socialdemokraterna

Posts Tagged ‘socialdemokraterna’

Socialdemokraternas flumskola

Posted in Politik, Skoldebatt, tagged anna ekström, eget elevarbete, faktafokus, flumskolan, karl-petter thorwaldsson, kravlöshet, skolpolitik, socialdemokraterna on februari 15, 2019| Leave a Comment »

Eget arbete, kravlöshet och värde-, snarare än faktafokus, så såg den socialdemokratiska skolpolitiken ut före omläggningen. Detta om man skall tro auktoriteter som Anna Ekström och Karl-Petter Thorwaldsson. Således en flummig skolpolitik som dessutom ”missgynnade pojkar från arbetarklassen”. Var det verkligen så? Den som söker i arkiven kan nog finna ett och annat skumt s-märkt uttalande, oftast som uppenbara tidsmarkörer snarare än som idépolitiska utgångspunkter. På det hela taget förefaller dock historieskrivningen vara en praktfull halmdocka. Möjligen kan självspäkningen utgöra en fungerande retorisk figur, men i så fall en trött figur som för länge sedan har passerat sitt bäst-före-datum. Skolpolitiken lider av syrebrist. Den förtjänar åtminstone en adekvat historieskrivning som förser dåtidens begrepp och vägval med begripliga referensramar.

Eget arbete

Idag förekommer två positioner gällande eget elevarbete, 1. Skolan skall inte syssla med sånt., 2. Utan eget arbete går det inte att uppnå resultat. Inte sällan hävdas dessa två positioner samtidigt och av samma personer. Sällan förekommer några följdfrågor på detta trots att satsernas inre logik är motstridig och uppenbart bristfällig. Vad förordar dess debattörer, och vad vänder de sig emot? De svar man får, slår oftast in öppna dörrar. Att slå in öppna dörrar, betraktas för övrigt numera som ”intressant”.

Sant är att ”eget arbete” har diskuterats genom skolhistorien, dock i en annan kontext än där vi möter diskussionen idag. Diskussionen har då varit kopplad till insikten om att inlärning är en aktiv handling och att vissa förmågor måste tränas på samma sätt som faktakunskaper. Det gäller sådant som initiativ-, organisations- och samarbetsförmåga. Dessa insikter har i sin tur uppstått ur en samhällsutveckling, vars institutioner gradvis har övergett monotona arbeten och ”enkel ordergivning” till förmån för mer komplexa och självständiga roller även i samhällets breda lager. Lägg där till forskning som visat på hur val och bemästrande av studieteknik (eget arbete) i hög grad påverkar inlärningsresultatet. Sådant måste givetvis instrueras i, och tränas inom skolans ram. Hur kunde det offentliga samtalet gå från dessa viktiga slutsatser till att gälla en historieskrivning som om det någonsin funnits en opinion eller politisk position för att lämna elever ensamma med sitt lärande?

Kravlöshet

Socialdemokraterna har aldrig, vad jag vet, drivit på för en kravlös skola. Detta är ett påstående som kan härledas till lösa anklagelser och till idéer om att sådant som en jämlik och inkluderande skola i förlängningen föder kravlöshet. Det kan härledas till idéer om att demokrati och elevinflytande föder kravlöshet. I grunden har dock socialdemokratin historiskt utgjort en drivande kraft för allas rätt till likvärdig utbildning oavsett någons medfödda förköpsrätter. Vad av detta skall socialdemokratin göra avbön på, och till förmån för vad?

Få idag beklagar sig över skolagans avskaffande eller Du-reformens genomslag. Bägge utgjorde tidstypiska reformer i en allmän optimistisk samhällsutveckling där nya grupper försågs med rättigheter och kunde göra sina röster hörda. En ”frigörelsens vind” svepte genom ungdomskulturen och fick enorma konsekvenser för vad som skedde i landets alla klassrum och skolkorridorer. Vuxenvärlden kunde på den tiden bara med förfäran se på när modernitetens ”kravlösa” attityder fick fäste hos ungdomen. Inget av detta hade det bittersta med skolpolitik att göra. I socialdemokratins intresse låg dock att tämja detta ”lejon” genom konstruktiva reformer, så som exempelvis enhetsskolan. Har vi glömt vår moderna historia?

Faktafokus

Kunskap och fostran har allt sedan folkskolans tillblivelse (och även innan dess) varit de två ben på vilka den allmänna utbildningen har vilat. Genom åren har dessa ”ben” kontinuerligt uppdaterats och omformulerats för att svara mot den allmänna samhällsutvecklingens krav. Under det senaste decenniet har den ”auktoritära konservatismen” fått vind i seglen och det är denna rörelses världsbild som vinner insteg i folkopinionen och som bestämmer målbilden för sådant som vad vi menar med ”kunskap och fostran”. Det är främst hos dessa man möter narrativet om en socialdemokratisk flumskola, men deras egen målbild omgärdas av ett stort antal oklarheter.

Ingen menar att slumpmässig fakta, vilken som helst, är viktig. Som viktig fakta, avses däremot ofta sådan vi mött under vår egen skoltid, oavsett när den inföll. Vad ”fokus på annat än fakta” egentligen skulle innebära, förblir gåtfullt. Däremot har det under lång tid förts en intressant diskussion om kunskapssyn, där bl.a annat Socialdemokraterna har anammat ett kunskapsbegrepp som ifrågasätter äldre tiders atomistiska och positivistiska syn på fakta. Man har hävdat sådant som att fakta bör ”sättas i sammanhang” och att vad som betecknas som fakta kan förändras från en tid till annan eller bero på val av perspektiv. Man har, på goda grunder, vänt sig mot den institutionella indoktrinering som i det predemokratiska Sverige har bedrivits av kyrkan och rikets priviligierade elit.

Den stora ironin är dock, att den auktoritära konservatismens förespråkare, som genomgående förfäktar varje tanke på att skolan skall syssla med fostran, själva tycks närmast besatta av det samma. Nästan utan undantag handlar deras inspel om vilka regler som skall/inte skall gälla i skolan eller vilka elevbeteenden som är/inte är okey. En namnkunnig debattör koketterar med att vederbörandes elever får stå på led för att marschera in i klassrummet och samfällt säga ”god morgon magistern”. Skolverkets GD hävdar att skolans viktigaste utmaning handlar om att ”lära eleverna underordning”. Ett stort konservativt riksdagsparti anser att skolan måste förmedla ”svenska traditioner och värderingar”. Svaret på frågan om vad som ligger i ”fokus på fakta”, eller hur detta skall gå till, klingar dock obesvarad. Där stannar det vid vurmen för prov och betyg, vilket egentligen är en helt annan diskussion än den om faktafokus.

För min del betraktar jag dagens skolpolitiska hegemoni som en kombination av historieförfalskning och väloljad illiberal propaganda.Vad gäller Socialdemokraternas omläggning har jag överhuvud taget svårt att förstå ”från vad, till vad”?

Read Full Post »

Det nya är tarifflöner

Posted in Politik, Skoldebatt, tagged avregleringar, fackföreningar, individuell lönesättning, john lapidus, lönebildning, LO, nyliberalism, pseudoideologi, SACO, saltsjöbadsavtalet, sifferlösa avtal, socialdemokraterna, solidarisk lönepolitik, tarifflöner, TCO on oktober 22, 2018| 2 Comments »

Nu är tarifflöner på tapeten. Många vill tillbaka till det, och en del yrvakna debattörer undrar varför facken gillar lönespridning. Som med det mesta, finns det en bakgrund till varför det ser ut som det gör idag. Det finns några saker man måste förstå, om man alls skall förstå något om löner.

Det mest fundamentala förhållandet gäller att, någon måste förhandla en lön. En lön är ett avtal mellan två parter, där löntagaren mot en överenskommen ersättning säljer sin tid till arbetsgivaren. Om man inte själv förhandlar fram villkoren för detta, måste man ta hjälp av en ställföreträdare. I vårt svenska system utgörs den legala ställföreträdaren nästan alltid av facket. Vi kan inte veta hur svensk lönebildning hade sett ut utan fackföreningar. Vi vet dock att dessa fyllde en avgörande roll för utvecklingen under de decennier då Sverige industrialiserades. Styrkan låg i att lönearbetare organiserade sig och kunde gå i strejk på ett sätt som innebar kännbara förluster för arbetsgivarsidan. För att lyckas, krävdes en hög grad av ansvarsfull solidaritet mellan fackföreningarnas medlemmar. Enighet gav styrka. Som en följd av alla konflikter på arbetsmarknaden, organiserade sig arbetsmarknadens olika parter allt mer, och lönebildningens regelverk blev med tiden en komplicerad fråga även för landets regering. Från 1932 fanns Socialdemokraterna i denna regering, och för att slippa tvingande lagstiftning framförhandlades det så kallade Saltsjöbadsavtalet 1938. Detta avtal stadgade hur förhandlingar skulle drivas samt hur konflikter skulle hanteras.

