skolan | samtider

Posts Tagged ‘skolan’

Den pedagogiska ledaren och auktoritet III

Posted in Epistemologi, Politik, Skoldebatt, tagged auktoritärt ledarskap, demokratiskt ledarskap, doberman, jan björklund, kropp och själ, lisa lindström, pedagogiskt ledarskap, pisa, rektor, roland paulsen, SÖ, skolan, skolinspektionen, skolpolitik, skolreformer on augusti 25, 2015| 1 Comment »

Förenklat går det att urskilja två slags ledare. Den ena sorten hämtar bekräftelsen för sitt ledarskap hos sina överordnade samt hos dem med större inflytande, den andre hämtar den hos sina underordnade samt hos avnämarna. Den förra sorten bär de egenskaper som passar bra i en auktoritär och hierarkisk organisation, den senare får problem i ett sådant sammanhang men kan fungera utmärkt i en demokratisk organisation.
I skuggan av det auktoritära ledarskapets kris har dessa aspekter av ledarskapet på senare tid åter börjat lyftas fram. Radions program Kropp och själ har gjort ett utmärkt inslag om auktoritärt och demokratiskt ledarskap. Sociologen Roland Paulsens avhandling om ledningskulturen hos Arbetsförmedlingen har rönt stor uppmärksamhet och innovativa ledargestalter som Lisa Lindström hos företaget Doberman börjar ta plats i det offentliga samtalet. Än så länge rör det sig bara om krusningar på ytan men ”det rör sig” och i detta landskap hamnar skolans diskussion om det pedagogiska landskapet ”i brygga” mellan de bägge ytterligheterna. Jag har tidigare berört detta i Den pedagogiska ledaren och auktoritet I och Den pedagogiska ledaren och auktoritet II.

Skolans senaste reformcykel har helt igenom tillåtits bära en enda lekmannapolitikers, Jan Björklunds, prägel. Resultatet har blivit därefter. Reformernas enskilda inslag syftar nästan alla till att förstärka skolans auktoritativa inslag. Det gäller skollagen, skolinspektionen, de centrala målen, betygssystemet, differentieringen av teori och praktik, förste-lärarreformen, lärarlegitimationerna och så vidare. Kontroll, kontroll och kontroll.

Vid skolans förra reformcykel 1989-1994 gällde i stort sett motsatsen. Intentionerna handlade om fördjupad demokrati. Skolan decentraliserades, SÖ avskaffades, skolenheternas självstyre förstärktes, betygssystemet blev målrelaterat, skolpeng infördes, friskolor tilläts och så vidare. Samtliga dessa punkter har (med rätta) utstått hård kritik under 2000-talet men om man läser förarbeten till de olika reformerna går det inte, enligt min bedömning, att se annat än ärligt avsedda demokratiska intentioner (Vad som sedan blev utfallet är en annan och mer komplicerad historia).

I det större perspektivet utgjorde skolans reformcykel 1989-1994 således slutpunkten på efterkrigstidens demokratiseringssträvanden. Vid tiden för den senaste reformcykelns inledning 2007 hade pendeln svängt. ”Den starka ledaren” var åter vad som efterfrågades. Även skolans pedagogiska ledare förväntades kunna utöva sitt ledarskap på ett sätt som formade och satte deras (ledares) prägel på den lokala skolverksamheten. Det är nog först under det senaste året som det i offentliga samtal åter börjar antydas att synsättet inte är oproblematiskt. I spåren av PISA-katastrofer, ett hårdnande samhällsklimat med djupnande klyftor och gungande nationalstater börjar åter det auktoritära ledarskapets inbyggda svagheter göra sig påminda.

Egentligen borde allt det jag har skrivit ovan vara självklarheter. Samhällets infrastruktur blir snabbt mer komplicerad och tekniskt oerhört mycket mer sofistikerad. Samhällets sociala struktur går åt motsatt håll och blir, i det längre perspektivet, allt mer primitiv. Makt, kontroll, inflytande och ägande samlas vertikalt och på allt färre händer när den allt mer komplicerade infrastrukturen kräver motsatsen, det vill säga maktspridning, decentralisering, demokratisering och ökad jämlikhet. Självfallet går det då ”troll” i både skola och samhällsmaskineri. Behovet av ett mer demokratiskt ledarskap är skriande och brådskande, men minns vi ens längre hur man gör?

Det demokratiska ledarskapet existerar, frodas och lever i välmåga men endast i begränsade lokala öar. Det gäller vissa arbetsplatser, vissa bostadsområden och inte minst, vissa skolor. På det viset måste det nog vara. Demokratiskt ledarskap är inget som kan storskaligt implementeras uppifrån. Det hör till sakens natur att det måste få växa fram lokalt på de berördas villkor. Detta kräver kunskap, tålamod, kompromissvilja och mängder av tillit. När dessa grundförutsättningar finns blir det oftast någonting mycket bra. En situation där Alla är vinnare.

Skolan som institution samt dess pedagogiska ledarskap har alla förutsättningar att vara föregångare i en riktning mot en fördjupad demokrati som kan svara mot dagens samhälleliga komplexitet. Idag står dock skoldebatten långt i från en sådan målsättning. PISA-resultaten är diskussionens nav och runt dem rör sig olika stereotypa uppfattningar om hur Skolsystemet, i Singular och med stort S, bör formas och implementeras. Ingen kommer att gå segrande ur den tvekampen.
To be continued…

Read Full Post »

Mobbning i skolan igen. Nu med okunniga lärare

Posted in Politik, Skoldebatt, tagged friends, lars arrhenius, mobbing, mobbning, skolan, skolmobbing, skolmobbning, skolpolitik on augusti 12, 2015| 3 Comments »

På DN.se publiceras i dag ett inlägg under rubriken ”Okunskap bland lärare gör att mobbningen inte minskar”. Inlägget har fått viss spridning och har delats och kommenterats i sociala medier. Möjligen kommer det under några dagar, eller veckor, att återigen ligga ett visst fokus på frågan om mobbing i skolan. Inläggets påstående, att mobbingen i skolan inte minskar, bygger på en undersökning av företaget Friends. Slutsatsen, att det beror på lärares bristande kunskaper, skall tillskrivas inläggets författare, Lars Arrhenius och Ditte Karlsson, från Friends respektive Lärarförbundet. Jag har ingen anledning att misstro den refererade undersökningens resultat, däremot förefaller de slutsatser som dras långt ifrån självklara.

Mobbning är en oacceptabel företeelse, i skolan såväl som när det gäller samhället i stort. Tendenser till mobbning skall alltid bekämpas. Friends är ett företag vars affärsidé handlar om att göra detta. Det är naturligtvis sympatiskt. Friends är inte vinstdrivande, men inte heller ideella. De tar betalt för sina tjänster och har i dagsläget drygt 40 anställda medarbetare. De bör ha ett intresse av att ”sälja in” sina tjänster, som i första hand utgörs av utbildnings- och informationsinsatser inom området antimobbning på skolor och i föreningsliv.

I debattinlägget på DN.se pekar författarna entydigt på utbildningsinsatser som mobbningproblemets lösning, utbildningsinsatser som Friends själva tillhandahåller. Friends gör alltså en undersökning, skriver ett debattinlägg om problemet och utropar sig själva som problemets lösning. Jag värjer mig instinktivt mot ett sådant upplägg.

Friendsrapporten utmynnar i att mobbningen inte har minskat under de senaste 20 åren. Av dessa 20 år har Friends funnits med i 15. I deras prospekt kan man läsa att mobbningen på de skolor som deltagit i deras insatser har minskat med 24% redan det första året. Hur skall detta förstås? Är Friends verksamhet inom skolan försumbara sett till hela volymen, eller har mobbningen ökat i motsvarande grad på icke-deltagande skolor? Uppgifterna förefaller motsägelsefulla.

