En samtida diskussion gör gällande att pedagogiken bör strykas från våra lärarutbildningar och ersättas av hjärnforskning. Någon djupare förklaring får vi sällan och hur en framtida kursplan skulle kunna se ut, får vi gissa oss till. Låt mig framkasta några reflektioner.
Låt oss först, för formens skull, slå fast att landets lärarutbildningar visst behöver reformer. Inslagen av lärarledd verksamhet är för glesa och mängden avhopp för stora. Inslagen av praktik dras alltjämt med logistiska bekymmer och i sina teoretiska delar blir perspektiven ibland aningen snäva. Om detta borde vi kunna resonera utan att förfalla till ”enkla lösningar” baserade på halmdockor eller önsketänkanden, vilket görs idag. Debattörer som i alla sammanhang hävdar hjärnforskningens potentiella välsignelse, menar inte sällan egentligen kognitionsvetenskap, eller rent av kognitionspsykologi. Uppenbarligen är sakkunskapen ibland inte djupare än några ”oneliners” uppsnappade från någon 
PowerPoint på något seminarium. Ett ofta framfört favoritargument gäller att memorering kräver repetition, tät till en början, sedan med större intervall. Även om argumentet framförs av såväl hjärnforskare, som kognitionsvetare, är det tveksamt om någon av professionerna kan ta äran av själva forskningsfyndet. Den intuitiva vetskapen om att det förhåller sig så här, är nämligen betydligt äldre än de discipliner som gärna traderar idén. Det skulle också förvåna mig om inte flertalet lärare är medvetna om detta och många andra minnesrelaterade inlärningsförhållanden.
Därför är en bra fråga, om nu hjärnforskning (eller kognitionsvetenskap (eller kognitionspsykologi)) skall in på lärarutbildningarna, frågan vad? Är det Torkel Klingbergs populärvetenskapliga framställningar som skall göra våra lärare till lärare, eller är det ett teoretiskt medicinskt studium av synapsers transmittorsubstanser och myelinskidornas betydelse för vår uppmärksamhetsförmåga? På den frågan får vi inga svar. Jag kan emellertid tänka mig att det existerar föreställningar om att den kliniska hjärnforskningen producerar en strid ström av kunskap om hur inlärning går till, och att denna kunskap enkelt kan föras över till lärarstudenter och till skolans förhållanden. Så fungerar det i verkligheten knappast.
Torkel Klingberg får ibland frågan, vad? Hans svar brukar vara svävande. För närvarande studerar han grit, bl.a ihop med den amerikanska psykologen Carol Dweck. På frågan om vad detta kunnande kan bibringa landets lärare svarar han, ”Det är den givna frågan. Det absolut enklaste svaret är: vi vet inte ännu. Det är ett ganska nytt begrepp och än så länge finns det ingen studie där man har visat att om barn gör så här så övar det deras grit i framtiden”. Hur mycket av lärarutbildningen bör vi fylla med detta ”ganska nya begrepp”? Räcker det till en tiopoängare, och i så fall, på vilket sätt skulle rön som dessa bättre hjälpa nybakade lärare än vad en teoretisk förtrogenhet med ämnet pedagogik kan göra?
Jag har verkligen inget att invända mot vare sig hjärnforskning, kognitionsvetenskap eller kognitionspsykologi. De har sina viktiga bidrag till den samlade vetenskapen och utgör, inte minst, värdefulla stödjevetenskaper till såväl pedagogik som didaktik. Idén om att dessa vetenskaper skulle kunna utgöra stommen i våra lärarutbildningar vill jag dock beteckna som direkt flummig, skadlig och okunnig.
För den som fortfarande är nyfiken på hur en framtid med kognitionsvetenskapliga lärarutbildningar kan komma att gestalta sig, rekommenderar jag som lektyr, studieplanerna från landets redan existerande utbildningar i kognitionsvetenskap. Förutom teknisk och kognitiv psykologi, domineras innehållet av datalogi och lingvistik. Delkurserna har namn som”distribuerad och situerad kognition”, ”medvetandefilosofi” och ”språkteknologi”. Inget av detta är per definition ointressant för en lärare, men det är knappast heller den skräddarsydda verktygslåda som kan utgöra stommen i en lärarprofession. Man kan för övrigt dra liknande slutsatser genom att studera nyhetsflödet från Karolinska Institutets avdelning för hjärnforskning. Vi talar i dessa sammanhang om breda verksamhetsfält med spetsig grundforskning, varav en mycket liten del egentligen riktar sig mot inlärning, skola och utbildning.
Om man ändå, trots mina övertygande invändningar, vill plocka russinen ur den inlärningsrelaterade kognitionskakan, kan jag rekommendera ett nedslag hos hjärnforskaren, professor Anna Josephson på Karolinska Institutet. Hon menar att KI ”…kommer att halka efter i status om (vi) inte satsar mer på pedagogiken”. I ett av sina projekt lät hon elever vid läkarlinjen efter tre år skriva ett omprov på utbildningens väldiga ”preklintenta”. Det visade sig att resultaten över lag blev oerhört svaga, och svagast bland dem som ursprungligen hade presterat bäst. Anna Josephson tror att förklaringen är ”…att studenterna har lagt all sin energi på att minnas nödvändiga fakta för att klara provet. De har dock inte stimulerats till att lära sig använda faktakunskaperna för att förstå och förklara…”.
Men, det är knappast den typen av hjärnforskartankar som hjärnforskningsdogmatikerna vill ha, eller se i lärarutbildningen. Inte heller vill de se råd som de nedan. ”Stressa lagom”, ”ha kul” liksom? Hemska tanke.
Så, där föll den, idén om hjärnforskning i lärarutbildningen.
– Jag har ingen åsikt om vart vi ska, men jag tror kanske att skolan blir mer individualiserad. Digitaliseringen hjälper till i denna utveckling och läraren blir mer av en coach. Det är ett möjligt scenario.
Min inledning är inte menad som ett karaktärsmord på hjärnforskaren Torkel Klingberg, tvärtom har jag läst hans populärvetenskapliga framställningar med stor behållning. Däremot anser jag att de förväntningar som ställs på hjärnforskningen och de skolpolitiska slutsatser som dras, är orimliga sett i relation till dess trevande forskningsfront. I synnerhet gäller det när man vill ställa hjärnforskning mot pedagogik. Låt oss mer ingående studera ett par av de exempel som hävdas i debatten.
manipulering av korttidsminnets kopplingar till andra hjärncentran, medan de plastiska effekter som uppstår, till stor del är kompensatoriska. Något utvecklas, till stor del på bekostnad av något annat. Därav fenomen som exempelvis hyperintelligent autism.
för katederundervisning och hierarkier, drar nämligen progressiva debattörer slutsatser om vikten av lek, rörelse, entreprenöriellt lärande och sjungande av banansånger på fortbildningsdagar. Den enda slutsatsen man kan dra av detta, är att hjärnforskning har status och att många därför vill låna lite av områdets glans. Paletten av kontradikterande slutsatserna är möjliga, då många av hjärnforskningens fynd i sig själva är motsägelsefulla, precis som våra hjärnor. Korttidsminnet är både begränsat och plastiskt, plasticiteten är både nyskapande och kompensatorisk, och så vidare.
samtider 