Bangladesh lessons III (uppdaterad, ursprunligen feb 2013)
Slummen är vacker. Den intensiva upplevelsen av det trasiga landskapets skönhet känns nästan förbjuden. Fattigdom skall inte vara estetisk, den är hemsk. Men ändå, när den matta solen skär genom megastadens dis och faller på de färgsorterade soporna och tusen tvättlinors kläder, som utropstecken mot åter tusen plåtskjuls dammgråa silhuetter, då mättas sinnesintrycken. Då framstår fattigdomen som en dyrbar skönhet.
Och alla ljud. Ett myller av djur och människor som tvingats allt för tätt tillsammans. Den gode iakttagaren kan ana tröttheten i många ansikten, men du möter levande människor och du hör deras skratt som överröstar den nakna misären. Det svåraste att vänja sig vid är stanken. Den sanitära misären ser eller hör du inte. Du känner stanken.
Fattigdom är ett relativt begrepp. Det är vad som hamras in i våra medvetanden. Så vad begär vi? Döende människor, uppsvällda magar, ruttnande sår och benknotor mot hud utan fettlager? Jag hittar inte detta ens i slummen, i världens fattigaste land. Människor röker, bär kläder, talar i mobiltelefoner, ser glada ut. Borde man bli förbannad?
Nej, det finns någonting jag känner igen från mitt eget land Sverige, 800 mil härifrån. Fattigdom är brist på resurser, men inget lyte. Svält är bara en av alla dess framträdelseformer. Fattigdom är livsomständigheter, ett oändligt antal ständigt pågående tragedier, inte synliga för besökaren, för den yttre iakttagaren, för nyhetsreportern eller den tillfälliga turisten, men förnimbara för sökaren, för den som dröjer kvar och tar sig in under huden.
Jag vet att i och mellan alla dessa skjul och hyddor frodas korruptionen, skapas tusen och åter tusen destruktiva beroenden, pågår övergreppen, våldet och människohandeln, kampen för att överleva. Men det sista som överger människan efter hoppet, är hennes värdighet. Du kan vara säker på att där det råder brist, frodas mörkrets krafter, men de frodas i det fördolda, långt från TV-reportagens strålkastare. Det sista som lämnar människan är hennes värdighet. Så i Dhaka, så i Detroit, så i Malmö.
Bosse Kramsjö är en klok person. Han talar flytande Bangla och vet allt om Bangladesh. Han uppmärksammar oss på de många miljoner ”osynliga tjänsteandar” som gör ett samhälle möjligt i Bengalen. De osynliga tjänsteandarna är näringskedjans bas, är alla de händer, fötter och hjärnor som för några smulor utför de tunga arbeten som får jorden att snurra och gör vardagen enkel för de bättre lottade. Det är landets stora befolkning av outbildad arbetskraft som är hänvisade till lågbetalda och okvalificerade jobb inom tjänstesektorn. De är fattiga, fogliga, lojala, säger Yes Sir och Absolutely Mister.
Men någonting har hänt. Fattigaste, fattiga bland de osynliga tjänsteandarna börjar sätta sig på tvären. De börjar ställa krav, ifrågasätta och hävda sitt människovärde. Det händer i Bangladesh just nu. Och 
det är bara början. Vi såg vinden svepa genom USA i det förra seklet. Den hemsökte vårt land kort senare. Den följde i spåren av industrialisering, urbanisering, demokratisering, lönearbete, konsumism och modernisering. Den drabbade med full kraft det patriarkala feodalsystemets hierarkiska värdesystem. Auktoritet följde inte längre av position.
Auktoritet följer inte längre av position. Detta vet vi. Det var något gårdagens svenska politiker visste och anpassade sig till. Det är något dagens politiker redan har glömt. Det kollektiva minnet är kort, högst ett par generationer. Vår egen fattigdom är några böcker av Vilhelm Moberg och en folkkär musikal. Som om den aldrig existerat, inte kan existera.
