Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skolan’

vin imperialVi människor gillar att rangordna och betygsätta saker och ting. Såväl rödvin, som skolelever får betyg. Med ledning av en siffra eller bokstav, tror vi oss kunna dra en del slutsatser om objektet. Det rödvin som fått siffran 5 är antagligen väldigt bra, liksom eleven som har fått ett A. Men hur är det om rödvinet är en Rioja och har fått betyg i år 3? Då ringer troligen varningsklockorna. Rioja, lika lite som skolelever, mår bra av att få betyg i år 3.

Det här var inte något starkt argument. Man kan inte blanda skolbarn och rödvin hur som helst. Rioja är ju dessutom inte vilket rödvin som helst. Hade vi istället valt Zinfandel hade ett betyg efter 3 år sagt det mesta. Vinet mognar snabbt och blir liksom inte bättre. En 2010 är vad den är, oljig, söt och alkoholstark med tydliga vanilj och lakritstoner. Ärligt talat ganska trist och endimensionell. Kan den alls få ett bra betyg? Ja, faktiskt. Det kvistiga här är att du måste använda en annan måttstock när du bedömer och betygssätter Zinfandel, än när du har att göra med en Rioja.

Ta till exempel en Seghesio Sonoma Zinfandel (2010). Den har nr 22562 på systembolaget och kostar 179:-. Det är dyrt för att vara denna druva, för övrigt samma druva som heter Primitivo i Italien. Seghesio får ofta högsta betyg, typ 5, när det ska testas. Hur är den? Jo, faktiskt rätt OK. För att vara en Zinfandel. Ställd bredvid en genomsnittlig Rioja i samma prisläge, bleknar den dock.  Viña Olabarri (2005), nr 97066 kostar faktiskt bara 99:- på systembolaget, och får bara medelbetyg i olika tester. Ändå, den är ett bättre vin än varje Zinfandel sju dar i veckan! Den har fått betyg i år 8, precis som våra skolelever fick, tills helt nyligen.

Alla dessa siffror och bokstäver som ska innehålla information om ett objekt blir således ganska värdelösa utan kännedom om måttstock och referensramar. För att siffran 3 ska säga dig något om en Rioja, vill du veta vad vinet jämförts med och vad det kostar. Du behöver också veta något om dess lagringsbarhet och vill förvissa dig om att vin avslutningden aktuella druvan är Tempranillo. Inte minst är det intressant vem som har avgett omdömet. Ett omdöme utställt av Oz Clarke smäller betydligt högre än ett anonymt omdöme i Allt om mat. Detta gäller dock inte skolelever. Det skulle kännas märkligt om deras betyg sattes av Allt om mat eller Oz Clarke. Begrepp som lagringsbarhet och druvsort blir också irrelevanta i skolsammanhang, annat än i överförd bemärkelse.

När jag påstår att Cune Imperial Gran Reserva (2001), är en fantastisk Rioja, rycker de flesta på axlarna. Det kostar 319:-, och vem är jag att bedöma ett svindyrt rödtjut? Mitt bästa argument i detta läge blir att hänvisa till Oz Clarke, som dragit samma slutsats. Något liknande kan drabba även skolelever som har betygsatts av en obehörig vikarie, eller generös friskola. De blir misstrodda till dess betyget validerats i ett mer trovärdigt sammanhang. Idag sägs det att alla elever är övervärderade eftersom vi har betygsinflation. Vi bör dra av 30% begåvning för den genomsnittliga individen. När det gäller Cune Imperial 2001, finns den fortfarande i systemets beställningssortiment, nr 71578, men börjar nog ta slut. Betygsinflationen börjar också ta slut. Nu gäller snarare betygsdeflation. Är det ett problem det också?

Inom skolan talas det om formativ bedömning. Även rödvin bedöms formativt. En siffra eller bokstav anses otillräcklig som ensam informationskälla. Vinprovning är en formaliserad ritual, där färg form, doft och smak ska samspela och i en formativ process smälta samman i ett summativt omdöme. Detta omdöme förklaras och nyanseras med en bildrik prosa, där märkliga begrepp som ”löddrig häst” och ”nykysst sjuttonåring” ska förklara vinets egenskaper och kvaliteter. Likadant fungerar det i skolan.

Om den trevliga Riojan Luis Cañas Gran Reserva (2004), som kostar 199:-, heter det på systembolaget (nr 92033), ”Komplex, fruktig, kryddig doft med fatkaraktär, inslag av plommon, mörka körsbär, tobak, vanilj och choklad”. Man kan kalla detta för vinets skriftliga omdöme. De bestäms på ungefär samma sätt, och fyller samma funktion, som för våra elever i skolan. Man skriver inte om en elev att denna är ”komplex, fruktig…” osv. Men man skriver att, ”Elev Pelles enkla sambandsbeskrivningar tillmäter ofta perifera samband en oproportionerligt stor betydelse. Det krävs dock av förhållandevis komplexa sambandsbeskrivningar att de kommer åt några mer centrala samband för att kunna anses nyanserade”.

Nu ska de skriftliga omdömena avskaffas i skolan. Man tycker gott att det räcker med en bokstav eller siffra för att avgöra en elevs kvalitet. De skriftliga omdömena blir dock kvar när det gäller rödvin. Där räcker inte en bokstav eller siffra. Rödvin är komplicerade grejer.

vinkällareSå, nu har jag trassat in mig rejält. Man kan inte blanda skolbarn och rödvin hur som helst. Och hur var det med betyg i år 3? Jo, där talas om ”S historiska betygsmotstånd”. Hur är det med det egentligen? När, var, hur avskaffade S några betyg i den svenska skolan? Socialdemokraterna uppfann det relativa betygssystemet. Det sattes betyg i både år 3 och år 6 ända fram till 1980, då dessa försvann. 1980 styrdes Sverige av Folkpartiet. Så var det med S-märkt historiskt betygsmotstånd. Men allt detta hände ju för så orimligt länge sedan att man kan påstå att egentligen vad som helst hände. M införde rösträtten, Sverige var en kommunistdiktatur, det gick varg på gatorna.

Och trots att det förhåller sig på det viset, är det inte längre sedan än att denna vinpava redan då låg i sin vinkällare.

Read Full Post »

Arbetsmiljöverket har presenterat nya regler för hur barn och unga får arbeta. Det är en omfattande regelsamling. I samband med att reglerna trädde i kraft för ett par veckor sedan, passade moderaterna på att föreslå obligatorisk gymnasiepraktik för alla elever oavsett program. Lite som eld och vatten således. Är ni med?

risk2

Nej, kanske inte. Men jag ska förtydliga. Om ni minns förekom i tidningar och TV härom leden ett mindre drev mot olika gymnasieskolor vars elever saknade praktikplatser. Upphovet till skriverierna var kritik som framförts av den så kallade Skolinspektionen (ett då välkänt statligt verk med en medialt slagkraftig kommunikationsstrategi). Vid den tidpunkt då dessa indignationsdrypande skandaler kreverade i våra medier, smattrade bombmattan av improviserade skolreformer signerade Jan Björklund, som tätast över landets lärare och elever.  Bristen på praktikplatser dränktes snart av nya och större skolskandaler. En kvardröjande effekt var emellertid att en annan statlig myndighet väcktes ur sin slummer.

risk3Arbetmiljöverket hade avundsjukt följt den massmediala catwalk som Skolinspektionen tillskansat sig i media genom att arbeta enligt en dramaturgi byggd på ”spanska inkvisitionsprinciper”. De drog den logiskt kristallklara slutsatsen att vissa elevers avsaknad av praktikplatser ju innebar att andra faktiskt vistades på olika ställen ute i arbetslivet. I så fall förekom med stor sannolikhet verktyg, maskiner, kemikalier, höjder och andra farligheter i deras omedelbara närhet. Kanske förekom rent av diverse redskap i händerna på dessa ungdomar. Och hade de inte hört någonstans att det även i den gymnasiala skolmiljön förekom utrustade verkstäder ja, rent av fullt utrustade kök med sylvassa knivar och skållhet buljong? Inspektion. Basta!

