Det nya är att regeringen vill utreda frågan om ett ämnesutformat gymnasium. Detta är välkommet och inte en dag för tidigt. Sättet på vilket frågan diskuteras och återrapporteras i media, är dock egendomligt historielös. Man missar helt de nutidshistoriska omständigheter som är centrala i frågan, för att istället famla runt i högst hypotetiska frågeställningar om systemens för- och nackdelar.
Ämnesbetygen pekades ut som en lösning på problemet med sönderstressade elever redan 2016 när gymnasieutredningen…presenterades, skriver DN. Det faktum att frågan om ämnesutformning fanns med i en omfattande gymnasieproposition så sent som 2006, uppmärksammas över huvud taget inte. Propositionen från 2006, som innehöll en mängd intressanta förslag, förkastades i sin helhet av den tillträdande borgerliga regeringen, och enmansutredaren Anita Ferm fick av Jan Björklund uppdraget att skapa underlag för en gymnasiereform som skulle sjösättas 2009. Hennes utredning valde kategoriskt bort de reformidéer (ämnesutformning, gymnasieexamen m.m.) som låg i 2006 års proposition och körde på sin vingliga väg mot färdigt betänkande, fast så pass att riksdagen först år 2011 kunde fatta beslut om ett ”färdigt” förslag, en uppsminkad fortsättning på 1994-års kursutformning. Mängden bokstäver i styrdokument och betyg uppförökades påtagligt, liksom mängden obehöriga gymnasieelever. I övrigt var det mesta sig likt, i vad Jan Björklund valt att kalla för den största skolreformen sedan folkskolans genomförande 1842.
I media talar talar Anna Ekström om den hets och stress som det kursutformade gymnasiet leder till. Som motvikt letar media fram en lärare som helt hypotetiskt resonerar om hur ämnesgymnasium ger utbrända förlorare i årskurs 3. Diskussionen om gymnasiets utformning har helt och hållet gjorts till en fråga om systemens stresspotential, vilket 
egentligen bara är en detalj i sammanhanget. Vidare låter såväl Ekström, som rapporterande media, påskina att frågan aldrig har utretts ordentligt. Sanningen är att den har utretts nästan oavbrutet ända sedan tidigt 90-tal.
Förhistorien till 2006 års gymnasieproposition sträcker sig bakåt till 1990-talets slut, alltså tiden kort efter det kursutformade gymnasiets själva införande. I ett tilläggsdirektiv till Gymnasiekomittén 2000 (U 2000:1) förordar regeringen att frågan om ämnesbetyg i ett kursutformat gymnasium bör utredas vidare. Det vittnar om att det, å ena sidan fanns en medvetenhet om problemen med kursutformning, liksom fördelarna med ämnesutformning. Å andra sidan var man ännu fast förankrade i de idéer som möjliggjort kursutformningen enligt 1994 års stora reform. 2000-talets, vår nuvarande gymnasiemodell kan, vilket jag skall återkomma till, ’de facto’ karakteriseras som ett ämnesutformat gymnasium med kursbetyg.