Det är därför nackhåren reser sig när våra politiker börjar tala för fler lågavlönade jobb i en okvalificerad tjänstesektor. En baklängesrevolution! Gud, förlåt dem, ty de. . .
Auktoritet följer inte längre av position. Det är därför de senaste årens skolreformer kommer att misslyckas. Det är därför vi redan nu kan veta att en politik som bygger på låga löner i okvalificerade tjänstejobb, en de osynliga tjänsteandarnas politik, aldrig kommer att bli något mer än en from förhoppning hos de redan gynnade som vill ha mer. För ärligt talat, och låt oss nu vara konkreta. Vem i vårt land 
på tvåtusentalet skall utföra dessa slavgöror? Vems söner, vems döttrar talar vi om? Var finner vi dem; fattiga, lojala och tjänstvilliga dropouts från vår gymnasieskola som skall fylla denna dröm med innehåll? Talar vi om alla dessa dyslektiska ADHD och ADD-diagnostiserade, Pokemon och Facebookpräglade unga människor som vägrar släppa sina mobiltelefoner? Hur skall då dessa kuvas med mindre än en plågsamt utdragen social revolution? Vem vill eller ens orkar sedan passas upp av dem? Auktoritet följer inte längre med position. Låt det sjunka in.
Det är sent och läggdags hos mig. I Dhaka ljuder minareten och slummen vaknar till en ny dag. Hos oss vill vi inte se de smygande tecknen på tilltagande förslumning. En tiggare, en förfallen fasad, ett trasigt tåg, inget att bråka om. Mer resurser till var och en, allt mindre till det som binder oss samman. Dhaka växer så det knakar. Textilfabrikerna knaprar jordbruksmark långt ut mot Manikganj och Ghorashal. Allt mer läggs på det som binder samman, det som måste fungera. Två folk i rörelse, mot framtida mål, från var sitt håll. Så småningom möts vi. Ingen vet vem som den dagen är beroende av vem.
grundläggande ting så som alfabetet, tallinjen, engelska glosor och namn på städer kräver koncentrerad elevaktivitet för att bli effektiv. Användandet av instuderingstekniker, parvisa elevarbeten, till och med blindkartor fungerar i sammanhanget betydligt bättre än katederundervisning. När det däremot kommer till att beskriva och förklara olika sammanhang, skeenden och processer kan katederundervisning ibland vara en rimlig metod, i synnerhet om man vill förvissa sig om att elevernas referensram eller utgångspunkt är någorlunda gemensam.
ungefär att, ”Därför behövs mer arbetsdisciplin”, vilket sedan kopplas till tirader om flumpedagogik och fallande PISA-resultat. Precis som i föregående exempel har vi att göra med en, i empirisk mening, horribel slutledning. För det första är arbetsdisciplin ingen oberoende variabel. Arbetsdisciplin uppstår inte genom att beslutas om. Den uppstår som en konsekvens av något. För det andra kan man inte kringgå det faktum att lärande som upplevs lustfyllt också är det mest effektiva och att det ironiskt nog leder till just arbetsdisciplin. För det tredje syftar begreppet ”lustfyllt lärande” knappast på att varje enskilt undervisningsmoment under ett läsår måste vara jätteroligt. Det syftar snarare på att lärandeprojektet i vid bemärkelse upplevs lustfyllt i betydelsen meningsbärande. Snarare än att vifta med ordet ”arbetsdisciplin” borde en framåtsyftande diskussion handla om incitament för bildning eller om vad som skänker skolan och lärandet legitimitet hos barn och unga på 2000-talet. Om man ändå efterlyser arbetsdisciplin bör man åtminstone säga något om hur denna skall åstadkommas.
