När semestern är slut och man åter ska börja jobba kan det hända att man känner stress. Det är helt naturligt. Stress är en del av livet och total frånvaro av stress betyder att man har dött. Dock tyder mycket på att stressnivåerna, i framför allt västvärlden, har ökat kontinuerligt under flera decennier. 
Redan på 50-talet bedrevs Stockholmsbaserad forskning på stress. Hans Selyes beskrivning av stressreaktioner som ett syndrom i tre stadier har förblivit internationellt erkänd standardmodell sedan dess. Modellen, ”General Adaption Syndrom”, består av:
- En alarmreaktion, där det autonoma nervsystemet aktiveras.
- Ett motståndsstadie, där stressens källa avlägsnas eller bearbetas.
- Ett utmattningsstadie, vid svår eller långvarig stress, där kroppens försvarsmekanismer brutits ned.
De universellt mänskliga reaktionerna på stress kan tyckas primitiva och är det också. 50-talets stresstudier har inspirerats av upptäckter gjorda redan under 30-talet då amerikanen Walter B. Cannon kartlade de så kallade ”fight or flight”-reaktionerna. Dessa grundar sig på att den moderna människan fortfarande bär reptildjuret inom sig. Evolutionen har i liten, eller ingen, utsträckning transformerat våra mest grundläggande neurala funktioner. Istället har vår kognitiva och emotionella förmåga gradvis vuxit i komplexitet genom att olika skikt av vävnad har överlagrat den ursprungliga reptilhjärnan. I våra nervreaktioner på stress i omgivningen skiljer vi oss alltså knappast alls från våra urtida förfäder.
”Fight or flight”-beteendet antas driva upp människans adrenalmedullära aktivitet på ett sätt som initierar en hel kedja av förändringar i kroppsfunktionerna. Blodtrycket ökar, glukos lagras och så vidare. Dessa förändringar sker oberoende av vilken kvalitet den upplevda stresskänslan har. Emellertid har senare Stockholmsstudier (Marianne Frankenhauser) visat att mönstren i hormonutsöndringen av framförallt katekolaminer och kortisol, saknar denna universalitet. Det är intressant eftersom det betyder att kroppen reagerar olika beroende på hur en ansträngning upplevs. Det som har kommit att kallas för positiv stress och som visar sig vid t.ex tillstånd av manisk kreativitet, är på kort sikt inte lika farlig som negativ stress. Vid långvarig belastning leder dock all latent stress till fysiologiska och psykiska symptom. Till hjärt- och magbesvär, som sedan länge kopplats samman med stress, kan vi lägga led- och muskelbesvär, alla de infektionssjukdomar som drabbar ett försvagat eller rubbat immunförsvar, samt utbrändhet, depression och tillstånd av upplevd brist på mening.
För att vi ska kunna hantera vår stress måste vi uppleva att vi har kontroll över de situationer i vilka vi ingår. Kontroll förutsätter resurser för att hantera de krav och belastningar som riktas mot oss. Brist på kontroll innebär att individen upplever yttre betingelser som helt avgörande för det egna ödet, vilket kan leda in i ett tillstånd av ”inlärd hjälplöshet”. Ju mer dominerande den livssektor är, som omfattas av upplevd brist på kontroll, ju allvarligare upplevs hotet. Jag föreställer mig att vad som enligt litteraturen framkallar stress, kan sammanfattas i tre tematiska situationer:
- Jag klarar inte av det som förväntas av mig…
- Andra vill mig illa…
- Förändringar gör mig osäker…
Den psykosomatiska processen är långt ifrån ett isolerat förlopp. Utifrån en människas individuella förutsättningar måste ett stressförlopp intolkas i sitt sammanhang och i den upplevda innebörd som det har för den drabbade. Beroende på vilken återkoppling personen får ur den fysiologiska, psykologiska och sociala kontext i vilken hon ingår, kan utfallen bli helt olikartade. Man vet dock att en stresspålagring utan mellanliggande återhämtningsperioder genererar snabbt ett kroniskt stresstillstånd med dramatiskt ökade hälsorisker som följd.
För det mesta är upplevelser av stress på ett eller annat sätt relaterat till informationshantering. Under tvåtusentalet har datatekniken invaderat livets alla områden. Våra prestationer kräver hanterandet av information och utfallet påverkas givetvis av hur bråttom det är och hur stressade vi är. De prestationer som utförs under stress får inte samma utfall som när de utförs under vila.
Arbetet med dator kräver hög grad av koncentration. En vanlig kommentar är att man ”lätt blir absorberad”. Den höga anspänningen gör att krångel, avbrott och fördröjningar väcker påtaglig irritation. Denna anspänning kan förklaras med att det i huvudsak är vårt arbetsminne som aktiveras i interaktionen med datorer. Arbetsminnet kännetecknas av att det kan hantera endast begränsade informationsmängder under korta tidsrymder. Därför blir det lätt ”överhettat”.
Inom kognitionspsykologin liknas ofta människans hjärna vid ett system för informationsprocessering. Forskaren C.D. Wickens har illustrerat hjärnans arbetssätt i en modell. I princip är detta en stimulus-respons-modell med de perceptuella och kognitiva skeendena inlagda. Arbetsminnets ”aktiva” roll framgår tydligt. Det sorterar inkommande information och relaterar det till redan lagrad kunskap. På detta vis antas tankeprocesen drivas framåt.
Psykologen G.A. Miller blev klassisk genom att 1956 ge ett kvantitativt mått på arbetsminnets lagringskapacitet. Miller betraktar den mänskliga hjärnan som ett kommunikationssystem där det finns en systematisk relation mellan det som går in i systemet och vad som kommer ut, alltså dess varians. Om man förser en person med mer och mer information uppnår man snart en mättnadsnivå där mängden bearbetad information förblir konstant per tidsenhet. Detta är hjärnans kanalkapacitet. Miller visade att denna kapacitet knappt alls varierar mellan individer, utan håller sig konstant runt talet sju, mätt i vad han kallar bites. Om du t.ex läser läser sju eller fler meningsbärande stavelser (båt, fyr o.s.v) på ett papper, kommer du bara att kunna återkalla cirka sju, oavsett hur många du läser. För meningslösa stavelser (fnu, tra o.s.v) sjunker siffran till cirka fyra.
Mycket av efterkommande kognitionspsykologi har varit sysselsatt med att utröna konsekvenserna av denna upptäckt. Några år efter Millers artiklar presenterar forskaren J.A. Easterbrooks sin idé gällande ”the range of cueutilization”. Förenklat menar Easterbrook att kognitiv aktivitet till stor del består i att bland inkommande stimuli kunna skilja relevant information från icke-relevant sådan, med andra ord skilja signalerna från bruset.
När mängden information ökar, fördelar människan sina uppmärksamhetsresurser så att hon mer och mer koncentrerar sig på endast ”relevant” information. Med detta följer att hon försöker fokusera allt mer och att hennes perceptuella fält då ”smalnar av”. Vid en kritisk nivå börjar detta fält bli så smalt att även relevanta stimuli hamnar utanför uppmärksamhetssfären. Följde blir sjunkande effektivitet, förlorad kontroll och i värsta fall panik.
I konsekvens med idén om ”the range of cueutilization” följer att hur krävande en situation upplevs, avgörs av i vilken takt informationen kommer samt hur beräknelig och kontrollerbar den är. Om kraven uppnår vår maximala kognitiva kapacitet, prioriteras viktigare frågor på bekostnad av mer perifera. Om kraven övergår vår maximala kapacitet, fokuserar vi på relevanta ledtrådar framför mindre relevanta. I dessa sammanhang är ”social information” helt jämförbar med andra typer av information. I stressade situation tycks alltså begrepp som empati och sympati påverkas så, att om de ”objektivt” sett kan betraktas som perifera, även behandlas som perifera oavsett styrkan i de känslouttryck vi konfronteras med. Effekterna på personperceptionen blir bl.a att sådant som grupptillhörighet överskattas, medan subtil information, med andra ord individer, inte uppfattas. Social okänslighet och kanske även egoism skulle därmed även de, kunna betraktas som stressymptom. Välkommen till jobbet.
samtider 