När kursutformningen klubbades av riksdagen 1994 fanns det, vilket tycks bortglömt idag, ett antal bärande argument för att göra detta. Förutom att öka elevernas möjlighet att påverka sin utbildning, finner man i dåtida betänkande bl.a. följande argument:
- bättre möjligheter att successivt och i takt med arbetslivets förändrade behov förnya utbildningen genom utbyte av kurser,
- större möjligheter för kommunerna att profilera sin utbildning mot det lokala arbetslivets behov,
- möjligheter att sätta samman utbildning med klarare definierade yrkesinriktning än vad nationella program och grenar ger,
- ökade möjligheter till en flexibel planering,
- möjligheter att utveckla ämnesinstitutioner som i sin tur kan bidra till lärarnas kompetensutveckling,
- större möjligheter för eleverna att kombinera studieförberedande och yrkesförberedande kurser än de nuvarande nationella programmen ger,
- större möjligheter för eleverna att sätta samman sina program efter individuella önskemål, vilket ökar elevernas studiemotivation,
- möjligheter för eleverna att gå långsammare och snabbare igenom gymnasieskolan än på normaltiden tre år,
- möjlighet att låta elevernas studier börja på vars och ens egen kunskapsnivå, varigenom anknytningen till grundskolan blir lättare,
- förberedelse inför den högre utbildningens arbetsformer,
- utvecklad samverkan med komvux bl.a. genom möjligheter till samläsning,
- möjligheter att utnyttja komvux erfarenhet av kursutformning, både vad det gäller organisation och pedagogik
Förebilden tycks alltså närmast ha varit en ”collegeidé” av amerikansk modell, och en del av intentionerna hade antagligen kunnat förverkligas, om reformen 1994 faktiskt hade implementerats ute på skolorna. För, och detta är den aldrig diskuterade elefanten i rummet, det skedde aldrig. Vid reformeringen följde landets gymnasieskolor minsta motståndets lag och behöll så långt det var möjligt både sin gamla organisation och sitt inarbetade organisationstänk. Även om det i kölvattnet av reformen uppstod en del egendomliga kurser och programinriktningar, inskränkte sig de gängse gymnasieelevernas ”fria val” till ett par tungrodda och logistiskt svårmanövrerade tillfällen då de från ett budgetansträngande smörgåsbord (med viss tur) kunde välja något ”fritt valt”. Den ”flexibilitet” man efterlyst i förarbetena till reformen, lyste med sin frånvaro och våra gymnasieskolor tuffade vidare med ungefär den organisation man lutat sig mot under närmast föregående decennier. Min slutsats är således att det kursutformade gymnasiet egentligen aldrig genomfördes, aldrig har genomförts. Vi har i Sverige alltjämt ett ämnesutformat gymnasium, men med kursbetyg. Landets gymnasieskolor gavs aldrig någon rimlig förutsättning att sjösätta ett kursutformat system, eftersom ett sådant hade krävt en helt annan typ av logistisk och administrativ förvaltning, en ”liten detalj” som glömdes bort av dåtidens reformatörer.
Frågan om vad som nu bör utredas blir mot denna bakgrund lite mer komplicerad. Skall vi utreda det ämnesutformade gymnasium som vi redan lever med, eller bör vi hellre utreda det kursutformade gymnasium som aldrig genomfördes, eller bör vi kanske utreda bägge?
Jag tror för min del att kursutformning är en potentiellt bra idé, men att svensk skolkultur är långt ifrån mogen för den kulturförändring som ett sådant system kräver för att dess fördelar skall bli synliga. Sverige är dessutom ett litet glesbefolkat land som kan ha svårt att härbärgera den flexibilitet och stordrift systemet kräver. Ämnesutformning ligger i tangentens riktning och är därför antagligen vad som bör förordas även om det försvårar gymnasiesystemets möjlighet att vara relevant för sina avnämare. Även om systemet blir mer statiskt, kan det dock gynna ämnesfördjupning och motverka trivialisering av skolans kunskapsinnehåll. Att det i ett ämnesutformat gymnasium bör sättas ämnesbetyg skall väl inte ens behöva diskuteras?
Det finns ytterligare en hake i föreliggande diskussion. Om regeringen tillsätter en seriös gymnasieutredning, kommer denna oundvikligen att fastna i frågan om ämnesutformningen visavi Gy11:s påtagliga dysfunktionalitet. Vi står således ganska snart inför en ny omfattande gymnasiereform, ett Gy22?
erbjuds det utrymme vederbörande behöver för att utöva sin profession. I praktiken, blir ofta utfallet ett annat (kanske därför att alla formaliserade hinder har sitt ursprung i dels, en enkel önskan om att kunna skilja auktoritär från auktoritet, dels någon annans önskan om det motsatta. Denna överkurs-parentes kommer att utvecklas separat i en kommande text).
Macchiarini lyckas snurra upp Karolinska institutets akademiska elit på läktaren. Eller att #meetoo-skandaler fyller media, vecka efter vecka. Eller att världssamfundet får allt svårare att värja sig mot den transnationella desinformation som successivt undergräver förtroendet för många av dess demokratiskt valda parlament. Eller att ledaren för världens mäktigaste nation, uppvisar tecken på att vara just en grandios och narcissistisk personlighet. Idén om hierarkin, om själva den auktoritära strukturens överlägsenhet, tycks tåla ett oändligt antal smällar och empiriskt grundade vederläggningar. Vår förkärlek för den auktoritära principen kan tyckas förefalla irrationell, och mycket talar för att den är biologiskt betingad. Som sådan har den dock utvecklats för helt andra sammanhang än den socio-tekniska globala infrastruktur som omger oss idag.