1889 bildades Sveriges första fackliga centralorganisation, Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti. I organisationen samsades parlamentarisk och facklig kamp fram till 1898, då det Socialdemokratiska partiet renodlades för parlamentariska ändamål, medan Landsorganisationen (LO) bildades för att bedriva partiets fackliga kamp. Det socialdemokraterna partiets ändamål kan således sedan begynnelsen sägas vara att tillvarata LO-kollektivets intressen i riksdagen. Framförhandlade tarifflöner, kollektivistisk lönebildning, förekommer ännu fram i våra dagar inom många av de yrken och arbetsplatser som organiseras genom LO.

Tjänstemän och akademiker kom att organisera sig långt senare än arbetarkollektivet. TCO bildades 1944 och SACO 1947, det vill säga först efter att Saltsjöbadsavtalet slutits, liksom efter att den fundamentala kampen för fackliga rättigheter var genomförd. Detta förhållande kan helt enkelt förklaras med att dessa yrkesgrupper stod arbetsgivarna nära under industrialismens barndom. Först under mellankrigstiden, dels som en konsekvens av arbetarkollektivets institutionaliserade organisering, dels med framväxten av industrikoncerner och den offentliga sektorns expansion, uppstod behovet bland högutbildad arbetskraft att bevaka sina intressen visavi arbetsgivaren. De har dock, i varierande grad, kommit att fortsatt stå närmare såväl arbetsgivarparten, som den parlamentariska borgerligheten. De ”sifferlösa avtalen” har också, över tid, varit mer vanligt förekommande inom de sektorer som organiseras av TCO och SACO.

Från 1980-talets senare hälft, svepte en nyliberal avregleringspolitik över västvärlden. Bäst symboliseras den kanske av Margareth Thatchers långa maktinnehav i Storbritannien och hennes ideologiska allians med USA:s president Ronald Reagan. Vid sidan om omvänt progressiva skattesänkningar och kapitalmarknadernas avreglering bestod vitala delar av politiken i utförsäljning och privatisering av offentlig egendom samt inskränkningar i fackföreningarnas inflytande. Även i Sverige, som endast upplevde svallvågor av den mest hårdföra politiken, var fackföreningarna pressade från flera håll. Den nyliberala politiken hade fört in de västliga ekonomierna i depressionsliknande tillstånd. Med vikande marknader, bankkris, lånebubblor och skenande offentliga underskott, blev strejkvapnet politiskt svårmanövrerat. Kompromisser om exempelvis den individuella lönesättningen blev ett av flera verktyg som kunde hjälpa fackföreningarna att med fredliga medel begränsa konsekvenserna av nedskärningar och låga reala lönelyft. Mycket av 90-talets dagspolitiska realiteter tycks idag vara bortglömda, eller historiskt korrigerade för att passa samtidens olika agendor. En del av dåtidens uppfinningar, som i stridens hetta utgjorde pragmatiska kompromisser, har med tiden idealiserats och förvandlats till pseudoideologier (i processer med drag av Stockholmssyndromet). Den individuella lönesättningen är en sådan pseudoideologi.

Läget för dagens fackföreningsrörelse är att de står organisatoriskt och ekonomiskt väl rustade, men att deras förhandlingsutrymme har krympt väsentligt under de 30 senaste åren. De har, i varierande grad, inkorporerat en del av det nyliberala tankegods, med vilket de tvingades kompromissa under krisåren. Det har skett ett värderingsskifte i hela samhällsdiskursen, vilken också märks inom partipolitiken. Den som idag vill rösta politiskt för solidarisk lönepolitik (tariffer), har egentligen bara att välja på Vänsterpartiet.

Utifrån det ovan beskrivna scenariot har den individuella lönesättningen också blivit ett system som ”underlättar” fackföreningarnas arbete. Förhandlingsutrymmet har som sagt krympt, och det är svårt att åstadkomma generella lönelyft som glädjer medlemmarna. I ett sådant läge erbjuder de sifferlösa avtalen och idén om lönespridning en väg att genom den löneglidning som uppstår, kunna peka på ett godtagbart utfall i ”den övre kvartilen”. I processen uppkommer också per definition en del upplevda orättvisor, vilka facket kan förhandla om under paroller som ”höjda lägstalöner”, ”åtgärda snedsitsar” e.t.c. För fackföreningarna fyller således de individuella lönerna en psykologisk funktion som omfördelar förhandlingsansvaret från de egna organisationerna, till de enskilda medlemmarna. Om vad som hade varit bäst utifrån perspektivet generell löneutveckling, tvistar de lärde. John Lapidus utredning från 2015 utgör dock en spännande brandfackla i diskussionen.

Vad jag har försökt visa här är att de modeller för lönebildning som diskuteras idag har en lång förhistoria och att positionernas ideologiska och intressemässiga ursprung knappast alls, hävdas i dagens debatt. Vad som då var knivskarpa politiska skiljelinjer, diskuteras idag som pragmatiska ståndpunkter, eller rent av, som evidensbaserad lönepolitik. För att förstå varför facken idag relaterar som de gör till ”individuella löner” och ”lönespridning”, måste man förstå den process som har lett fram till de konnotationer som dessa, ursprungligen högerpolitiska begrepp, har bibringats genom de senaste fyrtio årens kamp om problemformuleringsprivilegiet på lönebildningens område. På motsvarande sätt måste man förstå hur ”tarifflöner” historiskt har varit ett medel för fackets vänsteranstrukna ”solidariska lönepolitik”, d.v.s. gemensamt framförhandlade löner som har stärkt löntagarkollektivet på arbetsgivarens bekostnad. Om dagens fackföreningar skulle få för sig att på allvar utmana den rådande ordningen så skulle de omedelbart få erfara det ytterst kraftiga genmälet från ett mäktigt etablissemang som vant sig vid att stå relativt oemotsagda med privilegiet att äga dagordningen. På kort sikt är det osäkert om facken skulle ta sig helskinnade genom en sådan drabbning.

Read Full Post »

Kvarsittningsparadigmet

Posted in Politik, Skoldebatt, tagged anna ekström, auktoritarianism, disciplinering, humanistiskt paradigm, jan björklund, kvarsittning, ordning och reda, relationella allianser, socialdemokraterna, triangulering on maj 24, 2018| Leave a Comment »

Triangulering är det nya. Våra politiska partier triangulerar nu med en sådan hastighet att de ideologiska kompassnålarna sedan länge har lossnat från sina fästen och sköljt med dagvattnet ut i våra vattendrag. Där begravs de långsamt i det industriplastimpregnerade bottensedimentet. Nu senast, tar Socialdemokraterna Jan Björklunds förlegade tankegods och gör det till sitt. Socialdemokraterna vill ge lärarassistenter och andra yrkesgrupper i skolan större mandat att ingripa mot stök och bråk. Lärarassistenter kan också få besluta om kvarsittning, säger utbildningsminister Anna Ekström.

Jag kände tidigare Anna Ekström som en klok skoldebattör och kan inte föreställa mig att hon riktigt bottnar i den argumentation hon nu tvingas föra i en valrörelse, som redan har tappat all sans och värdighet. Besvärjelserna gällande ordning och reda må äga sin popularitet bland landets alla reaktionära tangentbordskrigare, men de kommer inte att föra vårt skolväsende en millimeter framåt. Låt mig förklara varför.

Ordning och reda, bristen på disciplin, är skoldebatten tidlösa nyckelfråga. Den vandrar som ett spöke genom decennierna och dess skugga över samtalen om vår svenska skola faller allt djupare. Det går inte att komma runt år 1958 om man på allvar vill förstå denna diskurs premisser. Detta år avskaffades skolagan och inget blev sig längre likt. Antagligen har den psykosociala miljön i skolan aldrig förvandlats så snabbt som under de följande åren fram till 1962 års skolreform. Under dessa fyra år, hann skolrelaterat ”stök och bråk” etablera sig som ett omvittnat samhällsproblem. Respekten för auktoritet hade snabbt eroderat med de reformistiska frihetsvindar som blåste genom stora delar av västvärlden. Ungdomskulturen uppstod och avlade i snabb takt fram de hjältar som skulle komma att ersätta äldre tiders auktoriteter.Detta krävde nya förhållningssätt och där slutade också enigheten.

Om detta bör vi inte berätta, har jag lärt mig. Skolagans betydelse för äldre tiders skoldisciplin är tabu och ett stort No-No bland dagens skoldebattörer. Det är inte utan att man kommer att tänka på Basil Fawltys klassiska mantra när han har tyska hotellgäster, ”Do not Mention the War”. Därför blir också pratet om, och förslagen på lösningar, när det gäller ordning och reda, mest tomma besvärjelser. Vi måste skapa ordning och reda genom att skapa disciplin. När disciplin inte automatiskt uppstår ur att vi har talat om behovet av ordning och reda, återstår endast att leta syndabockar.