För att återvända till debattartikelns huvudtes, att lärare är okunniga. Om vi betraktar de senaste 20 årens skolutveckling så har mobbning varit ett centralt tema under åtminstone 10 av dem. Jag vill påstå att mobbingstävjande insatser har gjorts i massor. Under denna period har lagar och planer mot diskriminering såväl formulerats som implementeras. Skolans styrdokument har försetts med tydliga skrivningar utmynnande i nolltolerans. En omfattande Skolinspektion har sjösatts och dessutom försetts med Barn- och elevombudet samt Skolväsendets överklagandenämnd. På snart sagt varenda skola i Sverige har ett mer eller mindre omfattande antimobbningsarbete bedrivits. Ofta i ”egen regi” men heller inte sällan i samarbete med Friends eller något liknande företag eller organisation. Inget av detta har rubbat mobbandet som företeelse en millimeter. Man måste verkligen fråga sig, är okunskap verkligen problemet?

Min alternativa hypotes handlar om att samhällsklimatet under 2000-talet successivt har hårdnat. En värderingsförskjutning pågår där den ideologiska essensen tycks vara att var och en, så långt det går, skall klara sig själv. Vi har ännu svårt att acceptera konsekvenserna av en sådan värdeförskjutning när de blir synliga bland barn och resulterar i hackordningar. Barnen finns i skolan. På skolan läggs därför uppgiften att värna de humanistiska värden som utgör förutsättningen för fredlig samexistens. Skolan utför ett uppoffrande arbete för att klara denna uppgift men slåss givetvis mot tidvatten och väderkvarnar. Resultatet blir endast att mobbningen inte ökar, vilket sett ur ett vidare samhällsperspektiv är ett ganska bra betyg på skolans insatser?

Om Friends ändå tror sig äga en mirakelmedicin, då är skolans mobbningsproblem i stort sett lösta och då lovar jag att äta upp alla mina kepsar (mer än 20). För min del är jag säker på att nyckeln inte ligger hos Friends utbildningar i normkritik, utan hos vår riksdag, regering och vårt näringsliv. De har makten att bestämma vilket samhälle vi vill ha. Undertid får skolan kämpa på.

Jag har för övrigt skrivit en dystopi om skolmobbning här: Kamratfostran – utredningens resultat i sammanfattning.

Read Full Post »

Det nya är att ta ifrån dem deras mobiltelefoner

Posted in Politik, Skoldebatt, tagged jan björklund, London School of Economics, mobiltelefoner, ordningsproblem, ordningsregler, problemskapande beteende, skolan, skolinspektionen, Skollag (2010:800), skolpolitik, stefan löfven on juni 12, 2015| Leave a Comment »

Vår statminister tycker att landets barn och unga måste skärpa sig. De landar snett i kunskapstävlingarna mellan länder och det duger helt enkelt inte om konkurrenskraft, tillväxt o.s.v. De kan inte glo på Netflix och blippa med sina teknikprylar hela dagarna, utan nu är det lyssna på läraren och göra sina läxor som gäller. Annars… tar vi ifrån dem deras mobiltelefoner på lektionerna. Snacka om ministerstyre. Ridå.

Jo, det är inget uppbyggligt inhopp i skoldebatten han gör, vår statsminister. Skolans ordningsproblem och mobiltelefonerna har Jan Björklund tjatat om i åtta år. Ordningsproblemen var kanske det viktigaste fokusområdet i den skollag han lanserade 2010. Varje läskunnig person kan i Kap.5 innantill läsa vad som gäller för exempelvis mobiltelefoner som stör undervisningen. Lagstiftningen är redan på plats och är i juridisk mening mycket enkel att tillämpa. Om det ändå inte sker är nog problemet mer kulturellt än juridiskt.

Och anledningen till denna Löfvenska björklundare är tydligen en studie gjord vid London School of Economics (av alla ställen) som har forskat fram att elever som ägnar sig åt mobiltelefon istället för undervisning lär sig mindre. Jo, tror f-n det.

Förutom att han efterlyser lagstiftning som redan finns, är det är tråkigt att Stefan Löfvén väljer en mästrande och patriarkal ton när han talar till landets barn, ungdomar och föräldrar. Dessa är hans egentliga uppdragsgivare och de allra flesta av dem har fostrats till kritiska och självständigt tänkande individer som inget hellre vill än att bidra. De vet vad som krävs för att nå framgång i sina studier, men de vet också att ställa krav på den undervisning som utgör en stor del av deras vardag. Det är något Löfvén borde vara stolt över och ödmjuk inför. Vill man nå framgång med sin skolpolitik bör man därför lyssna på dem som befinner sig i eller nära skolans verksamhet hela dagarna. Antagligen hade bilden nyanserats och kommit att handla om viktigare saker än detta mobiltelefonsförbudsältande.

Jag instämmer dock när det gäller själva kärnfrågan. Skolan har ordningsproblem och ja, mobiltelefoner liksom annan tekniks närvaro vid fel tillfälle kan verka störande. Men för att på allvar förstå problemet måste man inse att skolan är en spegel av det samhälle den verkar i. Det finns exempelvis undersökningar som visat att så mycket som en fjärdedel av nationens produktivitet försvinner i privat surfande och mobiltelefonanvändning på våra arbetsplatser.
Högre chefer tycks vara de värsta ”syndarna” Den som ser sig omkring upptäcker också att småbarnsföräldrar inte längre tittar på sina barn. De tittar i sina skärmar. Små barn tillägnar sig tekniken redan innan två års ålder. Sådan är kontexten. Men om allt detta talas det mindre. Skolan får åter axla rollen som projektionsyta för allas våra tillkortakommanden, för ungdomsarbetslösheten, ansvardifussionen och en samtid som är svår att få grepp om.

Således försvinner inte problemet oavsett vilka lagar man inför. Förändringen kräver kulturförändring och nya sätt att tänka. Låt oss återvända till kärnfrågan, skolans ordningsproblem.

I den politiska debatten framkastas genomgående ytliga analyser som oftast inte bottnar i något annat än tro, magkänsla, fördomar eller egna gamla skolerfarenheter. Det kan antydas att landets lärare är så tappade bakom en vagn att de med berått mod skulle tillåta fri användning av ny teknik på ett sätt som står i vägen för elevernas lärande. Det kan påstås att landets lärare och rektorer helt enkelt inte begriper att de kan samla in samt även beslagta störande föremål. Dumheter. Om det för övrigt skulle vara så illa vore det väl än mer meningslöst att skälla på eleverna. Då ligger bollen uppenbart hos huvudmän och myndigheter.

Landets lärare, rektorer och elever har i sin vardag att hantera ett nationellt styrsystem som är inkonsekvent och motsägelsefullt. Verksamheten uppmanas att förena likvärdighet med individualisering, likformighet med valfrihet. De duktiga eleverna ska tillförsäkras sin egen utvecklingstakt utan att de mindre duktiga för den sakens skull halkar efter. Skolan skall vara trovärdiga i sin myndighetsutövning på en kommersialiserad marknad som gjort eleverna till kunder.

I skolans verksamhet vistas de flesta av landets barn och ungdomar. I en ordinär skolklass består majoriteten av vanliga resonabla individer, era söner och döttrar. Om man ber dem lägga undan sina telefoner så gör de i allmänhet detta. Några procent av eleverna blir dock genom sitt problemskapande beteende energitjuvar i verksamheten. Även bland dessa klarar dock skolan att komma till tals med de flesta, även om 2000-talets påtagliga segregering har bidragit till att vissa skolor får dra ett väldigt tungt lass.

Återstår en liten klick elever, kanske en på hundra som är så traumatiserade eller psykiskt labila att ingenting biter. Dessa elever kan ensamma, genom gränslöst beteende, sätta negativa avtryck i en hel skolverksamhet. Inte sällan handlar det om pojkar med en ytterst dysfunktionell självuppfattning. Våld, vandalism, maktspel, döds- och bombhot är vardag där de drar fram. Detta är en grupp elever som skolan har ytterst svårt att härbärgera. De utgör ett problem för rektor, för lärare, för skolkamrater och även för elevhälsan. Behöver det tilläggas att dessa elever inte tillgodogör sig skolans undervisning?