Arbetsmiljöverket ägnade fjolåret åt sin Eriksgata genom svensk gymnasieskola. Succé? Knappast. Trots mängder av förelägganden blev det sällan mer än enspaltare i lokalpressen. Kanske tog den tilltagande lågkonjunkturen udden av det hela. Verket lyckades dock samla material till sin 32 sidor långa AFS 2012:3, om hur barn och unga får arbeta.

risk1Och nu möter arbetsmiljöverkets nya AFS, moderaternas förslag om gymnasiepraktik för alla elever. Ett intressant faktum är att det idag är ännu färre gymnasieelever som har praktikplats. Färre än vad som var fallet då skriverierna efter Skolinspektionens larm rasade som mest. Konjunktursvackan har säkert sin del i detta, men arbetsmiljöverkets aktiviteter kan ha förstärkt arbetsgivarnas tendens att dra öronen åt sig och vänligt men bestämt tacka nej till allt ansvar för minderårigas närvaro på sina arbetsplatser. Kraven på arbetsgivarna blir allt mer detaljerade och innebär, precis som i skolan, nya  dokumentationskrav, utbildningskrav och ständiga arbetsmiljöinventeringar. Uppfylls inte kraven riskerar man att jämte skolan ställas till svars för de skador som kan uppkomma på en ung människa som halkar, ramlar eller skär sig. Det börjar helt enkelt bli allt för besvärligt att ta emot elever.

Inget av det här vet moderaterna. Det är förhållanden som rör den så kallade verkligheten, sådant som inte syns på den politiska generalstabskartan. De flesta som går till ett arbete eller till en skola på dagarna suckar uppgivet åt förslaget. Det finns inte några praktikplatser, lika lite som det fanns några lärlingsplatser när den fixa idén var på varje politikerläpp. Det existerar ingen skyldighet att ta emot några praktikanter, bara en skyldighet för skolorna att fixa fram platserna. Centralstyrningens vanliga moment 22.

Jag kommer att tänka på riskbedömning. Förr i tiden betydde riskbedömning att man bedömde en risk för att undvika den. Numera innebär riskbedömning att man dokumenterar noggrant, gör checklistor och förteckningar så att man i händelse av en olycka kan friskriva sig från juridiskt ansvar. Vid sidan om detta arbetar man med riskeliminering snarare än faktisk riskbedömning.

risk resmi_0128Inget av det här förekom i Bangladesh. Lilla Resmi, två år, löpte som hon ville bland stentrappor, vattendammar, hundar, köksverktyg och vävstolar. Vid ett tillfälle gastade hon och ville följa med pappa Radja på motorcykel till bymarknaden. Mamma Popji lyfte resolut upp henne på sadeln bakom pappa, hon greppade tag i hans jacka och de försvann i ett dammoln. I Sverige hade sådana föräldrar omedelbart förlorat vårdnaden. En svensk tvååring hade för övrigt trillat av sadeln direkt.

risk mopedrep_0524För. Jag föreställer mig att en tvååring i Bangladesh är oerhört mycket mer kompetent än sin svenska motsvarighet när det kommer till sådant som motoriska färdigheter, företagsamhet och riskbedömning. De tvingas tidigare än svenska barn ta ansvar, utsätts för fler risker och även konsekvenserna av dem. Trots detta tycks inte avgjort många fler ”stryka med”. Bangladesh närmar sig snabbt den nordiska medellivslängden.

Det är således inte otänkbart att vår svenska riskelimineringsstrategi, med nollvisioner för alla tänkbara farligheter, börjar bli kontraproduktiv. När vi lotsar våra små genom barndomen försedda med hjälm, sele och sträng övervakning förlorar de kanske något på vägen. Omdömet, eller det sunda förnuftet. Och värre. När vi lotsar våra ungdomar genom gymnasiet utan att de ställs inför en enda kvalificerad utmaning eller riskbedömning, blir livet plötsligt fruktansvärt farligt den dag de lämnar skolan och ställs på egna ben.

Tänk om funktionen för olycksrisker ser ut så här:

riskbedömning

Det är inte en omöjlighet, kanske till och med rimligt. Då blir frågan om riskbedömningar kanske ett av de kvistigaste problemen vi som modernt samhälle har att hantera. Få människor förespråkar ju nonchalans och dumdristighet. Varje förolyckat barn väcker förtvivlan, krav på ansvar och åtgärder. Det är naturligt. Men om ingen nollvision någonsin kan förverkligas, ställs vi inför den nästan omänskligt svåra utmaningen att hitta den intrikata balanspunkt där våra förebyggande säkerhetsåtgärder befinner sig på en lagom = optimal nivå.

Read Full Post »

maskin_0162

Jodå. Snaran dras åt kring den förda skolpolitiken. Nu senast visar en rapport från skolverket att allt färre ungdomar söker yrkesinriktade gymnasieutbildningar och att allt fler dessutom hoppar av. En nationell katastrof, visst, men jag är inte förvånad. De skolreformer som har genomförts sedan 2006 är ett otidsenligt lapptäcke av återvunnet material, och de är dömda att misslyckas. Det är givetvis frustrerande att se ens farhågor besannas på löpande band, samtidigt som Björklunds förtroendekapital tycks oändligt bland våra förståsigpåare. Men snaran dras som sagt åt. Fler talar om Björklund i imperfektum och nu höjs även röster bland hans egna. Inte en dag för tidigt.

kommun_0270Men just som du tycker dig ana ljuset i slutet av tunneln, inser du att det var ett mötande tåg. Denna gång i form av Stefan Lövén och Ibrahim Baylan som vill införa obligatorisk gymnasieskola. Jo, det är sant. Nej, dom försöker inte ironisera eller göra sig lustiga. Så, man tar sig för pannan. Och förhoppningarna om en ljusnande framtid på andra sidan september 2014 spricker ungefär som trollen i solsken. Obligatorisk gymnasieskola, over and out.

Nu har jag uttryckt mig väldigt negativt och ifrågasättande. Det är väl inte särskilt konstruktivt? Nej, det gäller att se saker och ting ur en positiv synvinkel. Om Björklund snart har bläddrat sig igenom hela katalogen av klantigheter och misstag, bör kanske åtminstone jag byta strategi, nu när Lövén och Baylan börjar bläddra från andra hållet. Skolinspektionen säger alltid att en bra lärare är engagerad och har höga förväntningar på eleven. Så, det är vad jag nu ska möta sossarnas förslag med.

Herrar Lövén och Baylan!