Syndabockarna är den symbolmättade skolpolitikens kryckor. Nu står elevassistenterna på tur. När olösliga dilemman programenligt delegeras till outbildad och lågavlönad arbetskraft, så står denna arbetskraft snart även med dumstruten, därför att ordning och reda kommer inte att uppstå ur denna politiska reform, heller. Lärarassistenten beslutade om kvarsittning, men det hjälpte inte. Det där vet vi egentligen redan, och kanske spelar det mindre roll. Det tycks mig som att politiska förslag får vara hur löjliga och irrelevanta de vill, bara de inbäddas i en robust empatilös funktionalism som förlöser samtidens skräniga auktoritarianism och deras ryggmärgsbetingade anspråk på problemformuleringsprivilegiet.

Frågan om ordning och reda, om disciplin, är svår. Att frågan vandrar som ett spöke genom decennierna, är nog som bevis för att den är svår. Politiker, skolhuvudmän, rektorer och lärare, har alla kollektivt misslyckats med att ge problemet någon acceptabel lösning. De har ägnat sig åt poser och besvärjelser eller åt att utse och nedlägga syndabockar. Att delegera nedåt är det senaste nya, det auktoritarianska. Det problem som Du med din långa utbildning och stora genialitet inte kan lösa, omdefinierar Du till en restpost och delegerar det nedåt. Det är skamlöst ja, men tjänar sitt syfte att täcka rygg på inkompetensen. Därför att grundproblemet handlar varken om juridik, ekonomi, organisation eller kunskapsmål, det primära problemet handlar om brist på vilja. Idéer som de facto skulle kunna göra skillnad, avfärdas som strunt.

Frågan om ordning och reda har, bortom besvärjelserna, två möjliga men disparata lösningar. Ingen av dem är särskilt enkel. Antingen löser man problemet med disciplinering inom ramen för ett auktoritärt paradigm, eller så löser man problemet genom att bygga på relationella allianser inom ramen för ett humanistiskt paradigm. Oavsett vilken väg man väljer, så kommer det, om något skall förändras, an på varje medarbetares dagliga handlingar. Endast så, kan ett system upprätthållas. Sådant sker förvisso ibland, men inte särskilt ofta. En skola kan formulera tusentals ordningsregler utan att en enda av dem efterlevs. Orsakerna till att det fungerar så, är lika uppenbara som komplexa men kan sammanfattas i att människan till sin natur är en oerhört social varelse och att socialiteten präglar alla de arenor på vilka människor interagerar. Socialiteten har dock två sidor. Å ena sidan samarbetar människor spontant för att uppnå ett gemensamma bästa, å andra sidan använder individen det sociala samspelet för att reglera sina egna intressen, och ofta för att uppnå fördelar. Detta måste betraktas som en grundläggande psykologisk premiss och själva premissen förändras inte av några politiska, eller organisatoriska beslut. Däremot har premissen stor betydelse för utfallet av politiska och organisatoriska beslut. Låt mig kortfattat redogöra för vad vetenskapen har kommit fram till.

En auktoritär struktur gynnar individer som är auktoritära. Det betyder samtidigt att den missgynnar individer som är övervägande samarbetsinriktade, eller rent av konflikträdda. Om ordning och reda förutsätts skapas med auktoritära och disciplinerande metoder, förändras över tid hela organisationen i en bestämd riktning. En platt organisation blir mer hierarkisk och arsenalen av sanktioner för att reglera ”problemskapande beteenden” skärps och blir mer raffinerad. Kvarsittning och utvisning kommer garanterat, ur ett elevperspektiv, att vara otillräckliga sanktioner om ordning och reda skall uppnås denna väg. Vad jag vet, förekommer fortfarande kropps- och skamstraff i de auktoritära skolsystem vi gärna hänvisar till, därutöver differentiering och möjligheter att relegera/utesluta. Även om vi har påbörjat omställningen av det svenska skolsystemet i en sådan riktning, så återstår en hel del arbete för att skapa den typ av terrorbalans vi avundas högpresterande länder, som Singapore. Möjligen kan förändringstrycket i denna riktning öka väsentligt från och med i höst, när det nationalkonservativa blocket vinner valet, och först då kommer antagligen gemene man att känna medaljens baksida inpå bara huden. Den auktoritära strukturen har nämligen en lång rad pedagogiska och psykologiska bieffekter. För ett folk som fostrats in i kritiskt tänkande och frihetlig individualism kommer nog dessa att te sig extra obehagligt överraskande.

Den andra vägen till ordning och reda, den relationella, gynnar individer som är samarbetsinriktade, gynnar individer som är mer auktoriteter än auktoritära. Människans tveeggade sociala natur är i detta paradigm förstås fortfarande densamma, men ur de relationella allianserna uppstår ett givande och tagande som kan balansera individens intressen inom ramen för det gemensamma bästa. Förenklat uttryckt, är paradigmet att jämföra med solen i sagan om pojken, vinden och solen. Vinden är det auktoritära paradigmet. I en samtida terminologi representerar solen intressant nog flummet, och vinden förnuftet. Den samtida diskursen har nämligen dragit den felaktiga slutsatsen att de auktoritära strukturerna utgör en förutsättning för bildningsidealet, vilket ju i själva verket är en antites. Detta ger också en hint om det relationella paradigmets svagheter, nämligen att det är intellektuellt långt mer utmanande, än det intuitivt förnuftiga sanktionstänkandet. Att paradigmet under större delen av 1900-talet kom att få prägla de nordiska samhällsmodellerna är sociologiskt sett sensationellt. Troligen möjliggjordes det av periodens höga tillväxt i kombination med en snabbt expanderande välfärdssektor. Det fanns helt enkelt framtidstro och mycket att fördela, vilket i sin tur resulterade i en hög systemisk tillitsgrad. Den solidariska politiken genererade upplevda fördelar i tillräcklig omfattning för att den inte skulle upplevas som hotfull av priviligierade grupper. Många av modellens förutsättningar försvann dock med det sena 1980-talets finanspolitiska reformer. Sedan dess har det relationella paradigmet tappat det mesta av sin historiska relevans. Samtiden har blivit sådan att klassiska liberala ståndpunkter allmänt betraktas som vänsterextremism.

Anna Ekströms utspel är på många sätt historiskt genom att det för första gången bryter med den relationellt inriktade skolpolitik som har varit Socialdemokraternas signum. Även om det alltid har förekommit inslag av sanktioner, differentiering och exkludering i skolsystemen, har dessa ting aldrig utgjort utgångspunkten, varit paradigmet. Utspelet är en del i en bredare omläggning av den socialdemokratiska polititiken, utformad för att tillfredsställa landets aktivistiska minoritet av extremhöger. Moderaterna straffades hårt av opinionen när de för ett år sedan prövade en liknande manöver. Samma sak händer nu Socialdemokraterna, som snabbt singlar mot tjugo procent av väljarstödet. Det är svårt att inte tänka på politiskt självskadebeteende. Risken är överhängande, att nuvarande regering kommer att skriva in sig i historieböckerna, som slutpunkten för den nordiska välfärdsmodellen. Det måste inte innebära att Sverige vandrar samma väg som Ungern och faller ner i ren fascism, men det är heller inget osannolikt scenario. Sverigedemokraterna har som bekant vuxit fram ur en betydligt mer hårdför politisk mylla, än vad som gäller för deras nordiska systerpartier.

Bortsett från allt detta, anser jag att användandet av exklusiv läxhjälp som bestraffningsmetod är ganska korkat.

Read Full Post »

Mobiltelefonförbudet och odjuret

Posted in Skoldebatt, tagged elevavstängning, flumskola, mobiltelefonförbud, skola, skolan, skolinspektionen, skollagen, skollagen 1985:1100, skollagen 2010:800, socialdemokraterna on april 5, 2018| 1 Comment »

Det tål att funderas över, hur ett mobiltelefonförbud kommer att förändra skolornas lokala arbete. Huvudregeln är ju att förbud blir meningsfulla först då människor rättar sig efter dem. 2009 blev jag kontaktad av Sveriges Radios P4. Jag var då rektor för en stor byggskola och innehade tydligen skånskt rekord i antalet elevavstägningar. Reporterns vinkel var givetvis kritisk. – Varför har just er skola dessa pyramidala ordningsproblem, och vad har just dessa elever gjort för att exkluderas från sin lagstadgade rätt till utbildning?

