Jag var ensam i min avgångsklass om att börja på det naturvetenskapliga programmet. Det krävde en idog övertalningskampanj från min far. På hela skolan var vi tre, av 200 elever. Många av mina gamla skolkamrater gick på den närbelägna yrkesskolan, om ens där. I min nya miljö benämndes de allmänt som getto-barnen. Det gjorde ont. Detta utspelade sig ändå i en tid när klassresor ansågs höra till vanligheterna.
Många år senare blir Jan Björklund utbildningsminister och jag jobbar på en stor byggskola. I sociologisk mening är elevgruppen homogen. Den består av pojkar från arbetarklassen. Betraktat som individer, finns dock många olika slags människor. Den består av de kulturellt och socialt berikade eleverna från entreprenörshemmen, de kulturellt och socialt stigmatiserade eleverna från utanförskapsområdet, samt däremellan hela spannet av skiftande bakgrunder och förutsättningar, drömmar och förhoppningar. Där finns rent av en grupp tjejer, sinsemellan unika personligheter, men bundna till varandra av sina, i sociologisk bemärkelse, udda yrkesval.
Det finns en stolthet på skolan, men i gymnasievärldens illa dolda hackordning står den lågt i kurs. Även om ingen talar om getto-barnen så att jag hör det, så bryr sig heller ingen om att det är på denna skola som elevgruppen gör det största resultatmässiga lyftet under sin gymnasietid. Skolan befinner sig helt enkelt på gymnasiesamhällets bakgård. Om något, kan man reta sig på skolans höga personaltäthet.
Det finns en del tydliga mönster när det gäller skolans undervisning. Yrkeslärarna har sällan problem med sådant som ordning och reda. Inte ens passen i yrkesteori störs av stökiga elever. Adjunkterna har omfattande ordningsproblem. Mest utsatta är språklektionerna. En stor del av skolans disciplinärenden berör störningar i samband med svenska- eller engelskalektioner. Inget av detta beror på att yrkeslärarna är särskilt stränga, eller på att de i högre utsträckning kräver arbetsdisciplin. Det beror inte heller på att de i större, eller mindre, utsträckning ägnar sig åt förmedling och katederundervisning. Det har absolut ingenting med pedagogisk skicklighet att göra. Det går helt enkelt inte att skapa en förståelse för vad som händer utan att betrakta den socialpsykologiska kontexten eleverna befinner sig i samt vad den betyder för deras identitet, trygghet och kulturella tillhörighet. Ingångsvärdet på en språkadjunkt signalerar i denna kontext ”hot”. Det är inom ”språkets domäner” som många av dessa elever har upplevt nederlag ända sedan förskoleåldern.
Vad som beskrivs i förra stycket är en generalisering, likväl ett odiskutabelt mönster. Alla elever, i alla klasser, bidrar inte aktivt till detta mönster, kanske inte ens en majoritet av dem. Än viktigare, det finns yrkeslärare som inte lyckas hålla ihop sin undervisning och det finns adjunkter som lyckas väldigt väl. Mönstret vi ser, är summan av helheten, av skolans sätt att organisera sig, av värderingar som är i omlopp och av förväntningar från det samhälle som omger skolan. Det finns inga enkla beslut eller undervisningsmodeller som kan påverka detta. Oavsett vilka detaljer vi famlar efter, sammanfaller de sällan fullt ut med det mönster som helheten bildar.
Inom ramen för det mönster jag har beskrivit, finns det som sagt adjunkter som lyckas väldigt väl med sin undervisning. Det är odiskutabelt. Är det meningsfullt att fråga sig vad som gör just dessa lärare ”särskilt skickliga” på att navigera bland ”pojkar från arbetarklassen”? Kanske, men det råder delade meningar även om det. Mitt bestämda intryck är att skillnaden ligger i deras sätt att bemöta sina elever. De är trygga nog i klassrummet för att kunna hävda sin professionalitet på ett prestigelöst sätt. De använder aktivt sin inlevelseförmåga för att betrakta sin undervisning ur den individuella elevens perspektiv. Genom att relatera till sina elevers upplevelser, kan de också ställa krav på ett sätt som leder till inlärning istället för konfliktsituationer. Denna sensibilitet för egna och ”den andres” upplevelser och behov, hjälper dem att undvika vad som inom psykologin benämns parallellprocesser. De absorberar och returnerar inte sina elevers negativa projektioner, utan neutraliserar dem genom att besvara dem med ett konstruktivt fokus på undervisningsmålen samt de långsiktiga vinster som kan ligga i den egna ansträngningen. Allt detta gör de utan att förlora elevens perspektiv eller dennes svårigheter ur sikte.
