XXXII
Adam klev in i matsalen prick tre nöjd med att han efter lunch fått idén att krydda de negativa förmaningar han skulle leverera med ett köttben i form av en kommande teambuilding för hela personalen. Skolans personal hade grupperat sig enligt ett mönster som han antog sammanföll med deras trygghetszoner. Det var knäpp tyst i lokalen och samtliga blickar var riktade mot tillförordnade rektor Carlzon som nu stod vid det hopfällbara bord som precis rymde hans laptop och en storbildsprojektor. Han lät blicken svepa över salen samtidigt som han omsorgsfullt vek upp sina skjortärmar.
– Är ni alltid så här tysta, frågade han och satte igång storbildsprojektorn med ett tryck på fjärrkontrollen. Ett nervöst fnissande rullade genom lokalen medan Adam Carlzon vände sig om och läste från den Powerpoint som växte fram på väggen när projektorlampan tändes.
– Gemensamma mål, skall vi tala om. Utan gemensamma mål är det svårt att få till stånd någon utveckling av verksamheten. Jag heter Adam Carlzon och har av styrelsen blivit utsedd att leda arbetet med att utveckla skolan i en riktning där de gemensamma målen är det överordnade rättesnöret för ert dagliga arbete. Det betyder i klartext att de egna behoven inte är oviktiga men att de i varje tänkbart läge måste relateras till skolans gemensamma mål.
En och annan i den församlade personalen sneglade mot sin bordsgranne i hopp om någon reaktion eller bekräftelse av något slag. Adam fortsatte.
– Det jag talar om är säkert bekant för er och egentligen inga konstigheter. En kompetent personalgrupp där de ingående individerna kör sina egna lopp åstadkommer ingen framåtrörelse. Utveckling kan bara åstadkommas genom att samtliga underkastar sig en gemensam idé. Ert avlönade arbete är inte platsen för självförverkligande och egna infall. Den ekonomiska ersättning ni får handlar om att ni i ert dagliga arbete bidrar till att skolan uppnår de gemensamma målen.
Adam strök sin lugg bakåt, vände sig om och tryckte fram en ny bild.
– Svea College skall vara elevens självklara förstahandsval. Det är ett högt och jämnt inflöde av motiverade elever som skapar förutsättningarna för en god verksamhet av hög kvalitet och vi vet ju vad det är eleverna efterfrågar. Nämligen kunniga, engagerade lärare och en serviceinriktad personal. Låt oss titta på hur laguppställningen ser ut.
Adam Carlzon strök åter upp sin lugg och växlade till en bild där skolans personal fanns inordnad i ett antal olika boxar. Jeanette räckte upp handen och Adam nickade.
– Det saknas väl några personer.
– Som ni redan vet så har Hans Högberg samt Kenneth Paulsson gått vidare till andra uppdrag. Under dagen har jag träffat Aina Svensson, Ingrid Jansson samt tekniklärare Erik Viktorsson som samtliga har erbjudits och accepterat pensionering med hänvisning till deras höga ålder.
– Vilka ersätter dem?
– Det gör ni. Skolan kommer efter dessa personalförändringar att ha en lärartäthet på åtta lärare per hundra elever. Det är en högst rimlig fördelning.
Jeanette såg frågande ut.
– Men elevgrupperna i svenska och engelska kommer inte att rymmas inom våra tjänster, vi som är kvar. Dessutom finns ingen utöver Ingrid med behörighet i franska.
Adam Carlzon vände sig och tryckte fram nästa bild.
– Flexibilitet, serviceinriktning och ansvarskänsla utgör drivkrafterna för Svea Colleges personal. Jag har räknat på ditt problem. Om vi utgår från elevgrupper om 33 elever så ryms undervisningen utmärkt väl i era tjänster.
Jeanette viftade åter med handen.
–Jo men så ser inte organisationen ut. För övrigt har vi bara två klassrum som rymmer över trettio elever. Och franskan är fortfarande ett olöst problem.
Adam suckade.
– Så här kan vi inte ha det. Vi kan inte betrakta varje ny utmaning som ett problem.
Han vände sig om och strök med en laserpekare under texten på sin Powerpoint.
–Flexibilitet, serviceinriktning och ansvarskänsla utgör drivkrafterna för Svea Colleges personal. Jag har redan laborerat en del med schema och tjänstefördelning. Vad gäller franska handlar det inte om mer än tjugo procent av en tjänst totalt och där har jag läst i ett CV tillhörande Cecilia Swedin att hon har tidigare erfarenhet av språket genom ett vikariat.
Cecilia såg lite förvånad ut och rodnade. Jeanette såg på henne och höjde menande på ögonbrynen som för att understryka det dåliga i den nye rektorns idé.
– Aina då, ropade Gunnar Ask. Hur gör vi med skolkansliet?