Jag berättade för reportern, så pedagogiskt jag förmådde, om skollagens (1985:110) krav på elever och huvudmän. Jag berättade om elever som skjutit raketer i korridorer, om elever som gjort översvämning på skolans toaletter, som stulit värdesaker av sina skolkamrater och som skrikit ”hora” åt en kvinnlig lärare. Jag berättade om lagstiftningens primära mål, att skapa arbetsro för de i skolan verksamma, och det sekundära, att i avstängningsprocessen utreda själva händelsen, men även utreda problem och behov samt stärka relationen till elever med problemskapande beteenden, att bygga allianser och premiera sådana strategier som kunde leda åter till en normaliserad studiegång. Om allt detta berättade jag, och hoppades väl få en intressant motfråga av reportern, som bläddrade länge i sina anteckningar innan han såg upp på mig. – Men den här, började han. Den här killen har alltså under en rast buskört med sin moped på skolgården. Är det verkligen ett adekvat skäl för avstängning?

Där och då tröttnade jag på intervjun och svarade programmatiskt på de övriga frågor reportern ville ha svar på. Det reportage som senare sändes var rimligt, men förutsägbart.

Den skola jag vid tillfället arbetade på hade givetvis omfattande ordningsproblem, så som det gärna blir i en miljö dominerad av socialt stigmatiserade tonårspojkar. I ett avseende var dock enheten unik. Ingen annanstans i staden skedde ett större individuellt kunskapslyft i tiden mellan avgången från grundskolan fram till gymnasieexamen. Jag föreställer mig att dessa goda resultat blev möjliga genom att skolan, förutom att den outtröttligt till fullo använde sig av skollagen som ett levande dokument, även prioriterade det elevhälsofrämjande vardagsarbetet, samt hade ekonomiska förutsättningar att göra dessa avvägningar. Något år senare, bestämde sig huvudmannen för att grundligt omorganisera enheten enligt NPM, ett beslut vars konsekvenser staden fortfarande lever med. Men det är en annan historia.

Frågan man kan ställa sig så här, ett decennium senare är; hade situationen på vår gymnasieskola sett annorlunda ut om det där och då hade funnits ett mobiltelefonförbud? Spontant är mitt svar på den frågan, nej. På vår enhet fanns det en samsyn kring hur en god ordning kunde definieras och till en sådan ordning hörde definitivt inte några störande mobiltelefoner. I praktisk juridisk mening hade ett mobiltelefonförbud inte förändrat någonting. Det går dock att betrakta den tänkta lagstiftningen ur ett annat perspektiv.

I många fall är mobiltelefonen inget som stör lektionen, utan främst individen, som genom teknikens närvaro fokuserar på fel saker. Kan man tänka sig att ett allmänt mobilförbud skulle kunna utgöra ett incitament för dessa ”passiva” mobilanvändare att faktiskt fokusera på sina studier istället? Kanske, men det är långt ifrån givet att det skulle förhålla sig så. Det finns redan skolor som har genomfört förbud, och på flera av dessa menar man att resultatet är gott. Det rör sig dock inte om något representativt urval eller några systematiska oberoende studier gjorda över ett längre tidsspann. Man kan inte utifrån en handfull lokala initiativ slå fast att ett nationellt totalförbud skulle vara lika verksamt. Om regeringen vill gå vidare med sitt lagförslag bör sådana studier göras. Regeringen har då också att fundera över följande:

Hur förhåller sig mobiltelefonen, om nu denna ”pryl” skall ägnas exklusivt lagutrymme, till Lap-tops, I-pads, Nintendos och Smart-watches, eller rent av Wi-fi, besläktad teknik med liknande avledande potential? När upphör ”mobiltelefonen” i ett teknikutvecklingsperspektiv att vara just ”mobiltelefon”? Om man inte anser att denna kategoriseringsproblematik är viktig, bör man heller inte lagstifta om en specifik teknisk pryl. Om man anser att den är viktig, bör man kunna förklara på vilka grunder lagen skall skilja på olika typer av störande föremål i skolan. Det leder oss in på den spännande sanktionsfrågan…
Vilken konsekvens anser man att ett brott mot mobilförbudsregeln skall medföra, och hur skall konsekvenserna för brott mot denna regel skilja sig från det som gäller andra typer av lektionsstörande teknik/föremål? Om skolenheten har Wi-FI och tillåter andra typer av uppkopplad teknik (vilket de flesta har och gör), blir denna gränsdragningsproblematik extra kvistig.
Om individuella undantag, vilket redan diskuteras, skall kunna göras från huvudregeln, hur skall en rättssäker reglering av dessa undantag se ut? Hur skall man förhindra att ”beslut om undantag” blir ett nytt lagrum kring vilket elever och vårdnadshavare kan bedriva eviga tvister?
Bör det utformas sanktioner riktade mot huvudmän/skolenheter som av konkurrensskäl eller oförmåga inte lever upp till förbudskravet? Nu närmar vi oss en viktig poäng och anledningen till att jag inledde min text med avstägningsexemplet; vad gör vi med dem som inte lever upp till Skollagens skrivningar gällande ordning och studiero? Detta är nog egentligen ett av de centrala problemen…

Skolor undlåter i parti och minut att följa skollagen och de hävdar alla möjliga anledningar till varför det inte går att göra detta. Denna undlåtenhet får ytterst sällan några juridiska konsekvenser, utan blir snarare, som nu med mobilförbudsdiskussionen, brandfacklor i skoldebatten. Det ”egentliga” problemet är således inte avsaknaden av lagrum, utan något annat. Många väljer här att tala svävande om ”flumskola”, ”skolkulturen” eller om ”abdikerat ledarskap” och”felaktiga incitament”. Många tror rent av att saken löser sig automatiskt om man inför ”disciplin” och ”katederundervisning”. Jag tror dock att saken är mer komplicerad. Jag tror att den kritiska massan juridiskt sett, ligger i spänningsfälten mellan Skollagens olika kapitel och de olika kapitlens paragrafer. Dessa skapar en inkompatibel helhet. Låt mig visa:

Kalle har skolplikt – Kalle stör lektioner med sin mobil – Skollagens Kap. 5 – Kalle får tillsägelser, vårdnadshavare involveras, Kalle blir avstängd mm –Skollagens Kap.3 – Loop – Kalle har rätt till utbildning – Kalle utreds och tillförsäkras de åtgärder han behöver för att rätten till utbildning skall vara uppfylld- Kalle har skolplikt – Kalle stör åter lektioner med sin mobil – Kalles lärare har blivit skyddsombud och läst in sig på arbetsmiljölagen– Loop – arbetsmiljölagen -Subloop- Skollagens Kap 5. –o.s.v.

Ovanstående är ett typexempel på redundant lagstiftning. Tillämpning i ett lagrum, skapar kontradiktion i ett annat lagrum vilket resulterar i en ytterst byråkratisk och komplicerad tillämpning. Skolinspektionen har, sedan den tillkom 2008, lagt mycket av sitt fokus på att kritiskt granska hur skolor och huvudmän orienterar på detta juridiska, av spetsfundigheter minerade, slagfält. Deras granskningar är värda ett eget stycke.

Jag blev vid ett tillfälle mordhotad av en gymnasieelev. Det började med att dennes explosiva beteendeproblem utgjorde en omöjlighet för vederbörandes närvaro på skolenheten. Jag försåg huvudmannen med underlag och de stängde av eleven en vecka (Skollagen 2010:800). Efter avstängning återkom inte eleven till skolan utan valde istället att mordhota undertecknad via sms, vilket omedelbart, i elevens frånvaro, resulterade i en ny avstängning. Sammanfattningsvis eskalerade situationen snabbt till ett läge där huvudmannen stängde av eleven för resterande läsår. Den myndiga elevens ”vårdnadshavare” överklagade till Skolinspektionen, som i en utförlig inlaga ställde ett drygt tjugotal komplicerade kontrollfrågor till vår enhet. Många av frågorna, i ett ärende där vi ansåg oss ha mycket bra på fötterna, emanerade ur rena påhitt från ”motpartens” sida. Jag behöver knappast tillägga att ärendet renderade en stor mängd arbete och att handläggningen ställde minutiösa krav på skolans dokumentation. När Skolinspektionen efter några veckors handläggning överlämnade sin dom, fann man att eleven i samband med en av avstängningssituationerna inte tillräckligt tydligt hade beretts möjligheter att yttra sig angående beslutet före dess verkställighet. Därmed skulle vederbörande med omedelbar verkan meddelas välkommen till enheten igen. Ridå.

Det jag beskriver ovan är så klart ett anekdotiskt exempel. Jag påstår dock att det är signifikativt för en typ av handläggning och skollagstolkning som har varit kutym inom Skolinspektionen och som har bidragit till att prägla bilden av skolan under det senaste decenniet. Skolinspektionen rymmer i en och samma myndighetskostym, ett åklagarämbete med spetsen mot skolans medarbetare och, ett offentligt biträde åt elever, vårdnadshavare samt andra avnämare. Vad som ur ett skol- eller lärandeperspektiv vore hållbara lösningar, är irrelevant för den typ av tillsyn som bedrivs. Skolinspektionen agerar dock inte på eget bevåg, utan på regeringens och riksdagens uppdrag. Deras verksamhet kan alltså betraktas som en tydlig framträdelseform på ett samhälle med en väldigt komplicerad relation till sitt utbildningssystem.

