samtider

Jag gillar inte att vara reaktiv. Ändå blir mina bloggtexter ofta just reaktiva, i synnerhet de som handlar om skolan. På min blogg finner jag 69 texter som avhandlar skolan ur olika synvinklar. 58 av dessa har en mer eller mindre negativ approach. Av dessa riktar den absoluta huvuddelen kritik mot nuvarande utbildningsminister Jan Björklund eller mot någon av alla hans reformer. Av de återstående 11 texterna är 9 av historisk eller kunskapsteoretisk karaktär. Bara två av 69 kan karakteriseras som genuint positiva. Typiskt nog har dessa två ett tydligt elevfokus.

Är det bra att placera sig själv i ett så entydigt gnällfack? Spontant anser nog de flesta att det inte är det och jag kan för egen del med viss avund följa de nätkolleger som i det oändliga kan spruta ur sig entusiastiska texter om allt från ”flippade klassrum” till fantastiskt genomtänkta IKT-satsningar. Men jag är inte där, mentalt. Mellan mig och mina texter lägger sig ett filter av skavande irritation över sakernas tillstånd i dagens skolsverige. Varför?

Den ytliga förklaringen avfärdar mig som inskriven i en kritisk diskurs som hämtar sitt syre ur att peka på brister, felaktigheter och missförhållanden i sin omgivning. För den kritiskt drivne blir koncensus svårt och hotfullt. Detta dock i en ytlig betraktelse som inte skiljer på kritisk teori och ren opportunism. På ett djupare plan sysslar den kritiske teoretikern med att peka på maktrelationer och intressekonflikter. Hos den utpräglade anhängaren av dialektik finns till och med en övertygelse om att det är själva konflikterna som är utvecklingens primus motor. Till dessa senare hör inte jag.

Men visst, jag är uppväxt under 70-talet och har, så att säga, fått samhällskritiken med modersmjölken.

Man skulle kunna tro att jag vantrivs som professionellt verkande i skolans värld sedan mer än 20 år. Jo, jag kommer genast på en hel del som irriterar mig och får anstränga mig för att komma på vad som är bra och värt att sträva vidare för. Men det är en nyttig tankeövning. Vad tycker jag är bra?

När jag tänker efter är de dagar då jag helt kan ägna mig åt skolans huvuduppdrag få, men fantastiskt roliga. Det är dagar där jag möter elever och kollegor i kreativ verksamhet, direkt kopplat till skolans lärande uppdrag eller kopplat till utveckling av detta uppdrag. Detta är sammanhang som bärs upp av vad professor Aaron Antonovsky döpte till KASAM, Känsla Av Sammanhang. I Antonovskys terminologi handlar det om sammanhang som kännetecknas av att de är Begripliga, Hanterbara och Meningsfulla.  Allt arbete som ligger inom ramen för själva kunskapandet och lärprocesserna är nästan bara intresseväckande. Att organisera lärandet i meningsfull skolverksamhet är inspirerande och utmanande. Den värdegrund som framträder i skolans läroplaner är också lätt att bära. Det övergripande målet, att låta varje elev utvecklas så långt som möjligt känns näst intill som en självklar utgångspunkt för arbetet. Så vad är problemet? Varför hamnar jag i det kritiska diket?

Låt oss backa till det övergripande målet. Frasen, att låta ”varje elev utvecklas så långt som möjligt…”, har sedan några år försetts med ett litet korrektur, ”…enligt målen”. Det lilla tillägget kan tyckas just litet, men implicerar (tydligen) en exakt definition av vilka mål det är som gäller. I namn av det lilla tillägget fråntas skolenheten mycket av sin autonomi då det gäller vad som ska läras ut och hur detta ska ske. ”…Enligt målen” legitimerar en väldig överbyggnad som detaljreglerar, granskar och utvärderar skolans arbete. Varje avvikelse från fastställt mål betraktas som ett misslyckande i skolans arbete och trumpetas programmatiskt ut i det offentliga rummet. Skolan svartmålas, med de bekant redundanta effekterna som följd. Denna agenda har många namn; New Public Managment, kunskapsskola, förstatligande, mål- och resultatstyrning, ordning och reda… Vad som i grunden döljer sig bakom orden är gammal hierarkiskt ordnad regelstyrning av 1800-talsmodell. Detta sätt att organisera en modern lärandeorganisation anser jag är förödande. En modern lärandeorganisation behöver luft och ljus. Därför vantrivs jag.

Vissa har helt uppenbart förmågan att bortse från allt detta och ”flippar” obekymrat sina klassrum. Den nationella agendan får någon annan sköta. Här spelar kanske personligheten in. Allas vår vardag påverkas av skolpolitiken, men vi reagerar olika och anpassar oss i varierande grad. Där jag ser maktutövning och en agenda ser andra ”bara” en skolinspektion, ett ”ding an sich” att förhålla sig till. Så olika kan det vara.

Flera har påpekat att ett konstruktivt alternativ till att rikta kritik mot hopplösa skolreformer skulle kunna vara att peka ut alternativen. Varför gör jag inte det?

Jag har grubblat en del över det och tror att det beror på att ”alternativen” redan existerar. ”It´s a question of release”, som Andy Hargreaves har uttryckt det. Frånvaron av kontroll och misstro kan ge plats för tillit, liksom frånvaron av negativa förväntningar ger plats för positiva. Eller som när det gäller exempelvis förstelärartjänsterna, frånvaron av incitament för konkurrens kan skapa samarbete.

Låt mig förklara; Skolan genomgår sen ett antal år en stor mängd politiskt initierade förändringar. Det går knappt en vecka utan nya förslag eller reformer. Helheten kan te sig förvirrande och det jag sysslar med, att såga i stort sett alla förslag som kommer kan te sig opportunt och motvalls. Man kan ju inte vara emot allt? Tja, det jag ser är en lång rad förslag som skriver in sig i samma och helt dominerande diskurs, vi kan kalla den ”kunskapsskolan”. Kunskapsskolan äger problemformuleringsinitiativet och är alltings måttstock. Det märkliga är att kunskapsskolan även lägger sig över läroplanernas lovvärda idéer om vad vår skola kan och skall vara. Visionen har formulerats i våra läroplaner allt sedan tidigt 60-tal och har med lättare revideringar förblivit sig tämligen lika genom decennierna. Läroplanerna som är tänkta att utgöra skolsystemets bottenplatta förvandlas enligt denna ordning till ett slags egendomligt annex. ”Demokratiska arbetsformer” blir enligt denna logik något som definieras av Skolinspektionen och sedan kommenderas fram. Jag tänker på George Orwell. ”Tvång är frihet”. Den som i en helt dominerande diskurs försöker föra fram en annan blir sällan förstådd eller lyssnad på. För ett så tufft uppdrag krävs en ordentlig plattform. Eller måste tiden ”mogna”. Mina resurser räcker bara till att invänta det senare.

Mot bakgrund av ovanstående blir väl få förvånade då jag väljer att avfärda även det nya skolforskningsinstitutet. Institutets tilltänkte chef Per Thullberg förklarar med önskvärd tydlighet att forskningen kommer att vara tillämpad och kretsa kring verksamhetsnära metodfrågor med anknytning till klassrummet. Vi skulle kunna tillägga ”…enligt målen”, således ett förprogrammerat skolforskningsinstitut på jättens ena axel.

Ja, jag är negativ. Någon kanske måste vara det också? Så länge…