Men i det svenska skolsystemet har ”rätten till utbildning” helt och hållet blivit skolans ansvar in absurdum. Därför är det enda tydliga ansvar som existerar runt dessa destruktiva elever skolans ansvar för deras rätt till utbildning. Det är naturligtvis praktiskt för polis, socialtjänst m.fl, men ytterst opraktiskt för skolan. Om skolan använder någon av de ”konsekvenser” som föreskrivs i skollagens Kap 5, vägs de upp av utredningar och extra stödåtgärder enligt Kap. 3 med vilkas hjälp eleven skall ”komma på banan” igen. I många fall överklagas åtgärder eller brist på åtgärder till någon av alla de juridiska överrockar som Jan Björklund har försett skolan med. Eftersom systemen är komplicerade är risken överhängande för att skolan har begått något formaliafel på vägen och får ”på tafsen” av Skolinspektionen, vilket sedan står att läsa om i den lokala tidningen. Detta är också anledningen till att skolans huvudmän ogärna använder de möjligheter till avstängning som faktiskt finns. En gymnasieelev kan ägna sig åt mordhot och ändå slippa undan med två veckors avstängning. Det är klart att detta sätter viss prägel på skolans ordningsfrågor.

Jag menar att systemet är orimligt och en stor del av anledningen till den svenska skolans ordningsproblem. Dessa elevers ohälsa kan inte först och främst vara skolans problem. Om skolan, så som den ser ut idag, ska fungera, bör den kunna stänga av dessa elever från undervisningen. Efter avstängningen bör det falla på någon annan samhällsinstans att fånga upp problemet och samordna de insatser som behövs för att komma vidare. Jag betraktar detta som en självklarhet, i synnerhet på gymnasiet, som för övrigt är en helt frivillig skolgång (än så länge).

Jag tror att den instans som är mest lämpad för att samordna insatserna runt dessa avstängda elever är den kommunala organisationens kommunstyrelser. Det skulle ge dynamik åt detta arbete och landets skolor arbetsro. Och det är klart att inte heller dessa medborgare ska lämnas i sticket. Tvärtom.

Epilog: När jag skriver detta hör jag Jan Björklund (för vilken gång i ordningen?) prata prat om att införa lärlingsutbildning som fungerar så bra i Tyskland och Danmark. Tänk, dessa utbildningar existerade faktiskt i svensk tappning redan när han blev landets utbildningsminister för nio år sedan. Han har haft nio (!) år på sig och inte ens lyckats kolla upp vad som faktiskt skiljer de tyska och danska systemen från det svenska. Svaret på det svenska lärlingsfiaskot står på sätt och vis inskrivet i texten här ovan, men det får jag utveckla i ett kommande inlägg.

Read Full Post »

Den pedagogiska ledaren och auktoritet II.

Posted in Politik, Skoldebatt, tagged chef, ledare-följare-situation, makt, organisationspsykologi, pedagogiskt ledarskap, rektor, skolan, skolinspektionen, socialpsykologi on oktober 29, 2014| 1 Comment »

Jag vill minnas att frågeställningen handlade om vad som är särpräglande eller signifikant för rektorsrollen i en skolorganisation. Det var på rektorsutbildningen och vi skulle i en anda av modern seminarieundervisning skriva våra svar på ”post-it”-lappar. Dessa skulle sedan sorteras upp i teman på en av salsväggarna. Jag skrev makten och lönen på varsin lapp. Närmare 50 rektorer skrev runt fyra lappar var och så småningom satt ett par hundra lappar på väggen sorterade i olika kluster. De kluster som varierade teman som pedagogiskt utvecklingsarbete, arbetsmiljöansvar och administration var stora, andra något mindre. Min makten-lapp var helt ensam, likaså min lönen-lapp. De berördes inte heller i den efterföljande analysen.

Under 2000-talet har rektors position i skolorganisationen stärkts. Rektors befogenheter har utökats och fördjupats. Att det är rektor som ska leda skolans pedagogiska utvecklingsarbete är ett stående mantra inte minst hos Skolinspektionen. Och ingen förnekar väl egentligen att en rektor har makt, men själva ordet makt undviks i skolans språkbruk. Än tydligare ryggar skolan i detta sammanhang för att definiera lärare utifrån deras (allt mer) underordnade position. De har att underordna sig och anpassa sig till bland andra rektors maktutövning men som ingående i en analys över skolans organisation är detta perspektiv fullständigt frånvarande… Intressant.
När rektors makt alls diskuteras gäller saken nästan alltid skolans ställning i relation till andra aktörer, t.ex politiker. När skolans inre arbete står i fokus används omskrivningar för makt. Ledarskapsbegrepp i olika varianter, som ledare-följare-situation eller pedagogiskt ledarskap, är populära.

Ledarskap och makt är besläktade begrepp men de är långt ifrån synonymer.Det sägs populärt att en chef har makt i kraft av sin position medan en ledare vinner inflytande i kraft av sina relationsbyggen. Vem som vill kan se att rektorsrollen i formell mening mestadels bygger på det förra. Då det pedagogiska ledarskapet avhandlas ligger dock fokus helt på det senare. Rektor förväntas kunna vara chef och ledare i en och samma person. Vad gäller rektors roll som pedagogisk ledare tenderar man dock att helt bortse från rektors roll som chef, alltså som makthavare. Denna partiella blindhet får konsekvenser och utgör kanske en orsak till att det pedagogiska ledarskapet är och förblir ett något dunkelt begrepp.

Så här definieras ”pedagogiskt ledarskap” av Skolinspektionen:

Pedagogiskt ledarskap är allt som handlar om att tolka målen samt beskriva aktiviteter för en god måluppfyllelse i relation till de nationella målen i skolan och för att förbättra skolans resultat så att varje elev når så långt som möjligt i sitt lärande och sin utveckling. Det betyder att rektor måste ha kunskap om och kompetens för att tolka uppdraget, omsätta det i undervisning, leda och styra lärprocesser, samt skapa förståelse hos medarbetarna för samband mellan insats och resultat.

Rektor antas således inta ett coachande förhållningssätt, vara inspiratör och vägvisare. En coach som anställer, avskedar, bestraffar och sätter lön… Är det en oproblematisk kombo? Jo, tydligen har vi bestämt oss för det. Dock, makt gör saker med människor, både med de som utövar den och de som utsätts för den. Detta har fastslagits i en oändlig rad av social- och organisationspsykologiska studier och är alltså vetenskapligt väl belagt. En rektor som vill sätta skolans pedagogiska agenda måste ha förståelse för att vederbörande i någon mening kommer att bli bemött som chef. Hur individerna i ett lärarlag reagerar och agerar inför en chefsperson grundar sig i livserfarenheter ända tillbaka till barndomen. Någon vet att smickra, en annan att gömma sig, en tredje att obstruera. Provkartan på (delvis omedvetna) reaktioner är bred. Samma sak gäller alla de (delvis omedvetna) fix och trix en rektor ägnar sig åt för att säkra sin maktposition. Utan förståelse för, och kunskap om, denna typ av processer, som ju präglar varenda lokalt utvecklingsarbete på skolnivå, kan det inte existera något pedagogiskt ledarskap. I vart fall inte om vi väljer att organisera skolverksamhet på det sätt vi gör.

To be continued…

Not: Du som är verksam inom skolan bör antagligen helt bortse från ovanstående diskussion. Betrakta då hellre skolan som ett sällskapsspel där du och din position är en av pjäserna. Reglerna utgörs av styrdokumenten. Din rektor är engagerad, vänlig och hjälpsam: Gå framåt tre steg, lyft 5000 kronor från banken. Din rektor är oberäknelig och hotfull på ett vagt sätt: Stå över ett kast eller gå tillbaka till ”gå”.

Read Full Post »

Den pedagogiska ledaren och auktoritet I.

