Rektor Högberg satt apatisk och glodde på sin whiteboardtavla. Han suckade uppgivet inför sin att-göra-lista och visste att vad han än företog sig så skulle kontorsdörren ofelbart strax därpå öppnas och någon ny akut katastrof skulle gå före allt annat. Denna dag var det Maria Rodriguez lilla supporterarmé av misantropiska kollegor som hade idkat skytteltrafik på expeditionen redan sedan halvåtta. De ville samfällt veta av vilken anledning Maria skulle sitta ensam längst in i den administrativa korridoren och Hans hade, som han upplevde det, envetet hållit emot och hävdat sin rätt att leda och fördela arbetet. De bakomliggande personfrågorna hade inga andra än han, Paulsson och Rodriguez något med att göra.
– Detta gäller individuella personalärenden. Som rektor är jag även personalchef och det vore tjänstefel av mig att diskutera detta med andra än de berörda, hade han sagt och sedan kategoriskt lagt sina kort längs denna demarkationslinje. Han hoppades innerligt att det skulle sjunka undan. Eller satt de nu och kucklade inne på Marias rum? Han bestämde sig motvilligt för att göra en lov neråt korridoren.
Marias nya rum var tomt på folk men synen av det fick pulsen att stiga i bröstet på rektor Högberg. Förutom skrivbordet med tillhörande stol, hurts och bokhylla stod nu där en bänk med kaffebryggare och ett runt matbord med tillhörande fyra stolar. Fönstret ut mot skolgården hade försetts med röda storblommiga gardiner och på långväggen hängde en gigantisk inramad bild av fotografen William Egglestone. Hans svalde ett antal könsord och betraktade bilden; en hand som greppade ett sugrör nedsänkt i en drink med isbitar, allt i effektfullt motljus från ett charterplansfönster. Han blev stående i dörröppningen med uppdragna axlar och kände vågor av dåligt humör blandat med stress skölja över honom.
– Ursäkta.
Han vände sig om. Marias blick var riktad mot hans bröst. I famnen hade hon en laserskrivare och en liten radioapparat. Han tog ett steg åt sidan och hon gled förbi.
– Jaha, sa Hans.
Maria ställde ner sakerna på skrivbordet och sjönk ner i sin kontorsstol. Hon såg på honom.
– Det ser ut som att du tänker bosätta dig här, fortsatte Hans.
– Vad menar du?
Han pekade.
– Gardiner, kaffebryggare, köksbord. Tänker du ställa in en säng också?
Maria ryckte på axlarna.
– Nej.
– Men köksbordet då, varför ska du ha det här?
– Det är ett konferensbord.
– Var kommer det ifrån?
– Källaren, vaktmästeriförrådet. Jag fick hjälp av Gunnar.
Hans suckade.
– Och varför ska det stå här?
Maria lutade sig bakåt och drog ut en pärm ur bokhyllan bredvid skrivbordet. Hon öppnade den, bläddrade fram det hon sökte och höll det synligt för Hans.
– Här är samverkansprotokollet från april. Punkt nio, det saknas grupprum och mötesrum på skolan. Rektor föreslår att rum C 107 frigörs för ändamålet.
Hans tryckte undan en impuls att välta bordet.
– Men nu blev det som bekant inte så.
Maria höjde ögonbrynen.
– Så det saknas inte längre grupprum?
Rektor Högberg tänkte men kom inte på något att säga. Hans mobil ringde i fickan.
– Glöm inte att boka tid för medarbetardialog, sa han, drog upp mobilen, tryckte den mot örat och avlägsnade sig. Maria drog in luft och blev sittande i flera sekunder med lungorna fulla. Hon lät sedan luften sippra ut, långsamt, mycket långsamt.
Rektor Högberg hann inte mer än avsluta telefonsamtalet och sätta sig vid sitt skrivbord då Aina Svenssons nypermanentade huvud stack in genom dörren. Aina var skolsekreterare, över sextio och hade funnits på expeditionen sedan skolan startade.
– Det är en dam här ute som frågar efter dig. Är du ledig?
Hans suckade.
– Vem är det?
– Hon heter Pedersen, vill träffa rektorn.
Hans stålsatte sig för att inte börja hyperventilera och ångrade bittert att han hade återvänt till kontoret. Han visste mycket väl vilken Pedersen det handlade om. Det fanns inga flyktvägar.
– Visa henne in, sa han spänt.
Vibeke Pedersen stod redan bakom Aina då hon vände sig om.
– Åh, du är här redan. Var så god.
Med ett förvirrat leende sköt hon upp kontorsdörren på vid gavel och gjorde en välkomnande gest med vänsterhanden. Vibeke gick in och Aina stängde om henne. Hans reste sig ur kontorsstolen, lutade sig över skrivbordet och sträckte fram sin högernäve.
– Hans Högberg, rektor.
En elegant, blommig doft slog emot honom. Han noterade i förbigående den tunga silverrosen hon bar runt halsen och hur den lyftes fram av en kolsvart ulltröja, säkert av exklusivt märke.
– Vibeke Pedersen, advokat. Jag företräder…
– Tack, avbröt Hans. Jag vet naturligtvis vem du är. Var så god och sitt.
Han gjorde en gest med vänsterhanden mot besöksstolen.
– Vad kan jag hjälpa dig med?
Vibeke ställde ned sin oxblodsfärgade portfölj på golvet och hängde den gulbruna boucléjacka hon haft i handen över ryggstödet på en av stolarna vid konferensbordet. Hon satte sig i besöksstolen, böjde sig ned och öppnade sin portfölj. Hon fiskade upp en ipad, placerade den i sitt knä och loggade in. Därefter såg hon upp på rektor Högberg.
– Så där.
Hans log osäkert.
– Som bekant har ju domen avkunnats i målet mellan Kenneth Paulsson, tjänstgörande lärare på er skola och Anna Svärd, elev på er skola. Eftersom domen i stort sett föll till min klients nackdel ställs jag, vilket ni säkert känner till, i egenskap av advokat och naturligtvis i samråd med min klient inför frågan om domen bör överklagas till högre instans.
Hon tystnade. Hans hade korsat sina ben och trummade med vänsterhandens fingrar på sitt knä. Han hade egentligen inte reflekterat över möjligheten att domen skulle kunna bli överklagad. Det hade förmodligen inte Kenneth heller.
– Ja.
– För att det skall vara meningsfullt att överklaga bör man givetvis kunna påvisa brister i den utredning eller de sakskäl som ligger till grund för själva domslutet.
Hon tystnade igen och såg ner i sin ipad. Hans skruvade på sig och lutade huvudet för att mota den huvudvärk som rullade fram bakom ena tinningen.
– Jo, jag känner till det.
– De senaste dagarna har jag ställt en del upplysningsvisa frågor till personer som arbetar på er skola och det verkar som att en lärare…
Hon såg ner på sin ipad; – en Maria Rodriguez, skulle ha lämnat en skriftlig vittnesuppgift till er gällande händelsen mellan Kenneth Paulsson och Anna Svärd. Stämmer det?
Hans kände huvudvärken sprida sig som en kasteld från ena tinningen till den andra. Han kvävde en impuls att skrika och svarade: – En incidentrapport. Det kan stämma.
– Kan stämma. Är ni osäker?
– Nej, den finns.
– Var?
– Den finns i ett låst arkiv här på skolan, precis som alla andra incidentrapporter. Sådana skrivs i parti och minut om allt möjligt. Och omöjligt.
– Diarieförs de?
– Va?
– Diarieförs de?
Hans kände hur huvudvärken snabbt närmade sig en nivå där det var svårt att sitta upprätt. Han kunde inte längre låtsas som om det regnade.
– Ursäkta mig ett ögonblick. Jag har sådan förbannad huvudvärk.
Han drog ut en skrivbordslåda och rotade fram en tummad ask med Ipren: – Jag måste ta ett pulver.