psykiska övergrepp och dåligt mående. Hennes kontenta är dock att, om allt fungerar som tänkt, fungerar auktoritära strukturer bra. Vad som kan invändas mot resonemanget är att det, trots all vår kunskap, inte är så, inte ens i närheten. Som Vingård själv uttrycker saken, är #metoo-kampanjen ”ett avgrundsvrål” riktat mot ett inkompetent ledarskap. Samtidigt konstaterar hon att, den demokratiska organisationen ”…har prövats, och skapar mest förvirring”. Men, om allt fungerar som tänkt, vilket är hennes återkommande premiss, fungerar väl den demokratiska organisationen alldeles utmärkt? Vi har i annat fall att välja mellan ”avgrundsvrål” och ”förvirring”. Kanske fördrages då ”förvirring” framför ”avgrundsvrål” med jämnmod, om den delas av många. Vår biologiska beredskap för att bemästra förvirring är trots allt bättre än den gällande avgrundsvrål. Oavsett vilket, styrker Vingårds cirkelresonemang min tes om att vi genomgående har varit väldigt snabba med att avfärda de alternativa organisationsprinciper som har presenterats och prövats i vad som egentligen är, ett historiskt ögonblick mellan uppbrottet från feodalismen och andra världskrigets fasor, i färskt minne. Den auktoritära strukturens företräde tycks gå bortom det rationella valet. Att välja bort den sker i strid med våra instinkter. Därför blir det inget enkelt paradigmskifte, men helt nödvändigt, och bevisligen inte omöjligt. Vi har, historiskt sett, gjort många val i strid med våra instinkter. Paradigmskiftet kommer, när tiden är mogen.
känd för att vilja kunna sparka illojala lärare, taxerade 2012 för landets högsta inkomst efter att ha sålt IES till amerikanska riskkapitalister. Maken, Hans Bergström, gjorde sig känd i valrörelsen 2014 som rådgivare åt Sverigedemokraterna, den som med uppmaningen att ”välta bordet” iscensatte partiets försök till parlamentarisk statskupp. Hans Bergström lierade sig för övrigt redan på 1990-talet med Jan Björklund för att, med DN som plattform, propagera mot den svenska skolmodellen och för friskolor. Inget av detta tycks värt att problematisera, eller ens värt att notera i strömmen av hyllningsartiklar. Skandalrubrikerna när det gäller skola viks för sådant som en lekfull studiedag i Malmö Stads grundskolor. Sådan är tidsandan.
Hur är det nu man säger? Arbetarklassens barn är de stora förlorarna när skolan bygger på elevaktiva principer, snarare än auktoritet och lydnad. Det går att diskutera denna utsaga, men de kapitalstarka barnen anses klara sig oavsett vad som gäller. Ur detta perspektiv skulle en hel del av IES starka fokus på regler och procedurer kunna betraktas som onödigt. Det skulle, ur detta perspektiv, finnas utrymme för att framgångsrikt utveckla elevaktiva arbetsformer. Det finns ju dessutom fakta som tyder på att skolan över tid har underpresterat om dess resultat rensas för socioekonomiska faktorer. Endast 29% av elevunderlaget kommer från hem utan akademisk studietradition. Dessa 29% bärs, förutom av exklusiviteten, fram av starka ”kamrateffekter”. Man anser sig kunna bedriva undervisningen i klasser som är 27% större än de kommunala skolorna och intalar omgivningen att det beror på skolans tuffa regler. Betet sväljs av media, trots att andra förklaringsmodeller ligger närmare. Gällande IES höga resultat, konstaterar skribenten Jenny Maria Nilsson följande, På nationella proven i matematik uppnådde 24,7 procent av Engelska skolans elever MVG och 44 procent VG. Motsvarande siffror för Petrus Magni i Vadstena var 4,2 procent MVG och 20,5 procent VG. Men på Pisa i matte svarade Engelska skolans elever rätt på 47,5 procent av frågorna medan Petrus Magni-studenterna hade rätt på 50,8 procent av frågorna (Svenska Dagbladet 2015-05-26).