Posted in Epistemologi, Politik, Skoldebatt, tagged auktoritär ledarskapsfilosofi, demokratiskt ledarskap, ledarskap, pedagogiskt ledarskap, riv pyramiderna, skolan, Skoldebatt, stanley miligram, the simpsons on september 25, 2014| 1 Comment »

I ett avsnitt av TV-serien The Simpsons hamnar den ondskefulla Mr. Burns, VD för stadens kärnkraftverk, i fängelse. Hans färglösa assistent Waylon tvingas att ta över ledningen och ser ett tillfälle att ersätta Mr Burns brutala ledarskap med något mer humant. Som den ”hyvens” ledare han är, går han efter jobbet ut och svingar en bägare med delar av sin personal, Homer Simpson och grabbarna. Vid bordet börjar snart de anställda att be om fördelar och ledigheter som Waylon lättvindigt godkänner. Manskapet öser beröm och smicker över Waylon tills hans telefon ringer och han tillfälligt måste avlägsna sig från bordet. Då han gått tar samtalet omedelbart en ny vändning. Waylon idiotförklaras och skämten om hans enfald avlöser varandra. Homer och de andra märker inte att Waylon obemärkt återkommer och att han kan höra vad som sägs om honom. I samma stund bestämmer han sig för att bli som Mr Burns, fast värre.
Denna lilla episod ur The Simpsons är intressant genom den omedelbara igenkänning och identifikation som den skapar. I synen på ledarskapet utgör den en tydlig spegel av sin samtid och anspelar skickligt på de stereotyper som finns i västvärldens kollektiva medvetande. Ledarskapet skildras i episoden längs en enda dimension, det auktoritära, där ytterligheterna utgörs av den repressiva maktens kontroll och den eftergivna maktens låt-gå-mentalitet. Den som kan sin organisationslära vet att detta, som sagt, endast är en dimension av ledarskap. De flesta har exempelvis hört talas om demokratiskt ledarskap, men har antagligen också en ganska vag uppfattning om begreppets djupare innebörd. Att skruva det demokratiska ledarskapet skulle inte fungera i The Simpsons format. Tittarna skulle inte förstå.
Jag nämner episoden ur The Simpson därför att det, när jag såg den, slog mig hur det auktoritära ledarskapet har gjort come-back och under 2000-talet blivit main-stream. När det i vår samtid talas om ledarskap avses implicit det auktoritära. Det har blivit ett axiom. Ledarskap beskrivs i termer som starkt, tydligt eller inspirerande och det har åter blivit legitimt att som ledare peka med hela handen. Om demokratiskt ledarskap någon gång hamnar på agendan villkoras det genast och begränsas av de auktoritära befogenheter som krävs för ett fungerande ledarskap. Det demokratiska blir i sammanhanget anomalin, som stör det rena ledarskapsbegreppet.
Så har det inte alltid varit. En förändring av vårt kollektiva medvetande har omärkligt ägt rum. Efter 2:a världskriget och nazisternas härjningar var alla uttryck för auktoritärt tänkande, lydnads- och disciplinkultur hårt ifrågasatta. Åtskillig forskning inriktades på att kartlägga konsekvenserna av auktoritärt tänkande och ledarskap. Det mest kända exemplet är de experiment som Stanley Miligram utförde vid Yales universitet 1963.
Miligrams experiment utfördes i laboratoriemiljö. Försökspersonerna mötte en auktoritär person i läkarrock som förklarade att det rörde sig om ett inlärningsexperiment. Elever (införstådda med experimentet) skulle få frågor. Om de svarade fel skulle försökspersonerna via en kontrollpanel förmedla elektriska stötar till eleverna. Vid upprepade fel skulle strömstyrkan ökas. Det visade sig att ytterst få försökspersoner ifrågasatte experimentets upplägg och att en förskräckande stor andel var beredda att förmedla elektriska stötar av dödlig styrka till eleverna. Några kunde rent av uppleva en form av förbjuden upphetsning i att göra detta. Auktoritetstro och lydnad visade sig överordnad förnuftet.
Under några efterkrigsdecennier framlades således överväldigande vetenskapliga bevis för nackdelar och risker med auktoritära lydnadsstrukturer. Intresset för alternativa ledningsformer, så som det demokratiska, blomstrade. Ännu på 1980-talet kunde man ta del av helt demokratiska ledarlösa organisationsexperiment. En känd näringslivsdirektör kunde skriva en bok med titeln Riv pyramiderna. Nu har dessa experiment och böcker begravts i glömskans töcken. När de åberopas idag kallas de flum. Det är här begreppet flumskola har sina rötter. Det auktoritära ledarskapet kunde visserligen på rent vetenskapliga grunder förkastas som en farlig och skadlig modell för mänsklig organisation men alternativen till det hann egentligen aldrig få chansen att utvecklas innan den historiska öppningen slöt sig om dem.
Något har hänt på trettio år. Idag är det auktoritära ledarskapet en så självklar del av vår organisatoriska omgivning att den inte urskiljs som auktoritär, utan endast som ledarskap. Den utgör axiomet, det naturliga tillståndet. I skolans värld, på den nya rektorsutbildningen beskrivs rektorer och lärare som ledare och följare där rektorns självklara uppgift är att leda skolans pedagogiska utvecklingsarbete. Lärarna har låtit sig reduceras till utförare av rektors intentioner. Skola utan rektor, organisation utan ledarskap, är en omöjlig, rent av förbjuden tanke. Hur hamnade vi här?
To be continued

Read Full Post »

Det nya är lågaffektivt bemötande

Posted in Epistemologi, Genomslunket, Skoldebatt, tagged affektteori, autism, behaviorism, bo hejlskov elvén, evidensbaserad, lågaffektivt bemötande, metod, npm, problemskapande beteende, psykodynamisk, skolan on augusti 6, 2014| 11 Comments »

Om du som servicegivare vill få servicetagaren på gott humör och uppleva din service som positiv och inspirerande ska du bara; le, ha ögonkontakt, nämna kundens namn, visa odelad uppmärksamhet, spegla kundens kroppsrörelser, tala i samma röstläge och med samma hastighet som kunden, uttala dig positivt om kunden som person, hans handlingar eller visa att du accepterar och har respekt för kunden som människa oavsett ras, kultur eller liknande, visa att du respekterar dina kolleger och ditt företag, visa genom ditt uppträdande och din kroppshållning att du är en positiv och glad person som trivs med dig själv och din omgivning, uppträda lugnt och avslappnat, vara välvårdad och utvilad.

Dessa råd fick man i en servicekurs på SAS-Scandinavian för 25 år sedan. Kanske utgjorde de inspirationskälla för psykologen Bo Hejlskov Elvén när han mejslade fram sin metod för lågaffektivt bemötande. Eftersom metoden ursprungligen skapades för att hantera personer med autism och olika psykotiska tillstånd blev vissa modifieringar av SAS-Scandinavians ursprungliga råd nödvändiga. Ögonkontakt och spegling är exempelvis olämpligt vid bemötande av autistiska personer, men det lugna och defensiva uppträdandet har nyckelfunktioner.

Så här beskrivs exempelvis ett lågaffektivt bemötande i en text från Autism- och Aspergerföreningen:

Tänkandet: Du ser lugn ut, låter lugn och framstår som lugn. Var medveten om hur du andas. Undvik att ”ytandas”. Händerna: Dina händer ska vara öppna och synliga. Hur du står: Avslappnat och ”ledigt”. Ditt ansikte: Undvik att stirra på personen, le inte om du absolut inte vet att det lugnar. Din röst: Var medveten om din ton, tala sakta, lugnt eller inte alls. Skäll och diskutera inte. Dina rörelser: Rör dig sakta och förutsägbart med ett tydligt mål. Undvik spända muskler.

När Bo Hejlskovs metod har tillämpats i vårdtunga miljöer så har antalet incidenter för det mesta sjunkit markant. En framgångsrik metod, helt enkelt. Där kunde historien om det lågaffektiva bemötandet ha slutat. Men det gör den inte.

Som så ofta när det gäller framgångrika metoder som anses evidensbaserade har lågaffektivt bemötande blivit populär och tillämpas i bredare sammanhang och på målgrupper som den ursprungligen inte varit avsedd för. Metodens uppfinnare, Bo Hejlskov har sorterat in allt fler under kategorin problemskapande beteende. Han har utvidgat sina lågaffektiva hypoteser till att gälla allt från personer med ADD och ADHD till bångstyriga individer generellt. Om hans bok Beteendeproblem i skolan heter det att den, …visar hur skolpersonal kan tänka och agera i mötet med elever som inte beter sig som förväntat i en viss situation. Genom att lära sig mer om beteendeproblem hos barn och metoden lågaffektivt bemötande ökar man möjligheterna till att hantera konflikter som kan stå i vägen för lärarens arbete och elevernas inlärning. Hejlskov är själv numera prisbelönad och tillhör nordens hårt uppbokade föreläsarelit med en publik som givetvis sträcker sig långt bortom den ursprungliga kärnan av vårdpersonal inom autismspektrat.