– Bra att du frågar, sa Adam och strök tillbaks sin lugg. Jag har redan varit i kontakt med arbetsförmedlingen. En kanslist är rekryterad via deras jobb- och utvecklingsgaranti. Hon börjar nästa vecka. Fler frågor?
Det var tyst i några sekunder. Maria Rodriguez såg sig omkring och räckte upp handen.
– Du pratar om kvalitet i verksamheten och säger att vårt gemensamma mål måste vara att höja den. På vilket sätt stöder de åtgärder du har presenterat hittills en sådan utveckling?
– De bidrar till ökat fokus på vår kärnuppgift som är att ge undervisning av hög kvalitet åt nöjda elever som får utveckla och förverkliga sina unika potentialer.
– I mina öron låter det mer som ekonomiska besparingar.
Adam slog ut med händerna i en dramatisk gest.
– Det finns ingen motsättning mellan god ekonomi och god kvalitet. Tvärtom är de varandras förutsättning. Nu hinner jag inte hålla grundkursen i företagsekonomi men enkelt uttryckt är det när verksamheten ger avkastning som du har möjlighet att utveckla den.
– Det förstår jag, sa Maria. Men Svea College har väl aldrig visat några röda siffror?
Adam log.
– Ekonomi är lite mer komplicerat än så. Jag återkommer gärna till frågan men nu måste vi komma vidare i programmet.
Han höjde sin fjärrkontroll och tryckte fram nästa bild.
– Genom kollegialt lärande stärks den enskilde läraren i sin yrkesroll och teamet i sin effektivitet. För att nå dit måste vi omorganisera skolans samarbetsstrukturer samt även titta på sådant som hur sammansättningen per arbetsrum ser ut.
Maria lutade sig mot Jeanette och viskade.
– Floskler.
Klockan var nästan sex när Adam Carlzon stängde dörren till sitt nya arbetsrum och slängde upp sin svarta konstläderportfölj på skrivbordet. Han knäppte vant upp dess spännen och rotade fram sin inhalator ur ett fack på lockets insida. Efter några djupa andetag kände han att han åter kunde andas normalt. Vad fan var det med folk?
Nåja, han hade i vart fall stått pall hela distansen utan att vika ner sig. Mest förbannad hade nog Gunnar Ask varit när han fick klart för sig att vaktmästeriet skulle flyttas till skolkansliet vid entrédörrarna.
– Ska jag tillbringa dagarna i ett jävla akvarium, hade Gunnar klagat med darr på stämman.
– Nej, du skall inte tillbringa. Du skall utföra vaktmästeritjänster åt skolan, hade han svarat och rusat vidare i sitt program.
Möjligen var just vaktmästerifrågan en dålig idé, men nu hade han flyttat fram fronten maximalt. Då kunde man kosta på sig ett och annat modest återtåg. Det föreföll uppenbart att Svea College hade en bortskämd personalgrupp som var vana vid att fatta egna beslut och plöja i gamla invanda fåror. Erbjudandet om teambuilding hade de nästan fnyst åt trots att han hade abonnerat huvudkontorets lokaler och beställt förstklassig catering. Han började vika ner sina skjortärmar samtidigt som det knackade på dörren. Innan han hann svara öppnades den av Maria Rodriguez. Hon höll ett papper i handen som hon gick in och lade på skrivbordet.
– Var så god. Här är min uppsägning, en månad från dagens datum. Jag arbetar som vanligt under uppsägningstiden.
Adam knäppte sina skjortärmar och betraktade henne med höjda ögonbryn.
– Får man lov att fråga varför.
– Jag tror inte ett ögonblick på din så kallade effektivisering, sa Maria och såg honom rakt i ögonen.
– Du tror alltså inte på att en god kvalitet förutsätter en god ekonomi och vice versa?
– Jag tror inte på att använda osthyvel när man skär i en lärarstyrka och jag tror inte på att flytta omkring människor utan att först skaffa sig en bild av hur saker och ting fungerar.
– Det var stora ord, sa Adam och satte sig på en av stolarna vid det lilla konferensbordet.
–Du kommer inte att få ihop det. Tro mig.
– Och du har aldrig tänkt på att det alltid går att justera och förändra saker om det nu är så att du har upptäckt någon liten schemadetalj som inte är hundraprocentligt genomtänkt?
Maria betraktade honom nästan medlidsamt.
– Det är precis så ni chefer gör i er totala brist på detaljkunskap, kastar upp alla bollar i luften och ser hur många ni kan fånga. Och det är alltid personalen som får betala priset.
– Var och en blir salig på sin tro. Jag tänker inte hindra dig från att avsluta din tjänst på Svea College. Jag hoppas att beslutet inte är oöverlagt.
– Tvärtom, sa Maria. Men för all del, lycka till med ditt projekt.
Lämna en kommentar