– Jag har ingen åsikt om vart vi ska, men jag tror kanske att skolan blir mer individualiserad. Digitaliseringen hjälper till i denna utveckling och läraren blir mer av en coach. Det är ett möjligt scenario.
Min inledning är inte menad som ett karaktärsmord på hjärnforskaren Torkel Klingberg, tvärtom har jag läst hans populärvetenskapliga framställningar med stor behållning. Däremot anser jag att de förväntningar som ställs på hjärnforskningen och de skolpolitiska slutsatser som dras, är orimliga sett i relation till dess trevande forskningsfront. I synnerhet gäller det när man vill ställa hjärnforskning mot pedagogik. Låt oss mer ingående studera ett par av de exempel som hävdas i debatten.
manipulering av korttidsminnets kopplingar till andra hjärncentran, medan de plastiska effekter som uppstår, till stor del är kompensatoriska. Något utvecklas, till stor del på bekostnad av något annat. Därav fenomen som exempelvis hyperintelligent autism.
för katederundervisning och hierarkier, drar nämligen progressiva debattörer slutsatser om vikten av lek, rörelse, entreprenöriellt lärande och sjungande av banansånger på fortbildningsdagar. Den enda slutsatsen man kan dra av detta, är att hjärnforskning har status och att många därför vill låna lite av områdets glans. Paletten av kontradikterande slutsatserna är möjliga, då många av hjärnforskningens fynd i sig själva är motsägelsefulla, precis som våra hjärnor. Korttidsminnet är både begränsat och plastiskt, plasticiteten är både nyskapande och kompensatorisk, och så vidare.
Det slås fast att läsförmågan hos skolbarn har sjunkit genom åren. Följer man 25 år av undersökningar så ser man att den bristande ”funktionella läsförståelsen” hos femtonåringar har ökat från nästan en tredjedel av underlaget till, nästan en tredjedel. Det kan tyckas att detta motsvarar ingen ökning alls, men då har man inte adderat sådant som folks magkänslor och anekdotiska bevis. Många känner någon som har hört lärare vid akademin intyga att studenterna blir allt dummare. Även Ann Heberlein. En 
objektivt. Det enda vi kan veta säkert är att vi bara behöver söka oss 250 år bakåt i tiden för att hamna i en värld där knappt en käft kunde läsa (Vissa framhärdar i att skolan var bättre då, att lärarna fick vara lärare, men det är nonsens). Bokstäverna och de ordsymboler de kan sammanfogas till är evolutionärt, av sent datum. Människors prat, språket, fanns långt innan alfabetet. Kanske är det därför barn pratar flytande språk, långt innan de läser flytande text? Vilket för oss in på kommunikation.
ord. Den senare gruppen sägs alltså växa (magkänslan). Det är här Lev Vygotskij kommer in. Av konservativa, så kallade katederförespråkare, avfärdas han som ovetenskaplig socialist. Det hindrar honom dock inte från att i allt väsentligt ha rätt. Hans centrala idé, om att det lärande barnet utvecklas optimalt i sin ”proximala utvecklingszon”, är empiriskt påvisbar. Och för att barnet över huvud taget ska kunna befinna sig i den proximala utvecklingszonen, måste de utmaningar barnet antar, i någon mening vara inifrånstyrda. Det måste finnas incitament. Barnet måste vara subjekt i sitt eget lärande. Som lärare märker man antagligen av den starka korrelationen mellan ingångsvärdet – rikt språk, och outputen – läsfärdighet. Sen läsinlärning korrelerar i hög grad med fattigt språk. Här finns en liten hake i devisen ”läs för dina barn”. Om godnattsagoläsandet blir kompensatoriskt, en ersättning för det vardagens kommunikativa samspel som inte längre ryms i våra självupptagna vuxenvärldar, då sker ingen nämnvärd språkutveckling, eller läsutveckling. Att läsa för sina barn är silver, att tala med sina barn är guld. Samma grundsats gäller i skolan; att föreläsa är silver, att resonera är guld. Synd då att svensk skola är 
skeendets dynamik och komplexitet. Vi kan nog sluta oss till att klassen varit stökig, därför också otrygg. Sannolikt har det pågått maktkamp och positionering bland eleverna. Troligen har det ur detta även uppstått tendenser till mobbing. Den aktuella, anmälda situationen, har säkert föregåtts av åtskilliga andra skärmytslingar som lika gärna de, hade kunnat resultera i ett antal anmälningar.
hållna” klassrumsmiljön är den sociala kontrollen ibland mer utstuderad. Mordhoten uttalas bortom vuxnas insyn och eftersom det i dessa miljöer finns en outtalad förväntan gällande anpassning, stiger mörkertalen. Satygen utförs i smyg.