Det är fullt möjligt att införa en obligatorisk gymnasieskola. Tanken har redan prövats, som scenario i vår HEOC™-simulator. HEOC står för Higher Education Obligation Consequenses. Våra preliminära resultat pekar mot att reformen kan bli lyckosam under förutsättning att ett antal kritiska variabler hålls under sträng övervakning och kontroll. Dessa är i fallande ordning:

  1. Disciplinerade elever. Dessa kännetecknas av att de är pliktstyrda och gör vad vuxna säger åt dem. Om så inte är fallet krävs,
  2. Sanktioner. Dessa bör vara så kännbara att villkor 1 kan anses vara uppfyllt. Utegångsförbud och fotboja enligt den modell moderaterna föreslår kan möjligen utgöra straffskalans golv.
  3. Ett- och tvååriga gymnasieprogram. Eftersom eleverna uppnår myndighetsålder redan under sitt andra år på gymnasiet kan frestelsen bli stor att hoppa av skolan på sin artonde födelsedag, istället för att dricka öl.
  4. Kraftig utbyggnad av företagshälsovården. Det här förstår vi inte själva. Det kan röra sig om en bugg i vår simulator, som naturligtvis kommer att åtgärdas.
  5. Denna punkt, som torde vara den mest avgörande, måste skrapas fram.  HEOC™ erbjuder en trygg helhetslösning. Vid tecknandet av 4 års abonnemang ger vi er tillgång till alla de fantastiska möjligheter som HEOC™ kan erbjuda. För endast 5.500.000:-/år, kan ni bekvämt sitta kvar vid era skrivbord och skrapa fram punkt 5.

Jag skulle kunna stapla hundratals argument mot en obligatorisk gymnasieskola, men nu är jag konstruktiv och nöjer mig med ett. Varsågoda:

Jag är verksam på gymnasiet sedan länge och anser att en av de stora lättnaderna jämfört med grundskolan är det bemötande man kan ge den stökiga och strulande eleven genom att säga,

Hej, du! Du är stor nu. Du har gjort ett eget frivilligt val och befinner dig hos oss. Vi finns här för att ge dig värdefull kunskap. Om du vill ha den. Vi gör allt för att hjälpa dig, men du måste ta emot det vi ger. Annars är du fri att gå. Nu. Valet är ditt.

Denna frihet gör våra politiker sitt bästa för att kringskära. Men den är viktig. Den ger kvalitet.

Read Full Post »

pekbok_0809Någonting har hänt i skoldebatten. Det har börjat talas om Jan Björklund i imperfektum. ”Vår skola faller samman, men Björklunds politik var ändå den rätta”. Operationen lyckades, men patienten dog. Jan Björklund själv har dragit sig tillbaks till sin håla och begrundar storögt förödelsen. Hans förvåning är fullkomligt oförställd. Så in i märgen övertygad om de egna idéernas förträfflighet har ingen politiker varit före honom. Den gamla byskolan i Skene fungerade ju. Han blev inte bara befäl. Han blev till och med minister, skolminister. Vad saknades? Tramporgeln? Borde han ha lagt även det lagförslaget?

Nu öppnar sig åter skolan som politiskt slagfält. Nytänkandet står som spön i backen. Mer pengar och mindre byråkrati. Högre lärare och större läxor. Nej, det här var inte lätt. Jan Björklund har dominerat debatten i två decennier, och han hade ju rätt, även om det mesta verkar gå åt h-e. Förslagen blir prydligt avgränsade och perifera. En liten prioritering här, en liten återställare där. Nej, själva den rådande skolpolitiska tankehegemonin vågar vi inte röra. Den som försöker straffas med döden, den politiska.

griffel_0662Läsförståelse är viktigt. Det är svårt att säga emot, men skolresultaten rasar även här. Det har KD upptäckt. Det jobbiga är att svenska elever tappar tabellplaceringar i tävlingen mellan länder, och KD har forskat fram varför. De tränar för lite! Mängden träning har minskat från 1800 till 1500 timmar. Det är hela 300 timmar, vilket torde motsvara läsningen av samtliga volymer i Jules Vernes produktion, från Voyage en Angleterre et en Écosse 1859 till Les Naufragés du « Jonathan » 1909. Vi talar alltså om 50 års produktion av odödliga verk som våra svenska elever går miste om. Fruktansvärt. Men möjligt att förändra.

KD ger oss timmarna tillbaka. Det kan ske genom att korta sommarlovet. Det är också viktigt att läraren leder dessa timmar så att läsförståelsen verkligen ökar. Så att vi får valuta för pengarna, för detta kostar. Jag får det till cirka 1,5 miljard. Välinvesterade pengar, om analysen stämmer. Kan vi vara säkra på det?

skylt_0016KD säger att läsförståelse är viktig även för att förstå andra ämnen, som exempelvis samhällskunskap. Oj. Förekommer det även i andra ämnen än svenska att eleverna läser och skriver? Men läser och skriver de då utan att öva sin läsförståelse? Det verkar i så fall märkligt. Kan det rent av vara så att 50 år av skolutveckling inneburit en breddning, modernisering och omvärldsanpassning av skolans ämnesstruktur, där man ansett det nödvändigt att integrera läsandet och skrivandet i andra sammanhang än själva svenskämnet? Nu blev det komplicerat.

Bunkefloprojektets resultat är entydiga. Jo, jag vet att ni inte vill höra detta, att ni håller för öronen och skriker. För det är verkligen underligt, men inte desto mindre sant. Genom att eleverna fick motion och idrott varje dag förbättrade de sina skolresultat, inte bara sin läsförståelse, utan allt! Det är som ett trolleri, omöjligt att ta till sig. Dessutom mycket billigare än att läsa svenska på sommarlovet. Liknande resultat har redovisats inom arbetslivet när anställda har beviljats friskvård på arbetstid. Produktionen har gått upp. Obegripligt! Så svårt att fatta, att arbetsgivarna sparat in förmånen vid första bästa tillfälle trots att de haft resultaten framför ögonen i sin bokföring. Friskvård och motion är ju dessutom roligt. Hur ska det kunna gynna så allvarliga saker som produktion och läsförståelse? Flumm!

Hoppsan. Nu råkade jag utmana den rådande skolpolitiska tankehegemonin. Min text straffas med döden, den politiska. Samma öde som Bunkefloprojektet. Reaktionen är irrationell men en realitet. Är det en liten kvarleva av en Luther som viskar i vårt öra? ”Livet ska inte vara enkelt, allt kan inte vara roligt”.

schoolboys_0658Engelska är viktigt. Här är våra elever duktiga. Jo, men är engelska så viktigt, egentligen? Borde eleverna inte hellre lära sig kinesiska? Alltså, det här är så typiskt. Så fort svenska barn- och ungdomar är bra på något, så ska det dissas. Så var det även med pekplattorna. Debatten handlar 99 gånger av 100 om alla fel och brister och utmynnar i eländesskildringar om psykisk ohälsa, kompetensbrist eller ungdomsarbetslöshet. Den politiska lösningen heter pluggskola och lågbetalda instegsjobb. Och tvång, för dem som vägrar. Så otroligt fantasilöst. Sveriges barn- och ungdomar måste vara de mest odugligförklarade i hela världen (nej, inte dina barn, andras ungar). Vad kan de någonsin hoppas på att få ut av framtiden, annat än ett andrahandskontrakt till marknadsmässig fantasihyra och ett lågbetalt instegsjobb där arbetsgivaren subventioneras för att han har den stora godheten att ta emot dem?