Frågan man bör ställa sig är om de beteendemässiga tumregler som har formulerats för mötet med en aggressiv autistisk person kan tillämpas på i stort sett vilken aggressiv individ som helst. Jag är skeptisk.

Bo Hejlskovs metod bygger på affektteorin. Denna bygger i sin tur på psykodynamisk teori och en komplicerad idé om hur mänskliga känslor anses kopplade till vårt grundläggande driftsliv. I sin populärvetenskapliga spridning märks inte mycket av metodens förankring i psykodynamisk teori. Det som blir kvar när metoden har skalats på denna förankring och formulerats som ett antal enkla bemötanderegler är något som lika gärna kunde ha varit behavioristiskt grundad betingning. Det är i denna, sin förenklade och renodlade form, metoden oftast förekommer ute i olika verksamheter. Få av användarna bottnar i dess teoretiska implikationer. Tillämpningen riskerar att bli mekanisk. På autismforum heter det t.ex att, …man kan ha god hjälp av att ha gjort upp en plan hur man ska agera. Det kanske inte blir en perfekt plan, men om man tänkt igenom hur man ska göra blir man inte lika upprörd som om man tvingas att improvisera i stunden. Psykodynamisk teori bygger dock i sin tillämpning på djup teoretisk förtrogenhet, vilket medger stora möjligheter till, just, improvisation.

Jag ska nu redogöra för ett par risker jag förknippar med att tillämpa lågaffektivt bemötande i andra sammanhang än de ursprungligen har formulerats för:

Instrumentellt bemötande. Att bemöta personer enligt en i förväg uppställd mall måste betraktas som instrumentellt. Det kan vara funktionellt vid sådant som autism, psykos, chocktillstånd (och telefonförsäljning), men det kan leda fel om det gäller upprörda personer generellt. I dessa fall kan ett lågaffektivt bemötande leda till att personen upplever sig manipulerad och inte tagen på allvar. Detta kan förstärka upprördheten och göra situationen farlig.
Härskarteknik. De lågaffektiva teknikerna kan förete vissa likheter med hur utpräglade maktmänniskor och sociopater skaffar sig övertag i möten och konfliktfyllda situationer. Genom att behålla sin orubbliga självkontroll upplevs sociopaten som känslokall och oempatisk, därmed som potentiellt förmögen att tillfoga andra skada.
Rollspelandet. Genom att spela upp förutbestämda känsloregister och ett kroppspråk som du inte bottnar i, är risken stor att du blir genomskådad. En spänd och rädd person som försöker spela lugn uppvisar påfallande sårbarhet.
Flexibiliteten. Som sagt, professionalitet i sociala yrken handlar om att bottna i den kunskap och erfarenhet som hör till jobbet. Inget möte är det andra likt, men över tid utvecklar den professionelle en intuition och fingertoppskänsla som vägleder bemötandet i kritiska situationer. Den som vill hålla sig i enkla manualer är snart ”till råttorna”.

Slutligen, standardiserade metoder bortser gärna från reaktioners och situationers orsaker samt helheten i den miljö där de förekommer. Alla vet att den tryggaste arbetsmiljön präglas av bra bemanning, hög kompetens, bra relationer till brukare/elever samt ett tight teamwork. I de fall detta saknas ligger det nära till hands att ropa efter enkla lösningar på svåra problem, till exempel metoden med stort M. Kanske har senare års besparingar och nedskärningar tillsammans med den omtalade styrprincipen NPM (New Public Managment) gjort våra sociala verksamheter mer mottagliga för enkla manualliknande metoder?

Tillägg aug -15: Det är ett år sedan jag skrev detta blogginlägg, unikt på så vis att det ställer kritiska frågor gällande metoden ”lågaffektivt bemötande”. Eftersom det fortfarande läses och delas i olika sammanhang vill jag förtydliga några saker: Jag är i grunden positivt inställd till den inriktning som Hejlskov företräder och jag tvivlar inte ett ögonblick på hans kompetens. Jag tror dock att han, liksom andra forskare, mår bra av att kritiskt granskas och utsättas för diskussion. Ingen beteendevetenskaplig metod utgör den heliga graalen. Och, ja, jag har omfattande egen erfarenhet av de målgrupper som metoderna vänder sig till och nej, jag sympatiserar verkligen inte med någon form av auktoritär metod. Läs gärna inlägget en gång till med de glasögonen.

Tillägg jan -17: Mitt gamla inlägg om ”lågaffektivt bemötande” är fortsatt läst och delat utan någon fade-tendens. Inlägget ligger uppenbart i en realpolitisk vattendelare av något slag. Jag är inte förvånad, men hade varit mer klädsamt om typ Hejlskov eller liknande bemödat sig om att reagera alls i flödet?

Tillägg nov -19: Lågaffektivt bemötande, numera LAB har, i ett polariserat land, i en polariserad värld, kommit att utgöra ett rött skynke för konservativa debattörer, som i oskön förening med nationalistiska krafter närstående gamla totalitära sjunkna skepp, helst vill uppehålla sig vid hypotetiska dilemman där någon slags ”inbillad kamp” pågår mellan otämjda vildar och det upphöjda förnuftet. Mitt enda råd är, passa er för dem.

Read Full Post »

Bekännelser

Posted in Epistemologi, Skoldebatt, tagged #björklundsskola, Aaron antonovsky, andy hargreaves, KASAM, kritisk teori, kunskapsskola, npm, per thullberg, skolan, skolforskningsinstitut, skolinspektionen, skolpolitik on maj 23, 2014| 2 Comments »

Jag gillar inte att vara reaktiv. Ändå blir mina bloggtexter ofta just reaktiva, i synnerhet de som handlar om skolan. På min blogg finner jag 69 texter som avhandlar skolan ur olika synvinklar. 58 av dessa har en mer eller mindre negativ approach. Av dessa riktar den absoluta huvuddelen kritik mot nuvarande utbildningsminister Jan Björklund eller mot någon av alla hans reformer. Av de återstående 11 texterna är 9 av historisk eller kunskapsteoretisk karaktär. Bara två av 69 kan karakteriseras som genuint positiva. Typiskt nog har dessa två ett tydligt elevfokus.

Är det bra att placera sig själv i ett så entydigt gnällfack? Spontant anser nog de flesta att det inte är det och jag kan för egen del med viss avund följa de nätkolleger som i det oändliga kan spruta ur sig entusiastiska texter om allt från ”flippade klassrum” till fantastiskt genomtänkta IKT-satsningar. Men jag är inte där, mentalt. Mellan mig och mina texter lägger sig ett filter av skavande irritation över sakernas tillstånd i dagens skolsverige. Varför?

Den ytliga förklaringen avfärdar mig som inskriven i en kritisk diskurs som hämtar sitt syre ur att peka på brister, felaktigheter och missförhållanden i sin omgivning. För den kritiskt drivne blir koncensus svårt och hotfullt. Detta dock i en ytlig betraktelse som inte skiljer på kritisk teori och ren opportunism. På ett djupare plan sysslar den kritiske teoretikern med att peka på maktrelationer och intressekonflikter. Hos den utpräglade anhängaren av dialektik finns till och med en övertygelse om att det är själva konflikterna som är utvecklingens primus motor. Till dessa senare hör inte jag.

Men visst, jag är uppväxt under 70-talet och har, så att säga, fått samhällskritiken med modersmjölken.

Man skulle kunna tro att jag vantrivs som professionellt verkande i skolans värld sedan mer än 20 år. Jo, jag kommer genast på en hel del som irriterar mig och får anstränga mig för att komma på vad som är bra och värt att sträva vidare för. Men det är en nyttig tankeövning. Vad tycker jag är bra?