Med asken i handen reste han sig och försvann ut i korridoren. Vibeke satt storögd kvar i sin besöksstol och övervägde om hon skulle erbjuda sig att skjuta på samtalet till en lämpligare tidpunkt. Hon slog bort tanken. Hennes schema var pressat och hon ville inte förlora någon tid i onödan. Det fick komma från honom i så fall. Hon öppnade sin mailbox och blev sittande med den i gott och väl fem minuter innan rektor Högberg återvände och tog plats i sin kontorsstol. Han hade sköljt sitt ansikte i kallt vatten. Det syntes.
– Ursäkta mig. Nå, var var vi, sa han.
Vibeke loggade ut från sin mail.
– Diarieförs de?
– Va? Jo, de förses med ankomstdatum och rubrik, om det är det du menar.
Vibeke snörpte på munnen.
– Nåväl. Maria Rodriguez vittnesuppgifter, hennes incidentrapport, ingår inte i det material som ligger till grund för domen. Hur kommer det sig?
– Det kan du inte fråga mig. Du borde som advokat snarare fråga dig själv.
– Men varför har du inte lämnat in den till utredningen?
– Ingen har frågat efter den.
Vibeke såg bekymrad ut.
– Men du måste väl ha förstått att den kunde ha betydelse för målet?
Hans suckade och rullade ett varv med huvudet. Värken blev i vart fall inte värre längre. Han rätade på sig.
– Ärligt talat. Den här typen av handlingar är sekretesstämplade av skolan och vi har ingen skyldighet att lämna ut dem så länge det inte rör sig om grova brottsmisstankar. Om polisen hade efterfrågat handlingen hade vi antagligen samarbetat.
– Då ber jag dig nu om en kopia av incidentrapporten.
Hans drog i sina fingerleder men slutade igen när han blev varse det knastrande ljudet.
– Jag skall höra med min huvudman och ber om att få återkomma.
Vibeke Pedersen knattrade ner något på sin ipad, slog ihop locket och lade den i sin portfölj. Hon reste sig, lyfte upp sin boucléjacka och hängde den över sin ena underarm, greppade portföljen och nickade med ett uttryckslöst leende mot Hans.
– Tack då.
– Ingen orsak.
Hon blev stående med handen på dörrhandtaget ett par sekunder och iakttog honom, öppnade sedan dörren och stängde den igen efter sig. Hans kunde höra hennes ekande steg tona bort i korridoren. Han kände illamåendet växa i buken. Han behövde kräkas.
Anna hade sjunkit ner i en nött gammal saccosäck som låg inslängd i ett hörn av Faribas trånga vindskupa. Rummets enda fönster erbjöd en magnifik utsikt över hustaken i innerstadens södra del. Under fönstret stod en obäddad säng i furustomme. Där halvlåg Fariba med sin laptop och bredvid henne satt Vanja med ryggen mot rummets yttervägg. Längs rummets långsida stod en garderob vars dörr inte gick att stänga helt. Under en stor färgsprakande bollywoodplansch fylld med dansare stod ett litet brunbetsat skrivbord med två omaka stolar. I den ena satt Alva med fötterna vilande mot sängens gavel. Hon fnissade fortfarande efter att utförligt ha berättat om hur hon lurade Stallhageskolans dumma lärare att skriva hennes kemiprov. Anna betraktade henne. Hon såg ut som vanligt med sitt korta korpsvarta hår men lite friskare, lite rundare och kanske starkare på något vis.
– Men Alva, hur har du det då? Du har inte berättat något om hur det är där borta.
Alva såg sig omkring. All uppmärksamhet i rummet var riktad mot henne.
– Bra, faktiskt. Bra.
– Men vad händer liksom? Du var ju inlåst sa du.
Alva suckade.
– Det var skitjobbigt i början. Då kände man sig verkligen inlåst.
Alva såg sig omkring. Nu lyssnade alla andäktigt.
– Vi stack efter några dagar, jag och två andra tjejer. Det var mitt i natten. Vi hann inte gå ens ut till stora vägen innan de hann ikapp oss och tvingade oss att följa med tillbaka.
– Herre gud, sa Vanja.
– Men det är lättare nu, fortsatte Alva. Man vänjer sig och de som jobbar där är faktiskt schyssta. De flesta i alla fall.
– Vad gör ni då, på dagarna, frågade Anna?
– Vi lär oss bädda sängen, sa Alva och skrattade. De andra föll in i skrattet.
– Seriöst, sa Anna.
– Men det är sant. I början var det ett jävla bråkande om täcken och överkast varenda morgon. Så nu kan jag bädda sängen.
– Det låter ju knäppt, sa Fariba.
– Det tyckte jag också, svarade Alva. Men jag börjar nog fatta mer nu, av vad det går ut på. Det heter rutiner. En gubbe som jobbar där, Ica-Stig, förklarade det bra. Han sa att när man ser sig omkring och ser alla hus och vägar och bilar och skolor och restauranger så måste man tänka att inget av det där finns av sig självt. Allt finns tack vare att människor har gjort det och jobbar med det hela dagarna. Om alla sket i allt och gav varandra fingret så skulle det inte finnas ett piss, inte ens mat att äta. När man tänker på det viset så stämmer det ju faktiskt.
– Vadå, för att man inte bäddar sängen, sa Vanja och såg tvivlande ut.
– Äh, sängen är bara ett exempel. Nu när allt annat fungerar bättre så är de inte så noga med sängen längre.
– Allt annat?
– Laga frukost, mata djuren, gå i skolan, göra läxor, träna innebandy. Om man inte tjafsar är det faktiskt lite som att bo på hotell.
Anna tog sats och sa: – Du har aldrig sagt något om varför du hamnade där från början.
– Nej och det är… Jag vill inte prata om det. Inte än i alla fall.
Det blev tyst i rummet. Bara det lågfrekventa surrandet från Faribas laptop hördes.
– Men, började Anna och funderade på hur hon skulle fortsätta meningen. Hur lång tid ska du vara där?
– Kanske några veckor, kanske några månader. Det bestäms av domstolen.
– Vad sjukt, sa Vanja.
– Kanske det, svarade Alva. Man vänjer sig.
Det plingade till i Faribas laptop. Hon drog upp locket och läste på skärmen.
– Men gud. Danne är inne. Han är så jävla pinsam.
Anna krånglade sig upp från saccosäcken och satte sig på sängen bredvid Fariba.
– Vad säger han?
– Titta där, svarade Fariba, pekade på skärmen och läste högt. E säger att hon inte kan träffa mig på grund av läxor. Spännande då att hon chattar, ledsen smiley.
– E, Emelie. De är tillsammans. Kolla hennes konto.
Fariba knappade vant på tangentbordet och Emelies sida blev synlig. Nu trängdes alla fyra i sängen runt Faribas dator. Fariba skumläste innehållet.
– Vem är Konstapel, frågade Anna.
– Någon hon är kär i verkar det som, svarade Fariba.
– Varför tror du det?
– Men läs.
– Du menar ”om du var här”.
– Ja, bland annat.
Vanja suckade och satte pekfingret i skärmens överkant.
– Deras problem. Vad är det där?
Fariba klickade och ett ungt blont mansansikte under signaturen Soccer Petter blev synligt.
– Snygg, sa Fariba och läste i hans tidslinje. Verkar trevlig, eller?
– Fejk, sa Alva.
– Varför tror du det?
– Jag vet bara.
– Har du chattat med honom, frågade Anna.
– Inte jag men på boendet hör man en del. Han byter identitet stup i ett.
– Vet du vem det är egentligen, undrade Fariba.
– Inte mer än att han är jävligt mycket äldre än oss och att han jobbar som lärare här i stan.
– Lägg av, sa Vanja och gjorde en grimas. Så jävla creepy.