Jag brukar tala om skolan som allas vår projektionsyta. Eftersom alla barn tillbringar sin uppväxt inom denna institutions väggar, föreställer vi oss att vår gemensamma framtid står skriven i vad skolan har att erbjuda dem. Därför blir också dess styrdokument en bredbent exposé över de önskningar, förhoppningar, tillkortakommanden och rädslor som präglar ett samtida samhälle. Detta är en utveckling som har accentuerats under två decennier, där politiken i allt högre grad har övergett sina ambitioner att se till det gemensammas bästa och att utgöra en ansvarstagande moderator för folkviljan. Genom kommunaliseringen, friskole- och skolvalsreformen, genom lärarnas avprofessionalisering och politikens gränslösa vilja att svara på opinionens impulser, har skolans ledningssystem och styrdokument gradvis glidit ner i den juridiska redundans och de kontraktiva ledningssystem som jag har beskrivit tidigare. Summavis bildar allt detta en giftig institutionell brygd. Och ett förbud mot mobiltelefoner skulle sannolikt endast bidra till att ytterligare en bit omtvistad silvertejp klistras på en redan oöverskådlig mängd konkurrerande utbildningssystemiska ambitioner.

Därför, för att apostrofera en välkänd gammal S-affisch: Gärna mobilförbud i skolan, men först ett grundligt omtag med det bildningsideal som en gång definierade välfärdssveriges satsning på en skola åt alla och ett lärande för livet. Överge den förhärskande kravdoktrinen och låt stödjande strukturer bilda utgångspunkt för ett skolsystem där kunskapen och individens livsmöjligheter på riktigt är det överordnade målet. I en sådan kontext är skolornas lokala ordningsregler fullt tillräckliga som bas för att upprätthålla studiero. Inte ens dessa skulle behövas, om vår samtida vuxenvärld själva kunde erövra minsta uns av mobildisciplin. Ty våra barn är ju varken skyldiga till skapandet av denna monstruösa teknologi, alla dess applikationer eller den maniska upptagenhet med vilken vi viger våra liv åt detta opium.

Epilog: 5 april 1910 lagstiftade Frankrike om ett totalförbud mot att kyssas på järnvägsstationer. Man ansåg att detta ofog medförde allt för många tågförseningar.

Read Full Post »

Skolans borgerliga hegemoni

Posted in Epistemologi, Politik, Skoldebatt, tagged borgerlig hegemoni, förstelärarreformen, Göran Persson, gustav fridolin, Gy07, Gy11, helene hellmark knutsson, jan björklund, myndigheten för skolutveckling, skolinspektionen, socialdemokraterna on augusti 18, 2017| Leave a Comment »

Sedan oktober 2014 ondgör sig många lärare och skolledare över olika politiskt relaterade missförhållanden i skolans värld. De får sällskap av borgerligt sinnade debattörer på landets alla ledarsidor. Den minnesgode minns att det var ungefär likadant före september 2006, eller från oktober 1994. För att inte tala om hur det var innan september 1991, då lärarnas strejskrammel stod som spön i backen.

Ett aktuellt exempel på skolrelaterat ondgörande är skribenten Paulina Neudinger. Hon har forskat fram att det äts skräpmat, sätts glädjebetyg och delas ut små gåvor på landets friskolor. Och debatten är igång, som om detta otyg inte hade pågått under hela tvåtusentalet. För det har det ju. Antagligen florerade dessa fenomen än värre några år in på skolminister Björklunds ministär, åren innan Skolinspektionen satte klorna i stora oseriösa aktörer som JB och Praktiska.

Skolinspektionen, ja. Mellan 2008 och 2014 tilläts myndigheten utveckla en typ av modernt skamstraff, där skolor inte bara inspekterades och kritiserades, utan fick löpa mediala gatlopp för sina brister och försummelser. Myndighetens mediastrategi grundlade en egen nyhetsgenre, där den ständiga strömmen av pressmeddelanden resulterade i en lika ständig ström av artiklar och nyhetsinslag under rubriken ”Skola X uppvisar brister i Y”. Artiklarnas innehåll följer genomgående ett fixt mönster. Efter en inledande brödtext ondgör sig någon av verkets ämbetsmän över bristerna på skolan, med en extra dos indignation om bristerna i fråga kvarstår efter en tidigare inspektion. Därefter lovar rektor eller någon representant för huvudmannen bot och bättring, oftast med hänvisning till ett pågående arbete med rutinöversyner eller någon omorganisation. Artiklarnas form påminner om det inrikesmaterial som fyllde tidningarna Pravda och Izvestia under sovjettiden.

Myndigheten för skolutveckling lades ner 2008. I dess ställe infördes alltså Skolinspektionen och fick operera relativt oemotsagd under några år. Lärare, skolledare och huvudmän borde ha blivit urförbannade, men skolfolkets rättmätiga kritik mot myndigheten lät vänta på sig ända till den 15 september 2014. Då först, vreds kranarna på och en störtflod av kritiska inlägg och artiklar publicerades och strömmar alltjämt genom medias många kanaler. Kritikens kärna går (så klart) ut på att myndighetens publika felfinneri verkar kontraproduktivt på skolans utveckling och att deras granskningar av hur skolor efterlever sina ålägganden borde uppvägas av stödjande strukturer. Det rör sig således om påpekanden som kan tyckas självklara, men som inte föresvävade landets lagstiftande församling 2008 och som, fram till 15 september 2014, heller inte påtalades någonstans (nästan) av en samlad skolprofession.

Vad vi får syn på när vi studerar skoldebatten över tid, är ett systematiskt mönster i hur den förda politiken kritiseras och granskas olika, beroende på om regeringen är borgerlig respektive socialdemokratisk. Exemplen kan mångfaldigas: Då Jan Björklund genomförde sin förstelärarreform var kritiken obefintlig. När Gustaf Fridolin följde upp med ett snarlikt lärarlönelyft, nådde kritiken snabbt orkanstyrka. De styrdokument och betygssystem som infördes 2011 har på allvar börjat ifrågasättas först på denna sida valet 2014. Under borgerlig ministär råder således en slags tystnadskultur i den skolpolitiska opinionen. Kritiken av genomförda reformer ”skjuts upp” till dess regeringsmakten har skiftat färg. Vi kan se över tid att skolan har reformerats kraftigt under borgerliga ministärer, medan socialdemokratiska ministärer har fått klä skott för dessa reformers konsekvenser. Historiskt sett, har socialdemokraterna endast orkat samla sig till en enda större reform under motstånd från en samlad borgerlighet. Det gäller kommunaliseringsbeslutet 1989 under utbildningsminister Göran Persson.

Skolans borgerliga hegemoni har antagligen mer med psykologi än med politik att göra. När det gäller politiska preferenser avviker skolfolk inte mycket från den genomsnittliga väljarens preferenser. Gruppen lärare utmärker sig inte heller som någon särskilt borgerlig grupp (även om t.ex Lärarnas Riksförbund, gärna agerar megafoner för borgerlig skolpolitik). Däremot kan det vara så att en borgerlig regering upplevs representera makt och inflytande i en mer absolut bemärkelse än en socialdemokratisk. Samhällets ekonomiska maktcentran speglar i stor utsträckning borgerliga värderingar och den absoluta merparten av media är borgerligt sinnad. Makten över arbetslivet, dess ledarpositioner, präglas även de, för det mesta, av borgerliga värderingar. Socialdemokratin däremot, upplevs representera ett rättviseperspektiv och förväntas ta parti för samhällets mer utsatta grupper. Medan borgerlighet, framför allt Moderaterna, förknippas med auktoritära maktstrukturer, får socialdemokratin, med sina rötter i politiska folkrörelser, finna sig i att bli betraktad ur ett ”von oben”-perspektiv och upplevs därmed, kanske undermedvetet, som mer ”riskfri” att kritisera.

I förordet till antologin Förstelärarreformen – En kritisk granskning står följande att läsa i förordet, Det mest nedslående var att så många–kanske t.o.m flertalet – av dem som kontaktade oss berättade att de inte vågade ge luft åt sin kritik utåt…Denna tystnadens kultur är förvisso ingenting specielltför skolans värld, men det är unikt att den fått ett så starkt grepp om just lärarkåren. Om rädsla hindrar skolprofessionen från att sprida sin kunskap och utöva sina demokratiska rättigheter, är det både illa och kontraproduktivt. Om skolprofessionen reglerar sin självcensur beroende på vilka som för tillfället har makten, bäddar det för illa genomtänkta politiska beslut. Förstahandskällan till realpolitisk sakkunskap om skolan kan ju bara vara skolprofessionen. Om denna tiger, ökar utrymmet för politiken att skapa ideologiska fantasifoster utan konsekvensanalys.

Ända sedan utbildningsminister Olof Palmes dagar, har de fenomen jag beskrivit här, haft återverkningar för hur skolpolitiken har förts. De snabba besluten, breda penseldragen och avgörande reformerna, har genomförts under borgerliga ministärer. Massiv kritik riktad mot skolpolitiken och långsiktigt förankringsarbete med skolan, har präglat de socialdemokratiska. Några minns säkert hur Jan Björklund, under sina sista år som utbildningsminister, ofta återkom till att det, då han tillträdde, inte fanns så mycket som en Post-IT-lapp med idéer i skrivbordslådorna på utbildningsdepartementet. Påståendet är felaktigt. Det första Jan Björklund gjorde som nytillträdd minister var att annullera en mängd pågående skolbeslut, varav det enskilt största var den nästan färdiga gymnasiereformen Gy07 (Utbildningsutskottets betänkande 2006/07:UbU3). De flesta av idéerna i Gy07 genomförde Björklund själv så småningom, exempelvis införandet av ”historia” som kärnämne och den gymnasiala lärlingsutbildningen. Andra delar slängde han i papperskorgen, så som ämnesbetyg (sic) och en återinförd gymnasieexamen (sic). Under hela återstoden av sin tid som utbildningsminister, höll Jan Björklund såväl skolprofessionen som den pedagogiska vetenskapen,utanför sitt reformarbete. Istället jobbade han konsekvent med enmansutredningar, excellent expertis från andra sakområden och en handfull lojala anhängare, en ledarstil inte helt olik Donald Trumps. Kontrasten mot för hur arbetet med Gy07 bedrevs är dramatisk. I det arbetet förankrades varenda kommatecken ända ner på klassrumsnivå. Om Björklund hade agerat likaledes hade sannolikt inte ämnesbetygen och gymnasiexamen hamnat i papperskorgen.

Skolans borgerliga hegemoni kan således vara ett av skolans stora problem. Den borgerliga regeringen genomför ett smatterband av improviserade reformer utan att involvera skolfolk och utan att dessa protesterar nämnvärt. Dammluckan av ifrågasättanden öppnas först då ett regeringsskifte har ägt rum, och den nya regeringen hamnar omedelbart på defensiven då den, bland mycket annat, får klä skott för konsekvenserna av föregående regerings beslut. Gustaf Fridolin och Helene Hellmark Knutsson är ännu 2017 helt uppbundna av saneringsarbetet efter Gy11 med flera skolreformistiska hastverk.

Den svenska skolans guldålder, sammanfaller med en period då beslut gällande skolan fattades med breda överenskommelser och under inflytande av såväl skolprofession som pedagogisk vetenskap. Om skolväsendet skall kunna reformeras på ett sätt som faktiskt leder till en bättre skola, måste skolprofessionen våga kritisera, samt ställa krav på inflytande och delaktighet, även i tider av borgerligt regeringsinnehav. Många missgrepp de senaste trettio åren hade kunnat undvikas på det sättet. Om skolpolitiken i sammanhanget är höger eller vänster blir i sammanhanget av underordnad betydelse, då långsiktighet, delaktighet och bred förankring är väldokumenterade garanter för ett gott reformistiskt hantverk. Detta är dock insikter som ställer höga krav på våra politiker då ett demokratiskt ledarskap öppnar sig för kritik och ifrågasättande, på ett helt annat sätt än det auktoritära.

Read Full Post »

Om ni en dag får makten

Posted in Epistemologi, Politik, tagged magdalena andersson, politiskt ansvar, sap, socialdemokraterna, stefan löfven, supervalåret, valår 2014 on mars 28, 2014| Leave a Comment »

Det är valår. Vi tar det igen. Var så goda, gratis konsultation:

Politik, vänster eller höger, handlar inte längre om att representera folket. Man representerar ”makten” och det blir allt tydligare i det politiska språkbruket. När Löfven och Andersson äntligen tog sig an debatten skedde det med en dn-artikel som lika gärna kunde ha författats av Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund eller Annie Lööf. Under rubriken Människor har ett eget ansvar för att bli anställningsbara hävdade den nya socialdemokratiska ledningen att man …varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara.

Om ni, Stefan och Magdalena, en dag blir folkvalda, bör ni fundera över ert språkbruk och vad det står för. Om man betonar att människor har ett eget ansvar för att göra sig anställningsbara är det samma sak som att betona att människor inte tar eget ansvar för att göra sig anställningsbara. Det är vad som kallas en negativ människosyn, en politik som tar sin utgångspunkt i att människor är lata, eller i vart fall oförmögna att utan blåslampa forma sina egna liv. Det är vad som förr (på 1900-talet) brukade betecknas som en reaktionär politisk ståndpunkt förknippad med äldre tiders högermän.

Om ni, Stefan och Magdalena, en dag blir folkvalda, bör ni fundera på vad ert politiska mandat består i. Nej, ni är inte längre tjänstemän. Ni representerar folket och folkets vilja. Man skulle rent av kunna påstå att ni är folkets tjänare. Då bör man inte mästra. Jag tror ni förstår vad jag menar, om ni stannar upp ett ögonblick och tänker efter. Det förhåller sig ju så att en överväldigande majoritet av invånarna i ert land varje dag gör sitt bästa för att få livet att gå ihop. Det är rent av så att många upplevda hinder är skapade av sådana som er, politiker.

Om ni, Stefan och Magdalena, en dag blir folkvalda, bör ni noga studera under vilka villkor era väljare framlever sina liv. Avståndet mellan väljare och valda är idag mycket stort och växer. Ni måste förstå att era livsvillkor på ett dramatiskt sätt skiljer sig från den genomsnittlige väljarens. Känslan av utsatthet kan vara stark även för den som tillfälligtvis råkar ha ett jobb. Vad händer när mattan dras undan? Då finns för de flesta ingen välavlönad reträttpost eller statsrådspension. Ni bör för övrigt aldrig någonsin glömma vilka som betalar dessa, era förmåner.

Det handlar, Stefan och Magdalena, om identifikation. Den som hävdar att man måste betona människors eget ansvar, identifierar sig med en härskande klass, inte med de människor av vilka man blivit vald. Naturligtvis har människor ett eget ansvar, men det är inte er uppgift att påtala en sådan sak. Människor tar ansvar, bland annat genom att välja er. Människor berikar Er för att ni ska ta ansvar. Det är ett stort förtroende ni fått. Slarva inte med det genom att påtala självklara saker som människor redan är plågsamt medvetna om.

Det här, Stefan och Magdalena, var för inte så länge sedan fundamentalt för Socialdemokrater. På den tiden fanns i Sverige något som kallades folkrörelse. Det var det man avsåg när man sade sig känna stödet från rörelsen (inte att man lyckats få kritiska partidistrikt att hålla käft).

För att uttrycka det enkelt; Det är oss ni talar om. Det är Vi som väljer Er. Vi är kunniga, kompetenta och vi vill arbeta. Det är oss ni ska tala Med, inte Om. Det är mycket som gör oss förbannade. Varför krymper våra pensioner trots att vi levererar och tiderna är goda? Varför förskingras den gemensamma egendom vi finansierat med våra skattemedel, varför missköts den och omvandlas till privata förmögenheter? Varför ökar klyftorna och varför överlämnas vårt självbestämmande bit för bit till överstatliga organ? Det, och mycket annat, vill vi ha svar på. Att vatten är vått, björnar skiter i skogen och människor har ett eget ansvar, det vet vi redan.

Lycka till.

Read Full Post »

Ungdomskontrakt

Posted in Politik, Skoldebatt, tagged existensminimum, försörjningsstöd, ibrahim baylan, socialbidrag, socialdemokraterna, ungdomsarbetslöshet, ungdomskontrakt on februari 9, 2014| 2 Comments »

Det nya är att den som är ung och arbetslös kan förlora sitt försörjningstöd, det som tidigare hette socialbidrag. Det är socialdemokraterna som lägger förslaget, en del i deras valplattform och man kan onekligen fråga sig ur vilken tankefigur förslaget har växt fram. idén går ut på att den som är ung och arbetslös tvingas in i ett kontrakt gällande praktik eller utbildning. Om den unge vägrar, försvinner försörjningsstödet och således rätten till existensminimum. Systemet ska bidra till att våra unga får en inkomst och ett jobb att gå till. Det kommer det inte att göra och jag ska nu berätta varför.

En skicklig politiker har enligt mig två grundläggande förmågor. Det ena är den inre ideologiska kompassen. Den ska vara stabil och bidrar då med en intuitiv känsla för vilken människosyn som ligger i en åtgärd, en utredning, frågeställning eller i ett förslag. Den vägleder ett koherent ställningstagande.

Det andra är det holistiskt präglade konsekvenstänket. Vilka konsekvenser följer av förslaget Y? Vilka okända X faktorer kan komma att påverka utfallet? Vad sker då i nästa led Z, och hur återverkar det på ursprungliga intentioner med förslag Y.

När det gäller förslaget om att beröva unga människor deras försörjningsstöd bygger det på en svajig kompass. Syftet, att bidra till unga människor försörjningsmöjligheter, kan vara gott och i linje med en sund fördelningspolitisk grundtanke. Men medlet, att med piska och tvång genomföra politiken, går på tvärs med den i grunden positiva människosyn som historiskt har kännetecknat arbetarrörelsens demokratiska gren. Det är en konservativ politik där politikern förlägger problemet till den enskilde medborgaren snarare än till den förda politiken.

Det är inte helt lätt att finna underlag för hur omfattande det problem som socialdemokraterna vill attackera med sina ungdomskontrakt, egentligen är. Ungdomar är överrepresenterade bland dem som uppbär försörjningsstöd. 39% är i åldern 18-29 år. Av dessa uppbär 56% stöd på grund av arbetslöshet. Eftersom 4,3% av befolkningen uppbär försörjningsstöd kan vi sluta oss till att den grupp som omfattas av socialdemokraternas förslag utgörs av (högt räknat) 80000 individer. Inom denna grupp är säkert andelen individer med bristande utbildning kraftigt överrepresenterad. Eftersom statistiska underlag saknas kan vi bara gissa. Ska vi säga 50%?. Därmed återstår i så fall 40000 individer. Det är således 0,4% av befolkningen, eller 140 ungdomar i en medelstor svensk kommun som utgör primär målgrupp för socialdemokraternas ungdomsgaranti.

Eftersom dessa 40000 ungdomar kan förutsättas lyfta runt 7000:- per månad i försörjningsstöd, belastar de årligen statskassan med runt 3,3 miljarder kronor. Om Socialdemokratisk politik lyckas, och dessa ungdomar deltar i seriösa utbildningssatsningar som leder till jobb, kommer utbildningsåret att kosta ungefär 7 miljarder kronor. Därefter kommer de arbetande ungdomarna att leverera runt 3 miljarder årligen till statskassan (förutsatt att jobben finns i det privata näringslivet, alternativt möjliggörs genom tillväxt).

Vi ser redan i ovanstående exempel att reformen har marginell betydelse sett ur ett ekonomiskt perspektiv. Ett fåtal miljarder hit eller dit är felräkningspengar i en statsbudget. Summan 3,3 miljarder motsvarar vad Sveriges åtta mest skuldsatta personer är skyldiga staten. Rikets totala skuldsättning uppgår till snart 1300 miljarder kronor. Att bryta det så kallade utanförskapet kan dock ha stor mänsklig betydelse för dem det berör.

Så låt oss fundera på vilka dessa 40000 individer är. De har misslyckats i grundskolan och straffat ut sig från gymnasiet. De har som unga vuxna hamnat långt från den reguljära arbetsmarknaden. De är i stor utsträckning socialt utsatta och har oftare än andra råkat ut för mobbing och kränkningar i skolmiljön. Psykisk och fysisk ohälsa är kraftigt överrepresenterad. En hög andel har neuropsykiatriska diagnoser. Problem med missbruk och kriminalitet är vanligt förekommande. Det är alltså denna målgrupp det socialdemokratiska förslaget tror sig kunna möta med hot om indraget försörjningsstöd. Det är naivt.

Försörjningsstödet är i den civiliserade världen en yttersta garanti för att individen ska slippa svälta eller hänvisas till ett liv i tiggeri. Om vi nu drar det socialdemokratiska förslaget till sin spets; ett antal ungdomar kommer trots det påtagliga ekonomiska hotet inte att ingå något kontrakt. Vad händer sen? Socialdemokraterna är oss svaret skyldigt på den frågan. Den som lägger förslag måste också kunna svara för konsekvenserna.

För en tid sedan överhörde jag Ibrahim Baylan på ett seminarium i Stockholm. Jag slogs av hur genomtänkt hans argumentation var. Jag vill inte tro att det är han som värker fram den typ av konservativ snömos som idén om ungdomskontrakten utgör. Är det ängsliga spinndoktorer som står i vägen för en framåtsyftande skolpolitik eller har våra proffspolitiker helt tappat kontakten med samhälleliga livsvillkor och realiteter? Som tur är finns det dock gott om kloka människor inom arbetarrörelsen. Socialdemokraternas ungdomsförbund sågar idén om ungdomskontraktet med kristallklara argument.

Jag tror att socialdemokraterna, om inte förr, så senare, kommer att dra tillbaka idén om villkorade ungdomskontrakt.

Tillägg December 2015: Vad som sedermera värktes fram tillsammans med MP och V var förstås ”i sammanhanget” en tummetott. I dagsläget omfattas 147 ungdomar i riket av åtgärden. Det är ungefär det antal som borde omfattas per kommun om täckning på målgruppen var någorlunda god. Regeringens satsning når alltså upp till 1/290-del (ungefär 0,3%) av behovet (se mina uträkningar ovan). Patetiskt.

Read Full Post »

Om ni en dag blir folkvalda

Posted in Epistemologi, Politik, tagged arbetslöshet, magdalena andersson, politik, socialdemokraterna, stefan löfven on april 17, 2012| 5 Comments »

Politik, vänster eller höger, handlar inte längre om att representera folket. Man representerar ”makten” och det blir allt tydligare i det politiska språkbruket. När Löfven och Andersson äntligen tar sig an debatten sker det med en dn-artikel som lika gärna kunde ha författats av Jan Björklund eller Annie Lööf. Under rubriken Människor har ett eget ansvar för att bli anställningsbara hävdar den nya socialdemokratiska ledningen att man …varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara.

Om ni, Stefan och Magdalena, en dag blir folkvalda, bör ni fundera över ert språkbruk och vad det står för. Om man betonar att människor har ett eget ansvar för att göra sig anställningsbara är det samma sak som att betona att människor inte tar eget ansvar för att göra sig anställningsbara. Det är vad som kallas en negativ människosyn, en politik som tar sin utgångspunkt i att människor är lata, eller i vart fall oförmögna att utan blåslampa i häcken forma sina egna liv. Det är vad som traditionellt brukar betecknas som en reaktionär politisk ståndpunkt förknippad med gamla tiders högermän.

Om ni, Stefan och Magdalena, en dag blir folkvalda, bör ni fundera på vad erat politiska mandat består i. Nej, ni är inte längre tjänstemän. Ni representerar folket och folkets vilja. Man skulle rent av kunna påstå att ni är folkets tjänare. Då håller det inte att mästra. Jag tror ni förstår vad jag menar, om ni stannar upp och tänker efter. Det förhåller sig ju så att en överväldigande majoritet av invånarna i ert land varje dag gör sitt bästa för att få livet att gå ihop. Det är rent av så att många upplevda hinder är skapade av sådana som er, politiker.

För att uttrycka det enkelt; Det är oss ni talar om. Det är Vi som väljer Er. Vi är kunniga, kompetenta och vi vill arbeta. Det är oss ni ska tala Med, inte Om. Det är mycket som gör oss förbannade. Varför krymper våra pensioner trots att vi levererar och tiderna är goda? Varför förskingras de välfärdstjänster vi finansierat med våra skattemedel, varför missköts de och omvandlas till privata förmögenheter? Varför ökar klyftorna och varför överlämnas vårt självbestämmande bit för bit till överstatliga organ? Det, och mycket annat, vill vi ha svar på. Att vatten är vått, björnar skiter i skogen och människor har ett eget ansvar, det vet vi redan.

PS. Alla tänker inte som jag. Moderate riksdagsmannen Göran Pettersson tycker att ni är duktiga. Han skriver att idag …skriver Stefan Löfven och Magdalena Andersson på DN-debatt om individens skyldigheter. Jag tycker att det är bra. Som varm anhängare av konkurrens så uppskattar jag att Socialdemokraterna nu utsätter oss i Alliansen för en politisk grillning med marknadsekonomiska förtecken. Generellt tycks ni röna uppskattning högerut. Och om det var så ni tänkte, glöm det jag skrivit här ovan. Det finns andra partier. DS

Read Full Post »

Egon

Posted in Genomslunket, Politik, tagged lönebildning, politik, socialdemokraterna, stefan löfven on mars 23, 2012| 2 Comments »

Mer Ur minnenas garderob: Ursprungligen publicerat i upptakten till en valrörelse då S började tappa greppet om makten över folkhemmet. Stefan Löfven kanske läser och begrundar, märker vissa givna aktualiteter och drar slutsatser. Här följer upptakten till ett borgerligt maktövertagande:

Så börjar valrörelsen ta fart. I helsidesannonser varnar ”s” oss för elaka ”egon” som bara tänker på sig själv. Så långt känns allt välbekant. På annan plats i bladet läser vi om Skandias bolagsstämma och turerna kring ett synnerligen frikostigt optionsprogram. Även detta sådant vi vant oss vid de senaste åren. Nu höjs dock röster mot dessa allt för frikostiga belöningssystem. Någon hävdar rent av att de utmanar ägarmakten över storföretagen. Är det den socialdemokratiska ”egon”-kampanjen som tagit steget ut i verkligheten? Eller är det rent av facket som har krånglat sig ut ur sin Bantorgsborg? Ingalunda. På barrikaden står Tomas Nicolin, son till legendariske SAF-direktören Curt Nicolin.

Någons världsbild kanske kantrar, men egentligen är det hela ganska logiskt. Tomas Nicolin är inte socialist utan agerar professionellt. Det krävs ingen diplomerad chefsekonom för att inse följderna av att chefsbelöningarna börjar plocka tiotals procent av företagsvinsterna. Nämligen, ägarnas avkastning naggas i kanten.

Tomas Nicolin representerar tredje AP-fonden. Hans fond förvaltar 130 miljarder av våra gemensamma pensionspengar. Denna och de övriga AP-fonderna utgör en tung aktör på den svenska börsen. Du, bäste medborgare, är alltså storägare i svensk företagsamhet samt äger dessutom betydande andelar utomlands. Det är inte Lars Ramqvist eller Willem Mesdag som representerar ägandet i Skandia, utan du och jag. När du ögnar minustecknen i ditt oranga kuvert bör du veta att det är dina pensionspengar som Skandia vill förvandla till optionsprogram. Det är över dig Lars Ramqvist öser förakt då han ursinnigt blängande från podiet försöker tysta kritiker av Skandias policy och skäller dem för att vara svenskt avundsjuka.

Stubinen är kort på näringslivets chefer. De har makt över många människor och mycket pengar. De kan därför te sig skrämmande då de hotar med nedskärningar och utlandsflytt. De är likväl dina tjänare och din pensionsförsäkring. Och därför krävs ett starkt och självständigt ägarskap som vågar säga ifrån då näringslivets chefer förlorar proportionerna. Därför finns såväl ekonomisk som politisk kompetens representerad i AP-fondernas styrelser, och den är inte fullt så stockkonservativ som den bedövande initiativlösheten kan ge sken av.

I 3:e AP-fondens styrelse sitter bl.a Dan Andersson, chefsekonom på LO samt Rolf Andersson, utredningschef på svenska Kommunalarbetareförbundet. Tjogvis av frikostiga belöningsprogram bör rimligen före exemplet Skandia ha passerat deras ideologiska nålsöga utan att utgöra grund för vidare reaktioner. Kanske ter sig Nicolin aningen radikal i deras ögon? I 1:a AP-fondens styrelse sitter självaste LO-basen Vanja Lundby-Wedin som i DN har uppenbara problem med att förklara styrelsens reaktioner, eller snarare brist på reaktioner, inför Skandias optionsprogram. 1:a AP-fonden återfinns dessutom på Ramqvists lista över dem som helhjärtat menat sig stödja ledningens optionsprogram. Även övriga fondstyrelser utgör en lång rad exempel på ”s”-märkta och fackliga tungviktare. Dessa är alltså satta att vaka över dina fondandelar och agerar (i motsats till Aktiespararna och andra ”radikaler”) som om de frikostiga belöningssystemen betjänar detta syfte. Dessa personer, om några, besitter sann ekonomisk makt i dagens Sverige.

Så långt i verklighetsbeskrivningen kan vi pröva en rimlig tolkningsram för den socialdemokratiska ”egon”-kampanjen. Kanske varnar den inte för de mekanismer enligt vilka mångmiljardbelopp reserveras för duktiga chefer. De antas ju utan denna stimulans inte sköta sina jobb, vilket i slutändan drabbar oss. Således är socialdemokraternas ”egon” snarare reserverad för alla oss andra. Vi kan få för oss att vårt slit i hårt rationaliserade verksamheter på något sätt skall belönas, vilket vi alla vet leder till inflation, arbetslöshet och värre. Därför kommer Lunby-Wedin även i fortsättningen att, mellan sittningarna med AP-fonden, mana oss till återhållsamhet. Och som socialdemokraterna vet, är det ju enklare att utmåla Miljöpartiet med sina förslag om vissa undantag från turordningslistorna i mindre företag som löntagarnas verkliga fiender.

Read Full Post »

Efterbörd

Posted in Genomslunket, Politik, tagged håkan juholt, lena sommestad, På minuten, politik, socialdemokraterna on januari 21, 2012| Leave a Comment »

Mina tankar går idag till Håkan Juholt, hans söner samt alla de människor som satt sitt hopp till hans person. Du borde ha lyssnat på mig Håkan och avgått redan i oktober, inte på grund av hyresfrågan i ett rätt-felperspektiv utan för att det var kört för din del redan då. Ingen förtjänar den skärseld du sedan tvingats gå igenom. Hade du avgått då hade också alla vi som vill höra På minuten i radions P1 fått göra det på dess utsatta tablåtid idag.

Det drev du utsatts för saknar fullständigt proportioner, men det hade sin inre logik. Du utgjorde ett reellt hot för den borgerliga hegemoni som varje dag vaknar livrädda för att arbetarrörelsen ska återfå något av sin forna kollektiva styrka. Dessa människor har åtskilligt att förlora på ett sådant scenario. Och de befolkar som bekant även din egen rörelse. Inget får just nu störa den gigantiska omfördelning som idag pågår från gemensam välfärd till privata förmögenheter. Det kallas för ”valfrihet” och allt möjligt annat.

Som jag minns det, bestod 70- och 80-talets socialdemokratiska ungdomsrörelse inte bara av höger och vänster. Längst till vänster fanns de statssocialistiska grupperingar som först och främst värnade staten, det offentliga monopolet och det kollektiva ägandet. Som vänster räknades också den starka falang som kallade sig självförvaltare och i någon mening förebådade den gröna politiska rörelsen. De som kallade sig traditionalister räknades som höger men pläderade mest för facklig-politisk samverkan. Den egentliga högern kallade sig förnyare och var tydligt influerade av de marknadsliberala strömningar som växte sig allt starkare. Falangernas utbredning följde förbundets distriktsgränser på ett sätt som gjorde att en SSU-medlems geografiska hemvist avgjorde den politiska identiteten. Jag vill minnas att Kronoberg representerade ett vänsteralternativ i denna världsbild.

Även som utanförstående är det lätt att se hur de ideologiska motsättningar jag har skissat ovan trasar sönder och äter socialdemokratin inifrån. Man behöver inte vara raketforskare för att ana den marknadsliberala falangens gamla medlemmar bakom alla de läckor, krokben och knivar i ryggen som kantat din korta partiledarkarriär. Det har som sagt sin inre logik. Om de skulle förlora är deras fallhöjd betydligt högre än din.

Om man representerar vänster kan man bara hoppas på styrka genom kollektiv aktion. Representerar man höger har man maktens öra och kapitalets uppbackning. Ni trodde att trotskisterna utgjorde det stora hotet mot er rörelse, så naivt. Ni kunde nog inte i er vildaste fantasi föreställa er den resa som Nicklas Nordström och andra skulle göra rakt i svalget på de nyliberala tankesmedjorna.

Det förekommer olika åsikter om var och hur Socialdemokraternas utförslöpa inleddes. Jag brukar för egen del förlägga den till den tidpunkt då Ingvar Carlsson lämnade in en medlemsansökan till EU som del i ett krispaket. Nej, Ingvar var och är inte nyliberal, men han öppnade dammluckorna för en hållning där taktik och rävspel överordnades politikens innehåll. Tjugo år senare formas våra partiers politiska innehåll och mediala approach av kommersiella spinndoktorer.

Av de framträdande socialdemokrater som alls märks i det offentliga rummet är det idag faktiskt bara Lena Sommestad som verkar bottna i vad som borde vara en självklar agenda för ett socialdemokratiskt parti. Med henne som partiordförande hade socialdemokraterna kunnat återställa sitt förtroende hos väljarna. Men jag kan förstå att hon blockeras. Hon utgör ett skynke för marknadsliberala makthavare och borgerliga opinionsbildare. Hon utgör därför också ett dödligt hot för de nyliberala socialdemokrater vars hela maktbas och välstånd vilar på den acceptans de förlänats av svenskt näringsliv och likasinnade genom att hålla rent i det socialdemokratiska partiet.

Därför kommer socialdemokraterna inte heller nu att gripa tillfället och välja Lena Sommestad. Därför kommer Håkan Juholts avgång inte att lösa något av den s-märkta krisen. Tvärtom lär den fördjupas då såren efter vinterns elaka spel nu ligger i öppen dager. Som mest kommer partiet att kunna samla sig till ett menlöst mittenalternativ som dör en långsam sotdöd.

Det är synd, för en levande demokrati bygger på maktdelning och vital opposition. Nu ligger all makt samlad hos penningen.

Read Full Post »