Leif Östling, Forskningsberedningen, frågade retoriskt:
– Har vi inte fastnat i en enorm kommunal och statlig byråkrati som kräver en massa information, som inte ger någonting?
Så sammanfattas slutsatserna i den rapport om rektors roll som nyligen har släppts av Näringslivets forskningsberedning. Skolans rektor bör bli mer som en VD.
Jag blir uppriktigt ledsen. Näringslivets input behövs verkligen i skolans värld, precis som skolans input behövs i näringslivet. Bägge utgör vitala delar av ett fungerande samhälle. Återigen slarvar dock näringslivet bort sin viktiga uppgift genom att stapla ett antal förutsägbara och självbelåtna plattityder på varandra. Varken premisser, analys eller slutsatser i rapporten skiljer sig från vad som redan framkastats och delvis även förverkligats i olika sammanhang under senare år. Gissningsvis skriver de senaste åtta årens utbildningsminister under på det mesta i rapporten.
Rapporten bygger på premissen att svensk skola står och faller med en omnipotent rektor. Ett huvudproblem anges vara att rektor tvingas ägna sig åt byråkrati istället för pedagogiskt ledarskap. Denna premiss är förvisso en subjektiv upplevelse hos många rektorer, har därtill stöd bland vissa beslutsfattare och omfamnas även av Skolinspektionen. Den är dock inte mer sann för det. Invändningarna är många och viktiga. Ett slags facit får vi om vi betraktar de rektorer som administrerade världens bästa skola för 30 år sedan. Den tidens rektorer satt i hög utsträckning förankrade bakom sina skrivbord och hade knappt hört talas om pedagogiskt ledarskap. Däremot omgavs de av lärare med en professionell autonomi som vida översteg dagens lärares. En VD-lik rektor kommer att ytterligare kringskära lärarnas professionella frihet, vilket kommer att ytterligare förvärra skolans problem?
Låt oss för ett ögonblick inte bortse från att det vid sidan av kommunala skolhuvudmän också finns privata, till och med aktiebolagsdrivna. De utgör en inte oansenlig del av det nationella utbudet när det gäller skattefinansierad skola och utbildning. Om rapportens premiss är riktig bör ledarskapet i våra friskolor kunna utgöra målbild för vad rapportskrivarna vill uppnå. Så är dock verkligen inte fallet. En kommunal rektor har lika lite att hämta hos en friskolerektor som vice versa. Även om deras vardagsbekymmer ter sig något olika så är resultatet, sett till PISA, TIMMS o.s.v., ett lika stort bekymmer i bägge fallen. Rapportskrivarna kan inte vara omedvetna om detta men bortser från det när de väljer sin analys. Märkligt.
De konkreta förslag som läggs av rapportskrivarna handlar i princip om att runda skolans huvudman. Bland annat vill man utforma ett Advisory Board och ett nationellt rektorsråd som skall hjälpa 
Skolinspektionen samt …bevaka och påtala tendenser till överdriven regleringsiver från huvudmannanivå. Förutom att förfarandet inte går att tillämpa på friskolor, är själva utgångspunkten, att runda skolans huvudman, en ganska barnslig idé. Om rapporten har identifierat huvudmannen som det egentliga problemet borde den vidare diskussionen, om man nu vill åstadkomma en rak organisation, beröra ett alternativt huvudmannaskap. Advisory Boards och rektorsråd med de uppdrag som anges kommer att generera ännu mer otydlighet och förmodligen även ännu mer administration.
Rapportskrivarna vill ge Skolinspektionen ett tydligare bedömningsuppdrag där skolorna jämförs mot en kriterielista. Nu kanske någon tänker att det är exakt vad Skolinspektionen faktiskt har etablerat och ackumulerat sedan 2008, en period som för övrigt sammanfaller med det största resultatraset i svensk skolhistoria. Precis så är det. Varför finns då förslaget? Det verkar som om rapportskrivarna efterlyser helt objektiva kriterier (the holy graal) som kan 
utgöra grund när dåliga rektorer, under VD-liknande former skall entledigas av sin Advisory Board. Det hela bygger alltså på ett positivistiskt och auktoritärt linjetänkande som, liksom Jan Björklunds alla från-höften-innovationer, kommer att ytterligare förvärra skolans problem.
I samma anda fortsätter sedan Näringslivets rapport ända in i kaklet. En, egentligen god idé som att skola och näringsliv bör samverka, förstärks genom skrivningen att det ”…bör inskärpas i skollagen” och förgörs därmed. Genom att tillföra ytterligare normativ lagstiftning lägger man givetvis ytterligare börda på redan hårt ansatta rektorer. Näringslivet verkar se andras, men inte sin egen regleringsiver.
Sammanfattningsvis blir jag, som sagt, uppriktigt ledsen av läsningen. Näringslivets organisationer är en mäktig kraft och behövs när framtidens skola skall formuleras och jag är i grunden överens med Näringslivets forskningsberedning om att skolans ledarskap måste reformeras liksom att skola och näringsliv måste samverka. Jag tror dock inte att ledningsfrågan i detta sammanhang kan behandlas som en singularitet. Skolans problem är sammansatta och ledningsfrågan måste utgöra en integrerad del av en bredare ansats. Föreställningen om en skol-VD utgör i princip motsatsen till en sådan ansats.
En annan, mer ödmjuk utgångspunkt skulle kunna handla om att även näringslivets VD-ideal är problematiskt. Ett ledarskap som mejslats fram ur en enda parameter, nämligen vinstmaximering, riskerar att bli endimensionellt, därtill omnipotent. Ett sådant ledarskap skiljer sig inte bara från vad som krävs i en politiskt styrd kunskapsorganisation, det utgör också en allt större belastning för näringslivet självt. På tröskeln till en postindustriell era finns det ett uppenbart behov av förnyelse när det gäller synen på ledarskap inom näringslivet. Ett program där rektorer från svenska skolan fungerar som mentorer för Verkställande Direktörer inom näringslivet skulle kunna utgöra en innovativ ingång. Insikter om ett divergent ledarskap skulle ge Svenskt näringsliv en viktig konkurrensfördel i en närastående ytterst komplex framtid där svåra samhällsproblem inte längre enkelt kan vältras över på skola och politisk agenda.
samtider 