Incidenter på skolor följer sällan någon enkel manual. Det handlar sällan om ”onda” som skall straffas, eller ”goda” som skall skyddas. Det handlar oftast om trygghet som skall skapas, trygga relationer och tryggt bemötande. Skolans ledarskap har i detta ett stort ansvar för att utgöra ”goda exempel”.
denna episod men vill först inflika att, bortsett från på sidan 98, är just den instruerande, berättande och visande läraren egendomligt frånvarande i Linderoths framställning. Istället bränner Linderoth nästan allt sitt krut genom att prickskjuta mot konstruktivismen, i boken benämnd KIP. Detta gör han ur alla tänkbara och otänkbara perspektiv. Genom sin tesdrivande och i långa stycken anekdotiska framställning är boken genretypisk för den kritiska neokonservatism som blivit populär på 00-talet. Till viss gräns kan genren roa mig. Jag hade dock hellre läst en bok som utvecklade de perspektiv och frågeställningar som öppnar sig i kapitlet om digitalisering och på sidan 98. Vilken konst behärskar egentligen de lärare som legerar sina klassrum med lärande och obesvärat gör sina ämnen till centrum för elevernas uppmärksamhet? Hur samspelar deras förmågor med en omvärld stadd i snabb förändring? Vilka är deras strategier när teknikutvecklingen når ända in i klassrummet? Ett genomarbetat perspektiv på dessa frågor hade gott och väl utgjort underlag för en framåtsyftande bok om den spännande lärarprofessionen.
Professor Linderoth skriver att han själv har två års lärarerfarenhet. Det ena året tillbringar han på en traditionell skola där han trivs bra. Det andra året genomlider han på en konstruktivistisk skola, vilken han beskriver som varandes ett helvete. Efter dessa erfarenheter påbörjar Linderoth sina doktorsstudier, inkorporerar (lik förbannat) en konstruktivistisk världsbild och hånar den traditionella skolan i sina föreläsningar. Denna motsägelsefulla bakgrundsteckning lämnar oss med ett stort antal frågetecken kring vad vi egentligen läser. Vad var det som hände? Det får vi inte veta, men den ”pikanta aningslösheten” återkommer i flera av Linderoths anekdoter, vilket gör att de kan upplevas konstruerade och tillrättalagda mest för att styrka egna teser.
accepterar tanken.. att lärande handlar om att reglera sin perception och sitt agerande i relation till en miljös betingelser, blir utformningen av en människas omedelbara omgivning central för vad denna människa behöver och har möjlighet att lära sig. Denna slutsats kan tyckas hård. Den är inte förenlig med konstruktivismens antagande att människan har en naturlig motivation att lära sig nya saker utan implicerar en syn på lärande som något nödvändigt. Förutom att själva premissen täcker endast en del av begreppet ”lärande”, behöver ”naturlig motivation” och ”något nödvändigt” inte utesluta varandra annat än som inskrivna i vissa moralfilosofiska diskurser. Snarare bör ”naturlig motivation” för ”något nödvändigt” kunna skänka stora konkurrensfördelar åt en individ eller art. Mänskliga tillstånd som ”apati” och ”ointresse” kännetecknas inte främst av brist på ”något nödvändigt” eller ens brist på kunskap om hur ”affordanser i det perceptuella fältet” kan utnyttjas. De kännetecknas däremot av brist på motivation.
