samtider

Passerade precis Lund. Kom osökt att tänka på faktakunskap och bildningsideal. Tesen om att faktainlärning har trängts ut ur svensk skola, har drivits under många decennier. Vad som i sammanhanget har utgjort antitesen, eller hotbilden, har dock skiftat över tid. I begynnelsen ställdes faktainlärningstanken mot varje förändring i läroplanens ämneshegemoni. Faktafokus antogs försvinna med katekesens och latinets successiva utdöende. Senare ställdes tanken mot skolans olika fostransmål, för att därefter ses som hotad av idén att eleverna själva skulle uppsöka sin kunskap. Denna senare debatt klingade på tvåtusentalet av i takt med bristen på klassrum som tycktes fungera enligt den uppställda hotbilden. Med JB-koncernens konkurs, försvann de sista utstuderade självhjälpsklassrummen att förfasa sig över, och faktademagogerna hade åter att skifta hotbild. För närvarande blir det allt tydligare att det är fokus på förmågor, som nu antas ställa sig i vägen för skolans faktainlärning. Eftersom denna tankefigur sällan omsätts i några påtagliga undervisningsexempel, är det svårt att få grepp om hur förmågeträningen antas ha förvandlat landets klassrum under tiden sedan 2011. Diskussionen kan därför upplevas undflyende och svår att få grepp om. Vad är problemet? Vad är målet? Vad avses med fakta respektive förmåga? 

En av mångaskoldebattörer, outtröttlig anhängare av faktaperspektivet, postar på sociala medier en bild på en Koltrast. Vederbörande ber sina följare om hjälp med artbestämning. Själv blir jag provocerad. Människan vet inte hur en koltrast ser ut och skäms inte för att kokettera med sin okunskap. Personen har inte vett att göra en enkel googling, ”svart fågel gul näbb”. Det hade omedelbart givit svaret. Detta är en person som stundligen, med adress till svensk skola, ondgör sig över bristen på ”grundläggande allmänbildning” och gärna ironiserar över svenska ungdomars generella oduglighet. Jag vet, det är småaktigt att låta sig provoceras av sådana bagateller, men det är samtidigt min åsikt att den som propagerar för faktainlärning, själv skall kunna uppvisa en nöjbar allmänbildning. Dit hör definitivt Koltrasten. Och inte bara den, åtminstone femtiotalet nordiska fåglar borde ingå i vår gemensamma referensram, liksom femtiotalet exempel ur vår vilda flora, något tjog träd, skogens marklager och så vidare. Visst, Hallands floder hör också dit, men faktademagogernas föreställningsförmåga måste sträcka sig längre än till dessa fyra halländska vattendrag. Jan Björklund är i sammanhanget ett typexempel. När han skall ge exempel på oundgänglig basfakta, nämner han alltid något basalt fenomen som har funnits med i lågstadiets kursplaner sedan tidernas begynnelse. Ställd inför att definiera begreppen arkaisk, letargi och aritmetik blir samme Björklund totalt ställd. Det håller inte, om man vill vara trovärdig.

Koltrasten som sagt, den ingår i skolans kursplaner sedan folkskolans tillblivelse. Liksom nästan all annan tänkbar basfakta. Om vi trots detta inte känner igen koltrasten när vi möter den IRL så bör problemet vara något annat än vad som lärs ut i skolan. Kanske vad som lärs in? IRL tenderar gränsen mellan fakta och förmåga att bli synnerligen flytande. Att dra ett streck från ordet till bilden på ett kunskapstest, är en sak, att artbestämma fågeln när du möter den, är en helt annan. Om du möter en koltrast på din resa i Indien, är det antagligen en Beostare. Säg då inte ”Åh, an Indian Grackle! In Sweden we call them Koltrast”, för det är helt fel.

För övrigt är det lite egendomligt hur faktademagoger, som till exempel Björklund, blixtsnabbt säger, ”läsning, skrivning, räkning”, när de skall svara på vad som är viktigt i skolan; för läsning, skrivning och räkning handlar ju egentligen inte alls om fakta. Det är definitionsmässiga förmågor och de kan inte ”bankas” in; för inte menar man väl att benämnandet av ordklasser och satsdelar är vad som skall vara avgörande för bedömningen av någons läsförmåga, eller att en definition av begreppen algebra och aritmetik skulle vara det avgörande i ”räkning”? Nej, naturligtvis är målet att någon skall kunna tillgodogöra sig en läsupplevelse och att någon skall kunna lösa ett uppställt matematiskt problem. Läsning, skrivning, räkning kan därmed sägas vara konstruktivistiska påfund, det vill säga, de fyller ingen större funktion vid sidan om att individen själv skall kunna nyttja dem som redskap i sitt kunskapssökande. De, kan också användas som avkoppling eller i rent hedonistiska syften, men att skolan kan vara lustbetonad brukar inte föresväva vän av faktakunskap. Så roligt skall vi inte ha det.

Så långt i diskussionen, brukar faktademagogerna berätta att önskvärda förmågor, så som de i problemlösning och kritiskt tänkande, är helt beroende av faktakunskap. De pekar då gärna på OECD-resultat som visar att svensk skola inte lyckas särskilt väl heller ur dessa aspekter. Grundantagandet är antagligen korrekt, men slutsatsen, att skolan inte skall syssla med förmågor, fortfarande fel. Problemlösningsförmåga och kritiskt tänkande är nämligen precis lika beroende av faktakunskap, som faktakunskap är av problemlösningsförmåga och kritiskt tänkande. Vi vill inte utbilda elever som åker till Indien och säger, ”In Sweden we call them Koltrast”.

De lektioner jag höll under mina år som lärare var alltid faktaspäckade. Jag lade stor möda vid att eleverna fann effektiva studietekniker för att memorera stoffets bärande nyckelfakta. Dock lade jag minst lika stor vikt vid att fakta sattes i sammanhang och att eleverna kunde dra både induktiva och deduktiva slutsatser i relation till dessa. Så fungerar nämligen våra hjärnor. Vi läser en berättelse, detaljerna bleknar snabbt men vi minns berättelsens poäng och kan förhåll oss, till och med kritiskt, till denna långt efter att alla detaljer är glömda. Men skolan har inte tid med både och, protesterar nu faktademagogerna. Jo, det har den, och det måste den ha. Att eleverna skall sitta och memorera kontextslös fakta i tio år för att därefter tillåtas börja tänka kritiskt och lösa problem är en, ursäkta språket, debil tanke. Kritiskt tänkande är ingen binär process som automatiskt följer av faktakännedom. Precis som när det gäller faktakunskap, liksom förmågorna läsning, skrivning och räkning är det kritiska tänkandet en förmåga som, liksom problemlösningsförmågan, måste övas genom hela skoltiden. Detta är inget som stjäl tid från det centrala innehållet, utan tvärtom, något som stärker lärandet och gör skolans undervisning meningsfull.

Read Full Post »