Är jag orättvis? Möjligen, men jag tycker verkligen att svenska barn- och ungdomar är fantastiskt kompententa. De är utan tvivel landets mest värdefulla naturresurs, det sista vi har råd att spara på. Uppmuntrade, inbjudna, efterfrågade och vänligt bemötta, kommer de att uträtta storverk och ge allas vår framtid en ordentlig guldkant. Kan inte skoldebatten börja precis där?

Read Full Post »

Med Folkpartiet och Jan Björklund som utbildningsminister blev Sverige sig aldrig åter likt. Eller åtminstone inte den svenska skolan. Här följer de 10 punkter som förändrade Sverige. Ni minns dem nog alla. 

1.      Betyg från År 4

Hjälpte landets lärare att till dig som förälder förmedla ovärderlig kunskap om just Ditt barns Unika kunskapsutveckling.

Ehh, E är alltså vad ert barn har uppnått. Nej, det är inte dåligt, det är godkänt. Det motsvarar G i det gamla systemet. Nej, ingen etta. Ettan var mycket sämre i det systemet. Det är mer som en trea. Nej, C är inte mittemellan som en trea. C är jättebra, det är svårt att få C. Vad som är D? Det är kanske som typ G plus. Va, VG minus? Jo, det var ju lite bättre. Säg att D är mittemellan G plus och VG minus… Nej, då är inte C något VG minus. Va? Nej, inte C i det systemet. Det var ju jättedåligt, mycket sämre än E i detta system. Vadå, för att bli en D-elev? Ditt barn kan öva kriterierna för D, samt övervägande del för C, du kan se här. Va, nej jag tycker inte att du har ett onyanserat barn. Jo, men motsatsen till nyanserad är inte onyanserad, det är i alla fall inte tänkt… Oj, ditt barn gråter. Vill ni låna en servett?

2.      Frånvaro i Betygen

Gav landets arbetsgivare den hjälp de behövde för att gallra bland ansökningarna.

Hmmm, hyggliga betyg men en jävla massa frånvaro. Säkert en sån där strykrädd lipsill som inte vågade slå tillbaks. De brukade bli hemma i veckor. Nä, några fler mobboffer behöver vi inte på den här arbetsplatsen. Och, hihi, titta här! Halvkassa betyg, men full närvaro, ha! Antagligen dum i huvet! Vi tar denna istället. Kassa betyg och rätt mycket frånvaro, säkert en kreativ jävel.

3.      Kvarsittning

Det blev precis som vi trodde och hoppades. Kvarsittning löste de flesta av skolans problem över en natt. Resultaten sköt i höjden och gangsters blev änglar av pur rädsla för denna diaboliska tortyrmetod.

Jag funkar ju bättre på eftermiddagarna, så jag brukar sova, strula och komma för sent på mornarna. Då blir det kvarsittning, och vips, har man alltså fixat lite exklusiv privatundervisning och läxhjälp, sånt andra pyntar dyra RUT-pengar för. En lärare, en elev, fatta lyxigt! Fatta fett dyrt!

4.      Ettårigt gymnasium

Producerade global konkurrenskraft i ett rasande tempo.

Nu har den illmariga oppositionen missuppfattat utbildningsministern och trott att han menat en ettårig gymnasieutbildning utan teori när han har talat om en ettårig gymnasieutbildning utan teori. Vad det i själva verket handlar om är en ettårig gymnasieutbildning utan teori.

5.      Penna och Papper

Penna och papper ersatte sten och mejsel i 2000-talets Sverige. Redan det var kanske att gå för långt.

Jag blir oerhört provocerad av dessa godmodiga ungdomar som till fullo tycks behärska dagens komplicerade teknik. På min tid behövdes inga I-pads. Vi klarade oss utmärkt väl med blyertspenna och kautschuk. Det mest avancerade vi fick tillgång till var pennförlängare av styrenplast. De kunde kapas i ena ändan och blev då till utmärkta blåsrör för små kautschukbitar. Nej, så vi satt minsann inte uppe halva nätterna och spelade dataspel. Vi satt uppe och läste Strindberg och Lagerlöf, inte Kalle Anka och Piff som vissa påstår. Mina ingående kunskaper om Ankeborg har förvärvats på annat sätt. Nåja, till och med på den tiden kände vi letargi inför den arkaiska aritmetiken, men lärde oss ändå inte räkna, än mindre läsa. Förståelse och kritiskt tänkande ska vi inte ens prata om. Men Hallands floder sitter… hyggligt. Ni ska bjuda, vi ska… få, typ.

6.      Elitklasser

Gustaf de Laval uppfann separatorn, Jan Björklund förädlade den. De Laval separerade mjölk, Björklund skolelever.

Vi var som sagt galet begåvade, eller nåja, våra föräldrar var, ja kanske inte begåvade, men väldigt om sig och kring sig. De hade stora planer för oss och kunde gå över lik för att vi skulle få det bästa, kunde tjata, väsnas, maila, tigga, hota och muta tills de fick som de ville.. Det viktigaste för dem var nog att vi skulle slippa ”andras jobbiga ungar”.  För allvarligt talat, vem tror att det går att selektera fram intellektuella begåvningar bland småungar? Vem tror på fullt allvar att genierna kan administreras fram? Jo, en och annan folkpartist, men då pratar vi inte precis raketforskning. Själv blev jag rådgivare (sic) åt en generaldirektör som själv knappt tog sig igenom tvåårig social linje.   

7.      Övningsskolor

Innan blivande lärare lämnar sin utbildning för att slussas från fas 1 till fas 3, undviks kontakt med verkligheten genom att de erhåller sin praktik i artificiella Happy-Schools med noggrant utvalda elever ur ett högklassigt sortiment.

Jag förstår inte den kritik som riktas mot Burma och Nordkorea. Jag har varit såväl i Naypyidaw som Pyongyang. Goda, glada, motiverade och samarbetsvilliga människor så långt ögat når. Spunnet socker i matbespisningen och små gåvor på de välbäddade sängarna. Därför är det hit vår rektor Potemkin tar oss övningslärare från övningsskolan Gräddhyllan för att med våra övningselever idka vårt internationella utbyte.  

8.      Förbud mot heltäckande slöja

Förbudet mot heltäckande slöjor har gjort Svenskarna till ett lyckligare folk. Vi minns med fasa den besvärliga tiden då vi inte kunde känna igen varandra på grund av alla tygsjok.

Heltäckande slöjor gjorde det svårt att känna igen ett ansikte, men heltäckande byxor gjorde det svårt att känna igen ett riktigt arsel. Så nu har alla heltäckande lösningar förbjudits. Vi svenskar har blivit ett otäckt folk.

9.      Lärarlegitimation

När ni så äntligen lyckades kvittera ut er legitimation från av Skolverket anlitat bemanningsföretag, upptäckte ni att det var betydligt enklare att mista den. Skolinspektionen – tillsynsmyndighet till Er tjänst.

Den här läraren kan uppenbarligen inte skriva åtgärdsprogram. Han skriver att eleven måste börja gå på de extrainsatta stödlektionerna, va! Lägger hela bördan på eleven, trots att A och O när man skriver åtgärdsprogram är att det är skolan som ska vidta åtgärder så att elevens måluppfyllelse säkras. Föräldrarna har överklagat, så vi drar hans legg! Böter också! Och det vanliga pressmeddelandet!

 

10.  Lägre ungdomslöner

Det är i alla fall bättre att ha en låg inkomst än ingen inkomst alls.