När jag tänker efter är de dagar då jag helt kan ägna mig åt skolans huvuduppdrag få, men fantastiskt roliga. Det är dagar där jag möter elever och kollegor i kreativ verksamhet, direkt kopplat till skolans lärande uppdrag eller kopplat till utveckling av detta uppdrag. Detta är sammanhang som bärs upp av vad professor Aaron Antonovsky döpte till KASAM, Känsla Av Sammanhang. I Antonovskys terminologi handlar det om sammanhang som kännetecknas av att de är Begripliga, Hanterbara och Meningsfulla. Allt arbete som ligger inom ramen för själva kunskapandet och lärprocesserna är nästan bara intresseväckande. Att organisera lärandet i meningsfull skolverksamhet är inspirerande och utmanande. Den värdegrund som framträder i skolans läroplaner är också lätt att bära. Det övergripande målet, att låta varje elev utvecklas så långt som möjligt känns näst intill som en självklar utgångspunkt för arbetet. Så vad är problemet? Varför hamnar jag i det kritiska diket?

Låt oss backa till det övergripande målet. Frasen, att låta ”varje elev utvecklas så långt som möjligt…”, har sedan några år försetts med ett litet korrektur, ”…enligt målen”. Det lilla tillägget kan tyckas just litet, men implicerar (tydligen) en exakt definition av vilka mål det är som gäller. I namn av det lilla tillägget fråntas skolenheten mycket av sin autonomi då det gäller vad som ska läras ut och hur detta ska ske. ”…Enligt målen” legitimerar en väldig överbyggnad som detaljreglerar, granskar och utvärderar skolans arbete. Varje avvikelse från fastställt mål betraktas som ett misslyckande i skolans arbete och trumpetas programmatiskt ut i det offentliga rummet. Skolan svartmålas, med de bekant redundanta effekterna som följd. Denna agenda har många namn; New Public Managment, kunskapsskola, förstatligande, mål- och resultatstyrning, ordning och reda… Vad som i grunden döljer sig bakom orden är gammal hierarkiskt ordnad regelstyrning av 1800-talsmodell. Detta sätt att organisera en modern lärandeorganisation anser jag är förödande. En modern lärandeorganisation behöver luft och ljus. Därför vantrivs jag.

Vissa har helt uppenbart förmågan att bortse från allt detta och ”flippar” obekymrat sina klassrum. Den nationella agendan får någon annan sköta. Här spelar kanske personligheten in. Allas vår vardag påverkas av skolpolitiken, men vi reagerar olika och anpassar oss i varierande grad. Där jag ser maktutövning och en agenda ser andra ”bara” en skolinspektion, ett ”ding an sich” att förhålla sig till. Så olika kan det vara.

Flera har påpekat att ett konstruktivt alternativ till att rikta kritik mot hopplösa skolreformer skulle kunna vara att peka ut alternativen. Varför gör jag inte det?

Jag har grubblat en del över det och tror att det beror på att ”alternativen” redan existerar. ”It´s a question of release”, som Andy Hargreaves har uttryckt det. Frånvaron av kontroll och misstro kan ge plats för tillit, liksom frånvaron av negativa förväntningar ger plats för positiva. Eller som när det gäller exempelvis förstelärartjänsterna, frånvaron av incitament för konkurrens kan skapa samarbete.

Låt mig förklara; Skolan genomgår sen ett antal år en stor mängd politiskt initierade förändringar. Det går knappt en vecka utan nya förslag eller reformer. Helheten kan te sig förvirrande och det jag sysslar med, att såga i stort sett alla förslag som kommer kan te sig opportunt och motvalls. Man kan ju inte vara emot allt? Tja, det jag ser är en lång rad förslag som skriver in sig i samma och helt dominerande diskurs, vi kan kalla den ”kunskapsskolan”. Kunskapsskolan äger problemformuleringsinitiativet och är alltings måttstock. Det märkliga är att kunskapsskolan även lägger sig över läroplanernas lovvärda idéer om vad vår skola kan och skall vara. Visionen har formulerats i våra läroplaner allt sedan tidigt 60-tal och har med lättare revideringar förblivit sig tämligen lika genom decennierna. Läroplanerna som är tänkta att utgöra skolsystemets bottenplatta förvandlas enligt denna ordning till ett slags egendomligt annex. ”Demokratiska arbetsformer” blir enligt denna logik något som definieras av Skolinspektionen och sedan kommenderas fram. Jag tänker på George Orwell. ”Tvång är frihet”. Den som i en helt dominerande diskurs försöker föra fram en annan blir sällan förstådd eller lyssnad på. För ett så tufft uppdrag krävs en ordentlig plattform. Eller måste tiden ”mogna”. Mina resurser räcker bara till att invänta det senare.

Mot bakgrund av ovanstående blir väl få förvånade då jag väljer att avfärda även det nya skolforskningsinstitutet. Institutets tilltänkte chef Per Thullberg förklarar med önskvärd tydlighet att forskningen kommer att vara tillämpad och kretsa kring verksamhetsnära metodfrågor med anknytning till klassrummet. Vi skulle kunna tillägga ”…enligt målen”, således ett förprogrammerat skolforskningsinstitut på jättens ena axel.

Ja, jag är negativ. Någon kanske måste vara det också? Så länge…

Read Full Post »

Det inte så nya är #kaosklass

Posted in Politik, Skoldebatt, tagged BRICS, jan björklund, kaosklass, metta fjelkner, multifaktoriella variabler, partiledardebatt, pisa, skolan, skolpolitik, skolverket, supervalåret, Sveriges radio, svt, val2014 on maj 8, 2014| 5 Comments »

Vinterns skolpolitiska fluga var Sveriges radios #kaosklass. Gensvaret blev så stort att granskningen nu har fortsatt. Det började med att SR hade forskat fram varför Sverige sjunker i PISA. Det berodde på att det fanns elever som skrek och kastade möbler genom klassrummets fönster. De gjorde så för att de inte fick det särskilda stöd de hade rätt till.

I toppen av PISA finner vi ställen som Shanghai och Sydkorea. Vi kunde ha dragit slutsatsen att eleverna där får det särskilda stöd de har rätt till och att de därför har de arbetsro i sina klassrum och uppnår fenomenala kunskapsresultat. Men det gjordes inte och förmodligen, om någon skulle granska saken, är nog det ”särskilda stödet” i de framgångsrika BRICS-länderna, synnerligen torftigt och ojämnt fördelat.

Så här finns en egendomlighet i den svenska skoldebatten.

Idén om kaosklassen och det uteblivna särskilda stödet bildade snabbt axiom i den flodvåg av åsikter och debattinlägg som Sveriges Radios forskning utlöste. Alla tycks vara överens om premissen att, ja så är det nog i våra klassrum. Debatten handlar om vad det beror på och den skruvar sig, som alltid, snabbt tillbaka till den primitiva och absoluta nollpunkten. Skoldebattens Perpetuum Mobile. De politiska partierna ger oss sina respektive käpphästar och Jan Björklund höftar fram några på magkänsla improviserade åtgärder. De präglar diskussionen i SVT:s partiledardebatt här om dagen och vi kan dem vid det här laget. I sammanhanget ”kaosklass” delar de upp sig på två centrala perspektiv och åtgärdspaket:

1. Det särskilda stödet når inte eleven. Utöver snålhet och inkompetens hos huvudmän och rektorer anses klasserna vara för stora och speciallärarna för få. De omedelbara åtgärderna handlar förstås om mer av kontroll och politisk styrning. Bland de politiska förslagen märks mindre klasser med arbetsro samt fler och högre lärare.

2. De unga vet inte hut. Orsaken anses vara mesiga lärare, strykrädda rektorer och inkompetenta föräldrar (alltså inte ”vi och våra barn” nu, utan ”de andra och deras ungar”). Här löser Jan Björklunds kunskapsskola problemet, på sikt, väldigt lång sikt. Han har försett svensk skola med ett synnerligen bombastiskt reformpaket (lgr 80 2.0), men tillsätter ändå, för säkerhets skull, en utredning om ordning och reda, ledd av Metta Fjelkner.

Således, man kan uttrycka det som att problemet beror på att eleverna får för lite och för mycket stöd. Det daltas för mycket och för lite. SR:s uppföljande granskning har ”lämnat” det särskilda stödet och handlar mest om klassrummets allmänna kaos.