– Vilken skola, frågade Anna.
– Vet inte.
– Vi kollar, sa Anna. Ge mig datorn.
Hon satte pekaren i meddelandefältet, skrev ”så du är förstechattare oxå”, och slog sedan enter. De väntade spänt i några sekunder. Soccer Petter försvann från sidan.
– Ha, den jäveln. Han loggade ut, sa Fariba. Varför gjorde du så?
– Fick lust, svarade Anna.
– Jag vet vad du tänkte, sa Fariba. Om det stämmer kunde vi ju ha gjort världens fälla.
Alva slog till locket.
– Ge fan i dem. Det är det enklaste. Och det säkraste.
Anna blundade och såg av någon anledning åter Gotland för sitt inre. En liten gård söder om Klintehamn. Där skulle hon bo när hon blev stor. Hon skulle ha får som betade på strandängarna och kanske ett par kaninburar.
Brevet från vårdcentralen låg fortfarande oöppnat på köksbordet. Lena hade gått tidigare från sin kanslitjänst på pastorsexpeditionen. Hon hade känt sig trött och hängig. Dessutom hade det inte funnits mycket att göra. Det fanns det förresten sällan. Hon kunde knappt själv fatta att hon blivit kvar i alla år. Hon hade hamnat där redan som tonåring strax innan uppdraget med folkbokföringen flyttades till staten. Av någon anledning fortsatte det sedan. Hon jobbade på olika projekttjänster och handledde alla de församlingsmedlemmar som kom och gick i diverse arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Med tiden lärde hon sig allt om församlingarnas verksamheter och fick så småningom en fast anställning som expeditionens enda kanslist, trots att hon inte var ett dugg kyrklig. Det var över femton år sedan nu.
Det högg till under armhålan och hon kände åter den molande smärtan. Lena lossade Viggens koppel och han vaggade fram till sin vattenskål intill väggen bakom köksbordet. Hon svalde, tog ett djupt andetag. Brevet från vårdcentralen brände i hennes medvetande. Naturligtvis borde hon ha öppnat det direkt när hon kom hem, innan hon gick rundan med hunden. Där fanns hennes provsvar och enda sättet att få visshet var genom att öppna det. Hon lyfte upp det, vägde det i handen och lade ner det igen. Hon behövde en kopp kaffe först.
Ytterdörren öppnades och stängdes igen med en smäll som fick porslinet i köksskåpen att skallra. Utan att vända sig om visste Lena att det var Anna.
– Hej, Anna. Vad gör du hemma så här tidigt?
Anna sparkade av sig skorna.
– Håltimme. Eller, engelskan var inställd.
– Varför då.
– Jag vet väl inte. Hon var sjuk kanske.
Lena hörde att Anna inte pratade sanning men orkade inte pressa henne.
– Så vad ska du göra nu?
Anna kom in i köket och släppte sin kanvasväska på köksbordet.
– Vet inte.
Hon lyfte upp brevet från vårdcentralen och granskade det. Lena tog några snabba steg över köksgolvet och ryckte det ur händerna på henne.
– Det är till mig.
– Jaha, och.
Anna blev stående med uppsträckta händer och såg förvånad ut.
– Inget. Bara det, att det var till mig.
– Fan vad du är konstig ibland.
– Inte så konstig att jag skolkar och skyller på läraren i alla fall, fräste Lena och återvände till kaffebryggaren.
– Vi har håltimme sa jag ju, skrek Anna.
– Tror jag inte på, svarade Lena och slog igen locket till kaffebryggaren.
– Du får tro vad du vill. Så är det i alla fall.
Lena kände smärtan under armhålan komma tillbaka. Hon vände sig om, rynkade pannan och såg på Anna som fortfarande stod upp vid köksbordet.
– Lektionen är inställd alltså? Vi kanske ska ringa din fröken och få det bekräftat? Numret står ju på anslagstavlan.
Anna lyfte upp sin kanvasväska, slängde den över axeln och började gå mot hallen.
– Ring vart fan du vill. Jag tänker ändå inte stanna i det här dårhuset.
Hon trädde in fötterna i sina svarta sneakers. Lena blev stående med armarna i kors, förvånad över sin egen ilska. Anders öppnade ytterdörren och var nära att krocka med sin dotter som trängde sig förbi och slog igen dörren med en smäll som fick kökets porslin att skallra i sina skåp. Anders såg efter den stängda dörren och tittade sedan uppgivet på sin fru.
– Jaha. Vad är det nu då?
Lena vek ihop brevet från vårdcentralen och sjönk ner vid köksbordet.
– Inget. Det var mitt fel. Jag var på dåligt humör.
Hon suckade ljudligt. Anders drog av sig sin gula reflexjacka från Björnkläder.
– Det är full fart borta vid Conny och Rose-Maries.
– Flodins. Vi kanske ska sluta kalla det för Conny och Rose-Maries. Jag såg det när jag var ute med hunden. Han satsar visst ordentligt.
– Där finns det pengar. Fint ska det vara.
Lena reste sig igen, tog fram en kopp ur köksskåpet och började hälla upp kaffe från bryggaren.
– Du är tidigt hemma. Det finns kaffe.
– Jag drack precis, svarade Anders som hade hällt ut resterna av dagens matlåda i köksvasken och börjat skölja av det som skulle ställas i diskmaskinen, innan han fortsatte: – Det fanns inte mycket att göra efter lunch. Materialbrist, försenade leveranser, torktider och så vidare.
Lena sjönk åter ned vid köksbordet.
– Pedersen ringde.
– Pedersen?
– Advokaten, Vibeke. Hon sa att hon jobbar på det.
Anders slog igen luckan till diskmaskinen.
– Jobbar på vadå?
– Överklagandet. Hon vet inte än om det är meningsfullt. Hon säger bara att det börjar bli bråttom. Tiden går ut om en vecka.
– Kan vi göra något?
– Det verkar inte så, avvakta och se. Hon skulle hålla tät kontakt.
Lena tog upp sin mobil och slog numret till Anna. Efter tre signaler gick den automatiska telefonsvararen på. Hon knäppte av, tog brevet från vårdcentralen och gick till badrummet.
Hennes magra kropp darrade fortfarande. Brevet från vårdcentralen låg på golvet och hon läste det gång på gång. Negativt resultat. Hon rev av en bit toalettpapper och torkade sig, kände tårarna som kom längs hennes kinder. Skulle det betyda att hon var frisk? Varför hade hon då värken och varför kände hon sig så orkeslös? Hon bestämde sig för att känna sig lättad, reste sig, drog upp byxorna och spolade. Hon sköljde huvudet i kallt vatten, betraktade sitt ansikte och alla tecken på åldrande. Den raka näsan, den faraoniska, var det enda som med åren förblivit sig lik. Hon sköljde mer. Så blev hon stående, länge.
Anna sneddade över skolgården Hon hade som vanligt tillbringat lunchen med sina vänner i den vanliga skolan på andra sidan Oxboleden och hade nu bara några minuter på sig innan lektionen började. Hon hoppade över ett lågt staket och gled in i skolbyggnaden genom en treglasdörr som egentligen var avsedd för lågstadieeleverna på Svea Junior College. Därifrån var det bara genom en kort korridor och runt ett hörn för att nå kapprummet med hennes skåplänga. Hon såg i ögonvrån gardinen till Maria Rodriguez arbetsrum röra sig när hon passerade och kunde ana Kenneth Paulssons konturer där bakom. Hon fäste blicken i golvet, skyndade fram till sitt skåp och började gräva efter nyckeln till hänglåset i sin slitna handväska av grått kanvastyg. Den låg inte där.
– Helvete, helvete, helvete, mumlade hon medan tankarna snurrade och hon rotade i sin väska. Gemet, det som hon hade använt senast hennes skåpnyckel var borta, satt fortfarande fäst vid dragkedjan på hennes väska. Hon lossade det och försökte med fingrarna få till den ovala ögla som senast passat in i hennes billiga lås. Hon lirkade sedan försiktigt in det i låset, såg sig omkring och hoppades att ingen skulle se hur pinsamt lättöppnat hennes skåp var. Det fladdrade åter till i gardinerna till Maria Rodriguez arbetsrum, som om någon öppnade eller stängde dörren ut mot den bortvända delen. Hon vred försiktigt, utan resultat. Hon bytte grepp och vred igen. Det kändes inte lika enkelt som förra gången. Hon hade prövat ett antal olika sätt då hon hörde steg närma sig. De kom från kanslihållet och snart såg hon rektor Högberg svänga runt hörnet. Han gick rakt fram till henne.
– Vad håller du på med?
Anna suckade djupt och försökte nonchalera honom. Hon tog nytt tag runt gemet.
– Vems skåp är det där, frågade rektorn förmanande.
Hon vred runt igen och nu kom klicket.
– Du får följa med mig.
Nu såg hon upp på rektor Högberg.
– Varför då?
– För att du dyrkar upp skåp och inte vill berätta vems det är.
Anna hakade av låset.
– Det är väl för helvete mitt skåp.
– Som du dyrkar upp?
– Ja.
Hans Högberg lade demonstrativt en hand på skåpluckan.
– Skåp nummer 105 menar du alltså är ditt. Du får följa med, så får vi kontrollera den saken.
– Och lämna skåpet öppet?
– Lås det igen.
– Jag har ingen nyckel och min lektion har redan börjat.
– Du får ett intyg på att du har varit hos mig. Följ med nu.
Anna blev stående med händerna i sidorna. Hon såg först på rektor Högberg och lät sedan blicken vandra åt det håll där skolexpeditionen låg. Halvt dold bakom en pelare stod Kenneth Paulsson och tycktes följa vad som hände. Anna slog handflatan i skåpsluckan.
– Är det du din jävel, skrek hon. Är du så feg att du springer till rektorn och anklagar mig för inbrott i mitt eget skåp? Ni är ju helt fantastiska.
Hon drog till sig sin handväska och gick med snabba steg mot skolentrén. Hon hörde rektorns röst bakom sig.
– Anna! Kom tillbaks hit.
Nej, i helvete att hon tänkte stanna.
Anna blev liggande på rygg i gräset framför idrottsplatsens klubbstuga. Det kändes fridfullt på ett välbekant vis. På avstånd kunde hon höra dunsarna från otaliga bollar och tränarnas kommandon till de övande tjejerna.
Hon bläddrade planlöst i sin telefon och kände undan för undan hur lugnet åter spred sig i hennes kropp. Signalen från en visselpipa skar genom luften.
– Tack, det räcker för idag, hojtade en tränarröst.
Hon rullade över på sida och kunde se sin syster bland de andra tjejerna. Hon stod i en grupp och stretchade medan andra samlade ihop bollar och koner eller bara stod och pratade. Anna vinkade. Rebecka såg henne och vinkade tillbaka. Snart kom hon gående med sin bag på ryggen, släppte den i gräset och sjönk ner bredvid sin syster
– Hej Anna. Är inte du i skolan?
Anna lade ner sin telefon i gräset.
– Egentligen, men det hände en grej.
– Typ?
– Typ att rektorn tyckte att jag skulle följa med till hans rum och bevisa att mitt skåp var mitt.
– Va?
Anna rullade över på mage.
– Skit i det. Han är dum.
– Men ärligt?
– Det var så. Jag svär. Jag hade glömt mina nycklar och försökte få upp skåpet ändå. Det såg förbannade Jävelkenneth och skvallrade för rektorn.
Rebecka drog sig upp till halvsittande och iakttog sin syster.
– Och, vad hände sen?
– Inget. Jag drog.
– Så jävla sjukt.
– Jag vet.
– Konstigt.
– Omoget.
De tystnade och såg ut över fotbollsplanen där ett gäng småkillar nu rörde sig framför det ena målet och såg ut att öva inlägg eller hörnor.
– Det är skönt att jag har fotbollen, sa Rebecka.
– Hur då?
– Vet inte, men mycket känns enklare, mer meningsfullt. Om jag inte har något att göra kan jag alltid spela fotboll.
Anna satte sig upp och putsade mobilens display med ena tröjärmen.
– Man kan vara med sina polare.
Rebecka såg på henne.
– Skolan känns enklare också. I och med att vi tränar varje dag känns allt med matte, SO, engelska och sådant skräp inte lika tungt på något vis. Man kan se fram mot träningen hela tiden. Och matcherna.
– Skolan är skit. Sveaskolan är skit. Rektor Bögberg är en idiot.
Anna lutade huvudet bakåt och såg uppgiven ut.
– Rebecka, jag vill inte gå dit igen.
Rebecka lät åter blicken vandra över fotbollsplanen. Gänget med killar turades nu om att hänga knäveck i ribban på det bortre målet.
– Anna, kommer du ihåg Gotland?
– Det är klart.
Anna drog in benen och lutade hakan mot sina knän.
– Fan vad kul vi hade de där veckorna.
Anna log.
– Vi spelade fotboll, hela tiden.
– Fram till tolv på nätterna. Och efter det badade vi i havet.
Rebecka skrattade.
– Med Kattis, Lina, hon Simona och hon Jo… Jur…
– Görel, tjöt Rebecka och gapskrattade.
– Fan vilket namn, sa Anna och fnissade. Görel. Men hon var schysst. Minns du…
Anna rynkade näsan och förställde sin röst: – Skar vi dra till bodi?
Rebecka fortsatte skratta. Hon lade sig raklång i gräset och kippade efter andan. Anna grep om sin systers överarm och lät sitt skratt bubbla genom näsan
– Gotländska. Vilket jävla språk.
Rebecka gnuggade sina ögon som hade fyllts med tårar.
– Du var jävligt bra. Hon såg på Anna och fortsatte: – Du var banne mig bättre än vad jag var.
– På gotländska?
– På fotboll. Varför fortsatte du inte?
Anna ryckte på axlarna.
– Ingen lust.
Rebecka betraktade henne.
– Du hade skitkul. Det märktes.
– Mmmjo. Men allt var så speciellt, så magiskt på något vis. De där låga träden och stigen ner till havet, det där torra, nästan bruna gräset på fotbollsplanen. Och mamma och pappa var så glada.
– De kramades till och med.
Det plingade till i Annas mobil. Hon aktiverade skärmen och granskade innehållet. Hon visslade till.
– Det var som fan.
Rebecka såg nyfiken ut.
– Vadå?
– SMS, från Fariba. Minns du Alva?
– Jag tror det. Var inte hon rätt galen?
– Hon sitter på behandlingshem.
– Oj. Varför då?
Anna lade armarna om sina uppdragna ben och gungade lätt.
– Jag vet faktiskt inte. Det sägs att en polisbil bara kom och hämtade henne.
– Hon drack rätt bra va?
Rebecka ryckte ett par treklöver ur gräsmattan, höll dem mellan fingrarna och betraktade dem eftertänksamt. Anna suckade.
– Egentligen inte mer än någon annan, men hon ballade alltid ur på olika sätt. Hon slutade nästan gå till skolan också.
– Vad stod i meddelandet?
Anna lyfte telefonen och läste från displayen:– She´s back in town. Alva har permis. Hos mig i morgon. Kommer du?
Anna knappade sitt svar:– J och A, en smiley, och sänd.
Rebecka reste sig och borstade gräs från byxbenen.
– Jag måste duscha nu, har snart lektion igen. Vad ska du göra?
– Knarka.
Rebecka log och dängde träningsväskan mjukt i ryggen på sin syster.