lärande? Sättet att resonera är typiskt för den genre jag kallar kritisk neokonservatism. Tydligt ledarskap, underordning och anpassning framställs som en patenterad koncensuslösning på varje tänkbart samhällsproblem medan de vidare implikationer som kan finnas i tangentens riktning på dessa lösningar förbigås med tystnad. I stället lägger denna genre nästan all sin energi på att kritisera idéer hos en föreställd, ofta konspirerande, maktelit med humanistiska, auktorianismskeptiska och/eller inkluderande värden som sin enda gemensamma nämnare. ”Tvånget till frihet” löd en gång den gamla Hasselarörelsens devis och är egentligen också det nav kring vilket Linderoths bok rör sig. Att underordning och anpassning leder till emancipation utgör bokens själva credo. Vi måste tala om…hur undervisning gick till ”på den tiden då man inte visste bättre”, utropar Linderoth i bokens sista kapitel och vill att vi skall tiga om ”Caligula” och ”Blir du lönsam lille vän?”. Hans kritik vänds istället systematiskt mot personer och företeelser som förespråkar sådant som barnrätt, elevdemokrati, betygsmotstånd eller ”värre”, vilka han valt att insortera under samlingsbegreppet ”konstruktivism”. I sitt nitiska korståg mot konstruktivismen väjer professorn inte ens från att tillskriva entusiastiska fritidsbloggare från en ideell förening, skolsystemsförstörande potential. Konstruktivismen framstår därför i den Linderothska dramaturgin mer som en projektionsyta än som ett sammanhållet teoretiskt begrepp, medan handlingens tänkta protagonist, den instruerande, berättande och visande läraren, tyvärr mest framstår som en mytomspunnen artefakt. Varför undervisning och elevaktivitet skall bilda pedagogiska motsatspar förblir likväl bokens oförklarade mysterium.
Om man gör som det är brukligt hos oss och försöker undervisa många olika begåvningar av olika omfång och art med en och samma undervisning och metod, så är det inte konstigt om det på sin höjd blir två tre stycken i en hel barnaskock som får någon riktig behållning av undervisningen
en gång ett långvarigt hot från inkvisitionen i Rom.
Besparingarna innebar att skolans andel av landets BNP sjönk kraftigt under 1990-talet. För första gången under efterkrigstiden ställdes rektorer inför att systematiskt banta sina personalstyrkor och öka klasstorlekarna. På skolans område framkastades förvisso illa genomtänkta förslag om allt från lärarlös undervisning till teoretisk slöjd. De utgjorde dock knappast agendan hos några ”progressiva pedagoger”. Snarare handlade det om höftskott från pressade huvudmän och förvaltningstjänstemän som agerade med kniven mot strupen och förslagen väckte starka motreaktioner redan i sin dåvarande 90-talskontext.
ULTRA Education är en annan av de friskolor som startades under 1990-talet. Den utgjorde på många sätt Engelska skolans pedagogiska motsats genom sin profil mot elevstyrt lärande i en tekniktung undervisningsmiljö. Under de första åren på 2000-talet växte verksamheten under varunamnet John Bauer, senare JB, snabbt till en skolkoncern med rikstäckning. Grundaren Rune Tedfors sålde i rätt ögonblick verksamheten för mer än en halv miljard kronor till danska riskkapitalister. Därefter dalade verksamheten snabbt mot sin slutgiltiga konkurs år 2013. Idén att lägga ansvaret för lärandet på eleverna själva kunde omsättas i en kortsiktig vinstaffär men saknade alla förutsättningar att bli långsiktigt hållbar.
Hade tvååringens reaktion kunnat utmanas där och då? Ja, om ”tiden” hade funnits som ett verktyg kunde tvååringen i lugn och ro fått utforska miljön och dess människor på sina egna villkor och paniken hade sannolikt lagt sig. Över tid hade tilliten och nyfikenheten tagit över. Den ”tiden” saknas ofta numera. När ”tiden” saknas återstår ofta endast tvång. Auktoritära tillrättavisningar, fasthållning, hot och ”konsekvenser” skulle få honom att kapsla in sina känslor och låta den mentala autopiloten ta över beteendet. Så gör vi inte längre med barn i vårt land. Däremot är sådant som känslor och känslomässiga reaktioner fortfarande omgivna av många starka tabun. Den professionella lösningen blir att ”göra det bästa av situationen”, ibland metodiskt som när vi använder ett lågaffektivt bemötande.
predisposition att reagera som han gör. I dessa grundläggande reaktionsmönster uppträder individuella skillnader väldigt tidigt i utvecklingen. Tvååringen svarar med trots på en situation där många andra barn ”triggas” av den uppmärksamhet de kan få genom att hoppa jämfota och visa upp sina färdigheter. Dessa skillnader följer oss inte sällan upp i vuxen ålder.
samtider 