Vidare förbjöd Sveriges riksdag Piratradiosändningar efter att ”Radio nord” nått många lyssnare med sina sändningar från ett fartyg i Öresund. ”Telstar”, världens första kommunikationssatellit, sändes upp och den svenska gränspolisen rapporterade om kraftigt ökande införsel av centralstimulerande medel. Det följande året inleddes med att världens första diskotek öppnade i New York och företaget Hoffman-La Roche började sälja en medicin under varunamnet Valium.
Den modernisering av skolväsendet som ägde rum 1962 är således en tidsmarkör, en logisk utveckling som faller väl in i ett mönster som präglade stora delar av västvärlden under dessa år. Beslutet om enhetsskola var ett resultat av samtidens strömningar, det ”orsakade” inte de effekter som Inger Enkvist hänvisar till, vilket egentligen faller på sin egen orimlighet. En liknande skolpolitisk utveckling ägde rum i flera västländer, exempelvis Finland. I andra länder tilläts de ”graderade” skolsystemen vara kvar. Någon tydlig korrelation mellan vilka system som leder till det ena eller andra i fråga om sådant som studiedisciplin, existerar inte.
jämfört med den föregående tioårsperioden. Att stigmatisera skolan, att ropa på ordning, reda och lärarauktoritet är kanske otillräckliga åtgärder, kanske missriktade eller rent av kontraproduktiva?
vuxenutbildning och breddningen av högskolans bas skedde i snabb takt vid 1900-talets slut och bör gradvis ha förändrat urvalet av studenter. Skolans förvandling till en marknad är en pågående grundläggande förändring. Inget av detta nämns eller problematiseras dock av Heberlein.
Inte heller konkretiseras hennes enda förslag, att införa ordning, reda och lärarauktoritet. Det konkretiseras förresten ytterst sällan. Man tycks tro att lärarauktoritet kan uppstå genom ett beslut i riksdagen, eljest råder beröringsskräck med den grundliga systemförändring som kommer att krävas för att förverkliga visionen.
Sista ordet är inte sagt och inga beslut är fattade men jag kan redan nu konstatera att devisen, låt lärare vara lärare och ägna sin tid åt undervisning har hörts en hel del det senaste året. Inte minst har devisen ljudit från lärarfacken i samband med kampanjer för statsimplementerade så kallade lärarassistenter. När det i nästa led av konkretion går upp för dem att mer utrymme för undervisning innebär just mer utrymme för undervisning blir de ledsna. Det var liksom inte så det var tänkt?
3,6 miljarder, sannolikt 4,0 miljarder kronor. Vem trodde att det allmänna skulle skjuta till dessa medel ovanpå förstelärarpengar, lönesatsningar och minskade klasstorlekar utan att röra lärartätheten? Det är naivt i så fall. Svensk skola kan inte räkna med några nettotillskott under överskådlig tid. Snarare är det tveksamt om den framgent kan räkna med samma andel av vår BNP. Därför måste skolan reformeras smart och konsekvenserna av varje enskild reform vara ordentligt genomtänkt.
lektion, läsår för läsår och på så sätt frigöra ännu mer kapacitet för undervisning. I detta perspektiv finns det inte några starka argument för en undervisningsskyldighet understigande 30 timmar per vecka. Om svårintegrerade elever samlas i specialklasser kan dessutom klasstorlekarna ökas till minst 40 elever/klass. Ingen lärarutbildning behöver längre överstiga tre år (utom möjligen 1:e-lärarnas om de skall organisera mappsystemet). Motsvarande rationalisering kan naturligtvis göras i rektorsledet. Ett så industriellt, positivistiskt och behavioristiskt sätt att tänka kring skola är ovant för oss i Sverige och har svårt att få fäste i den faktiska verksamheten. Emellertid har idétraditionen ett starkt fäste i skoldebatten, som en abstrakt protest mot en demokratisk, värdegrundsorienterad och progressivistisk skola.
betonas mer än idag. Behovet av centrala och kommunala kontrollsystem lättar, vilket verkar administrativt avlastande i alla led. Om skolenheten bäst optimerar sin verksamhet med lärarassistenter, karriärlärare, ekonomer eller skolsekreterare bestäms av skolenheten. Behov och förutsättningar kan som bekant skilja sig en del mellan skolor. I detta scenario säkrar staten den nationella skolans likvärdighet genom att byta fokus från i första hand kontroller och påbud till att arbeta skolutvecklande.
man ansvarar för en samvetsgrann uppföljning och bedömning av varje elev, en kontinuerlig egen fortbildning, liksom man ansvarar inför de politiskt och demokratiskt formulerade mål som finns samlade i skolans läroplan. Om framtidens skola skall ha en chans bör ingen av dessa garanter för yrkets autonomi kompromissas bort, snarare bör de återerövras. Något liknande gäller naturligtvis skolans lokala ledarskap. Inför alla storskaliga implementeringsförslag bör konsekvenstänket därför alltid finnas där, oavsett om det gäller legitimationer, förstelärare, lärarassistenter, ordningsregler, centralt rättade prov eller något annat. Skola är olika och komplex, fungerar allt sämre med storskalighet och likformighet. Skolans avsiktsförklaring är och bör vara demokratiskt beslutad, dessutom respekteras som sådan. Kraften, kunskapen, lärandeorganisationen och framåtrörelsen finns i den lokala skolverksamheten och bör respekteras som sådan.
Redan på bokens första rader har man därmed riktat uppmärksamheten mot studiet av diverse sammanhang, låt vara med organisatoriska referensramar. Ett fenomen förklaras emellertid inte av att refereras till. En karta säger något om landskapet men är inte landskapet. Kartan förklarar landskapet lika lite som namnet förklarar det benämnda. I citatet ovan finns implicita referenser till en vertikal beslutshierarki. Frågeställningen insinuerar ett toppskikt som har förlorat kontakten med verkligheten (
Monoismen blev möjligen också Jan Björklunds dilemma när han tillträdde som utbildningsminister och skulle göra praktisk politik av sitt lättsmälta tankegods. Han fungerade praktiskt sett så väldigt mycket bättre i opposition. Som ansvarig, i mötet med en komplex verksamhet och verklighet, uppstod en mängd dilemman som han löpande tvingades korrigera med improviserade ad-hoc-innovationer. Ett av alla problem var just lärlingsutbildningen. ”Alla kan inte bli akademiker”, brukade Björklund säga och hävdade självsäkert att svaret utgjordes av en praktisk arbetsplatsförlagd utgång med begränsad teori. Här såg Björklund den självklara lösningen för skoltrötta och lektionsstörande strulpellar med bakvänd keps, detta trots att upprepade försök allt sedan tidigt 1970-tal gått bet på uppgiften. Efter åtta år som utbildningsminister hade Jan Björklund inte bara misslyckats med lärlingssystemet. Han hade dessutom åstadkommit en generell nedgång i antalet elever vid gymnasiala yrkesutbildningar samt en galopperande ökning av elever inskrivna vid IV (IM), d.v.s ren högstadieterapi. Han gjorde uppenbart ett antal grova missbedömningar, av vilka det grövsta kanske ligger förborgat i hans uttalande, ”alla kan inte bli akademiker”. För hur är det?
En klok politiker kommunicerar möjligheter och framtidsalternativ, snarare än begränsningar och samtidsproblem. Kanske är det först i år, 2016 och fem år efter skolreformernas genomförande, som sanningens minut äntligen orkar infinna sig för en 
För det tredje bedrivs ett omfattande politiskt kampanjande för satsningar på ”enklare arbeten”. I sammanhanget kampanjas även för ”lägre ingångslöner”. Diskussionen handlar förvisso främst om arbeten helt utan krav på utbildning, men pendelrörelsen från ett tidigare starkt fokus på avancerade kvalifikationer och matchning är tydlig.
samtider 