Maria Rodriguez hade satt sig vid det brunbetsade konferensbordet för att få plats med alla sina papper. Det långa hennafärgade håret var uppsatt i en tjock hästsvans. Hans Högberg satt bakom sitt väl tilltagna skrivbord och kisade in i sin omfångsrika datorskärm. Han scrollade med musen och mumlade något ohörbart. Maria djupandades med en illa dold aversion mot hela situationen. Syret på rektorsexpeditionen började ta slut och det skarpa ljuset från den infällda takarmaturen fladdrade en aning. Mötet hade varat i mer än en halv timme och ungefär samma frågor hade vispats runt ett antal varv.
– Han fiskar efter något, tänkte Maria men höll god min och försökte besvara hans frågor så gott hon kunde.
Hans Högberg rätade upp sig och såg på henne utan att släppa datormusen.
– Och du kan alltså inte se något som är avvikande någonstans i hennes samlade omdömen?
Maria bläddrade för minst femte gången i pappershögen på konferensbordet och svarade,
– Nej, det är genomgående minst godkänd nivå på Annas prestationer. Även om hon sällan gör mer än vad som är absolut nödvändigt så kommer hon att klara minst E om inget väldigt konstigt händer. Hon utmärker sig inte i något avseende.
– Ingen systematik i frånvaron?
– Nej, spridda skurar. Totalt knappt femton procent av vilka hälften är oanmäld.
Hans Högberg tystnade igen och knappade några nedslag på sitt tangentbord. Maria lutade huvudet bakåt och gjorde några rullande rörelser för att mjuka upp sina halsmuskler.
– Och alltså inget utagerande i klassrummet, fortsatte Hans Högberg med blicken fäst i sin datorskärm. Maria drog upp axlarna, släppte sina anteckningar på bordet och lade sina händer ovanpå.
– Alltså, det börjar kännas som att vi har gått igenom det här ett antal gånger nu. Nej, det finns absolut inget särskilt att säga om Anna Svärd. Hon är som vilken elev som helst. Om jag får tro någonting så är det att hon förmodligen är betydligt skarpare i skallen än vad hon vill visa upp i skolan.
– Varför tror du det?
Maria ryckte på axlarna.
– Sådant märks bara. Hon fattar snabbt.
Rektor Högberg lutade sig bakåt i stolen och korsade sina ben.
– Okej. Jag förstår. Jag ber om ursäkt om jag tröttar ut dig med en massa detaljer. Jag vill bara vara noggrann, så att vi inte förbiser någon viktig detalj inför elevvårdssamtalet. Jag hoppas du förstår det.
Maria rätade på sig och började samla ihop sina anteckningar.
– Så, då är vi färdiga då?
– Jo, vi är färdiga men jag har en annan fråga.
Maria såg upp på Hans. Han kliade sig i det grånande håret och fortsatte trevande: – Jo, alltså. Gamla kopieringsrummet här längst ned, det som, assistenternas utrymme, du vet vilket?
Maria nickade utan att säga något.
– Det står snart tomt. Vad skulle du säga om att få ett eget kontor?
Maria såg på honom utan att röra en min och utan att göra någon ansats att svara. Hans Högberg skruvade på sig.
– Du kan naturligtvis tänka på saken…
– Är det här Kenneths idé?
Maria frågade utan att släppa honom med blicken. Hans Högberg knäppte händerna över magen och försökte möta hennes blick.
– Jag kan inte gå in på enskilda medarbetare, men efter allt som har hänt vore det kanske en bra idé med skilda arbetsrum.
– Allt som har hänt?
– Du skrev som bekant en incidentrapport.
Maria lade armarna i kors över bröstet.
– Jag gjorde det jag är ålagd enligt våra styrdokument. Hade inte du gjort samma i min situation?
– Det är en hypotetisk fråga eftersom jag inte såg händelsen.
– Du tänker alltså att jag kan ha hittat på, eller överdrivit saken?
Hans Högberg lade händerna i knäet och drog i sina fingerleder. Ventilationssystemet slogs ifrån och tystnaden i rummet blev plötsligt hörbar. Han såg på klockan och insåg att han redan var sen till nästa möte. Han rätade på sig och sa: – Jag har inga synpunkter på din incidentrapport men som chef och ansvarig måste jag förhålla mig till tingsrättens friande dom. Om jag har förstått dig rätt så är du inte intresserad av något eget kontor?
– Nej, det är jag inte.
– Och om en flytt ändå skulle bli aktuell?
Maria ryckte på axlarna och samlade ihop sina papper.
– Du bestämmer, du är rektor.
Rektor Högberg reste sig, lösgjorde sin laptop från dockningsstationen och såg på Maria.
– Okej, jag återkommer.
Maria släppte ner sina papper i en sliten axelväska av jeanstyg, gav honom en trött blick och svarade kort: – Adjö.
Hon sköt in stolen med sin högra höft samtidigt som hon rättade till väskan och försvann, utan att stänga dörren efter sig.
Skolans mötesrum var inte mycket större än dess vitlaminerade konferensbord från Ikea. Mitt på bordet vilade tre ledsna äpplen i en grön plastskål på en liten damasttablett. Nio av de ursprungliga tolv stolarna fanns kvar, av vilka en för det mesta tjänstgjorde som dörrstopp eftersom dörrlåset sedan länge var ur funktion. Rummets bortre kortända dominerades av ett stort fönster som vette mot vad som tidigare varit ett varuintag på skolgårdens baksida. I rummets andra ände, bredvid dörren, satt en anslagstavla av kork med några nödtorftigt uppnålade meddelanden av vilka det mest aktuella bjöd in till en fotbollsturnering som gått av stapeln ett år tidigare. Klassmentor Jeanette Lysander satt vid konferensbordets bortre långsida. Hon såg på klockan i sin mobil och höll sedan upp den för sina kollegor, kurator Bodil Kjellén samt studie- och yrkesvägledaren Rita Haglund.
– Klockan är sju över. Han är sen. Ska någon gå och kolla?
Kurator Kjellén korsade sina armar över bröstet.
– Han är inte precis någon vän till fröken Ur. Vi kan avvakta, tänker jag.
Studie- och yrkesvägledaren, Rita Haglund såg på sitt armbandsur och gjorde en ansats att resa sig.
– Jag kan gå bort och kolla?
Bodil Kjellén lade en hand på hennes arm.
– Lugn. Du kommer att vänja dig. Han kommer.
Rita Haglund hade påbörjat sin halvtidstjänst föregående vinter. Bodil hade funnits på skolan sedan starten sju år tidigare. Bodil var årsbarn med Jeanette, decenniet äldre än Rita. Jeanette bläddrade bland sina papper och sa, mest för sig själv: – Det börjar bli ont om tid nu. Familjen kommer halv. Då måste allt vara…
Dörren slogs upp och Hans Högberg kom in. Han släppte en trave mappar på skrivbordet och satte sig vid kortändan närmast dörren.
– Ursäkta att jag är lite sen. Det har gått i ett hela dagen, mumlade han och såg upp på dem; – men nu är jag här och vi har en stund på oss, som vi får använda effektivt. Ja, Jeanette…
Han drog ett djupt andetag, vek upp skärmen på sin laptop och gjorde sig skrivberedd.
– Vad har vi?
Jeanette gjorde en svepande rörelse med sina armar.
– Jag känner nog inte riktigt att jag har fått information om vad det här mötet går ut på. Vad är det som ska diskuteras?
Hans Högberg svalde en förolämpning om formaliaknarkande adjunkter, släppte tangentbordet och lät händerna sjunka ner i knäet.
– Om tjugo minuter anländer förhoppningsvis familjen Svärd. De är kallade till ett elevvårdsmöte med anledning av att målet mellan elev Anna Svärd och skolans lärare Kenneth Paulsson nu är avgjort. Vad ett sådant möte utmynnar i har jag ingen aning om. Jag betraktar det som en rent preventiv åtgärd. Så, se det bara som ett vanligt elevvårdsmöte. Det jag vill veta nu är hur det går för Anna Svärd. Hur ligger hon till i olika ämnen, frånvaro, incidenter och så vidare?
Jeanette sneglade på sina kollegor och såg sedan på Hans.
– Alltså, som jag ser det, så har vi ändå en ganska känslig situation här. Då tycker jag att det är viktigt att vi har någon slags plan, så att vi är samstämda. Varför har vi mötet, vart vill vi komma? Vad förväntas av oss som närvarar?
Hans svalde och ryckte på axlarna.
– Inget annat än det vanliga. Jag inleder och skapar kontakt, sedan ger jag er ordet på era punkter. Därefter löper väl mötet på som det brukar och ni kan känna er fria att göra vilka inlägg eller frågor ni finner relevanta.
Jeanette såg åter på sina kollegor, sedan på Hans.
– Men, okej. Oavsett vilket. Är det inte viktigt att vi är samstämda?
Hans Högberg såg frågande ut och Jeanette fortsatte.
– Att vi har en gemensam agenda, att vi vet vad vi vill åstadkomma. Lena Svärd är ju lite speciell.
Hans slog ut med armarna.
– Som sagt. Jag betraktar detta som ett ordinärt elevvårdsmöte utan någon särskild agenda. Nu börjar tiden bli knapp. Kan vi gå igenom ditt material nu, Jeanette?
Jeanette knyckte på nacken, sträckte på sig och bläddrade bland sina papper.
– Så, vad vill du veta?
Rektor Högberg svalde ännu en otrevlig tirad och sa: – Hur går det för Anna Svärd? Finns det något jag bör känna till, några icke godkända resultat eller incidenter där hon har varit inblandad?
Jeanette höll ett papper framför sig, skummade kisande innehållet och svarade: – Över lag minst godkända prestationer. En del ströfrånvaro, men ingenting anmärkningsvärt. Vad jag kan se utmärker hon sig inte överhuvudtaget. Frånvaron är högst på idrotten, men inte exceptionell där heller.
– Hur hög är en inte exceptionell frånvaro?
– Totalt tjugo procent, knappt hälften verkar vara skolk, alltså oanmäld. Hon är tydligen ganska duktig när hon är med.
– Och incidenter eller andra noteringar?
– Nej, inget som har kommit till min kännedom, förutom det där i våras förstås.
Hans såg upp från sin laptop.
– I Svenska?
– Minst godkänd prestation.
Högberg lyfte sin bläckpenna och knäppte med den i luften.
– Ovanligt, om ni frågar mig. Normalbegåvad, balanserad elev. Löper plötsligt amok vid ett tillfälle och hamnar i allmän domstol. Jag har aldrig varit med om något liknande.
Jeanette svalde.
– Så är det i alla fall, utifrån den information jag har. Är det vad jag ska framföra på mötet?
Hans vände sig direkt till Bodil.
– Okej, Bodil. Jag vet allt det där med tystnadsplikten och sådant, men har du träffat Anna?
Bodil svarade: – Jo det har jag ju.
– Och?
Bodil lutade sig bakåt och lät blicken vila på lysrörsarmaturens upphängningsanordning.
– Hon har hållit väldig distans, har knappt svarat på de frågor jag har ställt. Jag har naturligtvis erbjudit henne samtalskontakt, men hon har varit demonstrativt ointresserad när det gäller alla former av stöd.
– Varför då?
Hans Högberg såg upp från sin laptop.
– Bra fråga. Det kan givetvis finnas naturliga skäl, att hon helt enkelt anser att hon inte har behov av det. Sen kan väl jag, just i detta fall uppleva att det möjligen skulle kunna ha andra orsaker.
– Vad menar du?
– Genom åren har jag träffat hundratals klienter. Det finns en speciell kategori som kännetecknas av att de ihärdigt förnekar sina problem och som ser på oss som är, tja samhällsföreträdare, som hotfulla varelser man inte bör prata med. Lite så kan det nog kännas med Anna. Hon har, som sagt, varit väldigt avstängd och avvisande som person och händelsen före sommaren visar ju svart på vitt att hon trots allt är en liten tryckkokare och borde ha en hel del att prata om.
– Hennes familj?
– Jo, det är ju just det. Jag har ju träffat hennes mamma, lite vibbar av rättshaverist där. Men jag har inte sett skymten av hennes pappa. Finns han på riktigt?
Hans tittade i sina anteckningar.
– Anders. Jo, det ska han väl göra. Han är kallad till detta möte.
– Där kan en hund ligga begravd om du frågar mig.
Bodil sökte rektor Högbergs blick över sina terminalglasögon och bläddrade ett par sidor i sina anteckningar. Hans såg åter in i skärmen på sin laptop och frågade: – Varför då?
– Jag bara antar, men plausibelt antar. Dysfunktionella föräldrar spelar ofta en roll i sådant här.
Hans tittade på Rita och frågade, Har du något? Har Anna varit i kontakt med dig?
Rita svarade direkt.
– Vid de olika valen ja, inget anmärkningsvärt där. Utifrån vad Bodil har berättat kan man ju kanske ändå fundera på själva familjebilden.
– Men inte alls utifrån dina möten med Anna?
Nu återtog Bodil ordet.
– Alltså, det är klart att när man har mött ett antal hundra elever så kan man kanske tycka att man lär sig känna igen en del mönster. Det finns en del familjer som jag kan uppleva, att de sluter sig, som om de vill hindra omvärlden från insyn. Ibland handlar det om familjer som har väldigt speciella ideal, Jehovas vittnen och liknande. Men det kan också handla om att det finns kriminalitet, missbruk eller övergrepp med i bilden, som präglar familjen. I nio fall av tio brukar det då också finnas en problematisk fadersgestalt. Jag vill verkligen inte säga att det är så i detta fall. Det jag redogör för är mer allmänna iakttagelser.
– Men du menar att dina iakttagelser kan ha bäring på det här fallet?
Hans såg intresserad ut. Bodil ryckte på axlarna.
– Det går i alla fall inte att utesluta, utifrån vad jag har sett.
Hans greppade sin datormus, såg in i skärmen och sa: – Okey. Vi får se vilka som dyker upp på det här mötet. Det ger lite förutsättningarna för det fortsatta upplägget.
Jeanette såg skeptisk ut.
– Hur då? Någon kan väl ändå ha förhinder eller så?
– Visst, men det visar sig. Din uppgift Jeanette, blir att redogöra för elevens kunskapsstatus i nuläget. Bodil, och Rita, ni behöver egentligen bara meddela att det inte finns något särskilt anmärkningsvärt, men du Bodil, kan gärna ställa frågan direkt till Anna, varför hon inte vill ha något kuratorsstöd. Jag kommer därefter att dra lite i frågorna om hur det känns och om vad vi som skola kan göra och om det möjligen är läge för ett skolbyte. Om det blir aktuellt kan du, Rita, dra själva formalian.
Jeanette rätade på sig,
– Skolbyte. Varför då?
– Om! Jag sa om det finns läge för, inte att…
– Men är det något som har diskuterats. Av vilka, i så fall?
Hans hade svårt att dölja sin irritation. Han samlade sig för att finna orden.
– Jag betraktar det som ett fullt rimligt scenario att diskutera utifrån det som har hänt.
– Skolan förlorar ju bara pengar på det.
– Men elevansvaret går väl ändå före?
Jeanette drog fingrarna genom sitt långa kanelbruna hår och såg sig omkring.
– Jag förstår ändå inte. Om elever vill byta skola så gör de väl det. Det finns ju ingen anledning för oss att uppmuntra det. Då är det ju dessutom vi som måste administrera själva bytet, anvisa ny skola och…
Hans avbröt henne
– Det där blir helt och fullt mitt bekymmer. Ingen av er behöver yttra sig om skolbytet. Jag tar fullt ansvar för den punkten.
– Men…
– Om det finns fler frågetecken kring detta så får vi räta ut dem efter mötet, för nu ska de komma när som helst. Jeanette, går du bort till entrén och tar emot?
Anders Svärd hade parkerat familjens stålgrå Volvo 850 på en av taxiplatserna precis vid entrén till Vintertorgets vårdcentral. Han trummade på ratten, medveten om att marginalen till elevvårdsmötets utsatta starttid började bli knapp. Anna satt hopsjunken på passageraresidan. Hon tuggade frenetiskt på ett tuggummi och lyssnade på musik i stora lackröda lurar. Ett rytmiskt pulserande ljud läckte ut i den silikondoftande kupéluften. Anders knackade på hennes axel och hon sänkte sina hörlurar mot halsen.
– Spotta ut det där tuggummit innan vi går in på skolan.
Anna himlade med ögonen.
– Det var nåt nytt. Har Svea College förbjudit tuggummin? Då vet du mer än mig.
– Du smaskar som fan. Det ger ett dåligt intryck.
– Om inte mamma kommer nu blir vi sena till mötet. Det om något ger dåligt intryck.
Anders tittade på klockan igen.
– Den där rektorn, hur är han?
– Bögberg? Antagligen dum i huvudet.
– Bögberg. Vad menar du, är han homo?
– Han heter Högberg. Bara ett öknamn, antar jag.
– Han hade nog hetat Trögberg på vår tid. Det är roligare.
Dörren på passagerarsidan slogs upp. Lena Svärd tittade in med rynkad panna, mumlade något ohörbart och stängde åter igen dörren. Hon gick runt bilen och hoppade in i baksätet bakom Anders, lutade sig fram mellan sätena och sa: – Kör nu. Vi har bråttom.
Anders hade redan startat och lagt i en växel. Han såg över axeln på Lena.
– Hur gick det?
– Bra, antar jag.
Anna smällde en tuggummibubbla.
– Vad har du gjort?
– Rutin bara. Provtagning.
– Varför. Är du sjuk?
– Rutin, sa jag.
Lena såg ut genom bilfönstret.
– Varför tar du den här vägen? Över bron är närmare.
Anders ökade farten.
– Men fler rödljus. Det är lugnt. Vi hinner.
Någon ryckte i ytterdörren och klassmentor Jeanette Lysander tittade på klockan. Nästan fem över.
– Fint folk kommer sent, tänkte hon, vände om och gick åter till ytterdörren. Hon såg familjen Svärd genom den aluminiumfärgade metalldörrens dubbelglas och petade upp låstungan med sin vänstertumme, öppnade och log ett väl inövat leende.
– Hej, välkomna. Följ bara efter mig så ska jag visa var vi ska vara.
Hon började gå men vände sig samtidigt mot Anders.
– Och du är Annas pappa, antar jag?
– Stämmer bra, svarade Anders.
Hon granskade honom i förbigående.
– Det har ju varit en fantastisk sommar ändå. Har det inte?
– Juni var väl kall och blöt?
– Åh, det var så länge sen. Det minns man knappt efter all denna värme.
– Jo, jag hade mina två veckors semester då, sa Anders.
De anlände till mötesrummet där Hans Högberg hade rest sig och stod vid den öppna dörren för att handhälsa.
– Hej, välkomna, var så goda och sitt. Det är valfri placering, som det heter i kyrkan.
Anna gick utan att se sig omkring rakt genom rummet, smällde en tuggummibubbla och satte sig vid konferensbordets bortre kortända. Lena och Anders följde tvekande efter och satte sig på var sin sida om henne. Hans Högberg övervägde tyst det lämpliga i sin placering mitt emot Anna men insåg att det var för sent att börja flytta på pärmar, papper och dator. Det fick vara som det var. Han satte sig till rätta.
– Välkomna som sagt. Bra att ni kunde komma, alla tre. Jag tror att vi för sakens skull skall börja med en kort presentationsrunda eftersom alla kanske inte har träffat varandra. Jag heter som sagt Hans Högberg och är rektor här på Svea College.
Han gjorde en gest med sin högra hand som visade att Jeanette skulle ta vid.
– Ja, jag heter Jeanette Lysander och är Annas klassmentor. Jag har henne i engelska och SO också.
Bodil Kjellén sträckte på sig och sköt upp glasögonen till hårfästet
– Och jag heter Bodil Kjellén och är kurator. Alltså, man kan säga att jag finns till hands när eleverna får problem som inte direkt har med studierna att göra. Det kan vara allt från att en pojkvän har gjort slut, till att man har hamnat på kant med en lärare.
– Eller att man har utsatts för övergrepp, sa Lena samtidigt som hon hängde sin handväska på stolens ryggstöd; – att man kommer från en trasig familj, att man missbrukar eller funderar på att ta livet av sig?
Rektor Högbergs blick borrade sig rakt ner i bordet. Kurator Kjellén log snett och svarade: – Jo, sådant också. Men det utgör inte direkt vardagslunken om man säger så.
Lena betraktade henne avmätt och fortsatte: – Du är väl utbildad socionom?
– Naturligtvis.
Bodil Kjellén tog av sina glasögon och såg en aning osäker ut. Lena betraktade henne och teg. Rita Haglund såg sig omkring.
– Rita Haglund, studie- och yrkesvägledare. Har jobbat här bara ett kort tag.
Anders, som satt till höger om Anna grep ordet direkt.
– Anders, Annas pappa.
Hans Höglund såg upp.
– Välkommen. Vi har ju inte träffats tidigare vad jag kan minnas. Och vad gör du annars?
Anders sneglade mot sin familj och svarade kort: – Bygg, mest tak.
Rektor Högberg lade upp händerna på skrivbordet och såg på Anna Svärd.
– Och Anna känner vi ju alla sedan tidigare. Välkommen du med.
Han riktade sedan blicken mot Lena.
– Så har vi Annas mamma och vi har ju träffats tidigare…
– Lena.
Lena nickade och försökte le.
– Ja, det var alla, sa Rektor Högberg och såg sig omkring. Han hade lärt sig vid en av de otaliga kurser han bevistat att man inledningsvis skulle vända sig till eleven, själva föremålet för mötet. Han vände sig mot Anna.
– Så, Anna. Hur känns det?
– Vadå känns, svarade Anna utan att titta på honom.
– Ja, hur går det?
– Med vad?
– Med studierna, lärarna. Trivs du på skolan?
Anna ryckte på axlarna
– Inga problem.
– Upplever du att det finns något skolan kan göra för dig?
Anna ryckte åter på axlarna.
– Vad går det här mötet ut på?
Jeanette gav sin rektor en mörk blick som sade att mötet borde ha förberetts bättre. Han lade armbågarna på bordet och flätade sina fingrar.
– Det är ett elevvårdsmöte. Vi håller det för att tillvarata dina intressen som studerande på den här skolan. Du har ju enligt en dom i tingsrätten gjort dig skyldig till, ja ofredande låter ju hemskt men, ohörsamhet mot en lärare här på skolan. Då vill vi veta att allt är okej med dig efter händelsen och om skolan behöver hjälpa till för att du ska kunna ta dig vidare. Finns det något skolan kan göra för dig?
– Nej.
Hans antecknade något i sin dator och vände sig till Jeanette.
– Jeanette. Du har ju koll på hur det går för Anna i de olika ämnena. Hur går det?
Jeanette sträckte sig efter sina anteckningar.
– I mina ämnen ser det ut som att Anna når ett godkänt resultat, varken mer eller mindre. Sedan i övriga ämnen, Svenska samma, Idrott viss frånvaro men resultatmässigt godkänd, Matte och NO något liknande. Nej, inget som sticker ut. Godkänd, varken mer eller mindre.
Hans vände sig mot Anna.