Det är inte enkelt att bli en ”särskilt skicklig” lärare av det slag jag har beskrivit ovan, men det handlar inte heller om någon medfödd talang. Utöver elementa, så som djup förtrogenhet med sitt ämne och väl förberedda lektioner, kräver det personlig ödmjukhet och lång ”medveten” träning med sikte på de relationella klassrumssituationer som kan uppstå. Det kräver också en tro på att denna typ av kunskap är möjlig att förvärva. I de fall en hel skolkultur kan byggas kring denna typ av övertygelser, blir resultatet nästan alltid någonting väldigt bra. Men det händer inte så ofta.
I den politiska debatten möter vi, när det talas om pojkar från arbetarklassen, en skev karikatyr av lågbegåvade, initiativlösa, osjälvständiga och kulturellt utarmade individer med dålig impulskontroll. Det är egentligen förfärligt och, än mer förfärligt, att det i namnet av denna generalisering torgförs förslag på skolans område, som om den anomalistiska karikatyren hade något slags empiriskt stöd i verkligheten. I sociologisk mening är jag själv en pojke från arbetarklassen. Jag blir förbannad när min komplexa bakgrund reduceras till en nedlåtande karikatyr. Fundera på vad karikatyren kommunicerar till den generaliserade gruppen. Rätar de på sina ryggar och söker sig ett yrkesprogram? Upplever de att bildning är för dem? Ledande frågor.
När vi tänker på pojkar från arbetarklassen, associerar vi sällan till dem som har uppfört varenda byggnad, varenda gata och varenda starkströmsinstallation i vår omgivning. Vi associerar snarare till ett vagt hot om kaos som måste disciplineras. Av ”söndercurlade diagnosbarn” blir det inga ”villiga tjänsteandar” som kan underlätta våra privilegierade medelklassliv. ”Alla kan inte bli akademiker”, men barn från medelklassen ”klarar sig alltid”, tänka sig. Pojkar från arbetarklassen måste lära sig underordning. Först därefter kan någon enstaka av dem trotsa de nedärvda förköpsrätternas tyngdlag och göra sin modesta klassresa. Detta är den samtida ideologiska, därmed även skolpolitiska, diskursens undertext.
Monoismen blev möjligen också Jan Björklunds dilemma när han tillträdde som utbildningsminister och skulle göra praktisk politik av sitt lättsmälta tankegods. Han fungerade praktiskt sett så väldigt mycket bättre i opposition. Som ansvarig, i mötet med en komplex verksamhet och verklighet, uppstod en mängd dilemman som han löpande tvingades korrigera med improviserade ad-hoc-innovationer. Ett av alla problem var just lärlingsutbildningen. ”Alla kan inte bli akademiker”, brukade Björklund säga och hävdade självsäkert att svaret utgjordes av en praktisk arbetsplatsförlagd utgång med begränsad teori. Här såg Björklund den självklara lösningen för skoltrötta och lektionsstörande strulpellar med bakvänd keps, detta trots att upprepade försök allt sedan tidigt 1970-tal gått bet på uppgiften. Efter åtta år som utbildningsminister hade Jan Björklund inte bara misslyckats med lärlingssystemet. Han hade dessutom åstadkommit en generell nedgång i antalet elever vid gymnasiala yrkesutbildningar samt en galopperande ökning av elever inskrivna vid IV (IM), d.v.s ren högstadieterapi. Han gjorde uppenbart ett antal grova missbedömningar, av vilka det grövsta kanske ligger förborgat i hans uttalande, ”alla kan inte bli akademiker”. För hur är det?
En klok politiker kommunicerar möjligheter och framtidsalternativ, snarare än begränsningar och samtidsproblem. Kanske är det först i år, 2016 och fem år efter skolreformernas genomförande, som sanningens minut äntligen orkar infinna sig för en 
samtider 