Jag får väl ta värvning. Det är i alla fall bättre att ha ett kort liv än inget liv alls.  

Read Full Post »

I

Sverige i mitten på 90-talet. Landet står inför en obekant situation där en ny kategori medborgare, benämnda som obehöriga elever, tillkommit som en konsekvens av ett reformerat betygssystem. På många gymnasieskolor samlas små grupper av lärare och skolpersonal till seminarier och rådslag för att söka riktlinjer i en tillskapad verksamhet som fått namnet IV. En klok lärare någonstans i mellansverige slår tidigt fast vad som med tiden blir en devis för många IV-program, Vår skola skall vara en rörlig skola, inte en rörig skola.

Devisen kan tyckas enkel och självklar, men visar sig i verksamheten vara en hårfin balansgång. De flesta inser det nödvändiga i förhållningssättet, men gång efter annan leder det in i konflikter, återvändsgränder och förvirrade grubblerier. Frågan när gör vi skola? ställs otaliga gånger och i olika sammanhang. Det kan belysas med några exempel:

–          En elev tycks ha kaotiska hemförhållanden och mycket tyder även på missbruksproblem. Lärarna hävdar på goda grunder att elevens problem inte är skolrelaterade. Skolan tar kontakter med socialförvaltning, BUP och hemmet som alla hävdar att om skolan inte är problemet kan den genom samverkan ändå vara en del av lösningen. Ett nätverk har uppstått kring eleven.

–          En elev betraktas av lärarna som strulig och ointresserad. Han ägnar dagarna åt lek vid datorn och snack i uppehållsrummet. Lärarna slår vi ett möte fast att eleven inget lär sig. Specialpedagogen protesterar och pekar på att samma elev under perioden lärt sig att ta emot tillsägelser utan att gå sin väg, att han börjat delta i idrottslektionerna och är ombytt. Hon pekar vidare på att hans närvaro liksom hans tidhållning blir allt bättre. Eleven börjar bli trygg och är stadd i progression.

–          Bakandet av det egna brödet har blivit en självklar ingrediens i skolans elevcafé. Vid ett möte noterar någon att denna verksamhet har sin motsvarighet i en av gymnasiets kurser. Detta utlöser en febril aktivitet i undersökandet av vad i verksamheten som kan betraktas som gymnasiekurser, och vad som i så fall skulle kunna tänkas höra till ett program.

–          Revyn är en bärande och populär del av elevernas gemensamma examensarbete. Veckorna före premiär är fulla av förberedelser och tvingar fram näst intill dygnet runtarbete. Klagande röster höjs från kärnämnesrepresentanter. Ni stjäl tid från svenskan, matten, samhällskunskapen… Kursplanerna hinns inte färdigt!. Estet och medielärarna kontrar, revyn är svenska, är matte, är samhällskunskap. Ta vara på chansen.

De fyra exemplen har det gemensamt att de skildrar samma kulturkrock. Skolan är en institution med givna spelregler. Decenniers verksamhet har format en tydlig kultur som gör verksamheten funktionell, men som begränsar utrymmet för nytänkande och flexibilitet. Å ena sidan gör invanda sätt att tänka att formen blir viktigare än innehållet för skolans representanter. Å andra sidan, har samhället utanför skolan givna förväntningar på vad skola innebär, förväntningar som formats ur egna erfarenheter av möten med skolan. När denna skola mötte IV inom ramen för en gymnasieskola ställdes gamla invanda tankesätt på prov.

De elever som skrevs in vid IV hade för det mesta negativa erfarenheter av skolan. Skolan hade ofta misslyckats kapitalt i sin uppgift att förmedla kunskap till dessa elever. Behovet av nytänkande fanns således inbyggt i själva situationen. Skolan måste överbevisa eleven om att den innebar något gott, eleven måste ompröva gamla förhållningssätt till utbildningsväsendet. IV-systemets samlade erfarenheter pekade snart mot att det, för att förverkliga detta mål, krävdes en skola, och för all del ett socialt inriktat relationsbyggande, som vågade vara gränsöverskridande. Devisen en rörlig, inte rörig skola, hjälpte lärare och personal inom IV att finna konstruktiva lösningar på problem liknande dem som i exemplen ovan. Vid en särskådning visade sig problemen sällan vara ”problem”, snarare tecken på att IV-programmens verksamhet var stadda i utveckling. Arbetet med obehöriga gymnasieelever började finna sin form, och var stadd i förvandling från idé till praktik.

II

Vid den här tiden fanns ett skolborgarråd i Stockholm som såg sin gyllene chans att göra politik av de obehöriga eleverna. Han hävdade (felaktigt) att de obehöriga eleverna var ett resultat av sossarnas flumskola, tog sedan armkrok med forskaren Bo Sundblad och torgförde (felaktigt) påståendet om att en fjärdedel av landets 15-åringar inte kunde läsa. På dessa påståenden formulerades några enkla utgångspunkter för en populistisk skolagenda som skulle bära honom ända till posten som utbildningsminister 2006. I koncentrat innebar den nya skolpolitiken mer av svenska, plugg, ordning och reda, mindre av slöjd, hemkunskap, omhändertagande och grupparbete. IV-programmen blev tidigt skolborgarrådets främsta pejorativa måltavla.

Under 90-talet växte andelen IV- elever i den svenska gymnasieskolan för att innan millennieskiftet nå en nivå på 8-9% av gymnasieeleverna. Andelen har sedan legat konstant runt denna nivå fram tills dess Jan Björklund började sjösätta sina reformer. Från 2008 syns ett trendbrott där andelen IV-elever (efter 2011 benämnda AI mm) börjat stiga kraftigt.

Som jag antytt inledningsvis fanns det i de lokala skolverksamheterna inte någon kunskap om hur verksamheten skulle bedrivas när IV introducerades. På många skolor avdelade ledningen ett lärarlag som fick fria händer att skapa ”något” som fungerande utan att störa den allmänna ordningen. IV kom mestadels att verka i det tysta, ofta mer eller mindre exkluderad från en större skolgemenskap. I det tysta uträttades dock storverk av modiga lärarlag som växte med svårigheterna och över tid förvärvade en rik bank av erfarenheter. Denna del av vår svenska samtidshistoria är fördold för de flesta. Dels utgör andelen lärare med erfarenhet från IV inte mer än enstaka procent av den totala lärarkåren, dels har verksamheten varit stigmatiserad såväl som exkluderad. Denna exkludering i kombination med den utsatthet själva verksamheten innebar, gjorde att IV-lärare försökte samverka med sina motsvarigheter på andra skolor. Nätverk uppstod som till en början var mestadels stödjande, men som blev stabila utvecklingsmotorer då myndigheten för skolutveckling skapades och bidrog med överblick, kunnande och resurser. Ur denna process uppstod under 2000-talets första år vad man kan kalla för en nationell IV-modell där fem verksamhetsmässiga huvudspår gradvis växte fram som lösningar på lokala problem;

-PRIV                  Det programinriktade IV riktade sig till elever som endast saknade något enstaka behörighetsgivande ämne. I princip integrerades dessa elever i ett nationellt gymnasieprogram men fick parallellt undervisning i det saknade grundskoleämnet.

-IV-grund           Vände sig till elever som saknade fler grundskoleämnen och sågs vara i behov av något som kunde liknas vid ett tionde skolår.

-IVIK                  Vände sig till elever av utländsk härkomst som vistats en kort tid i Sverige och av den anledningen behövde kompletterande studier.