– Vad säger du Anna. Tycker du att det verkar stämma?
– Antagligen. Det är ju inte jag som är lärare.
– Anna, inflikade Bodil, sträckte på sig och rättade till sina glasögon: – Vi har ju träffats och samtalat ett par gånger.
– Kanske det.
– Jo, det har vi. Vid dessa tillfällen har jag erbjudit dig ett vidare samtalsstöd, men du har tackat nej. Med tanke på vad du har behövt uppleva när det gäller, ja situationen som uppstod vid lärarrummet i våras och följderna som det fick, så förstår inte jag, varför du är så kategoriskt avvisande till stödjande samtal. Jag menar, det skulle ju kunna hjälpa dig, vara ett stöd i vardagen. Vet dina föräldrar om att du har tackat nej till dessa samtal?
Anna tryckte ner händerna i sina byxfickor.
– Varför skulle de?
Lena lade en hand på Annas axel och lutade sig framåt.
– Ursäkta. Jag måste säga att inte heller jag förstår riktigt vad det här mötet går ut på. Har Anna problem i skolan, bortsett från den här incidenten som vi redan är allt för väl medvetna om, eller?
Rektor Högberg lutade sig bakåt i stolen och knäppte händerna över bröstet.
– Det är som sagt därför vi har det här mötet, för att utreda hur det är med den saken. Och det är vår skyldighet enligt både skollag och grundskoleförordning att skapa oss kännedom om eventuella behov hos en elev som har problem av disciplinär karaktär. Vi vill helt enkelt veta om vi som skola kan, eller bör göra något, hjälpa till för att göra det så bra som möjligt för Anna.
Lena petade undan en hårslinga som fallit ned framför ögonen.
– Och vad skulle det kunna vara?
– Vi har redan pratat om det kuratorsstöd man kan få. Skolsköterska finns också kopplat till elevvården, studie- och yrkesvägledare finns.
Hans Högberg gjorde en gest mot Rita, som nickade. Han fortsatte: – Redan under Annas första termin hjälpte vi ju henne att byta lärare, eftersom hon inte ansåg att hon kunde ha Kenneth Paulsson i Svenska. Ja, att incidenten i våras uppstod ändå är ju oturligt och väldigt förargligt men likväl ett faktum.
– Anna.
Det var Bodil som återtog ordet.
– Jag kan få intrycket av att du är ganska ensam i din klass. Har du några vänner på den här skolan?
– Jag klarar mig.
Anders harklade sig.
– Hon har många vänner, men de flesta kommer från hennes gamla skola.
Hans Högberg såg in i sin dator.
– Vilken skola var det nu igen?
– Stallhageskolan, sa Lena. Har det någon betydelse?
– Inte nödvändigtvis, men om Anna har sitt umgänge där så kanske hon är intresserad av att återvända dit. Vi hjälper naturligtvis till i så fall.
Sex par blickar riktades mot Anna. Hon teg och såg rakt ner i bordsskivan utan att röra en min.
– Vad säger du om det Anna, frågade rektor Högberg.
Anna fortsatte tiga. Lena såg sig omkring och flätade sina fingrar.
– Det verkar, tycker jag, som att hela utgångspunkten för det här mötet är att Anna är ett problem, att hon skulle vara någon slags våldsverkare, sa hon trevande. Jag minns när jag kom hem från jobbet den där dagen i våras och mötte Anna i köket. Hon var, hon var helt uppriven och hade så ont i ryggen att hon knappt kunde gå. Jag måste säga att jag då inte tvekade en sekund att polisanmäla händelsen.
Det var knäpp tyst kring bordet och Lena fortsatte: – Sedan är det klart, att med rättegången och allting så har väl även jag tvivlat ibland och tänkt att Anna kanske faktiskt har betett sig väldigt illa här på skolan. Men när jag tänker tillbaka på hela hennes uppväxt så verkar det ändå så konstigt. Jag menar, jag har följt henne nära ända från dagis och, visst, hon kan vara kaxig, jobbig och ganska uppkäftig. Men jag har aldrig, aldrig i något sammanhang under alla dessa år varit med om att hon skulle ha uppträtt våldsamt, eller ens hotfullt mot andra människor.
Bodil Kjellen harklade sig men hann inte ta ordet innan Lena fortsatte: – Er lärare, den här Paulsson. Vet ni varför Anna ville byta klass?
– Mamma.
Anna lät besvärad och drog i hennes tröjärm.
– Det spelar ingen roll, viskade hon.
– Vi ska nog inte prata om personer som inte är närvarande, sa Hans Högberg.
Lena såg på Hans.
– Har du själv ställt frågan, till honom eller till Anna?
Bodil Kjellen lutade sig framåt och lade bägge armbågarna på bordet.
– När det gäller våldsamma individer så debuterar generellt sett själva våldsanvändandet inte förrän under högstadietiden. Innan dess ser man oftast bara det utagerande beteendet. I mina ögon är det inget konstigt med att Anna…
– Vad säger du nu, avbröt Lena och skakade på huvudet. Ungar som blir våldsamma i högstadiet slåss med käppar redan på dagis. Det står ju i varenda föräldrabok och det bör väl för fan en behörig kurator känna till?
– Verkligheten är inte så svartvit.
– Och ändå sitter du här och försöker låtsas som att den är just svartvit.
Lena blängde ilsket på kurator Kjellén som fingrade på sina glasögon.
– Jag påstår över huvudtaget ingenting som det inte finns vetenskaplig evidens eller beprövad erfarenhet runt.
Lena slog handflatan i bordet.
– Du sitter och insinuerar att Anna är våldsbenägen. Hur fan kan det vara vetenskapligt?
– Det har jag inte gjort. Det är något du läser in i så fall. Vi vill bara Anna hennes bästa.
– I så fall är det enkelt. Det bästa för Anna är att slippa bli inkastad i väggar av era lärare. Men det är kanske inte vetenskapligt nog?
Rektor Höglund lyfte sin penna och knackade den hårt i bordet.
– Nu får vi återgå till ordningen, sa han med hög sprucken röst och harklade sig.
Det blev tyst och blickarna riktades mot honom. Han blundade som om han sökte efter orden och öppnade sedan munnen.
– Vi kan konstatera att Anna uppnår godkända resultat i de ämnen som är aktuella. Vi kan också konstatera att hon inte är intresserad av något extra stöd utöver vad som erbjuds inom ramen för den reguljära undervisningen. Hon har varken svarat ja eller nej på ett erbjudande om att byta skola. Har jag uppfattat saker och ting korrekt så långt?
Anna smällde en tuggummibubbla och sa: – Jag vill inte byta skola.
Hans suckade.
– Okey, Anna vill inte byta skola.
Han antecknade i sin dator.
– Då tror jag inte att det här mötet kan komma så mycket längre. Någon som vill säga något ytterligare?
Det var tyst kring bordet. Endast prasslet från Jeanettes bläddrande bland sina papper hördes. Hans återtog ordet.
– Jag renskriver och skickar hem ett protokoll för påseende och underskrift. Mötet är avslutat. Jeanette, du kanske kan hjälpa familjen Svärd ut?
Jeanette gav honom en mörk blick när han reste sig och öppnade konferensrummets dörr. När Anders och Lena passerade handhälsade han tafatt. Anna hade sina händer i fickorna och blicken i golvet. Snart hörde han deras fotsteg försvinna, anförda av Jeanettes avmätta småprat. Han tänkte på Kenneth Paulsson.
– Kenneth Adrian Paulsson, denne gigant, mumlade han tyst för sig själv.
”Någonstans i följden av handlingar och föreställningar kan vi vänta oss finna en klass som behandlas som om den var en av sina medlemmar; eller att en medlem behandlas som om den var identisk med klassen; eller att ett unikt drag behandlas som ett allmänt eller tvärtom” (Gregory Bateson)
samtider 