Skoldiskussionen i SVT:s partiledardebatt lämnar efter sig en olustig känsla av total politisk förvirring. Låt mig summera:

Jan Björklund öppnar med att vi nu har infört kunskapsskolan och att resultaten vänder någon gång 2015-2018. Häpnadsväckande nog verkar partiledarna vara överens om denna premiss. Kunskapstappet mellan 2009 och 2012 är brantare än någonsin och detta tillåts Björklund oemotsagd skylla på den gamla flumskolan. Partiledarna tycks i stort sett köpa Björklunds världsbild, att flumskolan avskaffades i augusti 2011, fem år in på hans ministär. De nickar då han kräver ett tolvårigt mandat för att vända resultaten enligt exakt den formel han slog fast redan i början på 90-talet, då svensk skola för övrigt låg i världstopp. Jag baxnar. ”Patienterna dör, men våra operationer är lyckade”, är vad man låter meddela.

Vidare, Jan Björklunds ”bevis” på vändning är det ”kraftigt” ökade söktrycket till landets lärarutbildningar. Den som är det minsta insatt vet att man kan sätta många parenteser runt detta ”bevis”. I debatten står det oemotsagt.

”Det har gått utför i 20 år!” säger Björklund. Ingen protesterar trots att raset 2009-2012 har varit brett och exempellöst. Att ”raset” skulle ha pågått kontinuerligt sedan 1994 är bara tom populistisk retorik. Exempelvis har andelen obehöriga gymnasieelever fördubblats de senaste åren efter att innan ha legat i stort sett still under 2000-talet.

Vi har genomfört den största omläggningen av skolan sedan 1800-talet, kan Björklund påstå ostört, ett uttalade som är fullständigt ”far-out” i sin grandiositet. De senaste årens reformer är i realiteten inte mer än en klumpigt genomförd re-make av lgr80. Reformcykeln 1994 var betydligt mer genomgripande. Men, ingen protesterar.

Sverige har de minsta skillnaderna mellan skolorna i världen, säger Björklund. Ingen protesterar. Skolverkets larmrapporter liksom PISA-analyser hävdar entydigt att skolsegregationen växer snabbt och påverkar skolans resultat. Detta faktum kan viftas bort likt en irriterande fluga i en partiledardebatt supervalåret 2014.

Enade kring den gemensamma utgångspunkten, att operationen har lyckats, blir själva debatten ett tafatt skuggboxande med de vanliga käpphästarna, kring vilka alla inblandade är nära nog överens. Vi får mindre klasser (vart fjärde år), mindre (men mer) byråkrati, högre (och lägre) löner och (som alltid) hårdare kontroll. Systemfelet står orört och dess skugga blir allt längre. ”Jag inför kunskapsorientering och kunskapsfokus i den svenska skolan”, säger Björklund okommenterad. Resultaten ”skriker” i rakt motsatt riktning. Så långt partiledardebatten.

Faktum är att den svenska skolan, ställt i relation till de förutsättningar den tvingas arbeta under, mår oförskämt bra. Få verksamheter hade överhuvudtaget överlevt det kakafoniska styrsystem man har underkastat landets elever, lärare och rektorer. De är av ett sällsynt segt och tålmodigt släkte.

Jag tror att den politiska styrningen av vårt svenska skolsystem är en formidabel #kaosgenerator. En del av svaret på varför, ser du, som sagt, här ovan. Problem, orsaker och förslag på lösningar kastas upp som enskildheter utan några inbördes samband eller vad som i forskning kallas ”multifaktoriella variabler”. Ena dagen är det ”läsningen” eller ”läxorna” för att nästa vara ”sena ankomster” eller ”högskoleprov”. Med ståltråd och tuggummi lagas och skarvas det i ett lapptäcke av reformer som bildar vårt svenska skolsystem.

Ingen bör bli förvånad om resultatet av detta endimensionella plotter blir #kaosklass. Låt mig presentera delarna, den ”giftiga” treenighet som konstituerar detta destruktiva system.

Det är när vi väljer att se bortom enskildheterna vi får syn på en inkompatibel helhet. Svaret på skolans resultatsmässiga ras är multifaktoriellt. Det ligger i skärningspunkten mellan tre dimensioner, skolans ledarskap, dess styrprincip och dess värdegrund. Triangelns konstituerande hörn är inte bara oförenliga, de kortsluter varandra. I sina möten bildar de en ”giftig brygd” som obevekligen skapar vikande kvalité och sjunkande kunskapsresultat. Och tyvärr, de senaste sju årens skolreformer kommer bara att förstärka dessa tendenser (vilket ju redan har skett 2009-2012). För att resultaten ska vändas måste minst två av triangelns hörn omprövas. I varje lyckat lokalt skolexempel har detta redan skett, men nationellt, vilka hörn som ska bort, det är i hög grad en politisk fråga.

Read Full Post »

Höga förväntningar

Posted in Skoldebatt, tagged andreas schleicher, fredrik bonander, höga förväntningar, metta fjelkner, moderaterna, pygmalion in the classroom, skolan, skolinspektionen, skolpolitik, thomas tobé on februari 27, 2014| 2 Comments »

Så har vi då detta med ”Höga förväntningar”. Läraren måste ha höga förväntningar på varje elev så att de kan utvecklas så långt som möjligt enligt målen. Det är så den säger, Skolinspektionen. Och inte bara den, längre. Nu upprepas det av snart sagt varje politiker, skoltjänsteman, utredare, ledarskribent och senast, av självaste Mr OECD, walldorfskolade Andreas Schleicher. Så vad säger ni, ska vi sätta ett datum? Höga förväntningar är vad som ska gälla från och med Höstterminen 2014? Columbi ägg? Nej, just det. Vad än höga förväntningar är så är det ingen åtgärd som kan kommenderas fram från ett visst datum.

Man kan visst säga att ”resultaten förbättras om skolans lärare har höga förväntningar på varje elev”, men det är närmast som att uttala en besvärjelse. Man skulle lika gärna kunna säga att ”äktenskapen förbättras om make och maka har höga förväntningar på varandra”. Uttalandet i sig innehåller ingen information och förändrar i sig självt inte någonting. Det är de variabler som resulterar i höga förväntningar som är de intressanta och som i sin tur kan rubba förväntningarna som sådana.

Detta är lätt att inse genom en enkel introspektion. Fundera över dina egna förväntningar på julfirandet, tandläkarbesöket, din jobbiga granne eller på chefen inför ett lönesamtal. Förväntningarna finns där, nästan förprogrammerade. Att rubba dem, om det ens är möjligt, kräver en omfattande arbetsinsats. I de fall de förändras åt ena eller andra hållet beror det för det mesta på att ny information har tillförts det ekosystem inom vilket du har kalibrerat dina förväntningar. I skolans fall innebär detta resonemang att höga förväntningar på läraren antagligen leder till höga förväntningar på eleven. Så länge skolan, dess lärare och elever, tillåts vara projektionsyta för samhällets olika tillkortakommande, bör således ingen bli förvånad om lärarens förväntningar på varje elev inte är särskilt hög.

Det jag påstår här är inte egna påfund eller lösa tyckanden, det är vedertagna grundsanningar inom tillgänglig forskning. Betydelsen av begreppet höga förväntningar etablerades genom ett experiment som publicerades under titeln Pygmalion In the Classroom. Professor Robert Rosentahl vid Harvards universitet genomförde på 60-talet tillsammans med rektor Lenore Jacobson från San Franciscos södra skoldistrikt ett experiment där de deltagande lärarna gavs information om att vissa av deras elever genom testning visat sig vara growth spurters, alltså elever som blommar ut sent. I själva verket slumpades dessa growth spurters fram av experimentledarna. Experimentet kunde visa att lärarnas, delvis omedvetet, höga förväntningar på dessa elever, resulterade i kunskapsresultat över de förväntade. Man har därefter benämnt den inverkan som följer av höga förväntningar som Pygmalioneffekten.

Allt detta vet vi. Forskningen finns tillgänglig. Genom en enkel googling hittar jag Fredrik Bonanders utmärkta genomgång i Pedagogiska Magasinet 2013-04-30, med referenslista och allt. Lik förbannat fortsätter Skolinspektionen att använda Höga förväntningar som om det vore en instrumentell didaktisk metod. Lik förbannat publicerar Skolvärlden ett hopkok i ämnet 2014-02-18 där de inte tycks ha förstått någonting.