-Yrkes-IV           Vände sig till vad som kan kallas skoltrötta, eller svårmotiverade elever, där anställningsbarhet genom något år av yrkespraktik varvat med teori kunde ses som en framkomlig väg.

-Förstärkt IV      Var en starkt individualiserad studieform som främst vände sig till elever med påtagliga funktionshinder.

III

För ett skolborgarråd från Stockholm utgjorde IV-programmen ett rött skynke. Jan Björklund hade en bit in på 2000-talet vuxit i den rikspolitiska skolkostymen och investerade en hel del av sitt mediala utrymme åt att förbanna IV-programmen. Dessa var i sin tur, genom sin marginaliserade ställning, en tacksam och försvarslös måltavla. Ett retrospektivt axplock av Björklunds uttalanden visar närmast på en besatthet av ämnet,

– Gymnasiets individuella program har varit det svenska skolväsendets mest misslyckade insats. Man lägger ner miljarder kronor varje år i Sverige på att försöka lära 16-17-åringar att läsa och skriva när vi borde göra de insatserna redan i grundskolan. Vill man gå vidare på gymnasiets utbildningar måste man kompletteringsläsa. Det blir ett frivilligt tillägg till grundskolan om man vill gå vidare till gymnasiet efteråt.

– Det är färre som behöver gå det här extraåret mellan grundskolan och gymnasiets nationella program än som idag går på individuella programmet. (kommenterar sitt förslag)

– Många av eleverna som idag går på individuella programmet skulle mycket väl kunna gå en praktisk utbildning med lägre teoretiska krav.

– Mer pengar till IV-programmet löser inte problemet med att allt fler elever blir underkända i grundskolan… Först skulle Perssonpengarna lösa alla problem i skolan. Sedan kom Wärnerssonpengarna. Nu kommer Baylanpengar. Jag motsätter mig inte mer pengar till skolan, men resursbrist är inte huvudproblemet. Det är den förda skolpolitiken.

– Att stödundervisningen på gymnasiet har den största gruppen av elever är ett tecken på väldigt stora problem. Väldigt många elever lämnar grundskolan utan tillräckliga kunskaper. Det är mycket bekymmersamt… Målet är att eleverna från individuella programmet inte bara ska gå vidare till utan också gå ut ett vanligt gymnasieprogram. Mer än 85 procent av eleverna faller ifrån efter vägen och det kallar jag ett stort fiasko.

– Men IV har misslyckats. Det har blivit en samlingsplats för elever med inbördes väldigt olika behov. Här finns alltifrån studiemotiverade ungdomar som saknar något enstaka betyg till studietrötta ungdomar med stora kunskapsluckor. IV är i dag ett av gymnasiets största program och endast en mycket liten andel av eleverna på IV-programmen lyckas få ett slutbetyg från gymnasiet.

– Gamla IV ska bort. Vi måste stoppa utslagningen från gymnasiet.

IV

2006 blev Jan Björklund utbildningsminister. Med blytunga förväntningar på sina axlar skulle han nu omsätta sitt lättsmälta tankegods i praktisk skolpolitik. I direktiven till utredningen om en ny gymnasieskola, Gy09, var IV avskaffat. Björklund fick en del försynta frågor gällande obehöriga elever i den nya gymnasieskolan och hade inget bättre svar än utredaren Anita Färm, de väl fick gå ett extra år i årskurs 9. Eftersom denna lösning fullkomligt ångade av bristande realism låg den olösta frågan om obehöriga elever kvar och skavde i utredningen. Tidsramar sprack och Gy09 blev Gy11. Jan Björklund måste ha hoppats på att problemet skulle upplösas i intet eller genom någon snilleblixt från någon av alla de utredare, statsvetare, ekonomer och jurister som omgav honom.

Jag föreställer mig att frågan om de obehöriga eleverna måste ha satt utbildningsdepartementet under svår press. För första gången i IV:s femtonåriga historia började makthavare att intressera sig för hur systemet fungerade i praktiken och departementets statssekreterare skickade sina unga påläggskalvar för att på plats ”i verkligheten” ta reda på hur saker och ting egentligen förhöll sig. IV kartlades in i minsta detalj och de nyvunna kunskaperna gav nödvändig input till den gymnasieutredning som i elfte timmen kunde framlägga förslag på hur IV skulle avskaffas. För obehöriga elever skulle finnas fem spår;

-IMPRO                                          En programinriktad variant som riktade sig till elever som endast saknade något enstaka behörighetsgivande ämne. I princip integrerades dessa elever i ett nationellt gymnasieprogram men fick parallellt undervisning i det saknade grundskoleämnet.

-Preparand                                      Vände sig till elever som saknade fler grundskoleämnen och sågs vara i behov av något som kunde liknas vid ett tionde skolår.

-Språkintroduktion                        Vände sig till elever av utländsk härkomst som vistats en kort tid i Sverige och av den anledningen behövde kompletterande studier.

-Yrkesintroduktion                        Vände sig till vad som kan kallas skoltrötta, eller svårmotiverade elever, där anställningsbarhet genom något år av yrkespraktik varvat med teori kunde ses som en framkomlig väg.

-Individuellt alternativ                  Var en starkt individualiserad studieform som främst vände sig till elever med påtagliga funktionshinder.

Sim Salabim, IV borta. Den som nu tycker sig drabbad av en Deja-vue hallucinerar inte. Vad som skapats inom ramen för Gy11 är en exakt blåkopia av det IV-system som växte fram genom lokala tillämpningar under några år på 2000-talet. Jämfört med den IV-modell som finns beskriven tidigare i denna text är det endast ordet IV som bytts mot andra beteckningar. Jan Björklund avskaffade IV genom att avskaffa själva ordet. Så långt sträckte sig de nya skolreformatörernas fantasi, kompetens och föreställningsförmåga. Detta är den stora IV-svindeln.

Men vad gäller en utbildningsväg istället för IV-programmet, så är jag övertygad om att dagens IV-elever skulle kunna gå färdigt skolan med goda resultat om de fick en mer individuellt anpassad utbildning, kommenterar Jan Björklund i ett pressmeddelande 28 september 2009. Idag vet vi att den obehöriga gruppen, som inte längre får kallas IV-elever, vuxit lavinartat de senaste åren. Numera är förklaringen enligt samma Björklund lärarnas oförmåga att sätta korrekta betyg.

V

Jan Björklund har effektivt underblåst ett nationellt IV-trauma genom att beskriva IV i termer av misslyckanden och hotfull statistik. Genom att avskaffa ordet, men behålla systemet har han egentligen bedragit opinionen. Det kan te sig egendomligt att det nya IV, som inte får heta IV, fungerar sämre än det gamla IV trots att det är två likadana IV vi pratar om. Det finns dock en viktig skillnad. Gamla IV växte fram organiskt genom att lokala problem fick lokala lösningar och att dessa lösningar spreds bottom-up inom professionen. Vid ett viss tidpunkt i utvecklingen frystes detta system av utbildningsdepartementet, genomreglerades och juridifierades enligt patenterad kontrollbehovsmodell för att presenteras som en innovation av utbildningsministern. Genom att man därigenom har skapat ett statiskt system bygger man in samma problem som återfinns i andra regelstyrda verksamheter, nämligen en obenägenhet att utvecklas i takt med att omgivningen förändras. Det mesta talar därför för att det nya systemet kommer att fungera allt sämre över tid. Eftersom vi talar om en svårstyrd verksamhet som egentligen är beroende av flexibilitet, kunnande och interaktivitet med omgivningen är bäst-före datumet kort.

När Björklund säger att 21793 elever studerade på IV 2006, kan det låta otäckt och svåröverblickbart om man valt att betrakta IV som något hotfullt, negativt och icke önskvärt. Men vad innebär 21793 elever för den som är förmögen att lämna generalstabskartan och intressera sig för individer?

I en mellanstor stad motsvaras statistiken av ungefär 75 individer. Det är en grupp på 15 elever i vart och ett av de spår som gymnasiet tillhandahåller för obehöriga elever. Utgör dessa fem grupper om femton elever en möjlig och lösbar utmaning för en högteknologisk välfärdsstat som Sverige? Sett i detta mikroperspektiv svarar jag tveklöst ja på den frågan. När Jan Björklund påstår att endast 20% av dessa elever klarar sig genom gymnasiet kan det nog äga sin riktighet. I en mellanstor stad återstår 50 individuella öden att följa. Ett antal, kanske 20%, av dessa förlorar sig tragiskt nog i missbruk, psykisk sjukdom och kriminalitet. Denna kategori räddas å andra sidan inte med några skolreformer. Av återstående 35 har några säkert fortsatt via folkhögskola, några via komvux. En handfull börjar arbeta, några ”flyter” och några flyttar utomlands. Kort sagt, på mikroplanet blir hela IV-traumat något ganska hanterbart.

IV kostar många miljarder, brukade Jan Björklund säga. Sanningen ligger runt två miljarder per år. Det låter som mycket pengar men kan jämföras med den sänkning av företagsskatten på 16 miljarder som regeringen lägger i årets budget. Sanningen är också att alla alternativ till det fantastiska arbete IV-programmen hann uträtta i Sverige helt säkert hade varit oerhört mycket kostsammare. I en mellanstor svensk stad motsvaras kostnaden för hela IV av heldygnsvård inom socialtjänsten för fem ungdomar. Det är sanningar som nu börjar komma ikapp även Jan Björklund.

Read Full Post »

Vad var det egentligen han sa om vår svenska skola, Daniel Sjölin, när han var sommarvärd härom dagen? Jo, efter en befogad bredsida riktad mot så kallad svensk medelklass, sa han följande, jag citerar:

”…Så kära arbetarrörelse, vi i medelklassen, vi har inga pengar, bara parmesan och skulder. Det är därför vi inte ens fixar en grundskola som klarar av att jämna ut dom minsta skillnader. Tvärtom, slår den ut och gallrar bort. Alltså, en pedagogik med riktiga muskler, en skola med riktigt engagemang, dynamik och smartness (!), behöver inte hårda regler. Vi skulle kunna ha en skola som är en plats för trygghet, värme, kraftfull och intelligent fritidsverksamhet, och med empati på schemat, sån´t som, ursäkta uttrycket, boostar barns IQ. Men istället har vi fått en anemisk och svag övervakningshistoria som bara gynnar läshuvuden som mig (Daniel Sjölin). Och ju svagare den blir, desto mer regler och betyg måste till för att överhuvudtaget få den att fungera. Kurt Olsson-lösning, brukar min svärfar säga när jag har lagat en lampskärm med tuggummi. Hårda regler, stora klasser, bestraffningar, vinstbolagsprojekt och övervakning, det är skolans Kurt Olsson-lösningar. Mer flumskola än så kan man inte få. Fråga hjärnforskarna (bortsett från David Ingvar; min kom.), fråga kognitionsvetarna, fråga utvecklingspsykologerna.”

Read Full Post »

Så har reformen gällande lärarlegitimation hamnat i diket. Vad var det vi sa? Det krävdes knappast någon raketforskare för att se detta redan från början. Men så är det. Vår gode utbildningsminister omger sig likt de romerska kejsarna av ett svassande hov som filtrerar såväl inkommande som utgående dumheter. När verkligheten blir för jobbig eller påträngande stänger han av den. Nej, så bör inte mål- och resultatstyrning gå till. Det utgör snarare ett exempel på vertikal regelstyrning när den är som sämst. Det gör att diskrepansen mellan landskap och generalstabskarta över tid tenderar att växa.

Ingen ska inbilla mig annat än att många inom departement, högskolor och statsförvaltning redan från början måste ha insett att den planerade legitimationsreformen var orealistisk och omöjlig att genomföra. Jag, en halvlyckad fil.kand, kunde hemma på kammaren räkna ut det med hjälp av kalender och en miniräknare från biltema. Ändå låter man maskineriet hosta igång på sin vingliga resa mot obevekligt fiasko. Det är inte den enda av 2011 års skolreformer som har havererat eller är på väg ner i diket. Men lärarlegitimeringen är speciell genom att den i sin tydliga nakenhet är ytterst svår att skyla över. Jan Björklund gör sitt bästa genom att skylla på 70-talets lärarutbildare, men det klingar minst sagt ihåligt. Ensam ansvarig står han kvar och kan bara skylla på sin egen lomhördhet och den ledarstil som närt en nära krets av inkompetenta, strykrädda och ryggdunkande medarbetare, jasägare, karriärister.

I en tidigare bloggtext uttrycker jag viss irritation över Skolinspektionen och den jargong med vilken dessa tror sig uppfylla sitt regeringsuppdrag. Jag drar där en parallell mellan deras repressiva detaljstyrning och den typ av planekonomisk styrning som kännetecknade de forna öststaterna. I det sovjetiska samväldet närde denna styrning en förkärlek för storskaliga och oändligt byråkratiska galenskaper där beslutsordningen bestod av sparkar nedåt och hurranden uppåt. Det resulterade i en utpräglat defensiv kultur där förskönande omskrivningar regelmässigt ersatte korrekt rapportering, där avvikelserna mellan landskap och karta ökade över såväl tid som med beslutsnivå. Jag ska inte dölja att jag blir fascinerad över hur Folkpartiet under Jan Björklund får allt fler drag av det fossila tankegods som kännetecknade de gamla öststaterna. Hur går det till när han förvandlar ett liberalt parti till en orgie i kontroll, förbud, gränssättning, social ingenjörsplattektonik och ett neurotiskt ruvande över de frihetens gränser som till varje pris ska upprätthållas?

Nåja, Jan Björklund om än tydlig, är ingen isolerad företeelse. I mångt och mycket realiserar han egentligen en senkapitalistiskt asocial ingenjörskonst. Detta fenomen skildras alldeles utmärkt av Daniel Ankarloo i tidskriften Tiden. Där får man också ett slags svar på varför Björklund rekryterar jurister och ekonomer hellre än folk som kan skola, när han ska bygga sina reformer. Det som möjligen gör att det ändå blir så skruvat kan vara hans sätt att para dessa ideer med militär befälsjargong och folkhemskt bondförnuft.

Jag har egentligen inga synpunkter på själva lärarlegitimationen, en bricka med namn och foto. Föreställningen om att detta skulle påverka undervisningens kvalitet är dock ett utslag av blåögdhet, liksom föreställningen om att det på något sätt skulle påverka lärarnas status. Fördelarna med legitimationen kan ligga i att skolorna slipper en del tjafs gällande sin kvalitetssäkring av arbetet med bedömning och betyg. I vardagsarbetet blir som bekant en obehörig lärare ofta ”guilty by association” då en elev misslyckas, oavsett vad själva misslyckandet består i. Mänsklig psykologi fungerar tyvärr så. En legitimerad lärare tenderar att kunna friskriva sig med hänvisning till sin legitimation på samma sätt som läkaren kan ”legitimera” en misslyckad operation.

Read Full Post »

Chance har aldrig varit utanför trädgårdsmuren och har fått de flesta av sina intryck från olika TV-program. När hans arbetsgivare i huset (som är den ende som bor där förutom Chance själv) dör säljs byggnaden och Chance blir i princip utkastad, ovetande om vad som väntar honom. Allt därute är nytt för honom och han betraktar det hela från ett naivt och världsfrånvänt perspektiv. Över huvud taget behandlar han omvärlden som om den vore ett TV-program som går att stänga av om det blir för jobbigt. Det hela blir, om inte komiskt, så i alla fall dråpligt.

De flesta har säkert sett filmen och det är svårt att inte tänka på Jan Björklund och den position han skaffat sig som upphöjt orakel i svensk politik. Det är knappt två veckor sedan jag skrev om Björklunds infall gällande övningsskolor. Jag insinuerade i sammanhanget att det under våren finns goda skäl för Björklund att i enlighet med confuse-a-cat-tricket, droppa ogenomtänkta förslag omkring sig. Förutom att han står byxlös inför lärarnas stundande avtalsrörelse ska han i år göra stora besparingar på svensk skola. Förmodligen konfronteras han också dagligen med inkommande statistiska underlag som visar på fortsatt dyster skolutveckling.

Under två veckor har Björklund hunnit med fler politiska magplask än vad en aldrig så ivrig fritidsbloggare hinner referera. Det började med en klumpig bredsida riktad mot Sollentuna skolors satsning på IPads i undervisningen. ”Jag blir oerhört provocerad när kommunala företrädare anser att böcker tillhör forntiden”, menade Björklund och brydde sig aldrig om att kontrollera fakta i sammanhanget. Många debattörer gjorde sig lustiga över Björklunds teknikrädsla, något som omedelbart försatte hans politiska översättningsmaskiner i högsta beredskap.

På detta följde Björklunds nya och plötsliga infall gällande ettårigt gymnasium utan teori. Förslaget kan vara en del i den folkpartistiska kombon vars andra del består av sänkta ungdomslöner (Sollentuna igen (mycket Stockholm)), men förslaget läggs mindre än ett läsår in på Björklunds egen gymnasiereform. Fler än undertecknad måste väl ändå minnas hur Björklund i ”uppsnacket” inför genomförandet dyrt och heligt fastslog att det nu var slut med skolfrånvaro, avhopp och bristande skolprestationer? Nu var det slut med förhatliga IV-program som bara erbjöd meningslös yrkespraktik. Hans infall känns extra respektlöst med tanke på att den nya utbildningen ska starta redan till hösten, som om svensk skola bara sitter och väntar med planering, resurser, upplägg och lokaler. Begriper inte ministern att hans infall i praktiken är storskaliga reformer som påverkar tusentals människor, som kräver planerad implementering och demokratisk dialog?

Nej, uppenbarligen inte. Hemställan till riksdagen om att skjuta upp kravet på lärarlegitimation kommer inte som någon överraskning för oss med viss professionell erfarenhet av svenskt skolsystem. Trots att myndighetsutövningen har outsourcats på ett bemanningsföretag med en jävig internutrednings välsignelse, har projektet slutat i diket. Jag föreställer mig att kunniga administratörer på skolverk och departement måste ha sett det orimliga i legitimationslagstiftningen redan från början. Om dessa blir överkörda, om de väljer att tiga, eller om de agerar politiska översättningsmaskiner, tänk Mr Chance, kan jag inte veta.

När Björklund nu börjar tröttna på grundskola och gymnasium för att ge sig i kast med högskola skvallrar dock en del tecken på att denna värld inte är fullt lika passiv och medgörlig. SVT har kontaktat samtliga av Sveriges större myndigheter och i de allra flesta fall saknas kritik från myndigheterna. Undantaget är dock utbildningsdepartementet under utbildningsminister Jan Björklunds (FP) ledning. Kritiken går ut på att Björklund styr utan att beslut fattas i demokratisk ordning, tänka sig.

När jag idag läser att Björklund är öppen för kärnvapen i Sverige och vill bestycka Gotland spricker himlen upp och solen visar sig. Jag hoppas att den visar sig för Jan Björklund också. Ta paus Jan. Skjut undan penna och papper, gå ut i solen, dra in luft och samla tankarna. Tänk dialog, tänk samtal, tänk kunniga människor, tänk vänner som vill dig väl, vänner som kan, vill och förstår. Gärna olika sorter, mångfald. Det blir enklare, bättre och roligare.

Read Full Post »

Försvarsmakten meddelar att man nu vill sänka behörighetskraven för att bli soldat i Sveriges armé. Från att det tidigare krävts godkända gymnasiebetyg ska det i framtiden räcka med genomgången grundskola. Jag hade nog inte brytt mig om att skriva detta blogginlägg om försvarets tillkännagivande hade utlöst den lavin av massmedial uppmärksamhet som man bör kunna förvänta sig av en så pass uppseendeväckande nyhet. Ännu ett drygt dygn efter att nyheten först släpptes i SvD inskränker sig dock uppföljningen till spridda notiser och bloggkommentarer. Något är sjukt i konungariket Sverige.

Troligen kommer också försvarsmaktens personaldirektör Per-Olof Stålesjö att få stå oemotsagd när han hävdar att ”våra krav vid rekrytering ligger fast” i ett ofrivilligt komiskt genmäle. Han argumenterar för sin slutsats på ett sätt som får samtida svensk skoldebatt att framstå i en helt ny dager; ”Även om kraven för att genomföra den grundläggande utbildningen skulle ändras så har vi inga planer att ändra på de krav vi har för anställning. Där kommer det – precis som idag – finnas samma medicinska, psykiska och fysiska krav. Till det godkänd genomförd GMU (grundläggande militär utbildning).” Annorlunda uttryckt, betyg är en ovidkommande parameter då individers kompetens och färdigheter ska bedömas (!). Jo, tanken är sympatisk och det är intressant att den åter blivit politisk korrekt över en natt. Ska nu en våg av kontraskolreformer skölja över oss?

Nu kan man vara elak och påstå att detta inte är genomtänkt politik, utan att det är försvarets tankesmedja som har lite otur när de tänker. Det är en ”pinsam” tystnad som råder i media och ”skämskuddar” som hindrar journalister från att skriva. En före detta officerare i min bekantskapskrets påstod följande, ”Betänk att du kan gå ut som kursetta från Karlsberg utan att ens veta vad aritmetik är. Konkurrensen där är inte större än i de borgerliga småpartierna. Hur skulle det gå för dessa arma officerare om deras plutoner plötsligt befolkades av uppkäftiga och självständiga besserwissers med spets i både algebra och predikatsfyllnad?” , ett uttalande som möjligen kan betraktas som underfundigt, men dess bättre bara är elakt förtal. Vårt försvar är för viktigt för att skoja bort.

Om vi nu nödvändigtvis ska skoja om försvaret, låt oss då hellre välja det brittiska vars hierarkiska befälsordning och patriarkala sedvänjor är väsensskillt från vårt svenska. Håll till godo:

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »