Slow Gardening handlar om att utöva sitt trädgårdsbruk på naturens och växternas villkor. Själva långsamheten kan också vara befriande. Att anpassa sitt eget tempo till växternas och skapa trädgård i harmoni med arternas naturliga villkor är ett sätt att närma sig livet och därmed sig själv. Att söka efter bortglömda rariteter i öde trädgårdar och gamla igenvuxna odlingslandskap är att utöva Slow Gardening som extremsport. Det är nästan lite av ett trädgårsbrukets arkeologi, och är i all sin lågmäldhet vansinnigt spännande att utöva.
Den som har trädgård vet att många av de växter som finns där är känsliga. Utan rensning, vattning, gallring och gödsling blir de kortlivade och tynar bort på några få säsonger. Men detta gäller inte för alla växter. Om arten är av ett segare släkte, eller har råkat hamna i en gynnsam miljö, kan den bita sig fast många år och decennier efter att den övergivits av sin odlare. I vissa fall kan den till och med börja sprida sig. Kungsängsliljorna utanför Uppsala är ett välkänt exempel på detta. Vår allomvittnade Kirskål är ett annat, om än inte lika kärt exempel. Växter kan således hålla sig kvar i övergivna trädgårdar under många år, decennier och i vissa fall sekel. I sökandet efter bortglömda växter i öde trädgårdar kan den skicklige, lycklige och tursamma finna arter som fört en tynande tillvaro i ett sekel eller mer och som för länge sedan försvunnit från våra plantskolor och ur våra frökataloger. Det händer inte ofta, men är mödan värt.
Ju längre en trädgård eller odling varit övergiven, desto svårare är det oftast att identifiera den som just en sådan. Det går ibland att se på topografin, men enklast är att spana efter gamla trotjänare bland kulturväxterna såsom förvuxna fruktträd, oftast apel, eller bestånd av snöbärsbuskar ”(symphoricarpos albus”. Vissa lök- och knölväxter kan också hålla sig kvar under lång tid. Krolliljan (Lilium martagon) kan under gynnsamma betingelser bilda stora bestånd på gammal kulturmark. Den vilda hyacinten (Hyacinthus orientalis) på bilderna nedan fann jag i stora bestånd på en stor ödetomt, nästan mitt i stan, där det tidigare varit koloniområden. Annars är de övergivna trädgårdarna av naturliga skäl vanligare på landsbygden. Ibland kan de enda synliga spåren av dem bestå av en övervuxen kallmur mitt i skogen, eller några tegelstenar efter det sedan länge försvunna husets murstock.
När man väl identifierat sin ödeträdgård är det naturligtvis enkelt att finna de växter som frodas, trivs och blommar. Värre är det med dem som för en tynande tillvaro, som är på gränsen till att försvinna. Det handlar då om exemplar av växter som inte längre orkar blomma, men som ännu kan skicka upp en liten försvagad bladrosett. Det är bland dessa du brukar finna de verkliga rariteterna. Att finna dessa ställer krav på kunnande och tålamod. Marken måste hårdgranskas i jakten på blad och grönska som på något sätt skiljer ut sig. Den envise kan på detta sätt identifiera lök- och knölväxter eller gamla torparperenner som för länge sedan försvunnit ur handeln. Kända är till exempel de klosterliljor (Leucojum vernum) som spridit sig från Varnhem och Gudhem för att återfinnas lite var stans i marker milsvida runt klostren. Det är heller inte ovanligt att pioner (Paeonia) fortsätter att skicka upp små förkrympta blad långt efter att de slutat blomma. Lyckas man med konststycket att finna rariteter som dessa brukar det inte vara särskilt svårt att med lite ljus. näring och omvårdad få fart på dem igen. Om lyckan står dig bi, har du funnit överlevande exemplar av glömda och försvunna varieteter av trädgårdsväxter. Inte sällan är dessa både vackrare och bättre än dagens.
Genom den ständiga förädling som pågår med våra kommersiella kulturväxter hinner sorterna förändras snabbare än vad vi egentligen reflekterar över. Vad vi väljer till våra trädgårdar handlar också om trender, vad som anses tjusigt eller praktiskt. Vissa växter faller i glömska, och vidareförädlas då följaktligen inte heller. Pastellakleja (Aquilegia caerulea hybrida) har förts in från nordamerika under tidigt 1900-tal och snabbt blivit populär genom sitt gracila utseende och sina speciella färgkombinationer. Genom förädling har blommorna under åren vuxit i storlek och fått skarpare färger utan att vi egentligen tänkt på det. På ett par platser i Sverige har jag dock funnit små bestånd av en mer ursprunglig pastellakleja som har växtens typiska utseende, men där blommorna är betydligt mindre och färgerna lugnare. Hur de håller sig kvar övergår mitt förstånd och att gräva upp dem vore givetvis ett helgerån. Jag försöker envist fröodla deras tröga fröer, och hoppas att det ska ge resultat innan de försvunnit för gott.
Nej, gräva upp är ingen självklar rättighet enligt allemansrätten. Många växter är fridlysta, andra mår inte bra av att flyttas på. Min egen tumregel brukar vara att om jag ska gräva upp och flytta på växter, så ska jag samtidigt vara tämligen säker på att jag genom handlingen utför en kulturgärning. Om jag kan rädda en gammal luktpion från att försvinna för gott, så gör jag gärna det genom att bidra med uppförökning och spridning.
Någon har sagt att det finns de som vill ha evigt liv, men som inte kan sysselsätta sig en regning söndag. Om du hör till dessa ger jag dig rådet att pröva den nya extremsporten, växtletning i gamla övergivna trädgårdar. Slow Gardening Extreme.
samtider 