Det kan göra en lite uppgiven detta. Forskning och kunskap åberopas gärna i de fall den passar den egna magkänslan. I annat fall ignoreras den. Detta präglar både skoldebatt och utveckling. Det får sin senaste dystra illustration i moderaternas huvudlösa utspel gällande TV-spel och läxläsning. Ställd inför att ingen forskning finns som stödjer moderaternas slutsatser svarar Thomas Tobé att han varken tycker TV-spel är dåligt eller att det drabbar skolresultaten utan att det handlar ”om attityder”. Nåväl, det passar in i mönstret. En utredning om ordning och reda är beställd. Metta Fjelkner leder den. Skoldebattens Perpetuum Mobile har startats om från ruta 1. Och snart är det val. Gud hjälpe skolan.

Read Full Post »

Statens kaka

Posted in Politik, Skoldebatt, tagged dubbelkommando, förstatligande, jan björklund, kommunalisering, lärarnas riksförbund, leif lewin, SKL, skolan, Skoldebatt, skolpolitik on februari 20, 2014| 4 Comments »

Leif Lewins utredning gällande kommunaliseringen av skolan offentliggjordes för en tid sedan. Lewin drog de slutsatser alla redan visste att han skulle, eller kunde, dra. Därefter utbröt en lika förutsägbar som programenlig pseudodebatt med förväntade fronter och argument. Jag brukar hävda att frågan om skolans huvudmannaskap är kraftigt överskattad. Att diskutera organisation utan att beröra innehåll är teknokratiskt. I kristider älskas förvisso teknokrater, men i längden är dessa det sista skolan behöver.

Jag tänker nu ägna mig åt något så komplicerat som att problematisera föreställningar om vad en statlig skola kan föra med sig. Det betyder inte med nödvändighet att jag på ett principiellt plan förordar kommunal eller fristående huvudman men att jag ifrågasätter de villkor och kriterier som har formerats runt debatten.

Idén om staten som skolans frälsare har något religiöst över sig. Staten ikläds rollen som den magiska gudom som genom besvärjelser och på något mystiskt sätt kommer att ställa allt dåligt till rätta. Som genom ett trolleri antas skolan bli likvärdig, välfinansierad och högpresterande. Någon konkretion av hur detta går till förekommer överhuvudtaget inte. En stark hand griper in och ställer allt till rätta.

Lärarnas riksförbund har dragit igång en kampanj.Med hjälp av PFM Research har de forskat fram att fyra av fem lärare vill ha staten som huvudman. Detta anser förbundet vara skäl nog. Några ytterligare argument tycks inte behövas. Och det kan man förstå. Ett guds rike mår sällan särskilt väl av konkretion. LR skulle då behöva fundera på bland annat följande:

Hur ska den skatteväxling om 200 miljarder per år som skolan kostar ske från kommun till stat? Med redan beräknade statliga underskott måste statens inkomster ökas med 30-35%. Den statliga skalan skiljer sig från den kommunala genom sin progressivitet. Justeringar och jobbskatteavdrag har under lång tid urholkat den statliga skattebasen och den nödvändiga skatteväxling eller reformering av skattesystemet som följer av statlig skola kommer att, förutom de skattetekniska utmaningarna, att erbjuda politisk dynamit.

Hur ska statens lokala och regionala styrning konstrueras? Jag utgår från att inte ens LR och Jan Björklund tror att rikets alla skolor kan styras från lokaler på Kungsholmen i Stockholm. Något liknande Skolöverstyrelsens länsskolnämnder finns antagligen i åtanke. Den som vill studera en veritabel orgie i byråkratisk formalia, kan gå på upptäcktsfärd i den dokumentation som landets avsomnade länsskolnämnder har lämnat till eftervärlden för beskådan. Systemet försvann under trycket av sin egen tyngd.

Och, detta betyder att en gammal administration ska skrotas samt en ny byggas och tjänstetillsättas. Här blir det intressant. För själva idén bygger ju på att statens stora vishet klarar vad kommuner inte klarar. Var finns rekryteringsbasen till den statliga organisationen? Har staten någonstans ett förråd av kompetenta skoladministratörer som idag sitter sysslolösa? Nej, naturligtvis inte. Den mentala bilden av att en organisations kompetens skulle vara något annat än det man fyller den med är metafysik.

Hur ska även fristående huvudmän förstatligas? Denna fråga lyfts till och från av kritiker, men det är tydligt att ingen vill ta i frågan. Om de fristående huvudmännen blir kvar förändrar ett förstatligande egentligen inte så mycket. Målet gällande likvärdighet kommer att fortsatt hämmas av konkurrenssituationen mellan skolor.

Hur ska det fria skolvalet avskaffas? Samma sak här. Så länge det fria skolvalet, rätt eller fel, existerar, kommer staten att ställas inför exakt samma logistiska dilemma som kommunerna.

När det gäller just likvärdigheten, finns dock en poäng värd att fundera över. Kommunerna satsar uppenbart olika summor på sina skolor. En stat skulle rent hypotetiskt kunna jämna ut dessa skillnader och göra skolan mer likvärdig. Men, för det första, kan vi idag inte se någon avgörande mellankommunal variation gällande resultat och, för det andra, vill vi koppla mellankommunal variation i resultat till ekonomi, då famlar vi i blindo. Här tycks åter andra parametrar än huvudmannafrågan ha stort inflytande.

Eftersom kommunernas skattesatser varierar kan man också rent principiellt fråga sig varför lågskattekommuner ska erbjudas samma förutsättningar som högskattekommuner. Även kommuninvånare gör prioriteringar i fria val.

Så långt kommen hör jag invändningen att det satsas olika (läs, för lite) på barn i behov av särskilt stöd. Jo, det förekommer. Men totalkostnaden för svenskt skolväsende är trots allt jämförelsevis hög, och är det något staten redan idag har full möjlighet att bevaka, så är det just skollagens skrivningar om rätt till särskilt stöd.

Lönerna då? Med gamla tiders tarifflöner fanns det för lärare en förutsägbarhet och möjligen upplevd rättvisa gällande den egna ekonomin. Nu gäller individuell lönesättning och de sifferlösa avtalen breder ut sig. Huruvida centrala förhandlingar förs med stat eller SKL saknar i praktiken betydelse. Statens införande av karriärtjänster har dessutom effektivt blockerat möjligheterna att i avtal åstadkomma generella lyft. Spridning är vad som kommer att gälla.

Arbetstiderna? Tror man för ett ögonblick att USK:ens upphörande har med huvudmannafrågan att göra är minnet kort.

Så det nya är att tala om ”dubbelkommando”. Skolan sägs ha två styrsystem. Jag vill nog tala om tre, och problemet är inte deras antal, utan att de styr åt olika håll. Staten förordar vertikal regelstyrning, kommunerna kör ekonomistyrningens ”just-in-time” och skolenheterna målstyrning enligt läroplanen. Tacka f-n för att det blir problem. Därmed borde debatten inte handla om valet av huvudman utan om vilken styrprincip som egentligen ska gälla för den svenska skolan. Här ställs vi inför ett ideologiskt vägval där allt för få vågar tala ur skäggen.

Den finska skolan, bör den förstatligas? Nej, jag behöver inte åter påpeka att den finska skolan är kommunal. Men dess styrsystem kan omnämnas i singular.

Således, drömmen om en stark statlig hand sjunker samman som en sufflé till vad den egentligen är, just en dröm. Dessutom borde ju LR betänka att deras sakrament och tilltänkte överstepräst, Jan Björklund, är fördriven redan till hösten. Kanske lystrar statens näste allsmäktige till efternamnet Fridolin. Brrr… Den du, Zoran Alagic.

*) Uppdatering 2014-02-26: Läser senare det finstilta gällande LR:s undersökning. Svarsfrekvensen ligger på 66%. Det betyder i klartext att hälften av det totala antalet lärare som ingick i underlaget inte har uttryckt sitt stöd för en statlig huvudman. En öppen och tydlig redovisning av ett så stort bortfall höjer trovärdigheten. Tycker jag.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »