen till elevvårdsmötets utsatta starttid började bli knapp. Anna satt hopsjunken på passageraresidan. Hon tuggade frenetiskt på ett tuggummi och lyssnade på musik i stora lackröda lurar. Ett rytmiskt pulserande ljud läckte ut i den silikondoftande kupéluften. Anders knackade på hennes axel och hon sänkte sina hörlurar mot halsen.
– Spotta ut det där tuggummit innan vi går in på skolan.
Anna himlade med ögonen.
– Det var nåt nytt. Har Svea College förbjudit tuggummin? Då vet du mer än mig.
– Du smaskar som fan. Det ger ett dåligt intryck.
– Om inte mamma kommer nu blir vi sena till mötet. Det om något ger dåligt intryck.
Anders tittade på klockan igen.
– Den där rektorn, hur är han?
– Bögberg? Antagligen dum i huvudet.
– Bögberg. Vad menar du, är han homo?
– Han heter Högberg. Bara ett öknamn, antar jag.
– Han hade nog hetat Trögberg på vår tid. Det är roligare.
Dörren på passagerarsidan slogs upp. Lena Svärd tittade in med rynkad panna, mumlade något ohörbart och stängde åter igen dörren. Hon gick runt bilen och hoppade in i baksätet bakom Anders, lutade sig fram mellan sätena och sa: – Kör nu. Vi har bråttom.
Anders hade redan startat och lagt i en växel. Han såg över axeln på Lena.
– Hur gick det?
– Bra, antar jag.
Anna smällde en tuggummibubbla.
– Vad har du gjort?
– Rutin bara. Provtagning.
– Varför. Är du sjuk?
– Rutin, sa jag.
Lena såg ut genom bilfönstret.
– Varför tar du den här vägen? Över bron är närmare.
Anders ökade farten.
– Men fler rödljus. Det är lugnt. Vi hinner.
Någon ryckte i ytterdörren och klassmentor Jeanette Lysander tittade på klockan. Nästan fem över.
– Fint folk kommer sent, tänkte hon, vände om och gick åter till ytterdörren. Hon såg familjen Svärd genom den aluminiumfärgade metalldörrens dubbelglas och petade upp låstungan med sin vänstertumme, öppnade och log ett väl inövat leende.
– Hej, välkomna. Följ bara efter mig så ska jag visa var vi ska vara.
Hon började gå men vände sig samtidigt mot Anders.
– Och du är Annas pappa, antar jag?
– Stämmer bra, svarade Anders.
Hon granskade honom i förbigående.
– Det har ju varit en fantastisk sommar ändå. Har det inte?
– Juni var väl kall och blöt?
– Åh, det var så länge sen. Det minns man knappt efter all denna värme.
– Jo, jag hade mina två veckors semester då, sa Anders.
De anlände till mötesrummet där Hans Högberg hade rest sig och stod vid den öppna dörren för att handhälsa.
– Hej, välkomna, var så goda och sitt. Det är valfri placering, som det heter i kyrkan.
Anna gick utan att se sig omkring rakt genom rummet, smällde en tuggummibubbla och satte sig vid konferensbordets bortre kortända. Lena och Anders följde tvekande efter och satte sig på var sin sida om henne. Hans Högberg övervägde tyst det lämpliga i sin placering mitt emot Anna men insåg att det var för sent att börja flytta på pärmar, papper och dator. Det fick vara som det var. Han satte sig till rätta.
– Välkomna som sagt. Bra att ni kunde komma, alla tre. Jag tror att vi för sakens skull skall börja med en kort presentationsrunda eftersom alla kanske inte har träffat varandra. Jag heter som sagt Hans Högberg och är rektor här på Svea College.
Han gjorde en gest med sin högra hand som visade att Jeanette skulle ta vid.
– Ja, jag heter Jeanette Lysander och är Annas klassmentor. Jag har henne i engelska och SO också.
Bodil Kjellén sträckte på sig och sköt upp glasögonen till hårfästet
– Och jag heter Bodil Kjellén och är kurator. Alltså, man kan säga att jag finns till hands när eleverna får problem som inte direkt har med studierna att göra. Det kan vara allt från att en pojkvän har gjort slut, till att man har hamnat på kant med en lärare.
– Eller att man har utsatts för övergrepp, sa Lena samtidigt som hon hängde sin handväska på stolens ryggstöd; – att man kommer från en trasig familj, att man missbrukar eller funderar på att ta livet av sig?
Rektor Högbergs blick borrade sig rakt ner i bordet. Kurator Kjellén log snett och svarade: – Jo, sådant också. Men det utgör inte direkt vardagslunken om man säger så.
Lena betraktade henne avmätt och fortsatte: – Du är väl utbildad socionom?
– Naturligtvis.
Bodil Kjellén tog av sina glasögon och såg en aning osäker ut. Lena betraktade henne och teg. Rita Haglund såg sig omkring.
– Rita Haglund, studie- och yrkesvägledare. Har jobbat här bara ett kort tag.
Anders, som satt till höger om Anna grep ordet direkt.
– Anders, Annas pappa.
Hans Höglund såg upp.
– Välkommen. Vi har ju inte träffats tidigare vad jag kan minnas. Och vad gör du annars?
Anders sneglade mot sin familj och svarade kort: – Bygg, mest tak.
Rektor Högberg lade upp händerna på skrivbordet och såg på Anna Svärd.
– Och Anna känner vi ju alla sedan tidigare. Välkommen du med.
Han riktade sedan blicken mot Lena.
– Så har vi Annas mamma och vi har ju träffats tidigare…
– Lena.
Lena nickade och försökte le.
– Ja, det var alla, sa Rektor Högberg och såg sig omkring. Han hade lärt sig vid en av de otaliga kurser han bevistat att man inledningsvis skulle vända sig till eleven, själva föremålet för mötet. Han vände sig mot Anna.
– Så, Anna. Hur känns det?
– Vadå känns, svarade Anna utan att titta på honom.
– Ja, hur går det?
– Med vad?
– Med studierna, lärarna. Trivs du på skolan?
Anna ryckte på axlarna
– Inga problem.
– Upplever du att det finns något skolan kan göra för dig?
Anna ryckte åter på axlarna.
– Vad går det här mötet ut på?
Jeanette gav sin rektor en mörk blick som sade att mötet borde ha förberetts bättre. Han lade armbågarna på bordet och flätade sina fingrar.
– Det är ett elevvårdsmöte. Vi håller det för att tillvarata dina intressen som studerande på den här skolan. Du har ju enligt en dom i tingsrätten gjort dig skyldig till, ja ofredande låter ju hemskt men, ohörsamhet mot en lärare här på skolan. Då vill vi veta att allt är okej med dig efter händelsen och om skolan behöver hjälpa till för att du ska kunna ta dig vidare. Finns det något skolan kan göra för dig?
– Nej.
Hans antecknade något i sin dator och vände sig till Jeanette.
– Jeanette. Du har ju koll på hur det går för Anna i de olika ämnena. Hur går det?
Jeanette sträckte sig efter sina anteckningar.
– I mina ämnen ser det ut som att Anna når ett godkänt resultat, varken mer eller mindre. Sedan i övriga ämnen, Svenska samma, Idrott viss frånvaro men resultatmässigt godkänd, Matte och NO något liknande. Nej, inget som sticker ut. Godkänd, varken mer eller mindre.
Hans vände sig mot Anna.
– Vad säger du Anna. Tycker du att det verkar stämma?
– Antagligen. Det är ju inte jag som är lärare.
– Anna, inflikade Bodil, sträckte på sig och rättade till sina glasögon: – Vi har ju träffats och samtalat ett par gånger.
– Kanske det.
– Jo, det har vi. Vid dessa tillfällen har jag erbjudit dig ett vidare samtalsstöd, men du har tackat nej. Med tanke på vad du har behövt uppleva när det gäller, ja situationen som uppstod vid lärarrummet i våras och följderna som det fick, så förstår inte jag, varför du är så kategoriskt avvisande till stödjande samtal. Jag menar, det skulle ju kunna hjälpa dig, vara ett stöd i vardagen. Vet dina föräldrar om att du har tackat nej till dessa samtal?
Anna tryckte ner händerna i sina byxfickor.
– Varför skulle de?
Lena lade en hand på Annas axel och lutade sig framåt.
– Ursäkta. Jag måste säga att inte heller jag förstår riktigt vad det här mötet går ut på. Har Anna problem i skolan, bortsett från den här incidenten som vi redan är allt för väl medvetna om, eller?
Rektor Högberg lutade sig bakåt i stolen och knäppte händerna över bröstet.
– Det är som sagt därför vi har det här mötet, för att utreda hur det är med den saken. Och det är vår skyldighet enligt både skollag och grundskoleförordning att skapa oss kännedom om eventuella behov hos en elev som har problem av disciplinär karaktär. Vi vill helt enkelt veta om vi som skola kan, eller bör göra något, hjälpa till för att göra det så bra som möjligt för Anna.
Lena petade undan en hårslinga som fallit ned framför ögonen.
– Och vad skulle det kunna vara?
– Vi har redan pratat om det kuratorsstöd man kan få. Skolsköterska finns också kopplat till elevvården, studie- och yrkesvägledare finns.
Hans Högberg gjorde en gest mot Rita, som nickade. Han fortsatte: – Redan under Annas första termin hjälpte vi ju henne att byta lärare, eftersom hon inte ansåg att hon kunde ha Kenneth Paulsson i Svenska. Ja, att incidenten i våras uppstod ändå är ju oturligt och väldigt förargligt men likväl ett faktum.
– Anna.
Det var Bodil som återtog ordet.
– Jag kan få intrycket av att du är ganska ensam i din klass. Har du några vänner på den här skolan?
– Jag klarar mig.
Anders harklade sig.
– Hon har många vänner, men de flesta kommer från hennes gamla skola.
Hans Högberg såg in i sin dator.
– Vilken skola var det nu igen?
– Stallhageskolan, sa Lena. Har det någon betydelse?
– Inte nödvändigtvis, men om Anna har sitt umgänge där så kanske hon är intresserad av att återvända dit. Vi hjälper naturligtvis till i så fall.
Sex par blickar riktades mot Anna. Hon teg och såg rakt ner i bordsskivan utan att röra en min.
– Vad säger du om det Anna, frågade rektor Högberg.
Anna fortsatte tiga. Lena såg sig omkring och flätade sina fingrar.
– Det verkar, tycker jag, som att hela utgångspunkten för det här mötet är att Anna är ett problem, att hon skulle vara någon slags våldsverkare, sa hon trevande. Jag minns när jag kom hem från jobbet den där dagen i våras och mötte Anna i köket. Hon var, hon var helt uppriven och hade så ont i ryggen att hon knappt kunde gå. Jag måste säga att jag då inte tvekade en sekund att polisanmäla händelsen.
Det var knäpp tyst kring bordet och Lena fortsatte: – Sedan är det klart, att med rättegången och allting så har väl även jag tvivlat ibland och tänkt att Anna kanske faktiskt har betett sig väldigt illa här på skolan. Men när jag tänker tillbaka på hela hennes uppväxt så verkar det ändå så konstigt. Jag menar, jag har följt henne nära ända från dagis och, visst, hon kan vara kaxig, jobbig och ganska uppkäftig. Men jag har aldrig, aldrig i något sammanhang under alla dessa år varit med om att hon skulle ha uppträtt våldsamt, eller ens hotfullt mot andra människor.
Bodil Kjellen harklade sig men hann inte ta ordet innan Lena fortsatte: – Er lärare, den här Paulsson. Vet ni varför Anna ville byta klass?
– Mamma.
Anna lät besvärad och drog i hennes tröjärm.
– Det spelar ingen roll, viskade hon.
– Vi ska nog inte prata om personer som inte är närvarande, sa Hans Högberg.
Lena såg på Hans.
– Har du själv ställt frågan, till honom eller till Anna?
Bodil Kjellen lutade sig framåt och lade bägge armbågarna på bordet.
– När det gäller våldsamma individer så debuterar generellt sett själva våldsanvändandet inte förrän under högstadietiden. Innan dess ser man oftast bara det utagerande beteendet. I mina ögon är det inget konstigt med att Anna…
– Vad säger du nu, avbröt Lena och skakade på huvudet. Ungar som blir våldsamma i högstadiet slåss med käppar redan på dagis. Det står ju i varenda föräldrabok och det bör väl för fan en behörig kurator känna till?
– Verkligheten är inte så svartvit.
– Och ändå sitter du här och försöker låtsas som att den är just svartvit.
Lena blängde ilsket på kurator Kjellén som fingrade på sina glasögon.
– Jag påstår över huvudtaget ingenting som det inte finns vetenskaplig evidens eller beprövad erfarenhet runt.
Lena slog handflatan i bordet.
– Du sitter och insinuerar att Anna är våldsbenägen. Hur fan kan det vara vetenskapligt?
– Det har jag inte gjort. Det är något du läser in i så fall. Vi vill bara Anna hennes bästa.
– I så fall är det enkelt. Det bästa för Anna är att slippa bli inkastad i väggar av era lärare. Men det är kanske inte vetenskapligt nog?
Rektor Höglund lyfte sin penna och knackade den hårt i bordet.
– Nu får vi återgå till ordningen, sa han med hög sprucken röst och harklade sig.
Det blev tyst och blickarna riktades mot honom. Han blundade som om han sökte efter orden och öppnade sedan munnen.
– Vi kan konstatera att Anna uppnår godkända resultat i de ämnen som är aktuella. Vi kan också konstatera att hon inte är intresserad av något extra stöd utöver vad som erbjuds inom ramen för den reguljära undervisningen. Hon har varken svarat ja eller nej på ett erbjudande om att byta skola. Har jag uppfattat saker och ting korrekt så långt?
Anna smällde en tuggummibubbla och sa: – Jag vill inte byta skola.
Hans suckade.
– Okey, Anna vill inte byta skola.
Han antecknade i sin dator.
– Då tror jag inte att det här mötet kan komma så mycket längre. Någon som vill säga något ytterligare?
Det var tyst kring bordet. Endast prasslet från Jeanettes bläddrande bland sina papper hördes. Hans återtog ordet.
– Jag renskriver och skickar hem ett protokoll för påseende och underskrift. Mötet är avslutat. Jeanette, du kanske kan hjälpa familjen Svärd ut?
Jeanette gav honom en mörk blick när han reste sig och öppnade konferensrummets dörr. När Anders och Lena passerade handhälsade han tafatt. Anna hade sina händer i fickorna och blicken i golvet. Snart hörde han deras fotsteg försvinna, anförda av Jeanettes avmätta småprat. Han tänkte på Kenneth Paulsson.
– Kenneth Adrian Paulsson, denne gigant, mumlade han tyst för sig själv.
För en gångs skull hade Anders Svärd tagit bussen. Arenabygget, där han hoppades få nytt jobb efter att hans nuvarande arbetsgivare gått i likvidation, låg i andra änden av den busslinje som passerade Hästvägen utanför deras Hindgata innan den cirklade sig upp mot Oxbo. På bussresan hem hade han ändå varit nedstämd och irriterad över dagens händelser. Arenan var ett gigantiskt bygge. Det borde kunna ge honom jobb för ett par år framöver och det var också vad som erbjöds honom, dock under vissa särskilda förutsättningar. En platschef som knappt kunde svenska hade mött honom och visat in honom till ett platskontor som inte var större än en toalett och mer primitivt än en städskrubb. Platschefen bredde på bruten svengelska ut texten om vad som var viktigt i den bransch där han arbetat i över tjugo år och han orkade inget annat än att umma, humma och le. Under rundvandringen på arbetsplatsen hade han inte mött mer än någon enstaka gammal bekant, resten var polacker eller från baltstaterna. Jobbigast blev det när de skulle diskutera lönen. Budet låg flera tusenlappar under vad han tänkt sig och platschefen gjorde tydligt att det inte fanns något utrymme för förhandlingar. Det slutade med att de kommit överens om att han skulle använda sin gamla firma och jobba som inhyrd egen. Under bussresan hem hade han räknat på det hela och bittert insett att nettosumman inte blev mycket högre än vad han skulle ha fått om han blivit sittande på lådan.
– Förbannade EU, sade han högt till sig själv och var nära att sparka till den med småmynt halvfulla kaffemugg som en rödögd romsk tiggare råkat ställa provocerande nära entrén till kebabstället intill busshållplatsen.
När han rundade garagelängan på Hindgatan och kunde se uppfarten till sin egen entré var fortfarande inte mer än halva kebabrullen uppäten. Hemma skulle de snart äta middag. Kebaben var ett idiotiskt infall som han själv hade svårt att förstå. I höjd med Hindgatan nummer två blev han stående och såg bort mot femman. Den låg endast ett par dörrhål från deras uppfart. Det hade stått tomt i mer än två månader, men nu verkade det som om folk rörde sig där. Var det äntligen sålt? Sedan området var nytt hade Conny och Rose-Marie Wallin bott där med fem, eller var det till och med sex barn. De var om sig, kring sig, och hade nästan alltid ett finger med när något hände i kvarteret. Conny var nog, sett över tid, grannföreningens mesta styrelseledamot och hade under ett par perioder även varit dess ordförande. När det skvallrades kunde det heta att de var påflugna och dominanta, men de var ändå omtyckta och respekterade i kvarteret. Conny hade diabetes. Ingen hade tänkt särskilt på den saken innan det blev allt mer påtagligt hur illa han for av sjukdomen. För ett par år sedan blev han helt sjukskriven från sitt jobb på en privat bilprovning och orkade sedan inte komma tillbaka som anställd. Han försökte få förtidspension men nekades. Så småningom hamnade han i fas tre och familjens ekonomi var uppenbart körd i botten. En tidig måndag morgon för drygt två månader sedan kom kronofogden och bar ut alla möbler. Huset lades på exekutiv auktion. Nu var den tydligen genomförd och någon var i färd med att flytta in.
Ett antal lådor låg staplade på uppfarten. Anders var så pass nära att han kunde urskilja klädsel och anletsdrag på den man som tycktes övervaka vad som verkade vara flyttgubbar i arbete. Han stannade upp vid en papperskorg och försökte tugga i sig det sista av kebaben samtidigt som han kisade in mot den lilla trädgården. Mannen var välklädd, ganska lång och tunnhårig. Antagligen var han betydligt äldre än honom själv. Han hade något bekant över sig, någon slags kändis? Anders bestämde sig för att gå fram och heja, vek ner den folie som omslöt kebaben för att tugga i sig bottenskrapet. Han tryckte in det i munnen och en rännil av blandad sås rann mellan fingrarna på honom, landade på hans skjorta och på byxorna, nära grenen. Han grinade illa, torkade av det värsta, och slängde de kladdiga resterna innan han lyfte upp sin arbetsbag i famnen för att dölja fläckarna och stegade fram mot Hindgatan fem. Han hade kommit på vem mannen var.
Lena satt vid köksbordet med dagens post uppsorterad i ett antal prydliga högar. Hon hade satt ett par enkla spännen i sin kastanjebruna lugg för att den inte skulle falla ner i ögonen. Överst i högen låg ett kuvert från Svea College. Hon sprättade det med en slö sax och vecklade ut brevet. Det var en kallelse till elevvårdkonferens. Informationen var knapphändig. Anna Svärd med vårdnadshavare kallades av rektor Hans Högberg. Med på mötet skulle även klassmentor Jeanette Lysander vara samt studie- och yrkesvägledare Rita Haglund och kurator Bodil Kjellén. Vid frågor kunde man ringa rektor Hans Högberg på ett nummer som Lena visste gick till en värdelös telefonväxel eftersom hon försökt ringa det tidigare i ett par andra sammanhang. Hon tittade på tid och datum för mötet och svor tyst för sig själv. Det låg på samma dag och bara en halvtimme efter den tid hon fått av vårdcentralen för provtagning. Det skulle aldrig fungera. Nu skulle hon bli tvungen att strula med att omboka någon av tiderna.
Det rasslade till utanför entrédörren. Genom köksfönstrets fördragna bomullsgardin såg hon en skugga röra sig och strax därpå stod Anders i hallen.
– Hej. Skönt att vara hemma. Vilka finns i huset?
Han såg upprymd ut och hade bråttom med att få av sig skorna.
– Bara jag. Ja, Viggen förstås.
Hunden slog några slag med svansen, utan att resa sig ur sin korg. Anders klev in i köket och slog sig ner vid köksbordet mitt emot Lena.
– Post?
– Jo. Post.
– Något till mig?
Lena räckte över kallelsen som kommit från Svea College. Han tittade flyktigt på den, lade ner den på köksbordet och sa: – Conny och Rose-Maries är äntligen bebott igen. Och vet du vem som har flyttat in?
Lena tittade upp utan att visa något större engagemang. Hon skakade på huvudet och Anders fortsatte: – Lennart Flodin, kommunalrådet. Jag mötte honom själv på vägen hit.
Lenas blick sjönk ner på hans skjorta.
– Men vad du ser ut. Har du gått omkring så där idag?
Anders såg ner på sitt bröst.
– Äh, jag har spillt bara. Hände nyss. Jag ska byta.
Han började långsamt knäppa upp knapparna i sin skjorta.
– Men det är väl en intressant nyhet att ett av stans kommunalråd flyttar in i vårt område. Han sitter i kommunstyrelsen. Fattar du vilken nytta vi kan få av det?
Lena började sprätta ett av fönsterkuverten. Hon hade burit på en molande grundirritation redan innan Anders dök upp och nu späddes den på. Först av att han inte läst kallelsen från Svea College, sedan av hans flottiga kläder. Hon vecklade ut en faktura från Bredbandsbolaget och svarade stramt: – Alltså, jag har svårt att tro på det. Varför skulle en sådan höjdare flytta in här? Har han inte köpt till sina barn, eller något i den stilen?
– Nej. Här var fint, tyckte han och varför skulle han inte kunna tycka det. Du har väl också sagt att du gillar det här området och att du inte vill flytta?
– Jodå. Men det är ändå inte Sigridsdal. Varför någon skulle sälja en flott kåk där uppe för att flytta in här, konstigt om du frågar mig. Han är ju moderat dessutom.
Anders hade fått av sig sin skjorta och stod åter i hallen, på väg in i den anslutande tvättstugan.
– Vad pratar du om? Det finns väl många moderater här.
– Anders, se dig omkring. Vilka är det som bor här? Rune Bolunds byggfirma är kanske halvkänd i stan. Häftigare än så blir det inte.
Anders kom ut från tvättstugan och trädde en vit pikétröja över huvudet.
– Jo, nu flyttar Lennart Flodin in. Det blir kanonbra. Han sätter sig i vår styrelse, värdet på kåkarna ökar, fler flyttar hit som har gott om pengar. Alla blir nöjda och glada.
– Ja, om du säger det så. Det är skönt att det inte står tomt längre hos Conny och Rose-Marie. Kan du läsa brevet jag gav dig nu?
Anders satte sig åter vid köksbordet och skummade brevet från Svea College. Han skakade på huvudet och lade det åt sidan.
– Elevvårdskonferens. Varför då?
– Vet inte. Antagligen för att domen i tingrätten har kommit.
– Ja, och? Tror de inte att vi känner till det?
– Anders, jag vet inte. Men du får banne mig följa med på mötet. Jag vägrar att gå utan dig.
– Men om jag inte kan?
– Anders, du måste lova att du följer med. Jag sitter inte där ensam med Anna en gång till.
– Om det är så viktigt så, svarade Anders och reste sig igen.
– Tack. Men vänta med att anteckna tiden. Jag ska försöka boka om den.
– Varför då?
– Äh, jag har en tid på vårdcentralen.
– Varför då?
– Rutin bara. Provtagningar.
Lena blev medveten om den molande smärtan under armhålan. Hon reste sig, gick genom hallen och vardagsrummet, öppnade altandörren och drog in ett djupt andetag. Luften var hög och klar. Hösten var påtagligt på väg nu.
Hans Högberg, rektor, hade det största av rummen i den korta administrativa korridoren. Trots det kändes det dammigt och instängt, kanske för att det saknade fönster, kanske för att det, förutom ett stort skrivbord, var belamrat med tre överfyllda bokhyllor, ett stort värdeskåp samt ett litet brunt konferensbord med fyra stolar. Rektor Högberg satt apatisk och glodde på sin whiteboardtavla. Han tänkte på sin övermäktiga att-göra-lista och vad han borde ta tag i. Brandskyddsplanen borde sedan länge uppdateras, liksom likabehandlingsplanen och planen för det systematiska arbetsmiljöarbetet. Han borde börja planera för alla medarbetarsamtal och reservera datum och tider för dem i sin redan överfyllda kalender. Årets incidentrapporter, åtgärdsplaner och andra elevutredningar låg fortfarande i en hög i säkerhetsskåpet. De borde systematiseras och arkiveras. Han borde analysera och utvärdera årets tredje omgång av arbetsmiljöenkäter som fortfarande låg orörda i hans dator och utifrån sin analys ”skapa en genomtänkt strategi för skolutveckling” som det så tjusigt hette med Skolinspektionens språkbruk. Framför allt borde han vara synlig och röra sig ute i verksamheten. Kanske borde han äntligen göra en plan för de lektionsbesök han sedan länge föresatt sig att genomföra. Hans dörr stod på glänt och ett dämpat sorl, då och då stegrat till dunsar, smällar, ett rop eller skratt påminde honom om den verksamhet som bedrevs där ute. Han suckade uppgivet inför sin att-göra-lista, visste att vad han än företog sig så skulle kontorsdörren ofelbart strax därpå öppnas och någon ny akut katastrof skulle gå före allt annat. Det kunde vara en lärare som förlorat kontrollen över en lektion, en stöld ur något elevskåp, en rasande förälder som krävde förklaringar på sonen eller dottern dåliga betyg, en journalist som ville undersöka skolbibliotekets standard. Det kunde vara snart sagt vara vad som helst. Nu var det Kenneth Paulsson som knackade försiktigt på den halvöppna dörrens insida. Rektor Högberg såg upp och svalde en svordom. Paulsson harklade sig,
– Kan jag komma in?
– Visst.
Hans slog igen sitt anteckningsblock medan Kenneth Paulsson drog fram en besöksstol och satte sig på andra sidan det väldiga skrivbordet.
– Jo, alltså, hur blir det nu, med saker och ting?
Hans Högbergs axlar åkte upp en aning. Han hatade den typen av trevande och intetsägande inledningar som krävde direkta motfrågor. Han replikerade: – Med saker och ting?
– Ja, alltså, det här har vi ju redan diskuterat. Efter det som har hänt verkar det väl ändå lite ohållbart att Anna Svärd ska gå kvar på den här skolan. Jag och antagligen inte bara jag, upplever att hon är en tickande bomb och jag känner faktiskt inte riktigt att jag kan ta ansvar för att hon finns på skolan. Jag uppfattade det som att vi var överens om det här men som det är nu är hon ju inte ens tillfälligt avstängd, om jag har förstått saker och ting rätt?
Hans skruvade på sig.
– Själva händelsen ägde ju faktiskt rum före sommarlovet och eftersom det hela hamnade i tingsrätten har vi ju blivit tvungna att avvakta domstolens utslag.
– Som har kommit nu, fyllde Paulsson i.
– Jo, som har kommit nu och därför planerar vi att snarast kalla elev med vårdnadshavare till ett elevvårdssamtal, om en vecka ungefär. Sedan får vi se vad som kommer upp där och fatta vidare beslut utifrån det. Vad jag kan bedöma är det väl inte uteslutet att det blir aktuellt med ett skolbyte.
Paulsson fnyste.
– Inte uteslutet. Hon måste bort helt enkelt. Jag kan som sagt omöjligt ta ansvar för någon säkerhet med henne vandrande i skolans lokaler.
– Det behöver du i och för sig inte heller.
– Vad menar du?
– Det är ytterst mitt ansvar. Jag är rektor.
– Formellt ja, men i praktiken gör ju inte det att vi känner oss tryggare ute i verksamheten.
Paulsson lät påstridig nu och Hans Högberg kände ilningar av intensiv olust ansätta sina skuldror. Han ville få slut på samtalet.
– För övrigt är det inte jag som fattar beslut om avstängningar eller skolförflyttning.
– Nej, det är skolans huvudman men det sker väl ändå på din inrådan?
– För huvudmannen är en elevflytt i första hand etthundrasjuttiofem tusen kronor i förlorad intäkt. Men oavsett vilket måste saker ske i rätt ordning och nästa punkt är alltså ett elevvårdssamtal.
Paulsson reste sig.
– Nåja, jag ska höra vad facket säger.
– Gör du det, sa Hans Högberg samtidigt som han böjde sig ner mot en skrivbordslåda, en signal på att annat arbete vidtog.
– Förresten.
Kenneth Paulsson stannade halvvägs mot dörren.
– Det var en sak till.
Rektor Högberg frös fast i sin rörelse med handen på skrivbordslådan. Han log ansträngt.
– Vadå?
– Maria Rodriguez.
Högberg svalde ett antal otidigheter och svarade tappert: – Vad är det med henne?
– Det känns helt enkelt ohållbart att vi delar arbetsrum och det antar jag att du förstår.
Högberg lutade sig bakåt i den mjuka kontorsstolen och drog i sina fingerleder på ett sätt som alstrade ett knastrande ljud.
– Men ni är ju fem personer där?
Kenneth Paulsson hade nu återvänt till sin stol på andra sidan skrivbordet.
– Det handlar inte om huruvida vi är två eller fem eller tio personer. Situationen är ohållbar. Idag kom hon intravande på tjänsterummet med tre elever i släptåg när jag satt och förberedde prov. Du måste flytta på henne.
Hans insåg att Paulsson inte skulle släppa frågan, att den skulle förfölja honom och utgöra ett psykosocialt arbetsmiljöproblem tills dess han vidtagit någon typ av potent åtgärd. Han sökte efter ett slagkraftigt men intetsägande svar när en snilleblixt landade välkommet i hans prövade huvud.
– Eller så flyttar du, hörde han sig själv säga.
– Jag?
Kenneth Paulssons ögon var uppspärrade och klotrunda. Han såg nollställt förvånad, nästan ugglelik ut.
– Vad menar du?
Högberg samlade sig och sa: – Kopieringsrummet har ju flyttat ut i vinkeln längst ner i korridoren. Elevassistenterna som flyttade in försvinner vid månadsskiftet. Då kan du ta det.
– Varför då?
– Tja, för att du är förstelärare till exempel och har uppgifter utöver den rena undervisningen.
Paulsson fnyste.
– Desto viktigare att jag finns i ett kollegialt sammanhang. Men nu har du ju en bra lösning åt Maria Rodriguez. Flytta dit henne. Det är mitt förslag.
Han reste sig åter för att gå men stannade i dörröppningen och vände sig om.
– Då kan hon ju ha hur mycket elever hon vill på sitt tjänsterum.
Rektor Högberg suckade djupt och återgick till sin strängt upptagna apati.
Kenneth Adrian Paulsson satt vid ett av fem skrivbord i det arbetsrum som avdelats för vad som blivit i första hand språklärare. Han hade sin vana trogen sträckt ut de långa benen och lät fötterna vila mot det lägsta planet i bokhyllan bakom skrivbordet samtidigt som han lutade sig över en komplicerad korsordskonstruktion som skulle mäta elevernas kunskaper i svenskans ordklasser. Det hade från början verkat enkelt men ju mer han arbetade med det desto mer osäker blev han på om det verkligen gick att göra som han hade tänkt från början. Saker och ting skulle bli substantiv, hade han tänkt sig men sedan kommit på att saker och ting ju faktiskt i sig själva inte var några substantiv. Det var först när de placerades i någon typ av grammatiskt sammanhang, en meningsbyggnad, som de blev substantiv. Han mindes vad hans gamle mentor på universitetet sagt: – Substantiven finns inte där ute. De går inte att sälja, köpa eller äga. Substantiven finns i språket och endast där.
En introvert irritation var under uppseglande hos Kenneth när dörren till arbetsrummet slogs upp och Maria Rodriguez kom in, tätt följd av tre elever. Hon skrattade gällt åt något som hade sagts på vägen och började bläddra i de väldiga högar som alltid låg upptravade på hennes skrivbord. Hon rotade fram några häften och vände sig mot eleverna.
– Här, sa hon. Här är något som jag tror är lämpligt för er att börja med. Det är en artikel som beskriver de sista timmarna i Jim Jones läger innan giftet börjar delas ut.
Eleverna tog emot, tackade och försvann slamrande ur rummet. Maria sjönk ner i rummets enda fåtölj och började knappa på sin mobiltelefon. Kenneth följde henne med blicken. Hans mun och ögon bildade tre raka streck i det bleka ansiktet.
– Och vad har Jim Jones självmordssekt med svenskämnets centrala innehåll att göra, om jag får fråga?
Maria lyfte blicken från sin mobil och såg på honom med öppen mun.
– Va? Nej, det handlar om gestaltning. Där är det väl egalt vad det är som gestaltas?
Hon återgick till telefonen men Kenneth fortsatte.
– Egalt. Och då tycker du att en självmordssekt är ett lämpligt tema för fjortonåringar?
Maria svarade utan att se på honom.
– Det var deras idé, inte min. Och, nej, jag har i och för sig inget problem med att mina elever får närma sig ett svårt ämne. Jag kan ta ansvar för det.
Kenneth trummade med fingrarna mot skrivbordsskivan.
– För övrigt borde väl gestaltning ligga redan under våren i sjuan?
Maria lade ner telefonen, knöt sina händer i knäet och såg nu stint på honom.
– Varför då Kenneth. Varför borde den det?
– Därför att det rimligtvis blir så om man följer de råd och anvisningar från Skolverket som vi gemensamt har bestämt oss för att vi ska utgå ifrån. För övrigt tycker jag att det är ytterst olämpligt att komma inramlande i arbetsrummet med elever i släptåg. Här kan ju ligga provmaterial, elevomdömen och allt möjligt helt öppet.
Maria skruvade på sig och höjde rösten en aning.
– Alltså, vad är det med dig egentligen. Varför är du på mig precis hela tiden? Är det för att jag lämnade in en incidentrapport?
Kenneth drog ut benen under skrivbordet och rätade på sig i stolen.
– Verkligen inte. Tingsrätten har ju som bekant fastslagit att det inte var någon incident.
– Det jag blev vittne till var en incident, oavsett vad tingsrätten kommit fram till och det hade varit tjänstefel av mig att inte rapportera.
Nu höjde även Kenneth rösten
– Det var nödvärn. Hon var ju bindgalen.
– Du, var bindgalen Kenneth. Du brast i omdöme. Det var vad jag såg med mina ögon.
Kenneth försökte le.
– Verkligen inte. Jag bara ingrep i situationen.
– Ingrep. Jo, tack.
Maria reste sig ur stolen och gick till sitt skrivbord samtidigt som hon fortsatte: – Du skrek, skitunge, tror jag faktiskt och du vräkte henne med full kraft in i väggen. Lilla Anna…
Hon blev stående framför sitt skrivbord.
– Hon skrek allt möjligt och hon vevade med armarna, fräste Kenneth och reste sig även han. Han var ett huvud längre än Maria.
– Jodå, fortsatte Maria med matt stämma. Anna skrek och hon kastade även den där lådan med tavelsudd tvärs genom lärarrummet. Jag såg det. Men det motiverar inte ditt våld.
– Nej du, jag har inte tid med det här längre.
Kenneth rafsade ihop några papper och tog ett par steg mot dörren.
– Om du vill envisas med att tingsrätten fabulerar i sin friande dom så är det inte mitt problem men jag tycker att det är oprofessionellt agerat av dig.
Maria sjönk ner i stolen vid sitt skrivbord utan att se åt hans håll. Han blev stående med handen på dörrhandtaget.
– Vet du vad jag tror?
Han fortsatte utan att invänta hennes reaktion: – Jag tror att det här bottnar i en ilska över att jag fick tjänsten som förstelärare.
Maria reagerade fortfarande inte. Kenneth tryckte ner dörrhandtaget och öppnade dröjande dörren några centimeter.
– Sedan inser du säkert att jag måste lämna en incidentrapport till rektor Högberg om den här ovanan att ha elever bland sekretessmaterialet på våra tjänsterum.
Kenneth drog upp dörren och försvann med taktfasta klapprande steg. Maria drog in luft och blev sittande i flera sekunder med lungorna fulla. Hon lät sedan luften sippra ut, långsamt, mycket långsamt.
I en tidigare bloggtext berörde jag ett intressant forskningsresultat från Karolinska Institutet. Professor Anna Josephson lät studenterna på läkarlinjen göra ett omprov på förstaårets stora preklintenta tre år efter det ursprungliga tentamenstillfället. Resultatet var överraskande och nedslående. De studenter som toppresterat vid ursprungstentan återfanns bland de sämsta vid det senare tillfället, resultaten var överlag mycket låga och få kunde besvara de vid testtillfället bifogade kontrollfrågorna som skulle mäta övergripande förståelse av grundläggande medicinska samband. När jag skrev om detta fick jag en del ”tvärsäkra” svar gällande orsakerna. Förslagen var överlag rimliga, men intressanta så till vida att de vart för sig endast utgjorde aspekter av en betydligt mer komplicerad helhet. Jag skall därför i detta inlägg fortsätta att problematisera några, i skolvärlden omhuldade, föreställningar kring hur förhållandet mellan fakta och förståelse ser ut.
En ständigt pågående diskussion i skolvärlden handlar om huruvida fakta eller förståelse är det väsentliga att lära ut. Få förnekar egentligen att bägge dessa aspekter har betydelse. Däremot uppstår det ordentliga meningsskiljaktigheter kring hur skolans undervisning skall gestaltas för att ”det ena” skall leda till ”det andra” och vice versa. En populär föreställning är att förståelse renderar ur fakta på så sätt att memorerandet av faktakunskaper automatiskt lägger grunden till förståelse. Skolans uppgift blir därmed att förmedla fakta, vilka eleven sköter memorerandet av , vilket i förlängningen antas leda till förståelse, kritiskt tänkande, den nyanserat argumenterande förmågan, med mera.Eftersom lärarstudenterna vid Karolinska Institutet på ett flagrant sätt motbevisar denna ”förenklade” tes, krävs det ytterligare förklaringar. Många tar då fasta på en återkommande tes inom modern hjärnforskning. För att elevernas memorering skall bli varaktiga kunskaper, måste skolans undervisning anpassas till det mänskliga minnets sätt att fungera.Att ”vrålplugga” inför ett prov leder till ”korta” kunskaper som bleknar snart efter skrivningen. Tricket, enligt hjärnforskningen, är upprepade tester av samma innehåll med allt glesare intervaller, med andra ord repetition. Detta stämmer, naturligtvis skulle man kunna tillägga. Emellertid gäller även för kunskaper som lärs in på detta vis, att de förbleknar över tid om de inte hängs upp på något meningsfullt eller användbart, det vill säga knyts till någon form av förståelse. Det tar dock (naturligtvis) längre tid att glömma, om ett givetfakta återkommer i intervaller.Ett helt annat problem med upprepade tester hänger samman med skollogistik och stoffträngsel. För skolan är det inget större problem att reproducera testmaterial, det är ju i sammanhanget eleven som skall göra själva jobbet. Om eleven skall repetera inlärda fakta enligt ett omvänt exponentiellt mönster, kommer det över tid att ackumuleras stoffträngsel då repetitionen av äldre fakta ständigt överlagras av tillkommande ny. Ponera att det en vanlig skoldag(senare skolår) introduceras stoff i fem ämnen som vardera kräver 20 minuters memorering för att termer, begrepp och samband skall sitta. Om dessa skall repeteras enligt mönstret ”dag 2-4-8-16…” kommer eleven snart att ägna många timmar utöver skoldagen åt ren repetition. För det första klarar få elever ett dylikt informationstempo, för det andra kommer den resulterande utbildningsmiljön att präglas av korvstoppning på ett sådant sätt att den ändå inte står som garant för några varaktiga kunskaper (håll här i minnet de grundläggande medicinska samband, som studenterna i Karolinska Institutets försök faktiskt inte kunde svara på). Den typen av kunskap kräver förståelse, och de minnesstudier som här refereras har varit inriktade på memorering, inte förståelse. Minnesforskning genomförs dessutom oftast i en avgränsad kontext med ett begränsat inlärningsstoff, inte i den levande skolans ackumulerade inlärningsprocess.
Det är tydligt attden levande skolan måste bygga på kompromisser mellan flera avgränsade vetenskapliga idéer om vad som utgör optimala inlärningsbetingelser. Skolan skall givetvis nyttja effektiva metoder för memorering av fakta, men måste samtidigt sätta hanterbara gränser för hur mycket repetition och provtillfällen som är vettigt att förelägga eleverna. Dessa ”gränser” sammanfaller inte nödvändigtvis med vadenskilda resultat inom hjärnforskningen anser utgöra ett optimalt tillvägagångssätt i olika specifika avseenden.Av den anledningen bör också olika forskningsdiscipliner ha god hjälp av den pedagogiska forskningen när deras kunskaper skall ”översättas” till en levande skolmiljö.
För att ytterligare komplicera bilden av inlärning, så blir bilden ofullständig om faktainlärning behandlas som något, från förståelse fristående.Föreställningen om att fakta bildar förståelse är helt enkelt felaktig. Dessa två kunskapselement måste betraktas i ett dialektiskt förhållande till varandra, där fakta stärker förståelse endast om fakta är förstådd och processad, vilket inte är det samma som memorerad.Otaliga experiment från t.ex. perceptions– och vittnespsykologi har visat att den mänskliga hjärnan ständigt är på jakt efter mening och förståelse (eller sammanhang). Fenomenet fakta har i denna grundläggande kognitiva betydelse en ”korrigerande” roll. Vår hjärna bestämmer sig, mer eller mindre automatiskt, för en tolkning av ett givet fenomen långt innan vi har fakta klara för oss. Vårt behov av förståelse är i dennakognitionspsykologiska betydelse långt större än ”vårt behov” av fakta. Exempelvis, om vi har läst en roman, kvarstannar en berättelse, en stämning och ibland någon lärdom, medan detaljerna (fakta) förbleknar snabbt.Vår förståelse för innehållet i en roman ökar inte nödvändigtvis för att vi repeterar den.Att vår hjärna fungerar på detta sätt ligger djupt nedlagt i vår evolutionära historia. Att betrakta ett fenomen utan att förstå, upplevs instinktivt som smärtsamt eller hotfullt och hjärnan ”konstruerar” därför blixtsnabbt en hypotes, en provisorisk förståelseram för vad vi betraktar. Detta ständigt pågående ”meningsskapande” tar energi från arbetsminnet. Redan George A. Millers berömda 50-talsexperiment, The Magical Number Seven, Plus or Minus Two, kunde påvisa att arbetsminnets effektivitet sjönk till närmare hälften av sin kapacitet, om det belastades med memorering av”obekanta fakta”.Att exempelvis lära in ett antal glosor på ett främmande språk går mycket snabbare om du har en god uppfattning om de olikaglosornas betydelse och användning i det egna språket.
Betyder då detta att multiplikationstabellen är meningslös kunskap? Svaret är att, det beror på. Det är tämligen meningslöst att kunna rabbla multiplikationstabellen om man inte har förstått de grundläggande principerna för multiplikation. Att träna huvudräkning kan mycket väl vara bättre använd tid än vad det är att lägga samma tid på memorering av ett facit. En skola som tror sig kunna effektivisera kunskapsproduktionen genom att kapa elevernas utrymme för processandet av, och reflekterandet över, ny kunskap, biter därför sig själv rejält i svansen.En skola som nonchalerar elevernas behov av att resonera kring kunskap eller som anser sig kunna bortse från elevernas erfarenhetsbas, gör dem en björntjänst. Den förvandlar sig till en institution för disciplinering, snarare än en för kunskapsproduktion.
Refuserad replik på debattartikel av Gabriel Heller Sahlgren och Henrik Jordahl, Dagens Industri 2019-05-09 (Satsa på begåvade barn för välfärdens skull).
I Dagens Industri 2019-05-09 framför utbildningsforskarna Gabriel Heller Sahlgren och Henrik Jordahl under rubriken ”Satsa på begåvade barn för välfärdens skull” den i och för sig okontroversiella idén att ett lands utbildningsväsende har betydelse för välståndsutvecklingen. Författarna föreslår att skolans undervisning blir mer lärarledd, att det satsas på spetsstudenter samt att friskolesektorn tillåts expandera. Må så vara, men mot bakgrund av deras egen historieskrivning framstår denna kombination av åtgärder som ologisk. Det stämmer förvisso som författarna menar, att svensk skola allt sedan folkskolereformen 1842 har varit en i långa stycken lyckosam historia, även i ett internationellt perspektiv. Det stämmer också att denna utveckling har brutits under 2000-talet då vi istället har sett en utveckling mot drastiskt försämrade kunskapsresultat. Författarna väljer dock att helt undvika en problematisering av hur denna resultatnedgång i långa stycken sammanfaller med 1990-talets införande av vinstdrift och fritt skolval inom utbildningssektorn. Det går idag att belägga hur den världsunika svenska friskolemodellen har bidragit till sådant som elevsegregation, minskad likvärdighet, betygsinflation och kravlös undervisning. Tendensen över tid har också varit att lärartäthet och andel behöriga lärare har varit jämförelsevis lägre inom de vinstdrivande friskolorna. Att föreslå mer av samma friskolesystem för att uppnå mål som skall gynna begåvade elever och mer av lärarledd undervisning, är mot den bakgrunden inte bara ologiskt, utan rent kontraproduktivt. Jag tror för min del att svenskt näringsliv i längden är mer betjänta av faktabaserad forskning, än av tendentiösa önsketänkanden.
Det är lätt att moralisera över ordningsbetyg. Sett till de problem man tror sig kunna lösa är förslaget ett slag i luften, men det får stora och långsiktiga konsekvenser för våra barn och unga. Förslaget blockerar också en viktigare diskussion, den om de systemfel som utgör skolans verkliga bekymmer. Symbolpolitik är gratis och riskfritt, strukturreformer kostar, både i kronor och politiskt mod. Att förslaget om ordningsbetyg kan samla en riksdagsmajoritet, säger mer om samtidens auktoritära strömningar, än om vilken politik som skulle kunna gynna en allmänt samhällsnyttig utveckling.
Bortsett från dessa moraliskt uppenbara aspekter på sakfrågan, borde man nog också diskutera politikens syn på detta med att införa och att avskaffa saker och ting. Dessa två storheter behandlas sorglöst som om de vore två sidor av samma mynt. Så är det inte. De systemiska skillnaderna mellan att införa och att avskaffa är väsentliga. Låt mig exemplifiera.
Sverige är en monarki. Att styrelseformen egentligen utgör en anakronism är de flesta överens om. Sverige avskaffar likväl inte sin monarki. Om Sverige istället hade varit en republik, förefaller det osannolikt att någon skulle komma på tanken att införa monarki. Det finns således systemiska skillnader mellan att införa och att avskaffa. Kunskapen om detta förhållande är svagt utvecklat hos dagens politiker och ledare.
Jan Björklund säger sorglöst att ordningsbetyg finns i Norge, och att man där inte diskuterar att avskaffa dem. Det är inte sant. Det finns en opinion i Norge för att de skall avskaffas, men den vinner ingen tillräcklig parlamentarisk majoritet. Det finns heller inte, vad jag vet, någon forskning som kan berätta att ordningsbetygen skulle vara särskilt välgörande för det norska utbildningssystemet, snarare tvärtom. Därmed vet vi inte heller om Norge hade övervägt att införa ordningsbetyg om de, liksom Sverige, hade avskaffat dem. I denna fråga blir den internationella utblicken intetsägande.
Resonemanget ovan kan förefalla hypotetiskt, men handlar om högst avgörande aspekter av det politiska hantverket. Låt mig ta ytterligare ett exempel.
När Sverige valde att bli medlemmar i EU, skedde det i en folkomröstning. Landets ekonomiska elit var övertygade om det nödvändiga i ett medlemskap, och därför gick i stort sett alla resurser till Ja-sidan. Trots denna exempellösa mobilisering kantad av hotbilder och skräckvisioner, var det med minsta möjliga marginal som ja-sidan till slut lyckades få sitt mikroskopiska försprång. Priset var polarisering och mätningar efter inträdet har genomgående visat på såväl polariseringen, som en svängning till stabil majoritet för ett utträde, vilket trots det inte har skett. Det politiska landskapet, för- och emot, har dessutom ömsat skinn i takt med att EU:s dagordning har förändrats. Att införa, var något helt annat än vad som nu blir att avskaffa, om Sverige mot all förmodan gör en swexit.
Förr i världen fanns det en medvetenhet om, och respekt för, de systemiska dilemman jag har försökt beskriva ovan. Det tog sig uttryck i att lagar och politiska beslut bereddes mycket noggrant innan de sjösattes, eller avlägsnades. Exempelvis lades förslaget om svensk enhetsskola redan i 1946 års skolkommission. Den testkördes sedan i över ett decennium för att beslutas i riksdagen 1962 och inte vara helt genomförd förrän 1972.Ordningsbetygens avskaffande var en del i denna omfattande beredning. Sådana ledtider är helt otänkbara i dagens opinionsstyrda kvartalspopulism. Om riksdagen nu, utan tillstymmelse till forskning eller beredningsunderlag, väljer att höfta till ett bedömningssystem med ordningsbetyg, blir det svårt att i närtid avskaffa dem igen oavsett deras konsekvenser för svenskt utbildningsväsende. Det är i så fall både ansvarslöst och amatörmässigt agerat.
En enkel googling ger vid handen att begreppet problemskapande beteende har reserverats för maktlösa små individer, vars problemskapande verkshöjd trots allt har en synnerligen begränsad räckvidd. I normalfallet gäller det barn med diagnos som har svårt med anpassningen till skolans olika krav. De beteenden som verkligen skapar problem däremot, etiketteras sällan, eller inte alls. Dessa beteenden betraktas rent av, i vida kretsar, som framgångsfaktorer.
Telefonförsäljning är ett exempel, ett problemskapande beteende på riktigt. Medan seriösa entreprenörer försöker skapa intresse runt sina produkter, ägnar sig dessa, marknadens bottentrålar, åt utstuderade bedrägerier för att pådyvla våra mest försvarslösa medborgare tjänster och produkter som de aldrig har efterfrågat. För gemene man innebär ofoget dagligt trassel med nix-filter, samtalsblockering och kontroll av okända uppringare. För tiotusentals innebär det timmar av mail- och telefonkonversation för att friskriva sig från oönskade försändelser. I allt för många fall leder det till skuldsättning och personliga tragedier som, bortsett från allt annat, i sin förlängning utsätter landets redan hårt ansatta välfärd för ytterligare påfrestningar. Telefonförsäljningens bidrag till allmännyttan är entydigt negativt. Att sälja per telefon är ett problemskapande beteende.
Visst är det märkligt att Sveriges riksdag kan samla sig och visa muskler runt sådant strunt som mobilförbud och ordningsbetygen i skolan, men inte ens funderar på vad man skulle kunna göra för att stävja och lagföra oönskad telefonförsäljning, ett problemskapande beteende som ju faktiskt utgör ett reellt samhällsgissel. De individer som vi vant oss vid att betrakta som problemskapande i skolan, kommer att straffas med låga ordningsbetyg och därmed hamna i arbetsmarknadens c-lag. De jobb som erbjuds dem, kommer sannolikt att gälla otrygga anställningar med svältlöner inom telefonförsäljning. Den problemskapande beteende-cirkeln är sluten.
En samtida diskussion gör gällande att pedagogiken bör strykas från våra lärarutbildningar och ersättas av hjärnforskning. Någon djupare förklaring får vi sällan och hur en framtida kursplan skulle kunna se ut, får vi gissa oss till. Låt mig framkasta några reflektioner.
Låt oss först, för formens skull, slå fast att landets lärarutbildningar visst behöver reformer. Inslagen av lärarledd verksamhet är för glesa och mängden avhopp för stora. Inslagen av praktik dras alltjämt med logistiska bekymmer och i sina teoretiska delar blir perspektiven ibland aningen snäva. Om detta borde vi kunna resonera utan att förfalla till ”enkla lösningar” baserade på halmdockor eller önsketänkanden, vilket görs idag. Debattörer som i alla sammanhang hävdar hjärnforskningens potentiella välsignelse, menar inte sällan egentligen kognitionsvetenskap, eller rent av kognitionspsykologi. Uppenbarligen är sakkunskapen ibland inte djupare än några ”oneliners” uppsnappade från någon PowerPoint på något seminarium. Ett ofta framfört favoritargument gäller att memorering kräver repetition, tät till en början, sedan med större intervall. Även om argumentet framförs av såväl hjärnforskare, som kognitionsvetare, är det tveksamt om någon av professionerna kan ta äran av själva forskningsfyndet. Den intuitiva vetskapen om att det förhåller sig så här, är nämligen betydligt äldre än de discipliner som gärna traderar idén. Det skulle också förvåna mig om inte flertalet lärare är medvetna om detta och många andra minnesrelaterade inlärningsförhållanden.
Därför är en bra fråga, om nu hjärnforskning (eller kognitionsvetenskap (eller kognitionspsykologi)) skall in på lärarutbildningarna, frågan vad? Är det Torkel Klingbergs populärvetenskapliga framställningar som skall göra våra lärare till lärare, eller är det ett teoretiskt medicinskt studium av synapsers transmittorsubstanser och myelinskidornas betydelse för vår uppmärksamhetsförmåga? På den frågan får vi inga svar. Jag kan emellertid tänka mig att det existerar föreställningar om att den kliniska hjärnforskningen producerar en strid ström av kunskap om hur inlärning går till, och att denna kunskap enkelt kan föras över till lärarstudenter och till skolans förhållanden. Så fungerar det i verkligheten knappast.
Torkel Klingberg får ibland frågan, vad? Hans svar brukar vara svävande. För närvarande studerar han grit, bl.a ihop med den amerikanska psykologen Carol Dweck. På frågan om vad detta kunnande kan bibringa landets lärare svarar han, ”Det är den givna frågan. Det absolut enklaste svaret är: vi vet inte ännu. Det är ett ganska nytt begrepp och än så länge finns det ingen studie där man har visat att om barn gör så här så övar det deras grit i framtiden”. Hur mycket av lärarutbildningen bör vi fylla med detta ”ganska nya begrepp”? Räcker det till en tiopoängare, och i så fall, på vilket sätt skulle rön som dessa bättre hjälpa nybakade lärare än vad en teoretisk förtrogenhet med ämnet pedagogik kan göra?
Jag har verkligen inget att invända mot vare sig hjärnforskning, kognitionsvetenskap eller kognitionspsykologi. De har sina viktiga bidrag till den samlade vetenskapen och utgör, inte minst, värdefulla stödjevetenskaper till såväl pedagogik som didaktik. Idén om att dessa vetenskaper skulle kunna utgöra stommen i våra lärarutbildningar vill jag dock beteckna som direkt flummig, skadlig och okunnig.
För den som fortfarande är nyfiken på hur en framtid med kognitionsvetenskapliga lärarutbildningar kan komma att gestalta sig, rekommenderar jag som lektyr, studieplanerna från landets redan existerande utbildningar i kognitionsvetenskap. Förutom teknisk och kognitiv psykologi, domineras innehållet av datalogi och lingvistik. Delkurserna har namn som”distribuerad och situerad kognition”, ”medvetandefilosofi” och ”språkteknologi”. Inget av detta är per definition ointressant för en lärare, men det är knappast heller den skräddarsydda verktygslåda som kan utgöra stommen i en lärarprofession. Man kan för övrigt dra liknande slutsatser genom att studera nyhetsflödet från Karolinska Institutets avdelning för hjärnforskning. Vi talar i dessa sammanhang om breda verksamhetsfält med spetsig grundforskning, varav en mycket liten del egentligen riktar sig mot inlärning, skola och utbildning.
Om man ändå, trots mina övertygande invändningar, vill plocka russinen ur den inlärningsrelaterade kognitionskakan, kan jag rekommendera ett nedslag hos hjärnforskaren, professor Anna Josephson på Karolinska Institutet. Hon menar att KI ”…kommer att halka efter i status om (vi) inte satsar mer på pedagogiken”. I ett av sina projekt lät hon elever vid läkarlinjen efter tre år skriva ett omprov på utbildningens väldiga ”preklintenta”. Det visade sig att resultaten över lag blev oerhört svaga, och svagast bland dem som ursprungligen hade presterat bäst. Anna Josephson tror att förklaringen är ”…att studenterna har lagt all sin energi på att minnas nödvändiga fakta för att klara provet. De har dock inte stimulerats till att lära sig använda faktakunskaperna för att förstå och förklara…”.
Men, det är knappast den typen av hjärnforskartankar som hjärnforskningsdogmatikerna vill ha, eller se i lärarutbildningen. Inte heller vill de se råd som de nedan. ”Stressa lagom”, ”ha kul” liksom? Hemska tanke.
Så, där föll den, idén om hjärnforskning i lärarutbildningen.
”Någonstans i följden av handlingar och föreställningar kan vi vänta oss finna en klass som behandlas som om den var en av sina medlemmar; eller att en medlem behandlas som om den var identisk med klassen; eller att ett unikt drag behandlas som ett allmänt eller tvärtom” (Gregory Bateson)